Red.: Detta är en mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet av Sven Hegelund som var statssekreterare i finansdepartementet 1999-2002, då Göran Persson var statsminister. Jag tar mig friheten att för en gångs skull återge artikeln, flera dagar efter det att den publicerades. Markeringarna i artikeln är mina.
https://www.svd.se/a/JOEx3R/usa-s-dynamiska-ekonomi-ar-en-myt-skriver-sven-hegelund
USA har under decennier har levt över sina tillgångar. Landet kan tvingas till en drastisk åtstramning av finanspolitiken och/eller till att kraftigt höja räntorna, skriver Sven Hegelund, tidigare statssekreterare på Finansdepartementet.
I USA:s Nationella säkerhetsstrategi från hösten 2025 heter det bland annat: ”Kontinentaleuropa har tappat i andel av global BNP – från 25 procent år 1990 till 14 procent i dag – på grund av nationella och överstatliga regleringar som underminerar kreativitet och flit.”
Vad som inte nämns, men är ett faktum, är att USA:s andel av världens BNP under samma period minskat ungefär lika mycket som EU:s. Det är i och för sig inte konstigt eller problematiskt, utan beror på att både USA och EU är mogna ekonomier, vars tillväxt beror av utvecklingen av ny teknik, medan tillväxtekonomierna i bland annat Asien kunnat tillgodogöra sig ”hinna-ikapp-effekter” genom att utnyttja befintlig teknik. Kina och Indien ökade sin sammantagna andel av världens BNP från 7 till 27 procent under samma period. Kvarvarande skillnader i tillväxt mellan USA och Europa beror till stor del på att USA:s befolkning växt snabbare, snarare än på skillnader i produktivitetsutveckling.
Vad som däremot är problematiskt är att USA under decennier har levt över sina tillgångar, medan Europa gjort det motsatta. Stora amerikanska budgetunderskott, för närvarande 7-8 procent av BNP, har lett till ökad inhemsk efterfrågan och import och till underskott i handeln med omvärlden (bytesbalansen). Underskotten har täckts av kapitalinflöden från omvärlden, inte minst Europa, som investerat i amerikanska statsobligationer och aktier.
Båda dessa tillgångsslag ägs nu till ungefär en tredjedel av utländska investerare. Avkastningen på amerikanska tillgångar har varit god, särskilt för utlänningar. Dels har USA betalat högre räntor på statsobligationer (och lånat ytterligare för att betala räntorna) jämfört med flertalet utvecklade länders regeringar, dels har de amerikanska börskurserna stigit snabbare än de europeiska och slutligen har dollarn stigit kraftigt; i förhållande till euron med 40 procent mellan finanskrisen 2008 och slutet av 2022. Dollarns uppgång har både berott på och förstärkt kapitalinflödet.
Denna utveckling pågick ungefär till skiftet på presidentposten 2024/25. Sedan början av 2025 har osäkerheten om den amerikanska ekonomins framtid emellertid ökat och dollarkursen mot euron har fallit med drygt 10 procent. Bakom den ökade osäkerheten ligger rimligen dels Trumpadministrationens otraditionella ekonomiska politik, dels växande oro för USA:s skuldsituation och dess hållbarhet på sikt.
För att börja med det senare är baksidan av de ständiga underskotten ackumulerande skulder. Den offentliga skulden uppgår nu till 38 biljoner dollar1 eller 125 procent av BNP. Som jämförelse uppgår eurozonens offentliga skuldkvot till knappt 90 procent (Tysklands till cirka 60 procent). De amerikanska skulderna växer dessutom snabbt. Enligt IMF:s prognos från oktober 2025 väntas den offentliga skulden nå 143 procent av BNP 2030, trots flera optimistiska antaganden bakom kalkylen (bland annat avsevärt sänkta räntor). Räntebetalningarna på statsskulden är nu större än militärutgifterna och de växer snabbt.
Det växande skuldberget ställer stora krav på USA:s upplåningsförmåga. I år uppgår det offentliga upplåningsbehovet till cirka 8 biljoner dollar; 2 biljoner för att täcka årets underskott och 6 biljoner för att omsätta den befintliga skulden, till högre räntor. Denna efterfrågan på kapital möter nu ett vikande utbud från omvärlden. Tidigare har USA:s bytesbalansunderskott finansierats av sparandeöverskott i Japan, Kina och EU. Av geopolitiska skäl har Kina bortfallit som finansiär och för EU:s del kommer de tidigare sparandeöverskotten rimligen att minska när stora försvarsinvesteringar skall finansieras framöver. USA bedriver dessutom geopolitisk utpressning mot ett Europa som innehar en stor del av den utländskt ägda stocken av amerikanska statsobligationer.
USA kan inom den överblickbara framtiden tvingas till en drastisk åtstramning av finanspolitiken och/eller till att kraftigt höja räntorna för att placera det växande berget av statsobligationer. Alternativt kommer Federal Reserve att tvingas köpa statsobligationer i stor skala, med inflationseffekter liknande dem som följde på centralbankens köp av statspapper (QE) i samband med finans- och coronakriserna.
Även den amerikanska börsen är på väg mot ohållbara nivåer. Det gäller inte minst teknologisektorn, vars PE-tal (kvoten mellan företagens aktiekurser och intjänande per aktie) i en del fall närmar sig it-bubblans nivåer från slutet av 1990-talet. Teslas PE-kvot ligger nu på 292 jämfört med (höga) runt 30 för S&P500 och börsens kapitalisering på 220 procent av BNP. Enligt Warren Buffet innebär över 200 procent ”playing with fire”.
De ökade riskerna leder till incitament för utländska investerare att lämna de amerikanska obligations- och aktiemarknaderna och dollarn, vilket kan förstärka dollarnedgången, särskilt som de som lämnar sist blir de stora förlorarna. En långsiktig försvagning av dollarn är i princip positiv, eftersom den skulle bidra till att minska de globala finansiella obalanserna. Emellertid är risken uppenbar att ett utflöde av kapital från USA och det därtill knutna dollarfallet kan accelerera och leda till dramatiska prisfall på de amerikanska aktie- och obligationsmarknaderna.
Detta skulle kunna utlösa en finanskris i USA liknande den som inträffade 2008–2009. Trumpadministrationen, vars ekonomiska politik förstärkt obalanserna, och som verkar sakna riskinsikt, upprepar nu misstagen från avregleringen av finansmarknaderna före 2008 års finanskris genom att minska bankernas kapitalkrav och öka deras utrymme att investera i statsobligationer. Härigenom ökar riskerna för och i en finanskris.
USA kommer rimligen att förr eller senare tvingas leva inom ramen för sina tillgångar, det vill säga att exportera för att betala för importen och betala de offentliga utgifterna, inklusive de militära (50 procent av den så kallade diskretionära budgeten), med skatter i stället för ökade skulder. Det kommer att medföra att den amerikanska tillväxten dämpas högst väsentligt, samtidigt som USA:s geopolitiska maktposition försvagas.
För såväl USA som resten av världen vore hantering av obalanserna i ordnade former att föredra framför en ny finanskris. 1985 genomfördes en politikomläggning för att lösa liknade problem som de världen nu står inför i samförstånd mellan de viktigaste ekonomierna i världen genom den så kallade Plaza-överenskommelsen, som bland annat innebar att dollarn devalverades mot övriga valutor. Tyvärr förefaller sannolikheten för en liknande uppgörelse i dagens konfrontatoriska värld som närmast obefintlig.
Sven Hegelund
före detta statssekreterare
i Finansdepartementet
Fotnot: En biljon = tusen miljarder, eller en miljon miljoner. Med amerikansk terminologi: trillions.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Men det är otroligt. Här skriver en kompetent person,
i siffror, som om allt är slumpartat o episodiskt. Dvs
som om det inte skulle gå o ha koll på Statens grejer.Jo, det går, utmärkt.. Men då måste man först va beredd att ta sig an vem som styr…redan nu, över vårt lands ekonomi. Den som läst nationalekonomi vet det handlar om statsobligationsmarknaden, auktionsbörsen för skuldbelaggda länder (dvs de inom plundrarsystemet designat sv City of london), som idag är 4st länder till antalet. Innan Syrien föll (för tillfället, alltså) var det 5.
Så behövs obligationsmarknaden..Nej absolut inte, absolut inte för mer än de som lånat ut o som vill likvidera sina lån. O de skuldsatta länderna (via de värdelösa politrukerna, fastnade i sina honeytraps så de inte ska trilla dit) o dess ’representanter’ bara håller med tar nya ststslån som vi betalar r’räntan’ på, utan att nån säger bu bä.
Har lite o säga om idealism o naivititet, i samhällssammanhang. Återkommer med det, framförallt vad gäller Skattebetalarnas Nations Statsekonomi. Den Vi bestämmer över, Och iingen annan.
Det är dags o säga nej tack
Tack för artikeln och framför allt för din kommentar! Mycket lite begriper jag av denna ekonomi.Men en nationell statsskuld räknas som en nations tillgång. Som jag begriper vore det sunda att en statsskuld uppstår i princip, endast då nationella rationella investeringar krävs, utifrån samhälleliga behov? Så långt tror jag mig begripa? Allt utöver är ett trixande för att behålla en orättfärdig fördelning, nationellt och internationellt?
Riktigt, det är så man bygger ett land, eller ett hushåll (miniland) för den delen. Och det är riktigt att en skuld räknas som en tillgång, i balansräkningen. Men realt kan det vara a loose canon. Om ett lån inte används för investeringar som ger avkastning överstigande kostnaden för lånet, så ligger lånet kvar o tickar utan avbetalning. Och det är så västvärldens ’långivare’ vill ha det. De bryr sig inte om pengarna per se, utan om kontrollen över låntagaren, staten. Och med obligationsbörsen kan de briljera med o kontrollera ’politikerna’ efter behag. Det heter ju att ett land inte kan sättas i konkurs..’politikerna’ är väl medvetna om att detta är ännu en bluff, och dansar därför efter skuldpipan de fått order om att blossa på. Skulle statslån inte beviljas/förnyas, så är det kört för deras välbetalda ämbeten och karriärer. Landet skulle överlevt, men det skulle krävas en omstrukturering av hela det statsfinansiella systemet, när lånehajarna dragit sig ur. En återgång till ett naturligt, där Folket äger penningtryckpressen och ickekorrumperade representanter trycker pengar i en takt som motsvarar industriutbudet, dvs ingen inflation och folk har riktiga jobb som gynnar hela hushållet.
Låter ’socislistiskt’.., må så vara. Jag kallar det Patriotism. Ett ord globalistgruppen naturligtvis avskyr, som pesten. Inget Land (förutom ett..) ska ju få byggas, och inget land ska hävda självständighet och det fria ordet. Det är en förolämpning de inte kan ta, och därför krigen. Krig de själva ska få känna.
Tack, jag läste hela.