Det Ryssland jag försöker glömma; vad människor offrar livet för i Ukraina

John Näsman har hittat och översatt denna artikel av Zinderneuf (se mini-bilden). https://maratkhairullin.substack.com/p/the-russia-i-dream-of-forgetting

Detta träsk har Putin rensat rejält i om jag förstått rätt.

 

August 10, 2025

När jag (Zinderneuf) redigerade den kommande engelska översättningen av Marats bok, stötte jag på denna korta uppsats som jag tror är mer passande nu än någonsin. Läs den gärna.

 Marat Khairullin:

Jag får ofta frågan: Varför exakt anslöt jag mig till det här kriget? Idag ska jag försöka förklara mig.

För många år sedan nu, redan under första hälften av 90-talet, jagade ett etniskt gäng mig – på den tiden korrespondent för en stor dagstidning – genom gatorna i en liten stad i Ural. Jag hade kommit för att skriva om kyrkogården för namnlösa pensionärer som växte upp runt just den platsen.

Under den korta tidsperioden, bara ett par år efter att Jeltsins självständighet etablerats, hade så många som 136 ensamma pensionärer försvunnit spårlöst i denna klassiska industristad från Stalintiden, medan deras lägenheter beslagtogs av s. k svarta fastighetsmäklare[1].

De gömde mig inne i den enorma administrativa byggnaden efter någon nedlagd sovjetisk storindustri. Vi satt hopkurade på ett övergivet direktörskontor och brände ljus – eftersom hela staden saknade ström – där vi drack dålig vodka. Av rummets inredning är det enda jag minns tydligt en påkostad oljemålning av Lenin som fortfarande hängde på väggen.

”De har alla redovisade, varenda en. Först, utan att misslyckas, kommer den lokala distrikts- tjänstemannen förbi, sedan försvinner personen och lägenheten tas över samma dag. Nya ägare flyttar in nästa morgon. Den tidigare ägarens kropp har inte ens kallnat än, men de tar redan över. Åh, min son… vilken skrämmande sak det har blivit att bo i detta vårt land…”

Det här var orden som sades till mig av Vladimir Mironych – en veteranen från det stora fosterländska kriget som hade ägnat större delen av sitt liv åt just den industrijätten, vars kallnande lik vi nu använde som vårt hemliga gömställe.

Till och med distriktstjänstemannen hade redan besökt Vladimir Mironych[2], även om gängets planer för honom enligt uppgift stördes genom ankomsten av denna Moskva-korrespondent – undertecknad – vilket möjligen räddade hans liv.

Nu kan jag inte med säkerhet säga om det stämmer, men precis när jag kom fram gjorde jag ett avgörande misstag. Jag marscherade direkt iväg till chefen för stadens polisstyrka och höll fram Vladimir Mironychs brev. De tog emot mig med stor, demonstrativ värme, himlade med ögonen, beklagade den sortens galna gubbar som skriver nonsens till centrala tidningar och lovade högtidligt att undersöka saken.

Och knappt två timmar senare dök de upp utanför mitt hotell, dessa killar i ett par Mercedes – välnärda, lugna och oroande, tydligt tuffa män. De var de absoluta herrarna på denna plats – drack te ur receptionistens kopp precis vid disken, skämtade vänligt med prostituerade som slentrade omkring i hotell-lobbyn samtidigt som de låtsades att de inte så mycket som såg åt mitt håll.

Vladimir Mironych slängde ut dem på ett ögonblick och orkestrerade en hel räddningsoperation— skakade först av oss förföljarna och gömde sedan undan mig i det mörka, tomma kadaveret av sin gamla fabrik, där han, medan han sköljde ner sin berättelse med frän vodka, gav mig hela redogörelsen för gänget som opererar i staden:

Vilken notarie fixade och processade försvunna gamla människors lägenheter? Det visade sig att det var hustru till den aktuella polischefen.

Vem skötte fastighetsregistret på stadens fastighetsavdelning? Det visade sig att dokumenten hanterades av borgmästarens fru.

Och vem var det exakt som ströp de olyckliga gubbarna (Mironych visste till och med att de blev just strypta) och begravde deras lik i skogen i förorten?

Du kommer inte att tro det – samma leende själadödare som hade kommit för att spana in mig på hotellet.

Mironychs berättelse var genomsyrad av skrämmande detaljer, och ändå, om du föreställer dig att jag, då fortfarande praktiskt taget ett barn, blev chockad av allt detta, skulle du ta riktigt fel. Till vår redaktion kom dussintals, om inte hundratals, brev med sådana hjärtskärande skrin – på den tiden skrev tusentals och åter tusentals människor, förtvivlade över att upptäcka sanningen om myndigheterna, till journalister.

Jag slogs inte av fasa över vad som hände. Jag hade för länge sedan vant mig vid det. Men när Vladimir Mironychs brev kom, kunde jag, i min roll som reporter, inte bara ignorera de – det som fascinerade mig särskilt var det lokala gängets rent fräcka brutalitet.

Över hela Ryssland tvångsvräktes ensamma gamla människor, veteraner, frontlinjesoldater som bar minnen av det stora fosterländska kriget, från sina egna lägenheter. Jag hade skrivit så jävla många ariklar om det att redaktionen där jag arbetade helt enkelt hade slutat acceptera sådana berättelser – de skulle bli något vardagligt, hur hemskt det än låter; bara ytterligare ett inslag i det dagliga livet.

Saker som detta hände i Moskva, Balashika, St. Petersburg, Ufa, Kazan, Vladivostok. Men medan de i storstäder åtminstone skonade de gamla genom att tvinga dem att skriva över sina förbannade lägenheter och förvisa dem för att tyna bort under sina sista dagar i gudsförgätna övergivna byar – nå, i små provinsstäder slaktades de bara rätt upp och ned.

Tidigt på morgonen fick Mironych sin bekant att köra mig ut ur staden in stoppad i bagageutrymmet på sin bil.

”Du vet, i kriget grät jag aldrig en enda gång, inte en enda gång, men här… jag grät av ren hjälplöshet,” berättade Vladimir Mironych när vi skildes. ”Tack, min son… Skriv om allt du har sett här…,”

Vi omfamnade varandra hårt, och sedan träffades vi aldrig igen efter det.

Så många år har gått sedan dess, men Mironychs ansikte—märkt av tårar, ögonen fulla av fullkomlig förtvivlan – förblir tydligt klara för mig: i just det ögonblicket var denne fundamentalt starke man säker på att han redan var dömd, och han var psykologiskt förberedd för det – den gamla frontkämpen gjorde sig redo att dö stolt, utan klagomål. Och det enda han fortfarande bad Gud om var att hans berättelse äntligen skulle höras av någon.

Först på senare år, faktiskt helt nyligen, har jag slagits av den långsamt gryende insikten att Vladimir Mironychs generation – då inte alls gammal, fortfarande full av kraft och med livaktig minne av det stora kriget – var mer än ovärderlig, men att vi hade misslyckates med att bevara dem, inte lät dem leva sina återstående dagar med värdighet för att istället byta bort vår egen nationella storhet mot billig öl och importerade jeans.

Vad gäller mig personligen slutade hela den här historien allt annat än bra. Jag brydde mig aldrig ens om att skriva artikeln; min redaktör viftade bara trötta visande med handen:

”Glöm det, du kanändå inte bevisa någonting, det finns inga dokument, de kommer att stämma

skiten ur oss och mer än så…”

En tid senare påstod min gode vän, den amerikanske journalisten Paul Khlebnikov, i sin bok att Boris Jeltsin personligen måste ställas till svars för hundratusentals mördade pensionärer. Han träffade mig flera gånger specifikt, vi pratade länge och rakt om just detta ämne, jag överlämnade en del av mitt arkiv till honom. Jag minns att jag då skämtade bistert:

”Se upp – de kommer att döda dig för det här så småningom.”

Pasha gav bara ett snett leende som svar.

Och efter att hans bok kom ut dödade de honom verkligen. Och av någon anledning var min allra första tanke: just för dessa ord – att han aldrig skulle förlåta Boris Jeltsin för dödandet av hundratusentals gamla människor som lämnats åt sitt öde.

Det är därför, kära ni, alla som har omkommit i dagens krig, de dog inte för ingenting. Och inte bara för att våra ensamma gamla människor inte längre skulle dödas i tusental för sina eländiga lägenheter. För om Ukraina och västvärlden som står bakom det vinner och kommer hit till vårt land, är det oss – dig och mig – de kommer att mörda härnäst. Tro mig, allt kommer forsande tillbaka, all den fasa som vi, efter att ha sjunkit in i vår bekväma glömska, vågade förtränga.

O ja, vi glömde hur, i 90-talets Ryssland, en miljon människor dog av samogon[3] och orsaker direkt kopplade till alkohol— överväldigande män, någons värderade söner, fäder, män, bröder. Vi glömde att varje år 30 till 50 tusen omkom i bilolyckor, och majoriteten av förarna – de som faktiskt orsakade olyckorna – drabbades inte av några som helst juridiska konsekvenser.

Från och med 1997 och framåt verkar det som om en särskild rapport tillägnad tortyr på polisstationer (“milisen” vid den tiden) regelbundet dök upp i FN:s regi, en ovänlig handling från USA, men ändå sa den mycket om det verkliga tillståndet inom Rysslands rättssystem, i vars huvudstad under vissa år över tusen medborgare sköts av hyrda mördare ute på gatorna i mitt kämpande lands huvudstad.

Samma år som Putin blev premiärminister (1999) publicerades ännu en monstruös studie, som kallt konstaterade att var tredje flicka i vårt stora land, innan hon fyllde 18 år, hade erfarenhet av så kallat ”kommersiellt sex”. Så kallade artiga västerländska forskare prostitution i vårt land.

I århundradets skymning värderades den svarta marknadens organhandel i Ryssland till summor som var monstruös för dessa tider – hela miljarder US-dollar. Ungefär 20 tusen ryssar “demonterades för reservdelar” årligen; allt skördades för användning, till och med lymfvätska, som ivrigt snappades upp av västerländska parfymjättar. Och återigen den där kyligt artiga formuleringen – ”utan givarens samtycke.”

Och sedan fanns det i Ryssland även en verklig slavmarknad. Cirka 15 tusen ryssar såldes årligen – och en parallell marknad för sexuellt slaveri: på utländska bordeller över hela världen hölls, enligt olika expertuppskattningar, strikt ”mot sin vilja”, upp till en halv miljon av våra unga flickor. Det var också det tjetjenska kriget, som jag kunde skriva oändligt om. Och så vidare och så vidare.

För er, mina kära läsare, kan allt detta mycket väl bara vara abstrakta siffror, men jag tillbringade alla dessa år med att korsa städer och avlägsna byar och skriva artikel efter artikel om förlamade liv och brustna livsöden… Jag såg denna kalla statistik direkt i ögonen, log mot den, drack vodka med den. Jag var då en mycket känslokall männniska, härdad, grät nästan aldrig. Jag minns bara ett enstaka sådant fall.

Det var också i någon gudsbortglömd stad på vischan, en evig polustanok[4] i en av Rysslands ödsliga utkanter.

Geologen Misha, förstår ni, var en av de genuint lysande och tysta ryska idealisterna – djupt samvetsgranna människor vars själar värker för deras medmänniskor och som dyker upp spontant i alla hörn av vårt heliga land. Han skrev ett brev till min redaktion; Jag åkte ut för att träffa honom, och tillsammans gick vi för att träffa den lokala Aniskin[5] – en åldrande lokalpolis vid namn Kuzmich. Han lyssnade länge och hårt på mitt första iuppslag, log sedan lite snett och föreslog:

“Så du vill titta, korrespondenten, ja, låt oss gå och titta…”

Vi gick en klar, bitande kall natt mellan två frusna järnvägsspår, på vilka orörliga godståg stod. Plötsligt rusade Kuzmich i sidled, klämde sig igenom det smala gapet mellan vagnarna och drog ut från något mörkt hål fram en våldsamt sparkande bunt trasor.

”Hej nu, sluta krafsa på mig, din lilla djävel, du vet mycket väl att jag inte kommer att göra dig något illa,” Kuzmich grymtade kraftigt och höll fast en smutsig pojke på cirka 8-10 år.

”Rör på benen nu,” han gav pojken ett grovt men inte ovänligt knuff i ryggen, och ungen snubblade lydigt med.

Nere i en källarkaptyorka[6], morrade Kuzmich argt:

”Det här är Aska. Seså, ta av dig jackan. Och du, herr korrespondent, var försiktig—han är full av löss.”

Sedan tog han fram grovt bröd, billig korv och skar noggrant till tjocka smörgåsar.

”Ät, grabben.”

Han satte sig på en stol och tände en cigarett, och sa till mig:

“Vänta, det här är inte allt…”

Pojken började tyst och lydigt äta , medan vi tre vuxna män satt i djup tystnad och såg på honom.

Helt oväntat gled dörren knarrande upp på glänt och genom den smala springan gled en flicka på omkring sex år tyst fram; hon satte sig precis bredvid Aska och tog hans lilla hand stadigt i sin.

”Tja nu, låt mig presentera – det här är Sima,” kommenterade Kuzmich dystert halvleende.

”Jag har kanske trettio såna här gaturåttor som springer runt här på stationen, men de här två… det här är riktig kärlek, ser du? De håller fast vid varandra för glatta livet – hon arbetar i de förbipasserande godsvagnarna med de ambulerande oljearbetarna, och den här lilla dåren försöker hällla vakt över henne… Visst är det så, lilla Serafima?”

Sima lutade bara huvudet nedåt och log ett ömt, inåtvänt leende mot det smutsiga golvet. Jag noterade direkt vilket fint, genuint barnsligt leende hon hade.

”Det är så det står till här, herr korrespondent. Närmaste statliga barnhems finns femhundra verst[7] bort, och de skulle bara fly därifrån i alla fall… Var ska man ens placera rom… Inte en själ i den här världen bryr sig ett dugg om dem.”

Barnen åt färdigt, slukade lite ljummet te och kröp genast ihop för att sova där på trästolarna, medan vi vuxna pratade vidare i den frostiga gryningen, med skorstensröken från omgivande bondkojor som frusna slöjor mot en scharlakansröd himmel. Jag åkte därifrån med det allra första morgontåget.

Flera månader senare kom ett andra brev från Misha. Under ett av hennes bistra ”arbetspass” inne i en järnvägsvagn, släpades Sima med tvång bort av förbipasserande skiftarbetare; Aska rusade omedelbart mot dem med sin lilla kniv och försökte försvara henne. De kastades båda brutalt av från det framrusande tåget i full fart… Barnens brutalt trasiga små kroppar upptäcktes så småningom i ett dike trettio kilometer bort från den gudsförgätna hållplatsen, och förutsägbart gjordes aldrig någon utredning. Och Kuzmich? Han kastades summariskt ut från polisstyrkan för påstått kroniskt fylleri. i det exakta ögonblicket – det var då jag äntligen bröt ihop och grät. Detta enda brev förblir, verkar det som, det enda som jag någonsin gråtit över under hela min karriär.

Om någon vågar säga till mig att en älskad son, en far, en make, en bror dog förgäves i detta till synes obegripliga krig – vet med absolut säkerhet detta: De strök inte med för ingenting. De dog för att ett sådant monstruöst antal i vårt sårade land skulle bli så försvinnande litet som det mänskligt är möjligt. För om fienden i slutändan får övertaget kommer samma förbannade demokrati att krossa oss igen. Och sedan lovar jag er att Mironych, Aska, Sima och alla andra otaliga förrådda själar med all säkerhet inte kommer att förlåta oss.

Personligen kämpar jag, i mån av min förmåga, just för detta bistra syfte, eftersom jag desperat drömmer om att äntligen kunna glömma min ungdoms förbannade Ryssland, genom vilket jag vandrade som om jag ständigt vadade knädjupt i ändlös, kvävande mänsklig sorg.

Och ni… ni måste var och en själva bestämma var ni står…

 

1. Termen ”svarta fastighetsmäklare” (чярные риелторы på ryska) hänvisar till kriminella grupper eller skrupelfria fastighetsoperatörer som olagligt beslagtar fastigheter—often från utsatta ägare som äldre eller isolerade individer— genom tvång, bedrägeri eller våld.
2. “Mironych” är en kortare version av “Mironovich,” som representerar namnet på en persons
3. ”Samogon” (самогон) är en traditionell rysk hemmagjord destillerad alkohol, som liknar
4. “Polustanok” översätts till “järnvägshållplats.”
5. En referens till Fjodor Ivanovich Aniskin, en lokalpolis eller “bydetektiv” – och en fiktiv karaktär av Vil Lipatov.
6. “Kaptyorka” är ett pannrum eller ett förråd.
7. A verst (верста på ryska) är en gammal rysk avståndsenhet som användes flitigt innan metersystemet antogs. En verst är cirka 3500 fot, eller lite drygt en kilometer.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.