Rolf Nilsson har letat upp och översatt denna artikel av Isak Mamen Finne 12 november https://steigan.no/2024/11/getto-oppstanden-i-gaza-et-ar-etterpa/
”Det största massmordet på judar sedan andra världskriget”. Ett av flera uttalanden som fyllde den norska offentligheten (och den svenska) dagarna efter att palestinska motståndsgrupper genomförde sin speciella operation den 7 oktober förra året, har återanvänts på ettårsdagen och i många fall kommit in i en tolkning där alla relevanta sammanhang har varit utelämnade.
Detta för att upprätthålla föreställningen att invånarna i de israeliska bosättningarna som drabbades den dagen var offer för en våldsorgie baserad på en annan variant av det hatiska tänkesätt som resulterade i massutrotningarna för åttio år sedan. Även i så kallade vänsterkretsar har den 7 oktober omtalats som en terrorattack, till skillnad från legitimt motstånd.
I Klassekampens ledare riktades kritik mot Palestinakommittén, som genom att anordna demonstrationer samma dag anklagades för att ”förbise de israeliska offren”. Huvudargumentet var att för att sätta den nödvändiga pressen på Israels nuvarande regering – vilket påstås vara det enda som kan leda till fred – är det nödvändigt att skapa en fredsrörelse som också är stark bland världens judar och internt i Israel. Det övergripande temat verkar vara att palestinierna har rätt till sympati så länge de förblir hjälplösa offer, eller i bästa fall för en kamp som är på deras sympatisörers villkor.
En lite närmare granskning av händelseförloppet den dagen, tolkad i ljuset av de senaste tjugo årens händelser, sätter vad som verkar vara den norska offentlighetens vanliga attityd i stark relief.
2003 avslutade Israel den direkta ockupationen av Gaza och införde istället en belägring av området, för att undvika kostnaderna för en ockupation. Sedan Hamas tog makten där 2007 har den tätbefolkade enklaven – eller världens största friluftsfängelse som det ofta har kallats – varit föremål för en blockad, som kommentatorer tidigt beskrev som ett långsamt folkmord.
Gaza har varit ett laboratorium där dess befolkning har använts som försökskaniner för Israels vapen-, säkerhets- och övervakningsindustri, vilken är landets främsta exportsektor. Baserat på det dagliga kaloriintaget en människa behöver, hade matförråden som slapp in beräknats till en nivå under. Inte så låg att du svälter ihjäl, men tillräckligt låg för att uppleva ihållande hunger.
En av arkitekterna bakom tillbakadragandet 2003 och den efterföljande belägringen, en professor i geografi vid universitetet i Haifa, berättade i en intervju med Jerusalem Post 2004 tydligt vad resultatet av denna politik skulle bli:
”När 2,5 miljoner människor bor i ett avstängt Gaza kommer det att bli en mänsklig katastrof. De människorna kommer att bli ännu större djur än de är idag, med hjälp av en vansinnig fundamentalistisk islam. Trycket vid gränsen kommer att bli fruktansvärt. Det kommer att bli ett fruktansvärt krig. Så om vi vill förbli vid liv måste vi döda och döda och döda. Hela dagen, varje dag».
Sedan dess och fram till folkmordet som nu har pågått i över ett år har Israel genomfört rutinmässiga militära operationer varje gång ”undermänniskorna ”på andra sidan stängslet har skjutit raketer över. I Israel har man kallat det för att ”klippa gräset”. När Israel klippte gräset i Gaza var det en sevärdhet som samlade folk på de omgivande kullarna, där de satte sig tillrätta i soffor och njöt av snacks samtidigt som de jublade när bomberna slog ner.
Under 2018 och 2019, i ett desperat försök att rikta världens uppmärksamhet mot de orättvisor som palestinierna lidit i Gaza, genomförde invånarna obeväpnade protestmarscher mot gränsstängslet, där de besköts av israeliska soldater från Gazabrigaden som låg på tryggt avstånd och bara kunde plocka. En form av skjutövning mot levande mål. Flera hundra dödades, flera tusen lemlästades.
Från våren 2023, med den nya nationella religiösa säkerhetsministern Itamar Ben Gvirs välsignelse, ökade våldet och provokationerna från bosättarna i östra Jerusalem och Västbanken i styrka och omfattning. Osloprocessen, fredsspåret och tvåstatslösningen hade varit stendöda i ett antal år. Situationen var explosiv.
Tidigt på morgonen den 7 oktober 2023 bröt palestinska motståndsgrupper, ledda av Hamas, ut ur Gazas getto och förde kriget till fienden.
I skydd av ett regn av missiler slog Hamas-agenter ut kameror och sensorer längs gränsstängslet, innan de ryckte fram i lätta fordon och bröt igenom. Insatsen syftade till att attackera militärbaser, polisstationer och andra säkerhetsinstallationer, samt att ta gisslan. Eftersom armén inte satts i beredskap och styrkor hade överförts till Västbanken för att ge skydd för bosättarnas aktioner där, togs man helt på sängen.
Där underrättelsetjänsten och IDF överlistades enligt konstens alla regler, lyckades Israels PR-apparat överlägset snabbt etablera ett narrativ som sändes över hela världen av västvärldens mediekartell och av framstående europeiska och amerikanska politiker. Anklagelser om groteska handlingar som massvåldtäkt, systematisk användning av tortyr och inte minst dödande av nyfödda blev centrala inslag i en berättelse om en meningslös våldsorgie som drevs fram av ett fanatiskt judehat.
Även om brott utan tvekan begicks av Hamas-krigare den dagen, har påståenden om det systematiska barbariet i Hamas agerande visat sig vara påhitt. Till exempel har inte ett enda exempel på våldtäkt dokumenterats. Ett barn dödades den dagen, och det var i korselden mellan israeliska soldater och palestinska krigare. Det som däremot är väldokumenterat är IDF:s implementering av Hannibaldirektivet – som slår fast att det är bättre att israeler dödas än tas till fånga – där attackhelikoptrarna och stridsvagnarna som anlände till området beordrades att öppna eld mot alla platser där det kunde finnas ”terrorister”, oavsett om det fanns civila närvarande.
Bilderna på förkolnade lik och fordon som var på väg tillbaka till Gaza, samt flera vittnesuppgifter från både soldater och civila, bekräftar detta. Totalt dödades 1 200 israeler den dagen. Inte mer än 780 av dessa var civila. I avsaknad av en oberoende utredning är det omöjligt att veta hur många av dessa som dödades av palestinier eller IDF. Vad som däremot är utom allt tvivel är att den kampanj med terrorbombningar som Israel svarade med, i överväldigande grad har dödat civila – över hälften av dem barn. Försvarsminister Yoav Gallant förklarade att han hade beordrat en fullständig blockad av Gaza. Varken mat eller vatten fick komma in. De var i strid mot mänskliga djur och skulle agera därefter.
Den israeliska historikern och folkmordsforskaren Raz Segal hade redan den 13 oktober samma år publicerat en artikel med titeln ”A textbook case of genocide”, där han bland annat skrev att “Perpetrators of genocide usually do not express their intentions so clearly…”
Även om Israel har riktat in sig på att dräpa journalister och hjälparbetare, har det kommit ut så mycket videofilmer från Gaza, såväl som ett brett utbud av komprometterande uttalanden från israeliska offentliga personer – inklusive framstående politiker – att det är utom allt tvivel att Israels mål inte är att utrota Hamas, men att genomföra en ny omgång av etnisk rensning. En slutlig lösning på det arabiska problemet i Gaza.
Folkmordet hade inte varit möjligt utan liberala demokratier som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, men framför allt USA:s vapenförsörjning och politiska och diplomatiska stöd. Det gör inte bara de nämnda länderna ansvariga, utan direkt medskyldiga.
Den större bakgrunden till vad som händer i Mellanöstern nu är det sionistiska koloniseringsprojektet, vilket började på allvar under mellankrigstiden och som fick sin första kulmen i kriget och den etniska rensningen som fick staten Israel att se dagens ljus i 1948. Det är en gränslös stat i den meningen att den inte erkänner landets gränser som fastställts av folkrätten, utan ständigt försöker utöka dessa. Den ursprungliga befolkningen som bor i de områden som faller under israelisk kontroll har valet att leva som laglösa undersåtar eller att lämna, det vill säga de som inte redan har dödats.
I det offentliga samtalet här hemma kallas detta för en ”konflikt”, till och med en ”komplicerad” sådan.
De mest extrema krafterna – som under de senaste decennierna har blivit en allt starkare faktor i israelisk politik och samhällsliv, och som nu finns representerade i regeringen – förklarar öppet att de vill utvidga den judiska staten till Libanon, Syrien, Irak, Jordanien och Saudiarabien.
Den obekväma sanningen är att varaktig fred i Mellanöstern inte kan uppnås så länge det sionistiska projektet består.
Den 19 april 2023 släppte IDF en video till minne av 80-årsdagen sedan de återstående judarna i Warszawas getto – de som inte redan hade skickats till sin död i Treblinka – tog till vapen och satte upp ett heroiskt men dödsdömt försvar mot de överlägsna SS-styrkorna i staden. Berättelsen som IDF ville förmedla var att det fanns en röd tråd i judisk historia från revolten mot egyptierna för över tre tusen år sedan – genom gettoupproret i Warszawa – och fram till ”dagens IDF som fortsätter kampen för judarnas frihet”.
I väst har berättelsen om judarnas martyrskap under andra världskriget – Förintelsen – blivit en grund i den statsunderstödjande ideologi som främjar föreställningen att våra samhällen bygger på liberala principer – med universella mänskliga rättigheter som det mest centrala. Det sägs ofta att den offentliga självrannsakan som västerländska samhällen gick igenom efter kriget har gjort oss immuna mot att något liknande sulle kunna hända igen. När USA, med de forna europeiska kolonialmakterna i släptåg, sätter åt sidan FN-stadgan och attackerar andra länder, är det alltid med den mer eller mindre uttalade motiveringen att vår högre moraliska standard ställer oss över internationell lag. ”Aldrig igen”. Det kanske mest uppseendeväckande exemplet på ett folkmord sedan dess, avslöjar en gång för alla att i förvaltningen av arvet från Förintelsen är den universella lärdomen underordnad blankofullmakten offren för det tidigare har för att utföra ett nytt.
”Det största massmordet på judar sedan andra världskriget”. En absurd och förkastlig tolkning i linje med att placera upproret i Warszawa 1943 inom ramen för en ”konflikt” mellan Polens judar och Hans Franks generalguvernement.
Så vad uppnåddes den 7 oktober 2023? I första hand satte det åter Palestinafrågan kom högst upp på agendan i internationell politik och tog effektivt livet av normaliseringsprocessen mellan Israel och arabstaterna, som i amerikansk regi mejslades ut för bara några år sedan.
Viktigast av allt var att de olösliga motsättningarna i det sionistiska projektet tvingades fram i dagen. Israel har varken befolkningsbas, ekonomisk och politisk motståndskraft, kamputhållighet eller strategiskt djup för att kunna upprätthålla ett krig på flera fronter över tid.
Samspelet mellan det ihållande hot landets medborgare lever under och en sönderfallande ekonomi kommer att dränera landet på resurser i en självförstärkande process. Landet håller på att bli en pariastat i internationell kontext, inte olikt Sydafrika på sin tid. USA, vars massiva och ovillkorliga stöd Israel är helt beroende av, är en stormakt på tillbakagång och riskerar själv att förlora sin militära närvaro i regionen.
När framtiden ser tillbaka kommer den 7 oktober att finnas kvar som det datum som markerade början på slutet av det sionistiska projektet, och därmed slutet på det sista kolonisationsföretaget med ursprung i Europa.
Den 7 oktober kommer också att finnas kvar som datumet som på allvar tog livet av föreställningen om en västerländsk civilisatorisk överlägsenhet. Den ligger begravd i betongdammet i Gaza.
Och nu har turen kommit till Hezbollah, Houthi, Hamas samt Irakiska Kataib and Nujaba att klippa det sionistiska ogräset, på sitt sätt i sin egen takt och med metoder. Som folkmördarna sådde så får de skörda! Var i ligger problemet?