Ukrainas främste statsvetare avslöjar Ukrainas proxykrig

Bilden ovan: Zelenskys profil som ”Årets person” i Time Magazine.

I en ny bok avslöjar en av Ukrainas främsta statsvetare sanningen om Ukraina som har ignorerats av mainstreammedia

The Dissident, den 3 maj 2025

Den svartvita berättelsen som det skrivs om i mainstreammedia om Ukraina är helt frikopplad från situationen i landet just nu och krigets komplexitet.

Konstantin Bondarenko

Nu ger en ny bok skriven av en av Ukrainas främsta historiker och statsvetare, Konstantin Bondarenko, med titeln ”The Joker: The True Story Of Volodymyr Zelensky’s rise to power” hela historien och hela dess sammanhang bakom Ukrainakriget, Volodymyr Zelensky och den nuvarande ukrainska regeringens auktoritära bana.

Den över 500 sidor långa boken är kompromisslös i sin granskning av den ryska regeringen, den ukrainska regeringen eller västerländska regeringar och deras respektive roller i kriget, och erbjuder en djupgående inblick i ukrainsk politik och alla externa faktorer som påverkar den.

På grund av bokens kritiska inställning till den nuvarande ukrainska regeringen, blev dess författare, Konstantin Bondarenko, sanktionerad av Zelenskyj-regeringen som vedergällning för att han skrev den.

Jag rekommenderar starkt boken för alla som är intresserade av en djupgående och nyanserad inblick i Ukrainakriget och ukrainsk politik.

I den här artikeln kommer jag att granska några av de viktigaste avslöjandena från boken.

Majdankuppen avslöjad

I boken ger Bondarenko en svidande exposé av den väststödda kuppen 2014 i Ukraina mot landets demokratiskt valda president, Viktor Janukovitj, som han beskrev som en ”kontroversiell händelse som kombinerar element av en färgrevolution och en statskupp”.

Bondarenko noterade att anledningen till att väst ville ha en kupp mot Janukovitj inte var att han inte var ”villig att uppfylla alla västs villkor 2013”, med tanke på att han hade ”preferenser för ExxonMobil” och ”tillät västerländska gasproducerande företag att bryta skiffergas”, utan att ”han inte var villig att helt motsätta sig Ryssland”.

Han noterade att:

Västvärlden ville dock inte ha en ukrainsk president som drev en utrikespolitik med flera sektorer, utan ville att Ukraina skulle vara antiryskt med en tydlig motsättning mellan Kiev och Moskva. Janukovytj var öppen för ett brett samarbete med väst, men han var inte villig att konfrontera Ryssland och Kina. Västvärlden kunde inte acceptera denna ambivalens. Väst behövde ett Ukraina som var laddat för konfrontation och till och med krig mot Ryssland, ett Ukraina som kunde användas som ett verktyg i kampen mot Ryssland.

Han noterade att ”det var därför västerländska politiker, diplomater och representanter för civilsamhället aktivt stödde Euromaidan som en mekanism för att störta Janukovitj, och gick till och med så långt som att ge ekonomiskt stöd till den ’revolutionära’ processen.”

Efter att Janukovitj störtades i en våldsam kupp hjälpte USA till att installera en mer USA-vänlig regering i Ukraina.

Bondarenko skrev: ”Med stöd av externa krafter förklarade dessa politiker omedelbart att de skulle följa alla rekommendationer från västerländska institutioner som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken”.

Dessa västerländskt införda IMF-”reformer” hade en allvarlig inverkan på Ukrainas ekonomi.

Reformerna inkluderade ”en kraftig ökning av elpriser, avskaffandet av förmåner för vissa kategorier av befolkningen och hårda ekonomiska åtgärder”.

Den USA-installerade regeringen, noterar Bondarenko, ”kom till makten i Ukraina under täckmantel av ’europeiska värderingar'”, men ”öppnade dörrarna för västerländska företag och undergrävde helt konceptet om suveränitet”.

Han jämförde den USA-installerade regeringen i Ukraina med USA-installerade ”diktatoriska regimer i Latinamerika och Afrika under andra hälften av 1900-talet”.

Några konsekvenser från den USA-installerade ukrainska regimen och dess efterföljande väststödda regering ledd av Petro Poroshenko, som listas i boken, inkluderar:

• ”Ukrainas BNP krymper med cirka 17 %”.
• Växelkursen går från ”8 hryvnias (ukrainska dollar) till 1 amerikansk dollar” år 2013 till ”23 hryvnias per dollar” år 2015
• Inflationen stiger från 24,9 % år 2014 till 43,3 % år 2015
• en ”betydande nedgång i industriproduktionen under de två första åren” efter kuppen, vilket ledde till att Ukraina förlorade ”sitt ekonomiska kluster som tillverkade varor med högt mervärde (maskinteknik)”
• ”gruv- och metallurgiskt komplex, energi (kolproduktion), kemikalier, livsmedelsproduktion”, ”lidande betydande förluster”.
• ”en ökning av arbetslösheten och emigrationen av medborgare från Ukraina till grannländerna – främst till Polen och Ryssland.” ”elpriserna ökar med 123 % och når upp till 20 % av familjens inkomst” från IMF:s införda policyer

Bondarenko skrev att de viktigaste principerna för den USA-stödda Petro Porosjenko-regimen i Ukraina inkluderade:

• ”skapa ett antiryskt projekt”.
• ”hänge sig åt västvärldens intressen, främst USA:s”
• ”främja militarism och en aggressiv anti-rysk känsla (som svart apartheid i Sydafrika eller experimenten i Mobutus Zaire)”
• ”försöker upprätthålla det korrupta system som hade bildats i Ukraina under 1990-talet och som hade överlevt två Maidan.” (2004 och 2014)

”Med andra ord”, skrev Bondarenko, ”byggde Porosjenko i huvudsak en efterbliven marionettstat av latinamerikansk-afrikansk typ som gömde sig bakom chauvinistiska patriotiska slagord.”

Bondarenko noterade att när protester utbröt som svar på de nya ekonomiska förhållandena i Ukraina, ”försökte myndigheterna, med ursäkten att ha ansträngda relationer med Ryska federationen, att framställa protesterna som subversiva handlingar från den ryska underrättelsetjänsten: alla som uttryckte missnöje stämplades som en ’FSB-agent’.”

Efter kuppen 2014 noterade Bondarenko att ”nationalistiska grupper framträdde, vilka inofficiellt styrdes av en specialavdelning inom Ukrainas säkerhetstjänst”, ”organisationer som S14, Högra sektorn, Tradition och Ordning och andra”.

Han noterade att dessa högerextrema grupper ”inte bara attackerade oppositionsstrukturer, utan de mördade också den tidigare parlamentsledamoten Oleg Kalashnikov och journalisten Oleksiy Buzina i april 2015.”

Efter kuppen skrev Bondarenko: ”Allt var nedsänkt i hyckleri och fariseism. Krig, revolution, ’europeiska principer’, ’västerländskt val’, ’avkommunisering’ och ’avrussifiering’ blev en täckmantel för den cyniska politiken att plundra och sälja av nationens suveränitet.”

Bondarenko skrev att ”Efter misslyckandena 2014 skapades en atmosfär av intern protest, skapad av människor som kände sig lurade och övergivna”.

Han noterade att ”Fem år senare blev dessa människor den väljarbas som grundlade Volodymyr Zelenskys väg till makten”.

Hur västvärlden stödde Zelensky

I det ukrainska valet 2019 drev Volodymyr Zelensky en populistisk anti-etablissemangskampanj mot Petro Poroshenko och det ukrainska politiska etablissemanget.

Komikern och skådespelaren Zelenskys popularitet kom mycket från hans porträttering av Vasyl Petrovych Holoborodko i den politiska komediserien ”Folkets tjänare”.

Serien följde Zelenskys karaktär, som var en historielärare som var trött på korruption i ukrainsk politik och valdes till president.

Mycket av Zelenskys anti-etablissemangsbild under hans presidentkampanj baserades på det intryck folk hade av hans karaktär i serien.

I ett avsnitt av serien som beskrevs av Bondarenko, ”Volodymyr Zelenskys rollfigur, Ukrainas president Vasyl Holoborodko, avböjer ett förslag från en IMF-representant att sälja ukrainsk mark och håller ett passionerat tal som avslutas med en vulgär kommentar riktad till chefen för uppdraget.”

Denna skildring på TV, tillsammans med det faktum att den ukrainska allmänheten var trött på Petro Poroshenko, ledde till att Zelensky vann med över 70 procent av rösterna 2019.

Bilden ovan: Volodymyr Zelensky spelar Vasyl Petrovych Holoborodko i ”Folkets tjänare”.

Men som Bondarenko noterade: ”Folket var fortfarande övertygade om att de röstade på Vasilij Petrovitj Holoborodko. Men så var det inte längre. Verkligheten var för hård: de röstade på Volodymyr Oleksandrovych Zelensky.”

Verkligheten är att västvärlden behövde ta över Zelensky tidigt, för sina egna geopolitiska mål.

Bondarenko noterade att i februari 2019, ”USA Utrikesdepartementets särskilda representant för Ukraina, Kurt Volker, och USA:s ambassadör i Ukraina, Marie Yovanovitch, höll möten med den mest populära kandidaten, Volodymyr Zelenskyj”.

Han noterade att ”Den 7 mars höll USA:s biträdande utrikesminister David Hale nya möten med de viktigaste presidentkandidaterna (inklusive Zelenskyj). Han delade denna information vid en presskonferens i Kiev samma dag”.

Han skrev att ”Vissa politiker som kände Zelenskyj och var involverade i hans presidentkampanj vid den tiden hävdar att mötet med David Hale säkrade Zelenskyjs framtida ’omprogrammering’”.

Bondarenko noterade att ”Zelenskyj fick tydlig information om USA:s intressen i Ukraina och behovet av att följa de regler som de amerikanska myndigheterna fastställde i Ukraina efter Maidan: samarbete med IMF, fortsatt konfrontation med Ryssland, sabotering av Minskavtalen och skydd av transnationella företags intressen, bland annat.”

Han noterade också att ”Mr. Hale presenterade också argument för att övertyga Zelenskyj om att sanktioner för att inte följa ”spelets regler” skulle vara olidliga och att USA skulle hitta sätt att påverka det ukrainska folkets vilja under valet.”

I motsats till sin karaktär på TV gav den verklige Zelenskyj efter för västerländskt tryck nästan omedelbart. Bondarenko skrev att en tidigare anställd vid utrikesdepartementet sa att Zelenskyj gav efter för amerikanska krav.

Bondarenko skrev efter detta: ”Volodymyr Zelenskyj insåg först att han inte skulle kunna vara Vasilij Holoborodko. Politikens värld har sina egna regler, som inte kan utsättas för filmiska grepp.”

Tidigt introducerades västerländska medier avgörande roll i skapandet av Zelenskys bild.

I mars 2019 skrev Bondarenko att Zelensky ”träffade utländska journalister och diplomater” i ett möte ”organiserat av den ukrainska oligarken Viktor Pinchuk”, som är ”den mest integrerade medlemmen av det ukrainska etablissemanget i den globala finansiella och politiska eliten” med ”nära kontakter med familjen Rothschild, Bill Clinton och många inflytelserika kretsar i Amerika, Frankrike, Storbritannien och Kanada”.

Under detta möte ”legitimerade Pinchuk effektivt Zelensky i ögonen på inflytelserika västerländska representanter”.

Efter Zelenskys valseger noterade Bondarenko att ”Ukraina förblev en beroende stat, utan egen identitet, och styrdes huvudsakligen från Washington. USA spelade en avgörande roll i personutnämningar, utrikespolitik, finans, kampen mot korruption (mer exakt, kontroll över korruptionsupplägg), läkemedelsindustrin, nationell säkerhet och försvar.”

Hans första prioriteringar var i praktiken på västvärldens uppdrag, som Bondarenko skrev: ”De uppgifter som Zelenskys team deklarerade som högsta prioritet (att häva moratoriet för markförsäljning, aktivera markmarknaden, offentlig deklaration av medborgarnas inkomster och utgifter, etc.) var i själva verket uppgifter som Ukraina tilldelades antingen av Internationella valutafonden eller stora multinationella företag.”

Detta var en stor del av anledningen till att USA tillät Zelensky att vinna valet 2019. Som Bondarenko skrev: ”Porosjenko förlitade sig helt på sina amerikanska kuratorer och trodde att utrikesdepartementet skulle se honom som den enda gångbara kandidaten att leda landet som den främsta utposten för amerikansk politik i Eurasien” och ”kunde inte tro att utrikesdepartementet skulle se honom med likgiltighet och nå samma överenskommelse med Zelensky.”

Bondarenko skrev att ”I huvudsak hamnade den ’kontrollerande andelen’ i Zelensky-projektet i händerna på externa aktörer”, inklusive ”transnationella företag och inflytelserika politiska kretsar i USA, EU och Israel”.

Det fanns dock en fråga mellan Zelenskyj och väst.

En av hans viktigaste politiska plattformar var att genomföra Minskavtalen, en fredsplan som skulle få slut på striderna som utbröt i östra Ukraina mellan pro-ryska ukrainare och ukrainska nationalister efter kuppen 2014.

Detta var en stor del av det som ledde Zelenskyj till seger, som Bondarenko noterade: ”Zelenskyj fick främst stöd från östra och södra Ukraina, regioner som var angelägna om att se ett snabbt slut på kriget och ett stopp för experimenten med språk och humanitära frågor. Han sågs som ’killen från Krivyj Rih’ – kosmopolitisk, framgångsrik och inte benägen till nationalistisk retorik eller handlingar. Detta tilltalade den rysktalande befolkningen i öst och söder”.

Detta blev en ”paradoxal situation” för Zelenskyj, med tanke på att han ”i hemlighet hade skrivit på för att fortsätta den västvänliga politiken”, som inte ville se ett slut på kriget i Donbas.

Som jag har skrivit utförligt om, och som Bondarenko noterade i boken, hotades Zelenskyj av ”Andriy Biletskyj, ledare för Nationalkårens högerextrema parti och tidigare befälhavare för Azovregementet” att inte avsluta kriget i Donbas och dra tillbaka trupperna.

Efter detta möttes dock Zelenskyj, tillsammans med Ryssland, Frankrike och Tyskland, i Normandie och enades om att genomföra Minskavtalen och ingå ett fullständigt eldupphör i Donbasregionen.

Bilden ovan: Möte i Normandie mellan Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland om Minskavtalen.

De genomfördes dock aldrig helt. Bondarenko skrev att ”Angela Merkel anmärkte senare att Zelenskyj var en tuff motståndare när det gällde att genomföra Minskavtalen. Hon hade intrycket att Zelenskyj inte ville genomföra avtalen och i själva verket trodde att de var ogenomförbara eftersom de var impopulära i Ukraina.” (och tydligen för att han var hotad från högern).

Blockerar fred vid varje försök

Bilden ovan: Zelenskys möte med Boris Johnson i april 2022.

Bondarenko skriver om det väldokumenterade fallet där Boris Johnson blockerade fredsavtalet mellan Ryssland och Ukraina i Istanbul, Turkiet, i april 2022.

Bondarenko noterade att ”Under sitt möte med Zelenskyj var den brittiske premiärministern generös med sina komplimanger till den ukrainska presidenten. Han noterade särskilt att Ukraina, tvärtemot alla förväntningar, hade drivit ut de ryska trupperna från Kiev och utfört 2000-talets största militära bedrift”.

Bondarenko skrev om det väldokumenterade fallet där Boris Johnson övertygade Zelenskyj att överge fredssamtalen och ”bara slåss” istället.

Bondarenko noterade att ”Väst beslutade att avsluta förhandlingsprocessen och valde en militär seger för de ukrainska väpnade styrkorna (som ett verktyg för västerländskt inflytande) över Ryssland. Med andra ord var ståndpunkten ”låt oss bara slåss” inte Johnsons personliga infall; han uttryckte bara västvärldens kollektiva ståndpunkt.”

Han noterade att ”Tysklands tidigare förbundskansler Schröder sade i en intervju med Die Weltwoche att Ukraina och Ryssland under förhandlingarna i Istanbul var redo att underteckna ett fredsavtal, men att förhandlingarna saboterades av ’mäktiga krafter’”.

Det fanns dock flera andra fall där fredssamtal blockerades, med uppenbar västerländsk inblandning.

Före Istanbulsamtalen i mars 2022 ”var en av medlemmarna i den ukrainska förhandlingsgruppen bankiren Denys Kyreev”, vars ”närvaro i förhandlingsgruppen inte var en slump” eftersom hans närmare band till Ryssland ”utnyttjades av den centrala underrättelsetjänsten vid Ukrainas försvarsministerium för att skapa direkt inofficiell kontakt mellan Ukraina och Ryssland.”

Kort efter detta ”arresterades och sköts” Kyreev av ”olika underrättelsetjänster ledda av Ukrainas säkerhetstjänst (SBU)”.

Med tanke på de nära banden mellan amerikansk underrättelsetjänst och SBU väcker denna händelse frågor om USA:s inblandning i detta mord, till synes för att blockera fredssamtal.

Även efter Istanbulsamtalen noterade Bondarenko att ”under hela april, maj och början av juni fortsatte parterna att diskutera utkastet till avtal via videosamtal på delegat- och arbetsgruppsnivå. Enligt tidningen Welt am Sonntag hade sidorna kommit överens om nästan alla punkter: 

I augusti 2022 noterade Bondarenko att ”FN:s generalsekreterare António Guterres och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan anlände till Ukraina” för att träffa Zelenskyj och ”tog med sig förslag som tidigare överenskommits med den ryska sidan”.

Förslaget inkluderade

• Erkännande av Krim som ryskt
• Ukraina antar ett neutralt samarbetsavtal
• Separatistregionerna i Donbas kommer att erkännas.
• En FN-övervakad folkomröstning ska hållas i regionerna Kherson och Zaporizjzja.
• Ukraina kommer att ges en neutral status som alliansfri stat och säkerhetsgarantier från alla FN-medlemsstater.
• Minskning av vapen och militär personal i Ukraina.
• en fredsbevarande FN-kontingent som utplaceras i Ukraina för att skydda dess gränser, kärnkraftverk, hamnar och flygplatser.
• Parlamentsval hålls i Ukraina
• Presidentval hålls i Ukraina
• Ukrainas konstitution kommer att ändras för att säkerställa full transparens och lika rättigheter för rysktalande medborgare.

Bondarenko noterade att ”Volodymyr Zelenskyj avvisade förslaget utan att ens kommentera dokumentet. Mötet varade bara i 40 minuter, och omedelbart efter det besköt den ukrainska sidan territorierna Krim och Belgorodregionen, vilket demonstrerade deras inställning till den föreslagna kompromissen.” Ett beslut som troligen fattades på västvärldens begäran.

Bondarenko noterade att ”Den 30 september beslutade Ukrainas nationella säkerhets- och försvarsråd, under ledning av Volodymyr Zelenskyj, att avbryta alla förhandlingar med Ryssland.” Han skrev att ”Efter att ha fattat beslutet att avbryta förhandlingarna uppgav Zelenskyj att Ukraina fortfarande skulle vara öppet för förhandlingar med Ryssland, men inte med Vladimir Putin. Det skulle behöva bli en annan rysk president.” Detta var återigen troligen ett beslut som västvärlden drev på för.

I mars 2023, som Bondarenko noterade, ”besökte Kinas president Xi Jinping Moskva. Ungefär en månad före besöket, under säkerhetskonferensen i München, uppgav Kinas utrikesminister Wang Yi att Kina snart skulle presentera sitt koncept för en fredlig lösning på Ryssland-Ukraina-konflikten. Den 24 februari 2023 presenterade Kina officiellt sin plan angående Ukraina.”

Det kinesiska fredsförslaget inkluderade

1. Att respektera alla länders suveränitet.
2. Att förkasta kalla krigets mentalitet.

 

3. Att upphöra med fientligheterna.

 

4. Att återuppta fredsförhandlingarna.

 

5. Att lösa den humanitära krisen.

 

6. Att skydda civila och krigsfå

 

7. Att säkerställa säkerheten vid kärnkraftverk.

 

8. Att minska strategiska risker.

 

9. Att främja spannmålsexport.

 

10. Att upphöra med ensidiga sanktioner.

 

11. Att upprätthålla stabilitet i industri- och leveranskedjor.

 

12. Att stödja återhämtning efter konflikten.

 

Bondarenko skrev att ”Enligt tillgängliga uppgifter, inofficiellt bekräftade av källor i det ukrainska utrikesministeriet, övervägde Xi Jinping, medan han var i Moskva, möjligheten till ett personligt möte med Volodymyr Zelenskyj i Warszawa, där den kinesiska ledaren var beredd att anlända den 22 mars”, bekräftade en källa i Polen också att ”allt var klart för Xis oanmälda besök i Warszawa den 22 mars.”

Han skrev att ”Ett team av protokollansvariga från Ukrainas och Kinas utrikesministerier anlände till Warszawa och började förbereda sig för mötet.”

Men ”i sista stund uppgav Zelenskyj att han bara kunde diskutera ett dokument med Xi Jinping – den ukrainska fredsplanen.”

Den ukrainska fredsplanen var en plan som skapades av Zelenskyj, vilken inkluderade saker som att Ryssland skulle avstå allt territorium tillbaka till Ukraina, inklusive Krim, något Ryssland aldrig skulle acceptera.

Bondarenko noterade att ”Detta uppfattades i Kina som en démarsch från den ukrainska sidan, och mötet ställdes in.”

Även detta gjordes troligen på västvärldens begäran eftersom ”USA och EU länge hade strävat efter att förhindra Kina och dess projekt från att få fotfäste i Ukraina, samt hindra landet från att stärka kinesiska intressen i Östeuropa” samt det faktum att ”den kinesiska planen (med sin betoning på att lösa konflikten vid förhandlingsbordet) var ett motgift mot de västerländska planerna, som gick ut på att Ukraina skulle vinna kriget på slagfältet.”

Som Bondarenko noterade, ”blev kriget en konflikt för att förhindra att Ukraina blev en rysk koloni, såväl som en konflikt för att säkerställa Ukrainas rätt att bli en amerikansk koloni.”

Han är vår skurk

Viktigast av allt, skriver Konstantin Bondarenko utförligt om hur Zelenskys image vitmålades av västerländska medier och ignorerade den inhemska verkligheten i Ukraina.

Som han noterade:

Zelensky började resa utomlands allt oftare. Västvärlden arbetade med att forma Zelenskys image och försökte skapa en figur någonstans mellan en ”ny Churchill” och en ”ny Che Guevara”. Detta smickrade Zelensky, som var van vid flamboyanta shower, applåder och teaterföreställningar. Han var tillbaka i sitt esse. Storslagna tal inför parlament. Strålande foton med de mest inflytelserika personerna i global politik. Framträdanden vid öppningen av prestigefyllda festivaler och tävlingar. Zelensky blev en del av ”glamourvärlden”. Han var inte bara populär; han hade blivit det senaste modet. ”Zelensky-modet” blev en del av vinter-vårsäsongen 2022/2023.

Han skrev att:

Time Magazine utsåg Zelensky till ”Årets person”. Bokhandlar fylldes med böcker om Zelensky på alla språk under solen. Serier dök upp med Zelensky som huvudperson. Zelensky porträtterades som en positiv hjälte som bekämpade en ”raffinerad ondska” – Putin. Hollywood övervägde att göra en film om Zelensky. Små figurer av Zelenskyj såldes i souvenirbutiker i Europa och USA, och de sålde slut mycket snabbt. Zelenskyj blev en del av popkulturen. Zelenskyj medverkade vid den 64:e årliga Grammy Awards. Han talade vid öppnandet av filmfestivalen i Cannes i maj 2022. Han talade vid öppnandet av filmfestivalen i Berlin i februari 2022. Sean Penn kom till Ukraina och gav sin Oscarsstatyett till Zelenskyj.

Han skrev att ”kontrakt undertecknades med mer än 60 västerländska lobby- och PR-byråer, vars uppgifter inkluderade att arrangera pompösa publikationer i ledande västerländska medier, blockera negativa artiklar och organisera möten och tal” för Zelenskyj.

Dock var den Zelenskyj som skapades i västerländsk press jämfört med den verkliga Zelenskyj markant annorlunda.

Bondarenko noterade att ”parlamentarikern Oleksandr Dubinsky vittnade i domstol om att mellan februari och november 2022 existerade ett särskilt koncentrationsläger för SBU, genom vilket mer än 300 personer passerade.”

Han skrev att ”Förekomsten av en tortyrkammare i SBU-byggnaden under krigets första månader bekräftades av flera individer som hade varit i händerna på särskilt nitiska torterare, bland vilka fanns tre parlamentsledamöter, två politiska experter och en journalist.”

Han skrev att den ukrainska regeringen helt tog över informationsflödet genom TV-texter:

Myndigheterna utnyttjade situationen och beslutade att noggrant rensa informationsutrymmet och införa hård censur på TV. De flesta TV-kanaler började sända samma program, The Unified Marathon, som skapades under presidentens kansli och sändes på alla TV-kanaler. Tillgången till etern reglerades och kontrollerades strikt för att undvika sabotage. Svarta listor skapades över talare som förbjöds att synas i etern. Kanalerna som kontrollerades av Petro Porosjenko behöll sin relativa självständighet, men den tidigare presidenten valde att inte motsätta sig Zelenskyj för att undvika att bli stämplad som Kremlagent, så programmen som visades på Porosjenkos kanaler skilde sig inte särskilt mycket i ton och retorik från The Unified Marathon.

Efter detta noterade Bondarenko att:

Sträng censur infördes i media. Ett särskilt organ inrättades inom NSDC, kallat Center for Countering Disinformation (känns igen från Norge och Sverige och EU, ö.a.), med ansvar för att tolka ”korrekta” och ”felaktiga” tolkningar av händelser. Baserat på klagomål från centret kunde säkerhetstjänsten inleda brottmål mot oönskade journalister, bloggare eller politiska analytiker, eller ta upp frågan om att förbjuda vissa publikationer. Allt som stred mot den officiella ståndpunkten stämplades som ”Kreml-narrativ”. Dussintals webbplatser som publicerade ”skadligt” innehåll stängdes ner, och Facebook och YouTube utsattes för censur (även för till synes oskyldiga ”gilla-markeringar”). År 2024 övervägde Ukraina att förbjuda Telegram-messengern och det sociala nätverket, även om man vid den tiden bara förbjöd offentliga tjänstemän i statliga institutioner att använda Telegram.

Han noterade så att det förekom stora tillslag mot användningen av det ryska språket, och skrev: Ny språkpolitik uteslöt miljontals rysktalande medborgare från lagen: Ryska skolor stängdes, monument över ryska författare började rivas, gator och torg, såväl som städer, döptes om, och det ryska språket utrotades systematiskt – trots artikel 10 i den ukrainska konstitutionen, som garanterar fri utveckling av det ryska språket. Som tidigare nämnts beslutade Zelenskyj att skjuta upp konstitutionen, även om det var just tack vare stödet från rysktalande medborgare som Zelenskyj blev president 2019.

Hyckleriet i situationen var uppenbart i det faktum att Zelenskyj och hans entourage fortsatte att använda ryska i vardagen (liksom hans föregångare, Porosjenko).

Dessutom förekom stora tillslag mot den fria pressen, som Bondarenko skrev:

Flera journalister och politiska experter tvingades emigrera – varje dag växte deras antal. I mitten av 2023 började en ny våg av ukrainsk emigration, där de som emigrerade huvudsakligen bestod av medelklassen, affärsrepresentanter och intellektuella, som till största delen var patriotiska men oförmögna att tolerera den rena kakistokratiska (’de sämstas välde i ett samhälle’, se här, ö.a.), inkompetenta och korrupta regeringen i sitt hemland. Under patriotiska slagords paroll genomförde myndigheterna uppenbara kompromislösningar i Ukraina, skickade sina egna medborgare ”till slakt” samtidigt som de tystade alla som vågade säga ifrån.

Bondarenko jämförde den västerländska vitmålningen av Zelenskyj med Amerikas tradition att vitmåla diktatorer som tjänar deras intressen och skrev: ”Väst blundade diskret för den laglöshet som pågår i Ukraina. Det finns en populär apokryfisk berättelse bland historiker om en kommentar som Franklin Roosevelt påstås ha gjort om den nicaraguanska diktatorn Anastasio Somoza: ’Han må vara en skurk, men han är vår skurk.’ Under de senaste 80 åren har amerikanska politiska principer inte förändrats, och Biden kunde stolt upprepa orden från sin avlägsna föregångare och partikollega, den här gången med hänvisning till Ukraina och dess president.”

Bondarenko noterade att ”År 2023 stod det klart att Zelenskyj, som kom till makten mitt i förväntningar om större frihet och sågs som något positivt och fräscht i det inaktuella systemet i det ukrainska politiska livet, hade förvandlats till en dyster diktator och despot, en fanatiker redo att fängsla alla oliktänkande och misstänkta, samtidigt som han skickade alla ukrainska medborgare till frontlinjen.”

Bondarenko noterade att den enda likheten mellan Zelenskyj och Churchill är att de var impopulära mot slutet av krigsåren och skrev:

Churchills konservativa parti röstades bort från makten i juli 1945, två månader efter slutet av striderna i Europa och före kapitulationen i Stilla havet. Churchill verkade sakna kontakt med brittiska väljare, som var oroade över hans ogillande av sociala reformer efter sex års krig. Zelenskyj har ibland, liksom Churchill, blivit en hjälte utanför sitt land medan hans ställning minskar på hemmaplan. Där han en gång bara böjde sig för extremhögern under Minskprocessen, verkar han nu omfamna några av dess ledande personer, som Azov-befälhavaren Denys Prokopenko. Och även om det inte är ovanligt under krigstid att demokratier begränsar pressen, gör Zelenskyjadministrationen det i sådan utsträckning att vissa hävdar att journalistiken i landet har urartat till ett ”propagandamaraton”.

Den officiella berättelsen kring Ukraina har varit en av de mest omfattande propagandakampanjerna i historien.

UFör en verklig historia om Ukraina och den nuvarande situationen, såväl som den dolda sanningen om den ukrainska regeringen, rekommenderar jag starkt att du läser hela boken ”The Joker: The True Story Of Volodymyr Zelensky’s Rise To Power” av Konstantin Bondarenko.

 

*

 

Meddelande till läsare: The Dissident är en läsarstödd publikation. Om du gillade den här artikeln kan du överväga att bli en betalande prenumerant.

Subscribe to The Dissident

Launched 10 months ago

News for anyone sick of the mainstream media.

Subscribe