Vi har nyligen publicerat en kort översiktsartikel om konflikten mellan Indien och Kina. Här en intressant artikel i Asia Times av Bhim Bhurtel, som presenteras så här: ”Bhim Bhurtel is visiting faculty for a master’s in international relations and diplomacy, Tribhuvan University in Kathmandu, and faculty for a master’s program of Development Economics, Nepal Open University. He was the executive director of the Nepal South Asia Center (2009-14), a Kathmandu-based South Asian development think-tank.” Indien får betala ett högt pris för Modis närsynta/inskränkta Kina-strategi. Artikeln har översatts av Catarina.
Får Indien betala ett alltför högt pris för Modis Kina-strategi?
”Den som inte minns sitt förflutna (misstag) är dömd att upprepa det.” (“Those who do not remember the past are condemned to repeat it.” ) Detta berömda citat av den spanske filosofen George Santayana genljuder i Indiens premiärminister Narendra Modis nya Kinapolitik. Modi verkar ovillig att minnas de fel som begicks av hans land, i det kinesisk-indiska kriget 1962.
Modi litar på sin utrikesminister, Subrahmanyam Jaishankar, som hyser en brinnande tro på att en allians med USA bäst kan uppfylla Indiens strategiska intressen.
Modi övergav många av Indiens utrikespolitiska traditioner och normer när det gäller strategin i valet 2019. För att säkra sin plats som premiärminister för en andra mandatperiod använde han utrikespolitiken som ett instrument för att attrahera väljare. Han använde territoriell nationalism som en agenda i valet genom att manipulera terrorattacken i Pulwama och den efterföljande ”kirurgiska” attacken mot Balakot, Pakistan. Modi lovade under valet att ta tillbaka det av Pakistan administrerade Kashmir.
Trots misslyckanden på olika fronter i inhemska angelägenheter, har Modi framgångsrikt förstärkt sin popularitet genom sin utrikespolitik. Han dolde framgångsrikt sina interna politiska misslyckanden för väljarna genom att imponera på dem genom med sina förbindelser med supermakternas ledare, som USA:s president Donald Trump, Kinas president Xi Jinping, Rysslands ledare Vladimir Putin och andra.
Varje kram och handslag med en ledare för en supermakt är förbundet med ett visst pris. Dessa priser uttrycks ibland i monetära termer. Modi betalade 43 miljarder dollar för missilförsvarssystemet S-400, för att få krama och skaka hand med Putin. Med Frankrikes president Emmanuel Macron blev det 30 miljarder dollar för Rafale-affären. Det var uttalade monetära kostnader, inte strategiska kostnader som kunde kopplas ihop med kramandet av Putin och Macron. Modi måste dock betala ett högt strategiskt pris när det gällde Trump och Xi.
Modi anordnade till exempel evenemanget ”Howdy, Modi!” med fanfarer i Houston, Texas, den 22 september, 2019. Cirka 50.000 personer av indiskt ursprung från hela USA deltog. Trumps medverkan var själva centrumet i tillställningen, och han tillbringade en timme med Modi.
På liknande sätt deltog Trump i ett arrangemang med 125 000 personer på världens största cricketstadion, i den indiska delstaten Gujarat den 22 februari i år. Modi uppvisade en översvallande samhörighet mellan honom och Trump, och den amerikanska presidenten höll ett tal som porträtterade den indiska premiärministern som en ”exceptionell ledare … och en man som jag är stolt över att kalla min sanna vän.”
Men Trumps deltagande i dessa händelser och förklarade beundran för Modi var inte gratis. Priset Modi måste betala var att spela rollen som betrodd allierad och en strategisk vän till USA.
Är Trump en pålitlig allierad?
USA:s senast utfärdade nationella säkerhetsstrategi informerade att den fortfarande håller sig till ”One-China policy” [dvs Kina är en stat, och inte Folkrepubliken Kina (PRC) och Republiken Kina (ROC) (Taiwan). PRC använder “One-China policy”] och statuerade kategoriskt att USA inte var ute efter ett regimskifte i Kina. Modi skickade dock två parlamentsledamöter för att delta i den taiwanesiska presidentens virtuella edsavläggelse-ceremoni.
Varken USA:s president eller några andra av Indiens vänner och allierade, inklusive Quad-länderna, utfärdade uttalanden till förmån för Indien avseende det kinesisk-indiska militära dödläget i (den gamla gränskonflikten) i Ladakh.
Redaktören: Quad beskrivs krotfattat efter artikeln.
Om ett fullskaligt krig med Kina bryter ut kommer Indien inte att ha någon som står på dess sida. USA befann sig redan före pandemin i en kritisk situation. Dess statsskuld är cirka 125% av bruttonationalprodukten, och en Wall Street-rapport tyder på att den kan nå 2.000% av BNP. En av världens ledande experter på Asien, Stephen Roach, varnar för att en ändrad global maktbalans i kombination med ett galopperande amerikanskt budgetunderskott snart kan utlösa en dollar-krasch.
USA vill själv ha ett bättre handelsavtal med Kina. Efter presidentvalet i november kommer en uppgörelse sannolikt att ske. Modis beräkning att Indien kommer att kunna dra nytta av Kinas förluster som orsakas av pandemin och omstruktureringen av den globala makten verkar absurd.
Modi hyser en felaktig förhoppning att Indien snabbt och starkt kommer att kunna bygga upp sina ekonomiska muskler efter pandemin. Han tror att världen efter pandemin kommer att få se en omstrukturering av de globala leveranskedjorna.
Modi hoppas att USA, Australien och många europeiska länder kommer att koppla bort sina ekonomier från Kina. De kommer att söka sig till Indien som partners och allierade. Deras fabriker kommer att omlokaliseras till en ny destination, Indien.
Indien gick dock nyligen in i Covid-19-krisen. Indiska folkhälsoexperter uppskattar att totalt 670 miljoner kommer att infekteras och 500.000 kommer att dö innan slutet av detta år.
Dessutom beräknas ekonomin minska. De som konsumerar av indisk export är låg- och medelinkomstfamiljer i högt utvecklade ekonomier. De har drabbats hårdast av Covid-19 pandemin, och kommer att drabbas ytterligare då den faktiska efterfrågan på deras insatser sjunker nästa år.
Före pandemin var Indiens utrikeshandel med EU och USA positiv. Och Modis mål är att ha EU och USA som viktiga handelspartners efter det att amerikanska företag har omlokaliserats till Indien från Kina.
Men det finns ingen garanti för att amerikanska företag kommer att flytta till Indien, eftersom färre än 5% av företagen flyttade till Indien efter att handelskriget mellan USA och Kina inleddes i mars 2018. Och även om de skulle flytta, så kommer det inte att garantera Indiens ekonomiska tillväxt, eftersom den faktiska efterfrågan på indiska varor på den internationella marknaden sannolikt inte kommer att öka på några få år.
Ekonomer som Michael O’Leary och Carlos Rodriguez tror att en V-formad (dvs en kraftig nedgång följd av en lika stark uppgång) återhämtning av de avancerade ekonomierna är osannolik. Den tröga återhämtningen efter 2008 års ekonomiska härdsmälta tyder med stor sannolikhet på en L-formad återhämtning efter pandemin i de utvecklade ekonomierna.
Översättarens anmärkning: En L-formad situation med ingen eller nästan ingen återväxt kan bestå i åratal. Ett exempel på L-formad lågkonjunktur var situationen i Japan efter 1990. Ekonomin där började återhämta sig först 2003.
Kinesisk misstanke
Modi tillkännagav den 12 maj konceptet Atmanirbhar Bharat (Self-Reliant India/ Indien som självförsörjande) tillsammans med ett ekonomiskt räddningspaket på mer än 260 miljarder dollar för att stimulera en återhämtning efter pandemin.
Peking uppfattade att Modis avsikt var att strama åt sin politik för utländska direktinvesteringar från Kina. Indiens välkomnande av amerikanska företag som vill flytta från Kina är riktat mot investeringar i Kina.
Kina vill frikoppla Indien från USA. Landet är mycket oroat över Indiens utspel på grund av de två ländernas gemensamma 3 400 kilometer långa gräns. Kinesiska strateger tror Indien går USA:s ärenden och vill hålla tillbaka Kina vid Himalaya och vid Indiska oceanen.
Kinesiska utrikesdepartementets talesman Zhao Lijian, har upprepat vad han sa förra månaden, utan att hänvisa till något särskilt avtal. ”Vi uppmanar den indiska sidan att arbeta tillsammans med oss, att hörsamma våra ledares viktiga strävan efter samförstånd, att följa de undertecknade avtalen, och avstå från ensidiga åtgärder som komplicerar situationen.” Han gjorde antydningar på överenskommelsen och samförståndet mellan Modi och Xi under deras två informella toppmöten i Wuhan och Mamallapuram.
Peking uppfattar också att Modi riktade blickarna mot USA trots ett avtal om att arbeta med Kina för att bygga ”det asiatiska århundradet.” Det är tveksamt om Modi ser ”vikten av att respektera varandras viktiga angelägenheter, och ambitioner” som beskrivs i det gemensamma uttalandet efter det första toppmötet.
Modi och Xi enades om att söka en rättvis, rimlig och ömsesidigt godtagbar lösning i gränsfrågan mellan Indien och Kina. Men efter att ha återkallat artikel 370 i den indiska konstitutionen publicerade Indien en ny karta som inkluderade det av Pakistan administrerade Kashmir.
Modis hantlangare och inrikesminister Amit Shah talade upphetsat på Lok Sabha, i underhuset i parlamentet, om att han skulle ta tillbaka Aksai Chin, det Kina-administrerade Ladakh. Sen flög Jaishankar till Peking och försäkrade Kina att Indien inte hade för avsikt att utöka sitt territorium.
Kina uppfattade inledningsvis händelsen som en inrikespolitisk fråga i Indien. Men efter en rad händelser – politiska förändringar i frågan om Taiwan, om åtstramningen av Kinas investeringar i Indien, omstruktureringen av Världshälsoorganisationen WHO, Covid-19-pandemin, Quad-gruppen, och försvarsfrågan med Australien, har Pekings misstankar intensifierats.
Kinesiska strateger tror att Modi har ändrat åsikt när det gäller avtalet ”att bygga en öppen, multipolär, pluralistisk och deltagande global ekonomisk ordning,” och att han har övergett partnerskapet med Peking och vill motverka Kinas allt större fotavtryck på i Indiens egen bakgård och Indo-Stillahavsområdet på order av USA.
Kina vill sända ett tydligt budskap till Modi att följa samförståndet och de överenskommelser som nåddes med Peking under de två informella toppmötena eller förbereda sig på värre konsekvenser än vid den militära konfrontationen i Ladakh 1962.
Om Modi misslyckas med att återställa inriktningen på samförståndet och överenskommelserna som nåddes under de två toppmötena, kommer Kina att straffa Indien mycket hårdare än 1962. Då kommer Modis öde sannolikt att vara som det skildras av 1800-talets ryska historiker Vasily Klyuchevsky, som sa, ”Historien lär oss ingenting, men straffar bara, om man inte lär sig av tidigare erfarenheter.” (Slut på artikeln.)
Tillägg – om Quad med mera.
”10.5 Partierna i USA är eniga om att hejda Kinas expansion.
I oktober 2018 klubbades Build Act i USA, en fond som precis som BRI-fonderna kommer att gå till lån och garantier till utvecklingsländer, särskilt i Asien och Afrika.
USA-fondens International Develoment Finance Corp (IDFC) lånevolym begränsas dock till 60 miljarder US-dollar, betydligt mindre än BRI-kapitalet som ny rullar nu på sjätte året
USA har som motdrag bildat Quad-gruppen tillsammans med Australien, Indien och Japan som ett konkurrerande alternativ till BRI. Indien är även med i både BRICS, i den av Kina och Ryssland ledda militäralliansen Shanghai Cooperation Organisation (SCO) (Se avsnitt 10.5) och i Quad, men inte i BRI av maritimpolitiska skäl. Det spekuleras att Indien, och kanske Brasilien är med i BRICS som en slags spion eller trojansk häst till USA. (https://www.globalresearch.ca/china-should-keep-eye-indian-south-korean-security-cooperation/5691301).”
Utdrag ur ”USA som världspolis”. Möt författarna bakom “USA som världspolis”! Vad gör dom? Var finns dom?
