Synpunkter på Bert Sundströms sommarprogram (i text)

 Foto: Mattias Ahlm

Ingress och kommentarer av Rolf Nilsson:

Bert Sundström, mångårig Moskvakorrespondent för SVT, har nu genomfört sitt sommarprat i Sveriges Radio. Detta program har många lyssnare och är ett utmärkt forum för att sprida negativ propaganda mot Ryssland. Vilket BS också tillåts göra. Jag tyckte inte att detta skulle få passera oemotsagt och har därför valt att kommentera Sundströms utgjutelser. De avsnitt jag har reagerat mot i hans tal är kursiverade och mina synpunkter finns under Kommentar. Jag är förstås ingen rysslandsexpert, men följer med i både MainStreamMedia som t.ex.SVT och i alternativa medier om vad som skett och sker, inte minst här på Global Politics. För den som vill fördjupa sig har redaktör Romelsjö här publicerat åtskilligt material om det som tas upp i sommarpratet. 

 Rolf Nilsson

Källa: https://sverigesradio.se/artikel/bert-sundstroms-sommarprogram-i-text 

Publicerat 9/8 2023, kl 07.00. 

I gryningen den 24 februari i fjol väcktes jag av en massa oväsen. Jag var sömndrucken men gick till balkongen och tittade ut. Mitt hotellrum låg med utsikt över Maidan, självständighetstorget i Ukrainas huvudstad Kiev. Det var helt öde. Inte en enda människa. 

Så tomt hade jag aldrig sett torget. 

Sen kom flyglarmet. Och bombexplosionerna. 

Helvete! tänkte jag. Kriget har börjat, och det har börjat här! 

Jag, och många med mig, hade trott att kriget skulle börja i östra Ukraina, där ju Ryssland sen länge hade soldater. Men Putins plan var tydligen att inta Kiev som första steg i invasionen och försöka döda eller fånga president Volodymyr Zelenskyj. 

Zelenskyjs kontor låg ett par hundra meter från min balkong. Ryska specialstyrkor smög omkring nära regeringskvarteren. Jag såg dem inte, men jag tyckte jag hörde skottlossning. 

Kommentar av Rolf Nilsson: ”Vad Rysslands plan var vet inte BS. Olika analyser har förekommit men de flesta lutar nog åt att  tanken var att lura Ukraina att tro att man tänkte inta Kiev. Eftersom den ryska styrkan inte var av den storleken var inte detta möjligt enligt militär teori. Att man tänkte ta livet av Z är rena fantasier av BS, liksom att ryska specialstyrkor fanns i Kiev. ”

Några minuter senare var jag i direktsändning. 

MUSIK: Sjtje ne vmerla Ukraina (Ukrainas nationalsång) – Glocal Orchestra 

Det där var Ukrainas nationalsång. ”Än har Ukraina inte dött” är de första orden. Och lite senare ”Liv och själ vi gärna offra för vår frihet”. 

Och det är sant. 

Kommentar: ”Ukrainarna röstade fram Z för att han lovat att skapa fred i Ukraina. BS har naturligtvis ingen aning om huruvida ukrainarna i gemen vill offra livet för ett krig som man inte kan vinna. ”

Månaderna innan invasionen hade min fotograf, Anton Koposov, och jag rest runt i Ukraina.  

Kommentar: ”Jag har aldrig hört BS rapportera från folkrepublikerna Donetsk och Lugansk. Han har hela tiden nogsamt hållit sig till Kiev eller säkert ukrainakontrollerade områden. Inga röster eller rapporter från separatistkontrollerade områden har nått SVT:” 

Krig hade det ju varit länge. Ryssland invaderade Krim i mars 2014. Och en månad senare såg Putin till att så kallade separatister utropade två låtsasländer i östra Ukraina – ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk.  

Kommentar: ”Det här är klassiskt, att som BS använder citattecken och  uttrycket ’så kallade’ stället för att ge en korrekt bakgrund till att östra Ukraina valde att inte ställa upp på kuppregimen.” 

Överallt mötte vi ukrainare som sa att de var beredda att ta till vapen och slåss mot ryssarna, om de så skulle dö på kuppen.  

Kommentar: Se ovan, stämmer säkert för de västra delarna, varifrån BS rapporterade. 

I en skog i utkanten av Kiev träffade vi unga kvinnor som tränade. De hade bara trägevär i händerna. Det kändes lite löjligt, men alla sa att de var beredda och att de skulle stoppa ryssarna. 

I en liten by som låg bara någon kilometer från de främsta ryska posteringarna pratade jag med ägaren till en liten mataffär. 

”Det är klart att ryssarna kommer att invadera”, sa han. Putin står inte ut med tanken på att vi är fria. 

Kommentar: BS strävar genomgående i sitt sommarprat att demonisera Putin och framställa honom som en envåldshärskare. 

Vi åkte tillbaka till Moskva för att pusta ut lite men någon vecka innan invasionen skulle vi tillbaka till Ukraina. Men Anton, med sitt ryska pass, släpptes inte in. Så när robotarna började regna över Kievs utkanter var jag ensam. Men min mobil fungerade och internetuppkopplingen var supersnabb. Och jag hade kamera, stativ, lampa och mikrofoner. 

När vi är med live i sändningarna går bild och ljud till Stockholm över nätet. Jag var med i mängder av sändningar de första dagarna av kriget. Ibland samtidigt som jag kunde se de ryska robotarna flyga förbi mig. Ingen gång svajade uppkopplingen. Det var märkligt. 

Bland det första en invaderande armé borde göra var väl att sabotera försvararnas kommunikationssystem. Men det kunde ryssarna tydligen inte, och det kan de fortfarande inte, trots att de säkerligen försöker. 

Kommentar: ”Det seriösa analytiker är ense om är att Ryssland inte gått särskilt hårt fram i sin SMO, något som inhemska kritiker haft synpunkter på. Detta för att man klart och tydligt deklarerat att man ser Ryssland och Ukraina som broderfolk där man vill minimera förstörelse av civil infrastruktur och begränsa civila förluster och där de uttalade målen är att demilitarisera och denazifiera, inte att förstöra civil infrastruktur. Till skillnad från USA:s urskillningslösa bombningar i sina krig i Mellanöstern och tidigare i Korea och Vietnam. ”

Att ukrainarnas försvarsvilja var enorm måste ju Putins spioner ha sett. Men Putins rådgivare var kanske så rädda för honom att de inte vågade berätta. Så Putin beordrade invasionen i tron att det skulle bli enkelt och gå fort. Och de första dagarna var anfallet mot Kiev så nära och så hotfullt att vi bestämde att jag skulle ut ur Ukraina. Efter några dagar i bilköer till Moldavien, och sen flyg från Rumänien var jag tillbaka i Moskva för att rapportera om kriget från rysk horisont. 

Hemma i min lägenhet i Moskva lyssnade jag vemodigt på Jan Johanssons skiva ”Jazz på ryska”. 

MUSIK: Kvällar i Moskvas förstäder – Jan Johansson 

Att den ryska propagandaapparaten var stark. Det visste jag sen länge. Att Putin och de andra i Kreml ljög, precis som så kallade experter, programledare och reportrar på alla tv-kanaler, det visste jag också. Men att lögnerna skulle bli så grova och framföras totalt skamlöst. Det förvånade mig ändå. 

Kommentar: BS beskyller Ryssland för att skamlöst ljuga om det mesta. Utan belägg dock. De ryska experterna är ’så kallade’, självklart till skillnad från BS och SVT:s Paasikivi m.fl. 

”Det här är inget krig”, sa de. ”Bara en militär specialoperation.” Och syftet, det var att befria ukrainarna från de nazister som hade tagit makten i en statskupp 2014. 

Dessutom måste nazisterna stoppas från att lyckas med sitt planerade folkmord på de rysktalande invånarna i östra Ukraina. Eftersom ukrainarna vill vara självständiga är de nazister i Kremls ögon. Och bakom alltihopa ligger USA, som har som mål att förgöra Ryssland, inte bara nationen Ryssland, utan också det ryska språket och den ryska kulturen.  

Kommentar: ”BS nämner inget om Azovbataljonen och alla de som öppet och med regimens goda minne  paraderar med nazistsymboler, inte heller om glorifieringen av Stepan Bandera, vars anhängare medverkade till folkmord och samarbete med de tyska styrkorna under WW2. Inte heller om de 14000 i östra Ukraina som fått sätta livet till under tiden från statskuppen 2014 fram till invasionen 2022, i ett inbördeskrig där regimen faktiskt strävade efter att bekämpa ryska språket och rysk kultur i de ryska områdena i öst och syd.” 

Samma lögner överallt, dygnet runt. 

Jag kände mig som Alice i Underlandet. 

Men ingen stoppade mig från att arbeta. Anmärkningsvärt att BS fick arbeta ostört, då Ryssland i BS ögon är en diktatur som förtrycker och förföljer alla kritiker. 

Och Anton och jag kunde resa runt i Ryssland utan problem. Fast när vi landade i Kaliningrad väntade FSB – säkerhetstjänsten, alltså – på oss när vi steg av planet. De hade full koll på vart jag reste. Förhöret var ganska odramatiskt. Poängen var väl mest att jag skulle förstå att de såg och hörde allt jag rapporterade. 

Det var militärparad i stan. Den årliga paraden för att fira Rysslands seger över nazisterna i andra världskriget. 

För de flesta ryssar är paraden en patriotisk folkfest. Alla jag pratade med var omåttligt stolta. 

Men situationen i Ukraina då, undrade jag. 

Jag valde medvetet att inte fråga vad de tyckte om kriget – eftersom det kunde vara farligt för dem att svara på en sådan fråga. I Ryssland kan man dömas till fängelse om man kallar kriget för ett krig. 

”Vi måste ju stoppa nazisterna där. Precis som vi stoppade Hitler.” Svarade folk. 

I rysk historieskrivning började andra världskriget 1941 med Hitlers invasion av Sovjet. Det stora fosterländska kriget kallas det i Ryssland. Att kriget började 1939 med att Stalin och Hitler som allierade invaderade Polen. Det vet många inte om. Och om de vet det så viftar de bort det. Historieförfalskning och ljugande har djupa rötter i Ryssland. 

Ryssarna fullkomligt drunknar i propaganda.  

Kommentar: ”EU vill ju lägga skulden för WW2 på Stalin, på grund av Molotov-Ribbentrop-pakten. Att utveckla vad som föregick den, hur och varför den blev till ryms dock inte i den här kommentaren.” 

Från alla tv-kanaler, och i radio och tidningar. Den ryska armén har en egen tv-kanal! 

Och städernas gator är tapetserade med affischer som hyllar de hjältesoldater som i Ukraina strider mot den ryssfientliga västvärlden. Propagandan finns i musiken också. 

En sång som släpptes i samarbete med Rysslands försvarsdepartement i december i fjol hyllar den kärnvapenbärande roboten Sarmat. En patriotisk kärlekssång till ett massförstörelsevapen, kan man säga. 

MUSIK: Sarmatusjka – Denis Majdanov 

Mina ryska vänner och kollegor är i chock. Det som efter Sovjetunionens fall kunde ha blivit ett närmande mellan Ryssland och oss har blivit öppen fiendskap. Hur kunde gå så illa? 

Kanske för att Ryssland aldrig har varit en demokrati, och för att ryssarna sen Putin blev president år tjugohundra har levt i en flod av lögner från Kremls propagandaapparat, och i åtminstone ett decennium har matats med påståenden om sitt eget lands moraliska överlägsenhet och att en ondskefull omvärld med USA i spetsen konspirerar mot Ryssland. De yngre har levt hela sina liv med den gamle KGB-spionen som president. Och bland de äldre lever sovjetnostalgin kvar. 

Kommentar: ”BS upprepar att ryssarna matas med lögner från Kreml. Fortfarande utan belägg och exempel och utan att jämföra med MSM i västvärlden. Att USA verkligen konspirerar mot Ryssland borde stå klart för en påläst korrespondent, det behöver inte ens kommenteras. Den positiva utveckling Ryssland har genomgått, inte minst ekonomiskt, sedan Jeltsin försvann och Putin tillträdde omnämns inte heller.” 

På en resa 2002 i det numera självständiga Kirgizistan såg jag en gammal gubbe som vallade sina får. Vi stannade bilen och gick ut för att se om han ville låta sig intervjuas. Det ville han. 

”Det här med demokrati”, undrade jag. 

”Demokratia, TJORT demokratia”, svarade han. 

FAN ta demokratin, alltså. På Stalins tid, då fanns det disciplin. Och så hötte han med fingret mot mig. 

”Och NI var rädda för OSS”, sa han, och slog sig för bröstet. 

Ja, för många sovjetmedborgare innebar de rätt tafatta försöken att skapa demokrati efter Sovjets kollaps bara kaos, fattigdom och förnedring. 

Kommentar: ”Efter Sovjetunionens kollaps uppstod faktiskt just fattigdom, kaos och förnedring. Jeltsin blev president, omgiven av rådgivare och ekonomer från väst, inkl. en svensk ekonom. Fattigdomen blev enorm, oligarkin uppstod och frodades, statens egendom reades ut, medellivslängden sjönk, Jeltsin besköt parlamentsbyggnaden. Storföretagen i väst gnuggade händerna inför möjligheten att exploatera de ryska naturtillgångarna, inget av detta framkommer i BS beskrivning. ”

Men i alla fall den bildade medelklassen hade det fantastiska ryska kulturarvet som livlina. Litteraturen, konsten och den klassiska musiken. Själv lyssnar jag mest på Sergej Rachmaninov. Bäst är hans pianomusik. Här pianokonsert nummer tre, spelad av min argentinska favoritpianist Martha Argerich. 

MUSIK: Sergej Rachmaninov – Pianokonsert nr. 3 

Du lyssnar på Sommar i P1, Bert Sundström heter jag. 

På åttiotalet pluggade jag i Uppsala. Mest litteratur, engelska och spanska. På nätterna och helgerna var jag sjukvårdsbiträde på en psykogeriatrisk klinik i Knivsta. Ett av de finaste och viktigaste jobb jag har haft. 

Alla som bodde där var gamla och dementa, många var också paranoida eller schizofrena. Att hjälpa dem med det vardagliga, mata dem och torka bajs, och att sen vaka över dem när de var döende gav mig en närhet till människans bräcklighet som jag fortfarande bär med mig. 

Sommaren 1982 åkte jag transsibiriska järnvägen från Moskva till Peking. Moskva var det torftigaste jag hade upplevt. På tåget läste jag Dostojevskijs ”Brott och Straff”. Tsartiden var uppenbarligen också hemsk. Hit vill jag aldrig mer, tänkte jag. 

Men 2002 blev jag ändå SVT:s rysslandskorrespondent. Jag läste ryska i Sankt Petersburg i sex veckor. Där bodde jag hos en rysk familj. Jag blev blixtförälskad. 

Frun, musikläraren och pianisten Irina, flyttade ett år senare från Sankt Petersburg med sina barn till mig i Moskva. 

Ungefär då började en grupp nya musiker ta över efter de ryska rockmusiker som var stora under tiden för Sovjets sammanbrott. Fixstjärnan var Zemfira. Hon sjöng poetiskt, ibland om sånt som var tabu. 

Den ryska regimen har förklarat Zemfira för så kallad ”utländsk agent”. Hon lever nu i exil i Paris. 

Kommentar: ”Återigen använder BS uttrycket ’så kallad’. Han nämner inget om alla västliga NGO:er som eldar på oppositionen och finansierar fientlig propaganda.” 

Den här sången handlar om den ryska aidsepidemin, som var en av de värsta i Europa. ”Du har aids, och vi kommer att dö” är texten i den här låten, som helt enkelt heter ”AIDS” – ”SPID” på ryska. 

MUSIK: SPID – Zemfira 

Innan jag flyttade till Uppsala för att plugga bodde jag i Stora Tuna, utanför Borlänge, i ett lugnt och trevligt villaområde. Det var nog så nära det mytologiska svenska folkhemmet man kan komma. Mamma jobbade på Göteborgs bank, pappa i Domnarvets järnverk, som på villkor att han skulle jobba kvar i verket i många år till gav honom ett förmånligt lån så de kunde bygga huset där jag sen växte upp. 

Länge var allt bra. Men pappa började få depressioner och min lillasyster fick svår diabetes när hon var nio. 

Jag var med i Gylleskolans kör. Vi reste runt lite i Dalarna och sjöng. På ett programblad som min mamma klippt ur från Borlänge Tidning står det att vi i Sälen sjöng den ryska folksången Kalinka, med solodans av Bert Sundström. Kosackdans, alltså. Jag var tolv, och fick skriva min första autograf. 

Jag spelade klarinett också, rätt bra faktiskt. Andra satsen i Mozarts klarinettkonsert på skoluppspelning när jag var tretton. Borlänge skolors kommunala blåsorkester tog mig och min klarinett till Norge, Danmark, Tyskland och Österrike. Jag fick spela sax och oboe också. Allt gratis på musikskolans instrument. Men sen tog pianot över och Hammondorgeln. Orgeln fick jag aldrig ordning på, fast Sveriges bästa jazzorganist Pierre Swärd, från Borlänge såklart, var hemma hos mig för att försöka lära mig hur man skulle spela. 

Det fick bli elpiano i stället. Jag komponerade lite också. Den rätt dåliga gruppen vi hade, hade jag av någon anledning döpt till Blurg. 

Här en låt jag skrev och arrangerade när jag var arton. Jag på piano och synt. Min klarinettlärare, Jan Olav Sievertsson på sax. 

MUSIK: DK 105&106 – Blurg 

Pappa mådde ofta psykiskt dåligt och var periodvis intagen på Säters mentalsjukhus. Att som tonåring se honom där, neddrogad och ibland i tvångströja var som en skräckfilm. Han var dyslektiker och hade haft det fattigt som liten när hans far söp bort sin lilla löning. Det kanske var barndomen som spökade för honom. 

När han mådde bra var han charmerande. Han broderade tavlor och gjorde små skulpturer. I vår trädgård byggde han en vacker damm och en stor väderkvarn som Borlänge Tidning kom och fotograferade. Musiken var viktig. Han åkte runt i trakten och spelade gitarr och munspel och sjöng. Men klassisk musik var inget för honom och opera tyckte han bara var skrik. Fast inte när radion spelade Jussi Björling. Då blev han rörd. Jussi föddes också i Stora Tuna. 

Jussi turnerade runt i USA med sin far och sina bröder när han var åtta. Om han någonsin sjöng i Stora Tuna kyrka vet jag inte. Men som liten brukade jag krypa upp på köksbänken och sitta där och titta ut mot kyrkan ett par kilometer bort. Kommer jag till Dalarna är det första jag gör att besöka kyrkan. Min pianolärare var kantor där. 

”Jag är Jussi från Stora Tuna, jag”, sa Jussi Björling i sin sista radiointervju 1959, samma år jag föddes. 

På julotta i Stora Tuna kyrka har jag hört ”O Helga Natt” sjungas av en annan lokal sångare. Men inget ger mig gåshud som när Jussi sjunger den. 

MUSIK: O Helga Natt – Jussi Björling 

Min mamma var kulturintresserad och nyfiken på hur världen såg ut. Hon hette Gerd. Min pappa Sune. Deras bröllopsresa gick med buss från Borlänge till Capri. Jag kom till Italien första gången när jag var sex. Reslusten har aldrig släppt. 

Ett par år efter Transsibiriska järnvägen åkte jag runt ett knappt år i Latinamerika med en kompis. Det gav mersmak. Så efter ytterligare några månader hemma som sjukvårdsbiträde i Knivsta sålde jag mitt elpiano. Det räckte till en enkel biljett till Buenos Aires. Där började jag jobba som engelsklärare. 

Mamma och pappa kom och hälsade på en gång. Pappa var deprimerad och grät. Men en kväll var vi ute och gick på den stora gågatan i centrum. I en lägenhet på andra våningen över gatan övade en liten tangoorkester. Fönstret var öppet och tangon var fin. Pappa, som förutom god musikant också var en strålande danskavaljer bjöd upp mamma. Det blev stilla på gatan. Alla stannade för att titta på när min mamma och pappa dansade – i tangons huvudstad, Buenos Aires. 

Sen började jag ta tangolektioner. Och jag blev faktiskt erbjuden ett jobb som tangolärare. Men jag tackade nej. 

Jag lyssnar på tango nästan varje dag. Oftast lite nyskapande varianter. Gotan – tango på ett i Argentina populärt baklängesspråk – är en av mina favoritgrupper. 

MUSIK: Peligro – Gotan Project 

Efter fyra år som lärare i Buenos Aires, mest som privatlärare för chefer på storföretag, kände jag att jag nog ville göra något som var lite mer meningsfullt. Jag hade sett mycket fattigdom och förtryck på mina många resor runt kontinenten. Jobba med något som hjälper folk – bli ingenjör kanske, eller läkare, tänkte jag. Men våren 1989 sökte jag in på journalisthögskolan i Stockholm i stället. Och kom inte in. När höstterminen drog igång var jag sjunde reserv. Jaha, det var det det, tänkte jag, och bestämde mig för att inte söka fler gånger. Livet i Buenos Aires var ju trots allt ganska bra. 

Ett par dagar efter terminsstarten ringde mamma. Det var en tisdag. De har hört av sig från Journalisthögskolan, sa hon. Om du kan vara där på fredag så får du en plats. Det var helgdag i Argentina och alla resebyråer var stängda och jag var pank. Men dagen efter fick jag låna pengar, köpte biljett och kom iväg. 

Fast det höll på att gå illa. När planet just skulle lyfta efter en mellanlandning i Rio de Janeiro fylldes plötsligt hela kabinen av rök. Piloten tvärbromsade och fick stopp på planet precis där landningsbanan slutade. Vi fick stanna i Rio. Och jag kom hem ett par dagar för sent. Men skolan lät mig börja ändå. 

Hösten 1990 var det praktiktermin. Jag hamnade på Rapport. I januari -91 satte Sovjets ledare, Michail Gorbatjov in specialstyrkor för att stoppa protester i det frihetstörstande Baltikum. Kuwaitkriget började också. Och Rapport startade morgonsändningar. 

”Vem vill börja jobba klockan tre på morgonen?” Jag, såklart. Så jag blev vikarie. 

När jag gick sista terminen på journalisthögskolan lyckades jag övertyga Rapports utrikeschef att låta mig åka till Brasilien och göra reportage om miljö och utveckling inför en stor FN-konferens som skulle hållas i Rio de Janeiro. 

Så jag hoppade av utbildningen och åkte till Brasilien för att förbereda mig. Mest var jag i Rio, men jag reste runt i landet i över en månad också för att planera reportage. När fotografen, Dan Jåma, landade gick inspelningen som en dans. 

Men landet är inte bara fantastiskt. Det är farligt och våldsamt också. Två av dem som jag intervjuade på den där resan mördades senare. 

Ändå är nog Brasilien mitt absoluta favoritland i Latinamerika. 

Och musiken! Jag säger bara Milton Nascimento. Sången ni ska få höra heter ”Cantiga (Caicó)” och bygger på ett stycke av den brasilianska klassiske kompositören Heitor Villa-Lobos. 

MUSIK: Cantiga (Caicó) – Milton Nascimento 

Jag fick fast anställning i Rapports utrikesgrupp. Tre år senare blev jag korrespondent i Washington. Åttio-timmars arbetsveckor och mängder av resor runt om i landet. Spännande och lärorikt. Och Washington är min favoritstad i USA. 

Men skolskjutningarna hade börjat redan då. Och vapenfixeringen. 

På en vapenmässa i Salt Lake City intervjuade jag folk som sa att de måste beväpna sig för att försvara USA mot FN:s planer på att invadera USA och införa kommunism. I Texas var jag hemma hos grundaren av något han kallade för ”den fria republiken Texas”. Han och hans pyttelilla separatistarmé dödades senare av polisen. 

Kommentar: ”BS kommenterar inte hur det kommer sig att vanliga amerikaner kan ha så uppenbart konstiga uppfattningar som att FN tänker invadera USA och sprida kommunism. Inte heller framkommer något om de samhällsproblem som USA dras med – fattigdom, narkotikamissbruk, ingen allmän sjukförsäkring, hög arbetslöshet osv. Till skillnad från allt negativt han kan leta fram om Ryssland.” 

Men jag bevakade också Latinamerika. Resorna dit var nog de som jag tyckte mest om. En gång skulle min fotograf, Bosse Sand, och jag till Buenos Aires. Men något kom emellan, så vi fick skjuta upp resan några dagar. Planet vi först var bokade på störtade. Alla ombord dog. 

Till Kuba var det inte lätt att få visum. Men efter mycket tjatande släpptes vi in. Det var 1998. Påven skulle komma dit och Fidel Castro ville väl sola sig lite i glansen.  Nu gäller det att förminska Castro, inget om att påven faktiskt ville besöka Kuba eftersom en majoritet av kubanerna är romerska katoliker. 

Jag ville göra ett reportage om religion, så vi åkte till staden Santiago de Cuba, eftersom Kubas nationalhelgon-staty finns där. Den dagen var det val i Kuba. Eller vad man nu ska kalla det när kubanerna får rösta för att bekräfta kommunistpartiets maktinnehav. 

Kommentar: ”BS vill få oss att tro att kubanernas val är låtsasval, ’så kallade val’ för att använda hans språkbruk. Hur valen går till och att kommunistpartiet inte ställer upp i valen då man har personval på Kuba får vi inte veta. ”

Vi var i katedralen utanför stan, men märkte att något var i görningen och åkte in till centrum. Det visade sig att Fidel hade kommit för att rösta. Han stod på en balkong i ett gammalt palats och höll tal. Jag gick till en sidodörr och knackade på. En vakt gläntade på dörren och jag frågade om vi fick komma in och träffa Fidel. ”Jo, det går väl bra”, sa han och släppte in oss. 

Ingen säkerhetskontroll. Ingen tittade i min ryggsäck eller bad fotografen visa att vår kamera faktisk var en riktig kamera, och inget med en bomb i. 

Här får man ju faktiskt intrycket av ett öppet och förtroendefullt samhälle. Eller är det en kritik? 

När Fidel hade talat klart frågade jag honom om det inte började bli dags för reformer. ”Kubas unga vill ju ha förändring”, sa jag. Fidel, som var mycket lång, tittade ner på mig och viftade avvisande med pekfingret. 

”El mundo cambia, Cuba no cambia”, sa han. Världen förändras, men Kuba kommer inte att förändras! 

Kuba är salsans hemland. Föregångaren till den salsa vi hör idag heter Són. Det här är min favorit, fast låten är faktiskt skriven av en venezuelan och finns i hundratals versioner. Här är den av Pancho Cateano och Los Cubaztecas. 

MUSIK: Moliendo Café – Los Cubaztecas Y Pancho Cataneo 

I USA bevakade jag också fotbolls-VM 1994. Sverige mötte Brasilien två gånger och eftersom min portugisiska var bra blev jag intervjuad av brasiliansk tv och radio både före och efter matcherna. I kvartsfinalen stod jag tio meter bakom Thomas Ravelli när han gjorde den ikoniska straffräddningen mot Rumänien som tog Sverige till semifinal där just Brasilien slog ut Sverige. 

2018 hölls fotbolls-VM skandalöst nog i Ryssland, trots Rysslands ockupation av Krim och trots att det lågintensiva kriget i östra Ukraina pågick för fullt.  

Kommentar: ”Det lågintensiva kriget i östra Ukraina var ett inbördeskrig där kuppregimen bekämpade sina landsmän. Att idrottsevenemang skulle bojkottas har aldrig tidigare förekommit under alla de krig USA varit upphov till – Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien m.fl., men BS ser förmodligen inte den parallellen. Inte heller parallellen till att U20-EM just nu går av stapeln i Jerusalem och direktsänds av SVT. Jerusalem som är huvudstad i Israel som är det land olagligen ockuperar Gaza och Västbanken och förmodligen är det land som brutit mot flest FN-resolutioner i världen”

Jag bevakade alla matcher tills Sverige slogs ut i kvartsfinalen mot England. 

När Sverige förlorade finalen mot Brasilien i Stockholm 1958 var jag inte född. Sjuttonårige Pelé blev världsstjärna. 

”Ni var så oerhört vänliga mot oss”, sa Pelé när jag intervjuade honom många år senare. Men efter finalförlusten 1958 är Sveriges tredjeplats i USA och femteplats i Ryssland Sveriges bästa resultat. Gemensam nämnare: Bert Sundström bevakar VM för SVT Nyheter. 

Inför VM i Ryssland åkte jag till staden Krasnodar i södra Ryssland. Där spelade backen Andreas Granqvist. Han trivdes, fast Krasnodar inte direkt är Barcelona eller Milano. ”Men kroppen börjar säga ifrån så efter VM flyttar jag hem till Helsingborg”, berättade han när jag var hemma hos honom. ”Men det kommer nya bra backar efter mig”, sa han. 

Men kommer det verkligen alltid nya? 

Folk dör ju. 

Ibland alldeles för tidigt. Som min syster. Diabetesen tog först hennes njurar. Sen hennes tår och ben. Och så slutade en misslyckad bukspottskörtelstransplantation med stroke, hjärtstopp och död. Hon blev 49. 

”Efter oss ska nya röster sjunga”, sjunger Mikael Wiehe. 

MUSIK: Ska nya röster sjunga – Mikael Wiehe 

För mig har döden också varit nära. 2001 var jag i Kongos huvudstad Kinshasa. Diktatorn Kabila hade just mördats och det ryktades att mördarna var vita. En stor grupp män stoppade vår bil och omringade den. De började gunga den så hårt att den nästan välte. Vår tolk vände sig mot oss och sa: ”Vet ni vad de skriker.” ”Nej”, sa jag. ”White men, burn them.” Vita män, bränn dem, alltså. 

Det de försökte göra var att välta bilen och slänga en tändsticka i bensintanken. Det hade hänt i Kongo flera gånger tidigare. ”Kör!” skrek min fotograf Simon Stanford, som var från Sydafrika och mycket erfaren. Vi hade jobbat tillsammans i krigen i Jugoslavien.  

Kommentar: ”BS väljer att inte ha några synpunkter på kriget i Jugoslavien, trots att här finns många folkrättsliga aspekter att ta upp och kommentera. ”

Chauffören satt som förlamad. ”Kör, för helvete KÖR”, skrek Simon. Chauffören trampade gasen i botten. Våra angripare studsade undan. Vi klarade oss. 

Men närmast döden kom jag när jag blev överfallen i Kairo under den så kallade arabiska våren 2011. Jag hade varit där några dagar och gjort reportage och livesändningar. Först jobbade jag ensam. Jag har gjort många resor ensam, och filmat och klippt själv. Sen fick jag en fotograf i några dagar. Men just den där dagen var jag ensam igen. Jag visste att det kunde vara farligt på stan. President Mubarak hade den morgonen uppmanat till våld mot utlänningar. 

Men jag var tvungen att ge mig ut för att i dagsljus hitta vägen till en tv-studio där jag skulle göra en livesändning på kvällen. Jag var försiktig, tyckte jag. Stora folksamlingar var i rörelse och en bit bort var det våldsamt, med stenkastning och skottlossning. Men där jag var var stämningen nästan behaglig. 

Fast på ett ögonblick förändrades det totalt. En grupp män gav sig på mig. De skrek ilsket och började knuffa mig. En annan grupp män gick emellan och bildade en liten ring runt mig för att skydda mig. ”Du måste bort härifrån”, sa de. För de där bakom dig säger att de ska ta livet av dig. Jag blev förd åt fel håll, tyckte jag, och stretade emot. 

De som ville döda mig slog och sparkade mig. En man med grova kängor var värst. Han satsade mot mitt ansikte. Jag lyckades varje gång få upp armarna till skydd. Men sen kom kniven. Och när jag kände knivhuggen i ryggen förstod jag att jag måste försöka hålla mig på benen så länge jag kunde om jag skulle ha en chans att överleva. Efter några minuter kom vi fram till en militärpostering. Soldaterna där sköt vilt omkring sig för att skrämma bort de mordlystna. Jag hade förlorat massor av blod och segnade ner. Det sista jag minns var hur ett par kraftiga kängor landade på mitt huvud. 

Tre dygn senare vaknade jag upp. 

”Hej”, sa en röst på svenska. Det var Sveriges Egyptenambassadör, Malin Kärre. 

”Var är jag”, frågade jag. ”På sjukhus”, svarade hon. Det fattar jag väl, tänkte jag. Det var en massa vitklädda människor runt omkring mig och jag hade slangar överallt. 

”I vilket land är jag”, frågade jag. ”I Egypten”, sa hon. Men var är min familj då, undrade jag och trodde att vi hade varit med om en bilolycka och att de andra kanske hade dött. 

”De är i Sverige och mår bra”, sa hon och gav mig sin telefon. 

Irina svarade. 

”Jag lever”, sa jag. Hon grät av lättnad. Jag också. 

På kvällen blev jag telefonintervjuad av Rapport. 

SVT ville flyga hem mig. Försäkringsbolaget vägrade betala. Men SVT:s chef Eva Hamilton sa: ”Det spelar ingen roll vad det kostar. Vi tar hem honom.” Några dagar senare skickade de ett ambulansflyg. Irina var där när ambulansen från Bromma körde in på Södersjukhuset. 

Jag opererades lite här och där. Efter några dagar kunde jag gå lite om någon höll i mig. En vecka senare ville jag hem. 

”Det är för tidigt”, sa läkarna. ”Det är min frus födelsedag idag, så jag åker hem”, sa jag. 

Ett halvår senare sa läkarna att jag var frisk och inte hade fått några hjärnskador. 

Mina tankar gick till andra, som haft mindre tur. Och till sången ”Jag vill tacka livet” av den chilenska sångerskan Violeta Parra. Och till en av dem som förde hennes arv vidare: Sångaren Victor Jara, som var 40 när han mördades av den chilenske diktatorn Pinochets hantlangare. De högg händerna av honom. ”Sjung nu då, om du kan din jävel”, skrek de. Sen sköt de honom. 

Kommentar: ”Och vilken makt stödde Pinochets statskupp där den folkvalde ledaren Salvador Allende mördades? Kunde ju varit på sin plats med en kommentar också om det. ”

Jag lever, nästan av en slump. Och jag vill tacka livet – ”Gracias a la vida” med Argentinas legendariska sångerska Mercedes Sosa. 

MUSIK: Gracias A La Vida – Mercedes Sosa 

När jag började jobba i Ryssland 2001 såg framtiden där rätt ljus ut, om man kunde förtränga att Vladimir Putin hade beordrat ett storskaligt krig mot den ryska delrepubliken Tjetjenien, som ville bli självständig. De tjetjenska krigarna var oerhört brutala och drog sig inte för bestialiska mord på civila. När jag kom dit första gången var den ryska armén hårt ansatt av tjetjenerna. Utanför militärbasen där jag bodde var röjde de ryska soldaterna minor varje morgon innan de vågade sig ut. Putins styrkor hade bombat huvudstaden Groznyj till grus. Det fanns inte en enda hel byggnad kvar i centrum. 

Tjetjenerna tog till terrorattentat som en sorts perverst försvar. Värst var överfallet på en skola i staden Beslan i södra Ryssland. Jag kom dit några timmar efter att terroristerna hade tagit nära tusen människor som gisslan. Efter tre dagar gick rysk militär till attack. Jag låg inklämd mellan skolans vägg och en pansarvagn när skottlossningen var som värst. Över tre hundra människor, hälften barn, dödades – främst av de ryska soldaternas kulor. 

Putin kom på propagandabesök när de döda hade räknats. 

Kommentar: ”’Propagandabesök’, BS använder förstås ett förminskande uttryck når han talar om Putin, som uppenbarligen inte har några förtjänster i BS ögon.” 

”Den som visar sig svag får stryk”, sa han. ”Vi måste visa styrka och slå till först.” 

Det var Putins första krig. Det som gjorde honom till populär president. Terrorbombningar mot civila var fint, tyckte han. 

Kommentar: ”Jag tvivlar faktiskt på att Putin tycker att terrorbombningar mot civila är något fint. Jag skulle gärna vilja se var BS hämtat den informationen.” 

 Ungefär samtidigt dök det upp en ny rockgrupp. De förbjudna trumslagarna, hette den. En av deras låtar handlade om följderna av Putins första krig. Ett tjetjenskt bombattentat mot ett McDonalds-ställe strax utanför Kreml. BS anser alltså att ett terrorattentat är ett resultat av Putins ingripande i Tjetjenien, vilket uppror och krig och utländska inblandning också behöver en egen artikel med mer utrymme. 

Ironisk musikalisk kritik, kan man säga. 

MUSIK: Händelse på McDonalds – Zaprezjonie Barabantjiki 

Hundratusen ryska soldater deltog i tjetjenienkriget – ett krig mot andra ryska medborgare.  

Kommentar: ”Som jämförelse har nu uppemot 400 000 människor dött i Ukrainakriget, ett krig mellan brödrafolk, trots att Zelensky gick till val på att skapa fred. Inget BS ser. ”

Det tog tio år innan Putin förklarade att kriget var vunnet. 

Året innan hade Putin vunnit sitt andra krig. Det mot Georgien 2008. Det kriget tog bara ett par veckor. 

Dagarna innan Putin avblåste offensiven i Georgien var folk i huvudstaden Tbilisi panikslagna. Det ryktades att ryska stridsvagnar var på väg in i staden.  

Kommentar: ”Nu var detta krig ett resultat av att Georgien faktiskt först gick till anfall men snabbt besegrades. Orsaken till kriget får vi inte veta något om. ”

Men det gick faktiskt att ta sig över frontlinjen. Så jag åkte till staden Gori som ryssarna just hade erövrat. Stan ligger strax nordväst om Tbilisi. 

”Vi hade ingen aning om vart vi skulle när vi för ett par dagar sen blev beordrade in i våra pansarfordon med full stridsutrustning”, sa en rysk officer som jag intervjuade där. 

Putins tredje krig var det mot Ukraina. Det började 2014, några dagar efter att folkliga protester hade tvingat den Putinlojale presidenten Viktor Janukovytj på flykt. Den 20 februari, ett par dagar innan han flydde lät Janukovytj sina specialstyrkor skjuta ihjäl mängder av demonstranter i centrala Kiev. Jag såg mördandet från mitt hotellrum. Naiva demonstranter utrustade med hockeyhjälmar och masonitsköldar mot specialstyrkornas prickskyttar. Många dog i vår hotellreception där vi klafsade omkring i blodet, men ändå försökte behålla någon sorts värdighet mot de döende. 

Kommentar: ”Det här är inte sant. Sant är att demonstranter och poliser dödades av prickskyttar, som var utplacerade i byggnader som kontrollerades av de högerextrema demonstranterna. Sant är också att regeringsbyggnader stormades och att Janukovitj fick fly för sitt liv. Men detta kunde naturligtvis inte BS se från sitt hotellrum. Oliver Stone har gjort en dokumentärfilm av händelserna på Maidan, Ukraine on fire. Titta gärna på den!”

 

Samtidigt som vinter-OS i Sotji avslutades beordrade Putin ryska styrkor att invadera den ukrainska Krimhalvön. 

”Det finns inga ryska soldater som strider där”, påstod Putin. 

Kommentar: ”Det här är omtvistat. Eftersom Ryssland innehar en flottbas på Krim fanns det naturligtvis ryska soldater där. I vad mån de ingrep vet jag inte. Däremot hade det varit på sin plats att nämna den folkomröstning som hölls och något om Krims historia, vilket BS förstås undviker. ”

Lite senare delade han ut medaljer till soldaterna. 

En månad senare såg han till att utöka kriget i ett försök att lägga beslag på östra Ukraina. 

Kommentar: Inbördeskriget mellan kuppregimen i Kiev och utbrytarna i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk utkämpades av miliser från dessa. Säkert fanns det både rådgivare och frivilliga som deltog från rysk sida, men inga reguljära ryska trupper. Jämför gärna med de utländska stridande och specialister från NATO på plats i dagens krig. Och det handlade inte om att ’lägga beslag på’ östra Ukraina utan att skydda den etniskt ryska befolkningen från ukrainska övergrepp. Ledande personer ansåg att den ryska befolkningsgruppen var ’untermenchen’. 

”Vi är inte inblandade”, sa Putin. Fast flera soldater jag pratade med där berättade att de var från Ryssland. Och deras ledare var en rysk officer. 

På de så kallade separatisternas presskontor i staden Donetsk satt ett stort fotografi av det malaysiska planet MH17 som de själva hade skjutit ner med en robot levererad från en militärbas i Ryssland.  

Kommentar: ”BS använder återigen uttrycket ’så kallade’. Den här nedskjutningen har det skrivits mycket om och analyser har gjorts från olika håll. Det oberoende analytiker lutar åt är att planet sköts ner av en missil som avlossades från ukrainsk-kontrollerat område och möjligen att ett ukrainskt attackflygplan också var inblandat. Rättegången i Nederländerna lämnar mycket övrigt att önska, men detta kräver en egen artikel.” 

Texten under fotot sa att planet med nära 300 människor ombord hade skjutits ner av Ukraina. Ryssland hävdar fortfarande, trots överväldigande bevis att anklagelserna mot Ryssland är en del av en russofobisk kampanj. De ljuger så konstant att de kanske själva tror på sina lögner. 

Bevisen är sannerligen inte överväldigande , snarare tvärtom och det borde BS nämna. 

Men om man inte tror på Putin och inte heller på Rysslands patriark Kirill, som välsignar ryska stridsvagnar. Vad ska man tro på då? Kanske, som jag, på verkligheten.  

Kommentar: ”Verkligheten är överlag inte identisk med den bild som BS vill ge oss.” 

Och som den svensk-finska folkmusikgruppen Hedningarna söka det genuina. Här låten ”Skamgreppet” – nyskapande folkmusik, minst sagt. 

MUSIK: Skamgreppet – Hedningarna 

Putins fjärde krig kom 2015. Syriens diktator Bashar al-Assad var på fallrepet i inbördeskriget som hade börjat under den arabiska våren. Ryska stridsflygplan och specialstyrkor skulle se till att han behöll makten och garantera att Rysslands enda flottbas i Medelhavet blev kvar. Terrorbombningar mot civila var al-Assads och Putins strategi. 

Kommentar: Självklart spelade flottbasen en roll, där som på Krim, men inte enbart. Ryssland har varit allierat med Syrien sedan länge och försöket att störta Assad var snarare ett försök till en färgrevolution från USA:s sida. Liksom i Libyen för övrigt. Att dela upp Syrien i hanterbara småstater som man kan kontrollera, liksom i forna Jugoslavien. Plus kontroll över oljeutvinningen, där som i övriga stater USA vill ha kontroll över, som Irak, Iran, Libyen, Venezuela m.fl. Rysslands ingripande fick stopp på Islamiska statens härjningar och skedde med Syriens godkännande. Till skillnad från dagens situation, där USA ockuperar en tredjedel av landet, stjäl olja och spannmål och vägrar att lämna landet trots Syriens uppmaningar. ”

Jag bodde på den ryska flygbasen med en grupp andra journalister som flugit dit från Moskva. Vi kördes runt till platser där ryska soldater delade ut mat till entusiastiska syrier som dansade och bar på porträtt av Putin och al-Assad. 

En dag väcktes vi i gryningen och sattes på bussar, fast vi fick inte veta vart vi skulle. Efter många timmars färd genom öknen, eskorterade av militärhelikoptrar, kom vi fram till världsarvsstaden Palmyra, som rysk militär just hade erövrat. På den antika amfiteatern gav den världsberömde dirigenten, och Putinälskaren, Valerij Gergijev, en konsert med sin symfoniorkester från Sankt Petersburg.  

Kommentar: ”Ett mycket onödigt och barnsligt epitet som BS borde hålla sig för god för att använda.” 

Konserten direktsändes i Ryssland. Putin öppnade föreställningen på videolänk. 

”Vi är oövervinnerliga”, sa Putin. 

Huvudnummer på konserten var den ryske tonsättaren Sergej Prokofjevs första symfoni. Den är bra, men bäst är hans balett ”Romeo och Julia”. Men var han verkligen ryss, Prokofjev? Han föddes i Tsarryssland, men i det som idag är östra Ukraina. Och av alla platser i Bachmut – staden som Ryssland har bombat till ruiner i Ukrainakrigets allra längsta slag. 

Kommentar: ”Någon som BS uppskattar kan väl inte vara ryss, eller? Och har Ryssland verkligen ensamma bombat Bachmut/Artiomovsk till ruiner? Har inte de ukrainska trupperna tillgång till artilleri? Att krig utkämpas i stadsmiljö med åtföljande förstörelse beror på att man kan gömma sina trupper och materiel i alla byggnader där. Dagens krig utkämpas inte med arméer uppställda på ett slagfält.” 

Precis som Putins krig mot Ukraina handlar Shakespeares ”Romeo och Julia” om en fejd mellan närstående. Dirigenten Gergijev har ofta framfört ”Romeo och Julia” med bravur. Men jag mäktar inte med att spela musik med en Putinpropagandist, som dessutom var rätt otrevlig när jag pratade med honom.  

Kommentar: ”Ytterligare ett lågvattenmärke bland BS kommentarer.”  

Så här kommer i stället ”Riddarnas dans” med Philharmonia Zürich. 

MUSIK: Riddarnas dans ur Romeo och Julia – Sergej Prokofjev, Philharmonia Zürich 

Ett par år efter konserten i Palmyra höll Putin ett av sina många timslånga tal till nationen. 

”Vi har vapen som ingen annan har. USA:s luftförsvar kan inte stoppa våra överljudsrobotar och vi har världens bästa kärnvapen.” 

Jag satt stum i åhörarskaran. Videoanimationer visade hur USA kunde förintas. Är karln verkligen helt galen, tänkte jag. 

Sen började den stora militära kraftsamlingen längs gränsen mot Ukraina.  

Kommentar: ”BS undviker att nämna de truppkoncentrationer som fanns vid gränsen till utbrytarrepublikerna, redo att anfalla, och som troligen var det som slutligen fick Ryssland att erkänna utbrytarrepublikerna och därefter, på deras inbjudan, komma till undsättning genom en SMO. Men det tog 8 långa år av ständig beskjutning för att komma fram till det beslutet. ”

Vi försökte, men fick inte komma nära den ryska militären. Att Putin gjorde sig redo för invasion var uppenbart. Det förstod de i Ukraina också. 

Kreml förnekade det uppenbara. Och de gjorde det så ihärdigt att vi blev osäkra. Till och med Ukrainas ledare hade svårt att tro att Putin verkligen skulle slå till, trots att USA:s underrättelsetjänst berättade för dem att Putin hade bestämt sig för att invadera. 

Det värsta kriget i Europa sen andra världskriget är ett faktum. Dödsoffren räknas i tiotusental. Flyktingarna i miljoner. Rysslands terrorbombningar orsakar förutom det mänskliga lidandet materiella skador för hundratals miljarder.  

Kommentar: ”Ryssland bekämpar militära mål och Ukraina har ofta installerat sina stridande i civila kvarter, ibland utan att tillåta evakuering av de civila vilket är ett folkrättsbrott. Ryssland sysslar inte med terrorbombningar av civila mål, vilket däremot Ukraina gjort och gör mot Donetsk och andra städer, bl.a. med klusterammunition. Detta är väl dokumenterat. ”

Det finns en angripare, en skyldig. PUTIN. Och stora delar av det ryska folket är medlöpare. De tror faktiskt på Putin och hans lakejer, som Sergej Markov. Markov är doktor i statsvetenskap och tidigare rådgivare till Putin. 

Kommentar: ”BS gör sig till åklagare och domare i en skenrättegång, där utslaget är givet från början.” 

Jag har genom åren intervjuat honom många gånger. Senast i februari i år. 

”Men Bert, vad menar du? Skulle vi verkligen ha väntat tills nazisterna bombade Moskva innan vi började försvara oss? Du har varit här länge och du vet att det var USA och Ukraina som gick till angrepp. Och du vet ju också att vi här har fria medier, medan du i Sverige aldrig får berätta sanningen eftersom censuren är stenhård.” 

Kommentar: ”När fick du i svensk MSM eller på SVT höra kritik mot USA:s oprovocerade angreppskrig mot alla länder de gripit in i? Eller om deras 867 militärbaser utomlands? Men statlig censur är överflödig när medias ägare själva står för den detaljen. ”

Det var meningslöst att börja diskutera. 

I Ryssland är sanningen död. 

Kommentar: ”Ett ganska pretentiöst uttalande av BS.” 

Och här kommer den portugisiska sångerskan Mísia, med ”En sorgsen fado”. 

MUSIK: Fado triste – Mísia 

Nu bor jag i Stockholm. Åren i Ryssland känns redan avlägsna. De berikade mig verkligen, men jag vill inte tillbaka. Ryssland är för sjukt, och ett hot mot hela världen. Och Putins terrorkrig mot Ukraina bara fortsätter. Fast ukrainarna har visat att Ryssland ingalunda är oövervinnerligt utan snarare en inkompetent koloss på lerfötter. Men Putin lär inte överge sin dröm att gå till historien som skaparen av ett nytt ryskt imperium. Hans krig mot Ukraina kan pågå i många år till. Och en majoritet av ryssarna accepterar att han för dem ner i ett auktoritärt mörker. 

Innan ryssarna får den demokrati och det välmående de behöver lär det dröja länge. Det ser nattsvart ut. 

Kommentar: ”Jag orkar inte kommentera BS sista utbrott av Putinhat och allmänt Rysslandshat. Det får stå för sig självt.” 

Om livets mörker diktade Carl Michael Bellman. Jag vill avsluta med hans poetiska vemod. ”Märk hur vår skugga”, i en strålande tolkning av gitarristen Ulf G. Åslund och Cornelis Vreeswijk. 

MUSIK: Märk hur vår skugga – Cornelis Vreeswijk & Ulf G. Åslund 

 Slutkommentar: 

”Jag finner det anmärkningsvärt att Sveriges Radio släppt fram detta hatfyllda sommarprat av Bert Sundström. Att någon sommarpratare med motsvarande kritik mot USA skulle släppas fram ter sig som otänkbart. ”