En kritisk blick på vår egen propaganda

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Denna artikel av Glenn Diesen, professor vid Universitetet i Sydöstra Norge har publicerats  22 mars på Pål Steigans nättidning.

https://steigan.no/2022/03/et-kritisk-blikk-pa-var-egen-propaganda/

______________________________________________________________________

En kritisk blick på vår egen propaganda

Ryssland borde erkänna att det har startat ett krig, inte en ”militär operation”. Språk ska förmedla mening, men propaganda förvränger mening. Syftet med att propagandera språket är att förhindra möjligheten att uttrycka avvikande åsikter. Vi bör, som en princip, fördöma sådan förvrängning av språket, eftersom det används för att mobilisera allmänheten för kamp och undergräver ärlig diskurs och fred.

Men istället för att okritiskt hävda moralisk auktoritet över våra motståndare, så bör vi ha tillräckligt med självinsikt för att erkänna att vi själva gör exakt samma sak. När Norge och Nato bröt mot folkrätten genom att invadera Jugoslavien 1999, insisterade premiärminister Bondevik på att detta inte var ett krig, utan en ”militär operation”. Det är inte okej när Ryssland gör det, och det är inte okej när vi själva gör det.

I boken 1984 skriver Orwell, att språket manipuleras för att försvara det oförsvarbara och för att förhindra möjligheten att uttrycka oliktänkande: ”Krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.” Vi har också utvecklat vad Orwell kallade ”newspeak”: Statskupper är ”demokratiska revolutioner”, invasioner är ”humanitära interventioner”, utvidgning av en exklusiv militär allians är ”europeisk integration”, amerikansk tortyr är ”avancerad förhörsteknik” och amerikanska militärbaser i Norge är ”överenskomna områden”. Istället för att argumentera för vår politik ändrar vi språket. Detta nya språk är tänkt att ge legitimitet och det är endast förbehållet ”vår” sida.

Vad är propaganda?

De flesta människor förknippar propaganda med statliga medier i auktoritära stater, och som använder lögner, vilseledande information, desinformation, selektiv historia och andra metoder för att tillhandahålla falsk information, i syfte att påverka individers rationella förmågor. Detta är en felaktig definition, och indikerar att begreppet propaganda har manipulerats över tid.

Propaganda är vetenskapen om hur människor kan övertygas utan att vädja till förnuftet och det rationella, och i kontrast härtill används lögner för att vilseleda den rationella individens överväganden. Statliga medier är inte effektiva förmedlare av propaganda, eftersom deras ägande och agenda är kända, och människor avvisar propaganda när de är medvetna om att de manipuleras. Källornas trovärdighet är därför en nyckelaspekt i propagandan, vilket innebär att propagandan döljs genom att använda till synes oberoende och neutrala källor. Under det kalla kriget hade väst mer effektiv propaganda än Sovjetunionen, just för att USA och Storbritannien kunde samarbeta med privata företag och organisationer.

Den grundläggande litteraturen om propaganda utvecklades på 1920-talet av tänkare som Edward Bernays och Walter Lippmann, vilka trodde att propaganda var nödvändigt för att demokratin skulle fungera, och att demokratier är mer beroende av propaganda, eftersom det finns ett större behov av att forma åsikter till folket, just för att det är demokrati. Propagandan hade då en neutral innebörd, och om den var bra eller dålig berodde på vad den användes till. Propaganda ansågs vara ett legitimt instrument för att mobilisera befolkningen och skapa solidaritet. Men på 1930-talet hade Tyskland gett propaganda så negativa associationer att Bernays gav propagandan ett nytt namn – ”public relations” – för att skilja mellan den legitima propagandan, ”vår”, och den illegitima ”propagandan från motståndaren”.

I modern tid har liberala demokratier varit exceptionellt framgångsrika i att presentera propaganda som ett instrument som endast används av auktoritära stater, och man tror därför att liberala demokratier inte använder propaganda. Men propaganda är något alla stater använder i varierande grad.

På 1980-talet utvecklade president Reagan en propagandastrategi, där staten finansierade ”demokratiska och humanitära” organisationer, vilka skulle användas strategiskt mot motståndare. Dessa organisationer skulle finansieras till fullo av staten, bemannas av personer från de amerikanska säkerhetstjänsterna och ta över CIA:s funktioner. Men dessa organisationer kan verka fritt och all kritik avfärdas som en attack mot demokrati och mänskliga rättigheter. Sådana människorättsorganisationer, som vi också har i Norge, gör precis vad de skapades för, när de hyllar Alexey Navalnyj och fördömer Julian Assange.

Stereotyper som filter: De goda mot de onda

Mycket av intresset för, och kunskapen om propaganda, kom från första världskriget, på grund av fenomenet där miljontals människor anpassade sig i sitt sätt att tänka, efter sina politiska ledares önskemål. Propaganda förknippas fortfarande med gamla affischer som mobiliserade folket för krig, genom att kontrastera ”vår” godhet med fiendens ondska. Mycket har förändrats under de senaste 100 åren, men denna grund av ”vi” mot ”dem” är fortfarande den mest centrala i propagandan.

Propaganda manipulerar människors tro och åsikter utan att vädja till förnuft och rationalitet. Individen är rationell, men gruppsykologin är irrationell. I tusentals år har människor organiserat sig i grupper för att överleva, och vi delar instinktivt in människor i ”vi” (in-gruppen) och ”dem” (ut-gruppen). När vi uppfattar ett hot från ”dem” söker vi instinktivt grupplojalitet och solidaritet som svar på vårt behov av säkerhet. Det är därför inte svårt att förstå varför denna tendens att organisera och polarisera världen som ”vi” mot ”dem” utnyttjas i internationell politik.

Propagandan består i hög grad av att manipulera stereotyperna om ”vi” och ”dem”. ”Vi” representerar det goda: civilisation, rättvisa, jämlikhet och frihet, och våra motståndare är raka motsatsen: barbariska, tyranniska, imperialistiska och aggressiva. Världen är komplicerad, och människor är till stor del beroende av att filtrera verkligheten genom sådana stereotyper. Om sådana stereotyper accepteras, så har den objektiva verkligheten väldigt lite inflytande på vår förståelse och åsikter om världen. Om våra avsikter i grunden är goda och våra motståndares avsikter i motsats härtill är onda, kan identiska handlingar inte längre jämföras. Till exempel ses ”våra” invasioner som främjande av frihet och rättvisa, och motståndarens invasioner är imperialistiska.

Under flera århundraden har väst presenterat Ryssland som sin motståndare: västerländskt mot öst, civiliserat mot barbariskt, modernt mot efterblivet, fri mot slav, europeiskt mot asiatiskt. Under det kalla kriget ersattes etnicitet med ideologi: kapitalism mot kommunism, demokrati mot totalitarism och kristendom mot ateism. Efter det kalla kriget har relationerna återigen åter-ideologiserats, som det liberala kontra det auktoritära. Så länge alla händelser filtreras genom detta prisma, kommer rationalitet inte att kunna påverka åsikter. Expansionen av en fientlig militär allians mot ryska gränser kommer bara att innebära ett hot mot dem som fruktar demokratin.

Marknadsföringspolicy

Marknadsföring och propaganda använder liknande tekniker. Bilar och modekläder säljs vanligtvis som statussymboler eller sexsymboler, och propagandan säljer maktintressen som överlägsna och oumbärliga goda värden. Stormakter formar sin politik utifrån maktintressen och säljer den som en kamp för värderingar.

Propaganda var nödvändig för att övertyga det amerikanska folket, som vägrade att involvera USA i första världskriget. Walter Lippmann och Edward Bernays sålde kriget till den amerikanska allmänheten med slagord som förmedlade större betydelse, som ”kriget för att avsluta alla krig” och kriget som skulle ”göra världen trygg för demokrati”. Efter första världskriget använde Bernays sin expertis för att manipulera den allmänna opinionen i kommersiella syften. Till exempel övertygade Bernays kvinnor om att rökning var feminint och marknadsförde cigaretter som ”frihetens facklor”.

Bernays var också anställd av United Fruit Company, när regeringen i Guatemala införde nya arbetslagar för att skydda arbetare, vilket minskade lönsamheten för det amerikanska företaget.

Bernays manipulerade urskillningslöst det amerikanska folket till att tro att Jacobo Árbenz, Guatemalas president och en liberal kapitalist, faktiskt var kommunist. Efter att ha förändrat den amerikanska opinionen med bedrägeri, ingrep president Eisenhower och arrangerade en kupp för att ”bekämpa kommunismen” och ge Guatemala tillbaka sin ”frihet”.

Språket är anpassat till propaganda, eftersom ”vi” representerar det ”internationella samfundet” och den ”fria världen”, vilka kämpar för mänsklig frihet i en kamp mot olagliga ”auktoritära regimer”. Allmänheten ska inte informeras om att det ”internationella samfundet” verkligen är begränsat till Nato och att resten av världen inte är inblandad. Vi är annars så goda att vi inte går i krig med länder, utan bara med deras ledare. USA erbjuder generöst Europa amerikansk ”frihetsgas” och ”frihetsmolekyler” för att befria Europa från det ryska ”energivapnet”. (glöm inte heller bort att när Frankrike motsatte sig invasionen av Irak 2003 och hotade med att lägga in sitt veto i säkerhetsrådet, så döptes french fries (pommes frites) raskt om till freedom fries i USA, ö.a.).

Upprepning är en nyckelfunktion i propaganda, eftersom människor blandar ihop det som är bekant med det som är verkligt. Om människor kan läras att tala i klichéer tänker de också i klichéer.

För- och nackdelar med propaganda

Propaganda är ett bra instrument för att mobilisera folket inför en konflikt, men baksidan är att propagandan gör det svårt att upprätta fred. Om folket kan övertygas om att fienden är ond så kan vi mobilisera för konfrontation, men konsekvensen blir då att kompromiss och fred med en ond motståndare kommer att jämställas med svek och nederlag.

Lippmann erkände att brittisk propaganda under det ryska inbördeskriget var effektiv för att mobilisera det brittiska folket och resurser för seger mot bolsjevikerna, men nackdelen var att det blev svårt för Storbritannien att etablera dialog och fred med de nya makthavarna i Moskva.

Amerikansk propaganda under första världskriget presenterade konflikten med Tyskland som en kamp mellan goda och onda krafter, en strategi som övertygade det amerikanska folket. Men USA kunde inte avsluta kriget tidigt med ett fredsavtal, eftersom en fullständig seger över de onda tyskarna var det enda acceptabla resultatet. Till och med när Tyskland besegrats ledde antitysk propaganda till det förödmjukande Versaillesfördraget, vilket lade grunden för ett nytt världskrig.

Efter det kalla kriget har USA i mycket tydliga termer baserat sina säkerhetsstrategier på global hegemoni (eller världsherravälde) eftersom detta kan förhindra rivalitet mellan stormakterna. Men Natos expansionism och den ohämmade användningen av militärt våld för att behålla sin dominerande ställning, uttrycks okritiskt som att tjäna liberala värden. Hur framställs amerikanska motståndare, som Kina, Ryssland och Iran, i media? Diskuteras de motstridiga säkerhetsintressena och perspektiven, eller framställs alla konflikter som en kamp mellan goda och onda värden?

Om vi ​​erkänner konkurrerande säkerhetsintressen kan fred främjas med förståelse och kompromisser, men om konflikter tolkas som en kamp mellan goda och onda värden likställs förståelse och kompromiss med nederlag och svek. Varaktig fred kräver istället att det goda segrar över det onda.

Professor Diesens nya bok ”Russophobia: Propaganda in International Politics” kommer ut sommaren 2022