Maj är historie-revisionisternas månad

Gravstenar på Gravdalspollen kyrkogård, Ytre Laksevåg i Bergen. Kyrkogården har ett separat fält där 95 sovjetiska krigsfångar från andra världskriget ligger).

Av Terje Alnes – 8 maj 2026 (Detta är en ledare i tidningen Friheten nr 10 2026, 7 maj 2026, även utgiven av Spartakus.) samt på Steigan

Vem som kommer att kontrollera berättelsen om det förflutna, kampen för själva historien, är särskilt intensiv i maj. Vi tänker på årsdagarna den 8 och 9 maj, och vår kollektiva förståelse av andra världskriget.

Den 8 maj är den officiella befrielsedagen i Norge. Den 8 maj 1945 kapitulerade de tyska ockupanterna och fem år av ockupation och krig var över. Dagen uppmärksammas varje år, och vi hedrar dem som offrade sig för Norges frihet och kämpade mot ockupationen och nazismens ideologi. När det gäller motståndskamp var det Norges kommunistiska parti i främsta ledet.

NKP var det första partiet som förbjöds under ockupationen. Efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 var medlemmar i NKP de första som gjorde väpnat motstånd mot ockupanterna. Storleksmässigt var NKP den organisation som förlorade flest medlemmar under kriget.

21 av 23 medlemmar i NKP:s centralkommitté offrade sina liv i kampen mot de tyska ockupanterna.

På grund av denna uppoffring, vår allierade Sovjetunionens avgörande seger på östfronten, och den sovjetiska befrielsen av Östra Finnmark hösten 1944, åtnjöt både Sovjetunionen och de norska kommunisterna stor sympati och stöd bland befolkningen. I de första parlamentsvalen efter kriget fick NKP 11 representanter valda. År 1945 var NKP:s tidning Friheten landets näst största tidning efter Aftenposten! Åren omedelbart efter kriget var kommunistpartiet en verklig utmanare till arbetarpartiets kontroll över fackföreningsrörelsen; i LO hade kommunisterna förmodligen ett stöd på mellan 30-40 %.

Men hur länge skulle detta vara? En våg av antikommunism drabbade landet som en tsunami från väst. Redan i mars 1946 argumenterade Winston Churchill starkt för att västländerna borde enas i ett antisovjetiskt block. Einar Gerhardsens Kråkerøy-tal i februari 1948 skrämde befolkningen från att gå med i partiet, då han stämplade NKP som en fiende till ”det norska folkets frihet och demokrati”. Samtidigt skrevs den norska motståndsrörelsen om, nu med ”hemmafronten” och de västallierade i hjälterollerna. Det var avgörande att demonisera Sovjetunionen och NKP, vilket skapade ett politiskt klimat som gjorde det möjligt för Norge att gå med i NATO 1949.

År 2011 beslutade regeringen att ändra Befrielsedagen till Befrielse- och Veterandagen. På så sätt kopplar det officiella Norge motståndsrörelsen från andra världskriget till Försvarsmaktens utlandsoperationer efter 1945. Detta är helt fel. Försvarsmakten må gärna hedra sina veteraner. Mer än 100 000 norrmän har tjänstgjort utomlands sedan andra världskriget. Men dessa uppdrag har varit mycket olika. Många uppdrag under FN-flagg har varit av en karaktär som också vi kan stödja.

Vi motsätter oss dock starkt att man likställer motståndskampen under andra världskriget med norskt deltagande i kriget mot Jugoslavien, i Afghanistan och Libyen, och ”inblandningen” i Irak, där Norge i verkligheten har stöttat en amerikansk ockupation. Några av dessa krig har varit rena anfallskrig, olagliga enligt internationell rätt, startade på grundval av lögner, och med katastrofala konsekvenser för de länder som har attackerats och ockuperats av NATO.

Vi måste därför ta tillbaka den 8 maj från de historierevisionisterna, och återställa dagen som en ren befrielsedag!

Den 9 maj firar folket i det tidigare Sovjetunionen det som kallas Segerdagen, som markerar Röda arméns och det sovjetiska folkets seger över Hitlertyskland och nazismen. Tyvärr har det politiska klimatet blivit sådant att det officiella Norge inte kommer att markera den sovjetiska insatsen eller hedra minnet av de sovjetiska medborgare som miste sina liv i Norge.

100 000 sovjetiska krigsfångar skickades till Norge under krigsåren. De flesta fångarna var soldater från Röda armén, men det fanns också 7 000 civila, sovjetiska medborgare. Av dessa var 1 400 kvinnor och 400 barn. Dessa fångar användes som slavar av de tyska ockupanterna och placerades i över 500 fångläger över hela landet. Här sattes de till hårt fysiskt arbete på byggprojekt som tyskarna låg bakom. Sjukdomar var den största faran för krigsfångarna i Norge. Men många dog också av misshandel och ren hunger. Många sovjetiska krigsfångar räddades dock av att norrmän utanför lägren smugglade in mat och kläder till de fattiga.

Detta är viktigt att komma ihåg idag. Under andra världskriget var Sovjetunionen vår allierade och var helt avgörande för den norska befrielsen. Hollywood har skapat intrycket att det var USA som vann andra världskriget, men detta är en grov förvrängning av verkligheten. Vi måste påminna det norska folket om att det främst var Sovjetunionens ansträngningar som krossade Hitlertyskland, att kriget vanns på östfronten.

Under hela andra världskriget miste ungefär 10 000 norrmän livet. 3 800 av dessa var sjömän. Av de norska militärstyrkorna stupade 2 000. Jämför detta med de sovjetiska siffrorna. Bara i Norge dog 13 700 sovjetiska krigsfångar, och de utgör därmed den gruppen som hade störst förluster på norsk mark. Som vi vet förlorade Sovjetunionen upp till 27 miljoner människor i den katastrof som andra världskriget var.

Vi får inte glömma detta: Norges och Sovjetunionens gemensamma kamp mot nazismens ideologi! En som inte har glömt är den slovakiske premiärministern Robert Fico, som har meddelat att han kommer att delta i Segerdagen-ceremonin i Moskva den 9 maj. ”Jag vet inte vad man lär sig i skolan, men man bör veta detta: Här i Slovakien miste 60 000 soldater från Röda armén sina liv. Vårt land befriades tack vare dem”, säger Fico.

Samtidigt finns det gott om historierevisionister som anstränger sig för att skriva om andra världskrigets historia i Norge. Runt om i landet finns ett antal kyrkogårdar och monument för de sovjetiska fallna. År 2024 ändrades till exempel texten på minnesmärket över fallna soldater på Jørstadmoen. Krigsfångarna kallades ”utländska” istället för ”sovjetryssar”. Historieprofessorn Tore Pryser påpekade då att minnesmärken i Finnmark också har ändrats. ”Historieförfalskning”, kallade han det.

Efter den ryska invasionen av Ukraina har denna process intensifierats. Store Norske Leksikon online nämner nu ”minnesdiplomati” som ett exempel på rysk icke-militär, hybridkrigföring. ”Minnesdiplomati” har också blivit ämne för studier vid UiT Norges arktiska universitet. Professor Kari Aga Myklebost beskriver detta som att använda det förflutna som en symbolisk resurs. Underhåll av och kransnedläggning vid sovjetiska och ryska krigsmonument i norra Norge kallas ”framgångsrikt ryktesbyggande för Ryssland”. Implikationen är att detta är en politiskt tvivelaktig aktivitet som måste stoppas.

Detta illustrerar hur viktig kampen för vårt kollektiva minne är. Att bekämpa historierevisionisterna är en politisk nödvändighet!