Ryssland ärver Prigozhins afrikanska odyssé

2
942
Rysslands vice försvarsminister överste general Junus-bek Yevkurov (L) överlämnar en pistol till den libyska militärbefälhavaren fältmarskalk Khalifa Haftar (C), Benghazi, Libyen, den 24 augusti 2023Av MK Bhadrakumar.

Afrika, särskilt Västafrika, har en stark känsla av kollektiv identitet. Trender i ett land har ett sätt att sprida sig över kontinenten. Därför kan det vara eller inte vara en slump att det militära maktövertagandet i Gabon i onsdags kom bara ett dygn efter att Frankrikes president Emmanuel Macron tagit en hård hållning mot generalerna vid makten i Niger.

Macron hånade inte bara generalernas krav på att avlägsna det franska sändebudet i Niamey och de 1 500 man starka franska trupperna i landet, utan Macron hotade att attackera Niger. 

Macron menade tydligen allvar. AFP hade förra veckan rapporterat den stränga varningen från talesmannen för den franska generalstaben, överste Pierre Gaudillière, att ”franska militära styrkor är redo att svara på varje återuppväckande av spänningar som skulle undergräva franska militära och diplomatiska baser i Niger” och att ”åtgärder har vidtagits för att skydda dessa baser”.

Men generalerna i Niamey slog tillbaka och skickade ett meddelande till det franska utrikesministeriet att Macrons sändebud, ambassadör Sylvain Itté, ”inte längre åtnjuter de privilegier och immuniteter som är förknippade med hans status som medlem av den franska ambassadens diplomatiska personal”, hans ”diplomatiska kort och visum” och de av hans familjemedlemmar ”har annullerats” samt att Nigerpolisen ”har fått i uppdrag att fortsätta med utvisningen” av Itté.

Det är ett förödmjukande och bryskt avvisande av Macron. Han har inget annat val nu än att dra tillbaka hotet. Ett blodbad i Niger för att få utlopp för sin ilska över utvisningen av hans ambassadör skulle vara katastrofalt för Frankrikes internationella ställning.

Dessutom spelar en ”känd okänd” faktor också in som kommer att få Paris (och Washington) att tänka två gånger – Wagner-chefen Yevgeny Prigozhins spöke. Detta måste förklaras.

Även om ingen trovärdig källa har kopplat Ryssland till kuppen i Niger, lämnar dess starka koppling till interventioner i afrikanska länder – Centralafrikanska republiken, Sudan, Mali och Libyen – i Wagnergruppen obesvarade frågor. Detta tar naturligtvis upp omständigheterna kring Prigozhins flygkrasch under mystiska omständigheter, som ryska utredare nu betraktar som ett sabotage.

Det råder ingen tvekan om att Prigozhin var ett hinder för USA/NATO-planer i Afrika. John Varoli, tidigare utrikeskorrespondent för New York Times, Bloomberg och Reuters TV (som var baserad i Moskva från 1992 till 2013 och ”utbildades till amerikansk utrikespolitisk expert med fokus på Ryssland och Ukraina”) skrev en fängslande blogg om Substack nyligen där han avslutade på följande rader:

”Mer än någon annan, hade CIA och Kiev en poäng att göra upp med honom och de ville ha Prigozhin död… Att projicera ryskt inflytande i Afrika är en avgörande del av Putins utrikespolitik, och Wagner är nyckeln till denna framgång. Relationer med afrikanska ledare bygger på Prigozhins personliga karisma… På samma sätt, genom att eliminera Prigozhin och hans högsta officerare, har NATO gett ett slag mot Kremls ambitioner i Afrika… Som med alla uppmärksammade mord, kommer vi aldrig att få veta hela sanningen. Men en sak är säker – USA, vissa NATO-medlemmar och Ukraina gynnas mest av Prigozhins bortgång, medan Kreml vinner absolut ingenting. All tillgänglig information pekar på västerländsk inblandning och skuld.”

Det USA-ledda proxykriget i Ukraina har gått in i en ny fas där terrorismen alltmer blir ett vapen för amerikanerna att försvaga Ryssland. Det är ingen hemlighet att ukrainska drönarangrepp djupt inne i Ryssland stöds av amerikansk teknik och satellitdata. CIA-chefen har offentligt skröt om ett robust program för att rekrytera ryska medborgare för att arbeta för hans byrå.

Allt tyder på att ryssarna samlas för att omorganisera Wagner-krigarna efter mordet på Prigozhin. För första gången gjorde en rysk militärdelegation ett officiellt besök i Libyen den 22 augusti, enligt ett uttalande från försvarsministeriet i Moskva. Delegationen leddes av vice försvarsminister överste general Junus-Bek Jevkurov, som är känd för att ha varit en nyckelfigur för Prigozhin.

Intressant nog var generalens besök på inbjudan av Libyens nationella armés (LNA) befälhavare fältmarskalk Khalifa Haftar, som är nära kopplad till Wagnergruppen, som tros kontrollera mycket av Libyens militära och oljeinfrastruktur.

I efterhand var det Wagners närvaro som effektivt spårade ur USA:s/NATO:s ursprungliga planer på att utöka alliansens fotavtryck till den afrikanska kontinenten via den libyska porten efter det fruktansvärda mordet på Muammar Gadaffi och regimskiftet 2011, där alibin bekämpade terrorism i Sahelregionen.

Det räcker med att säga att Wagner spelade en nyckelroll i det stora spelet i Afrika. Om den västerländska avsikten bakom mordet på Prigozhin var att halshugga Wagner genom att förstöra gruppens högsta kommandostruktur och därigenom övervinna ryskt inflytande i Afrika, kommer det inte att hända. Moskva fördubblas och, intressant nog, döljer det inte alls.

I tisdags berättade Rysslands ständiga representant vid FN i New York, Dmitry Polyansky, för nyhetsbyrån Tass att Ryssland kommer att fortsätta att ge omfattande hjälp till Mali och andra afrikanska länder som är intresserade av det. Han förväntade sig ”fler exempel” på ryskt-maliskt säkerhetssamarbete.

Från Libyen reste den ryska militärdelegationen under ledning av generalöverste Junus-Bek Yevkurov till Burkina Faso där den togs emot av president Ibrahim Traoré. Tass rapporterade : ”Parterna diskuterade bilateralt militärt och försvarssamarbete, inklusive dess nuvarande tillstånd och framtidsutsikter. De tog också upp andra frågor som togs upp under mötet mellan Rysslands och Burkina Fasos presidenter vid sidan av det andra toppmötet mellan Ryssland och Afrika i St. Petersburg i slutet av juli.

– Chefen för den ryska delegationen försäkrade Traoré om Rysslands stöd för övergångsperioden i Burkina Faso. Han sa också att Ryssland stod sida vid sida med landets folk på alla områden av potentiell utveckling . [Min betoning.]

Detta motsvarar en säkerhetsgaranti för Burkina Faso vid en avgörande tidpunkt då landet har lovat att stödja Nigers försvar mot varje väststödd militär intervention i Niger.

Tidigare i augusti ringde Assimi Goïta, Malis interimspresident – ​​ett annat land som har kontrakterat Wagner för att ersätta de franska trupperna – Putin för att diskutera säkerhetsfrågor efter mordet på Prigozhin (som tros ha besökt Mali strax innan han dödades. ) I uttalandet från Kreml stod det att ”Assimi Goïta beskrev i detalj de processer som äger rum i Mali och berättade för den ryske presidenten om de nationella ledarnas ansträngningar att stabilisera situationen och föra en kompromisslös kamp mot terroristgrupper.”

Mot bakgrund av allt detta måste bildandet av en militär allians mellan Burkina Faso, Mali och Niger förra veckan sättas i perspektiv. Niger har gett de väpnade styrkorna i Mali och Burkina Faso tillstånd att ingripa på nigeriens territorium i händelse av en extern attack. Det framgår av ett gemensamt uttalande från de tre länderna.

Enkelt uttryckt tillåter pakten Mali och Burkina Faso att ge militärt bistånd till Niger i händelse av en militär intervention av ECOWAS eller Frankrike. Detta går i riktning mot att kuppledarna i Niamey kommer att söka hjälp av Wagner om situationen blir kritisk.

Mot denna dramatiska bakgrund presenterade Nigerias president Bola Tinubu, som leder den ekonomiska gemenskapen av västafrikanska stater [ECOWAS], på torsdagen en kompromissformel för Nigers återgång till demokratiskt styre, liknande den niomånadersperiod som hans eget land genomgick i slutet av 1990-talet. ECOWAS hade hittills insisterat på att man ville avsätta president Mohamed Bazoum tillbaka till makten omedelbart. Det var också Macrons krav. Men Tinubu har tydligen haft andra tankar.

Föregående artikelLedande politiker: ”SD är ett allvarligt hot mot demokrati”. Men hur är det med Zelensky och Poroshenko?
Nästa artikelLäs nya Parabol!
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

2 KOMMENTARER

  1. Prigozhin var inte ett hinder!

    Det är den folkliga revolutionära afrikanska befrielseandan som växt sig till en enorm kraftfull anti-imperialistisk rörelse, som är ett hinder. Folkviljan att lossa post-kolonialismens bojor är det största hotet mot USA-EU-UK och NATO- imperialismen. Wagnergruppen är ett bihang till Rysslands affärer i Afrika och blir således per automatik provocerande för Väst-konkurrenterna.

    Att Putin talar indirekt—för det afrikanska folkens beslutsamhet att slänga ut Västkolonisatörer och samtidigt visar öppet att Ryssland är en finansiär—har en bakomliggande orsak, det vet vi.
    Frågan är, kommer ”den ryska avsikten” att gynna Afrika lika mycket som Ryssland?

    Hotet— mot USA/NATO och Väst-vasallernas imperialistiska storhetsvansinne, från Ryssland, Kina och BRICS enade styrkor, att bilda en multipolär rättvisare värld—inspirerar säkert USA till ett ovillkorligt användande av moderna kärnvapen.

    • Det är lite mer komplicerat eftersom av de berörda kuppländerna verkar samtliga militärer ha tränats av amerikaner och i samband med det blivit matade ned en negativ syn på Frankrike. USA har sen länge ogillat Europas privilegier från kolonierna men inte för att USA vill ge de folken en bättre chans bara att att de vill tränga bort Frankrike liksom de gjort i flera avseenden med saboterade affärer mellan Frankrike och Australien. Frankrikes koloniala valuta i Afrika skulle USA förstås gärna ersätta med sin egen.
      Sen kan man även fundera över hur det är med de amerikanska militärerna som har afroamerikansk bakgrund. Inte självklart hur deras lojalitet ser ut.
      Black lives matter har dom ju inte undgått att höra.
      Om USA inser att det inte går att stoppa utvecklingen kan de försöka vara mer på den vinnande sidan.
      Nuland lät ju frustrerad och i Niger sa de till henne att de inte ville förhandla med en karriärist.
      I slutet av 1800-talet fanns seriösa franska planer på att utveckla industri i Afrika och betoning fanns på att arbetarnas livskvalitet.
      Den falangen lyckades krigshetsarna i London eliminera, men det är en annan historia.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here