Om ”Segerdagen” i Sovjetunionen och Ryssland

en artikel av Eliseo Bertolasi som publicerades på ComeDonChisciotte.org igår, den 9 maj 2024. (All formatering i original) som ISMAELE översatt från italienska till engelska). https://geopolitiq.substack.com/p/victory-day-we-must-not-and-cannot?publication_id=2232768&post_id=144499894&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true, varefter Rolf Nilsson översatt artikeln.

______________________________________________________

Artikeln

SEGERDAGEN VI FÅR INTE OCH KAN INTE GLÖMMA!

Den 9 maj firas ”Den’ Pobedy” (Segerdagen) i hela Ryssland och i stora delar av det forna Sovjetunionen till minne av segern över nazifascismen i det stora patriotiska kriget (1941-1945). Ett majestätiskt firande som alla känner djupt.

”Victory Day” är inte bara firandet av slutet på ett av historiens värsta krig. Segerdagen är först och främst ett firande av mod, heder och en påminnelse om hur viktigt det är med folkets enighet, eftersom det var genom att enas och stå upp tillsammans till försvar för fosterlandet som Sovjetunionen kunde uppnå seger.

Som ordföranden för Historical Perspective Foundation, noterade statsvetaren Natalia Narochnitskaya, i samband med segern i det stora fosterländska kriget: ”Andan återupplivades, inte internationalistisk, baserad på förtrampandet av allt ryskt, som på 1920-talet i den röda skolan, men folket fick tillbaka Suvorov, Kutuzov, Aleksandr Nevskij. Denna anda av historiens fortsättning, stolt över den, återuppväckte återigen den nationella känslan bland folket, som förstörts av klasskampen, och den brutna tråden i den ryska och sovjetiska historien knöts åter, och detta ledde till seger”.

Minnet av detta fruktansvärda krig är i högsta grad levande i det individuella och kollektiva minnet i Ryssland och i stora delar av Sovjetunionen. Under dessa år betalade det sovjetiska folket ett mycket högt pris i människoliv för att slå tillbaka den tyska invasionen, grova uppskattningar talar om långt över tjugo miljoner döda. Ingen kommer någonsin att få veta hur många soldater och civila som dog i det kriget. Det finns inte en familj som inte förlorade någon av sina nära och kära under dessa dramatiska år. Vi kan inte och får inte glömma! Att förringa eller ta bort denna årsdag skulle vara en oacceptabel vanprydnad av den individuella och kollektiva identiteten.

Att högtidlighålla denna seger är därför inte bara en fråga om ära och mod, utan också om respekt, om tacksamhet både mot de stupade anhöriga och i allmänhet mot alla dem som gav sina liv för att befria sitt hemland.

De segerrika soldaterna kastade tvåhundra nazistfanor vid foten av Lenins mausoleum

Det stora patriotiska kriget

Det stora fosterländska kriget, en del av andra världskriget (1939-1945), började i gryningen den 22 juni 1941, då Nazityskland, i strid med de sovjetisk-tyska fördragen från 1939, anföll Sovjetunionen. Italien och Rumänien ställde sig på Tysklands sida, Slovakien anslöt sig den 23 juni, Finland den 25 juni, Ungern den 27 juni.

Kriget varade i nästan fyra år och blev den största och blodigaste väpnade konflikten i historien. På fronten, som sträckte sig från Barents hav till Svarta havet, kämpade på båda sidor vid olika tidpunkter under kriget 8-13 miljoner människor, 6-20 000 pansarfordon, 85-165 000 kanoner och granatkastare samt 7-19 000 flygplan samtidigt.

I sina aggressiva planer siktade nazisterna främst på ett ”blixtkrig”: att besegra Röda armén inom en och en halv eller två månader, erövra Moskva och Leningrad (idag S:t Petersburg), ta över industriområdena i den europeiska delen av Sovjetunionen, nå Arkangel-Volga-linjen och med kraftfulla luftangrepp över industriområdena i Ural segerrikt avsluta kriget mot Sovjetunionen. I planerna ingick då att stycka upp Sovjetunionen och skilja Ukraina, Vitryssland, de baltiska staterna, Krim, Moldavien och Kaukasus från Sovjetunionen.

Tyskarnas förhoppningar om en snabb seger över det sovjetiska folket i en kortvarig kampanj misslyckades dock snart. De sovjetiska trupperna utmattade fienden i blodiga strider och tvingade dem att gå på defensiven längs hela den tysk-sovjetiska fronten. Röda armén besegrade Tredje rikets trupper i stora slag: nära Moskva, Stalingrad (nu Volgograd), Leningrad, Kursk, vid Dnepr, i Vitryssland och i de baltiska staterna. Efter att ha befriat Sovjetunionens och de östeuropeiska ländernas territorium från nazisternas ockupation genom att samverka med de allierade arméerna i koalitionen mot Hitler, fullbordade Röda armén Nazitysklands nederlag genom att nå ända till Berlin 1945.

De sovjetiska truppernas avgörande offensiva aktioner utfördes på en tusen kilometer lång front och på upp till hundratals kilometers djup.

På den sovjetisk-tyska fronten led Nazityskland de största förlusterna jämfört med fronten i Västeuropa. Sovjetiska trupper tillfångatog och besegrade 607 fiendedivisioner. Tysklands och dess allierades irreparabla förluster på den sovjetisk-tyska fronten uppgick till över 8,5 miljoner. Mer än 75% av alla fiendens vapen och militär utrustning erövrades och förstördes. Men Sovjetunionen fick betala ett enormt pris för segern. De totala mänskliga förlusterna (direkt under hela kriget) för det sovjetiska folket uppgick till cirka 27 miljoner. Ockupanterna förstörde helt eller delvis 1.710 städer och byar, över 70.000 byar.

Den’ Pobedy

Natten till den 9 maj 1945, för 79 år sedan, undertecknades Nazitysklands ovillkorliga kapitulation i närheten av Berlin. Akten undertecknades av den sovjetiske marskalken Georgij Zhukov och den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel, och även representanter för Storbritannien, Frankrike och USA skrev under dokumentet.

Intagandet av Berlin var resultatet av den strategiska offensiva operationen, under vilken det var nödvändigt att besegra huvudstyrkorna i de tyska militära grupperna på Vistula och i centrum, ta huvudstaden i Tredje riket, nå Elbe och ansluta sig till Sovjetunionens allierade i anti-Hitler-koalitionen som avancerade från väst.

Anfallet inleddes den 20 april, slaget om riksdagshuset den 30 april.

Klockan 15.00 den 2 maj hade motståndet i Berlin helt upphört: 135.000 soldater, under ledning av general Helmuth Weidling, kapitulerade.

Tysklands ovillkorliga kapitulationsakt undertecknades för första gången den 7 maj kl. 02.41 centraleuropeisk tid i Reims i Frankrike av representanter för Wehrmachts högsta ledning, de västallierade och Sovjetunionen. Men på Stalins begäran ägde ett andra undertecknande av kapitulationen rum natten mellan den 8 och 9 maj i Berlin Karlshorst.

Det bör påpekas att när dokumentet undertecknades i Berlin var klockan 22.43 centraleuropeisk tid den 8 maj, medan den i Moskva vid samma tidpunkt redan var 00.43, alltså den 9 maj. Skillnaden i datum, den 8:e eller 9:e, uppstod just på grund av denna tidsskillnad.

På kvällen den 9 maj lyste fyrverkerier upp och ekade över Moskva för att fira segern. Det var sant, det var sant! Kriget var över!

Refrängen i den patriotiska sången ”Den’ Pobedy” uttrycker exakt hur mycket denna seger förväntades:

Denna segerdag luktar krut

Detta är firande med grått hår på dina tinningar

Detta är glädje med tårar i ögonen

Segerdagen!

Segerdagen!

Segerdagen!

Segerparaden

Den första segerdagen passerade utan militärparad; för första gången ägde denna högtidliga parad rum på Röda torget först den 24 juni.

De förberedde sig noggrant och under lång tid är bilderna och filmerna från den paraden en del av historien. Paraden leddes av Sovjetunionens marskalk Konstantin Rokossovskij och den trefaldige hjälten Sovjetunionens marskalk Georgij Zhukov. De segerrika soldaterna kastade tvåhundra nazistfanor vid foten av Lenins mausoleum.

Året därpå blev paraden en integrerad del av firandet.

Det magnifika firandet av Segerdagen varade dock bara i tre år. Från och med 1948, i ett land som förstörts av krig, ansåg myndigheterna att det var nödvändigt att prioritera återuppbyggnaden av städer, fabriker, vägar, utbildningsinstitutioner och återställandet av landets resurser. De slutade därför att anslå stora medel från budgeten för firandet av denna historiska händelse och beviljade inte jubilaren den planerade lediga dagen.

Det var Leonid Brezjnev som hjälpte till att fira Segerdagen igen: 1965, på 20-årsdagen av den stora segern, firades den 9 maj igen.

Under sovjettiden hölls militärparader i huvudstaden endast under årsdagarna: 1965, 1985 och 1990.

Efter Sovjetunionens kollaps var det först den 9 maj 1995 som en militärparad hölls i ryska federationen till minne av 50-årsdagen av Segerdagen.

År 1995 antogs också en lag enligt vilken den 9 maj förklarades vara en allmän helgdag och Segerdagen skulle firas varje år med en militärparad och artillerisalvor.

I dagens Ryssland fortsätter Segerdagen att vara en storslagen högtid. Den här dagen går medborgare i alla åldrar i massor till monument och minnesmärken och lägger ner blommor och kransar. Veteraner kommer ut iklädda sina uniformer med hedersbetygelser. Konserter och shower hålls på många torg och patriotiska sånger sjungs. Firandet pågår från morgonen till sent in på natten. På kvällen lyses himlen upp av fyrverkerier.

Sedan 2012 har paraden ”Immortal Regiment” också hållits på Segerdagen. Under det året hölls paraden för första gången i Tomsk. Sedan dess har aktionen blivit en integrerad del av 9 maj-firandet, där fler och fler människor deltar varje år, inte bara i många städer i Ryssland, utan också utomlands där det finns en stor närvaro av ryska medborgare.

Aktioner som ”Immortal Regiment” hjälper till att inte glömma dem som deltog i det stora patriotiska kriget. Dessa parader förvandlas bokstavligen till en flod av människor som håller i bilder, blommor och flaggor. Initiativet ger människor möjlighet att bära med sig ett porträtt av sina far- och morföräldrar i paraden och på så sätt hedra och minnas dem. I allt högre grad lyfts foton av nyligen avlidna nära och kära fram, särskilt i den konflikt som har blodat ner Donbass i 10 år.

Ett nytt inslag den 9 maj är S:t Georgsbandet, en symbol för hjältemod och mod. Georgsorden, som instiftades av kejsarinnan Katarina II 1769, och dess utseende med omväxlande svarta och orange färger symboliserar enligt en version rök (eller krut) och eld.

I december 2022 undertecknade president Vladimir Putin en lag som innebär att S:t George-bandet likställs med symboler för militär ära och att offentlig skändning av bandet ska bestraffas med böter eller fängelse.

Banden delades ut för första gången 2005. Sedan dess har de inför festligheterna delats ut gratis på offentliga platser, i butiker och på utbildningsanstalter. Varje deltagare bär stolt detta band på bröstet och hyllar dem som dog för seger och fred.

NOTER

https://www.stoletie.ru/tekuschiiy_moment/vozvrashhenije_k_istokam_647.htm

https://ria.ru/20220509/pobeda-1787161164.html?in=t

https://ria.ru/20230503/den_pobedy-1869492014.html