Red.: En kommentar av Michael Tracey
25 januari och längre ned utdrag ur en kommentar av Prokhor Tebin
PhD i statsvetenskap, chef för Center for Military and Economic Studies vid Institutet för världsmilitär ekonomi och strategi vid National Research Universitys högre ekonomiskola i Ryssland.
Jag (Red.) tycker inte att strategin är så överraskande utan i linje med Trumps uttalande och aktioner. Vad tycker du?
Den nya ”nationella försvarsstrategin” för 2026, som offentliggjordes igår (24/1), innehåller en hel del luftiga retoriska uttalanden om att man äntligen ska övergå till ”hård realism” och lämna de misslyckade ”storslagna strategierna” från förr, där USA dumt nog hade satt sig för att ”lösa alla världens problem”.
Mer konkret kräver dock dokumentet inte någon märkbar minskning av USA:s stora globala militära närvaro. I själva verket kräver det en ganska dramatisk utvidgning av denna närvaro.
Bland dessa utvidgningar ingår att USA ska ”uppföra” nya militära anläggningar i nära anslutning till Kina. Enligt säkerhetstjänstens jargong innebär detta att man etablerar ett ”starkt försvar” i den ”första ökedjan” – vilket kan låta som en blygsamt stor region för den oinvigde läsaren, men som i själva verket omfattar Japan, Filippinerna, Taiwan och kanske ett fåtal andra platser som Vietnam och Malaysia, beroende på vad de galna storstrategerna beslutar att teoretisera och krigsspelar nästa gång.
Det kommer också att vidtas ospecificerade åtgärder för att ”garantera USA:s militära och kommersiella tillgång” till vad som nu beskrivs som ”nyckelområden” i Grönland och Panama. Utöver att ’fördjupa’ USA:s militära engagemang i Mellanöstern, för att ”möjliggöra integration mellan Israel och våra partners i Arabiska viken”.
Dokumentet antyder vagt att Europa måste ta ett större ansvar för sitt eget försvar, men talar sedan om USA-ledda insatser för att ”utvidga det transatlantiska försvaret” med Europa och bekräftar USA:s ’viktiga’ roll i ledningen av Nato – bland annat för att motverka ”ryska hot mot USA:s hemland”. Inga specifika justeringar av styrkornas ställning i Europa identifieras.
Iran är tillbaka som ett akut hot, eftersom landet påstås vara i färd med att ”återuppbygga sina konventionella militära styrkor” och återigen försöker skaffa sig kärnvapen. Detta trots att landets kärnanläggningar påstås ha ”förstörts” i juni förra året. För att konfrontera Iran kommer USA naturligtvis att behöva ”stärka” Israel ytterligare – hur mycket mer ”styrka” kan man ge dem vid det här laget? – i erkännande av våra djupa ”gemensamma intressen” med denna ”föredömliga allierade”.
Även i Afrika måste USA enligt dokumentet ”stärka allierade och partner” för att förhindra islamiska terrorister från att etablera ”fridzoner” – uppenbarligen var som helst på den vidsträckta kontinenten – och USA är själv berett att slå till där det anses nödvändigt. Som vi redan såg med den slumpmässiga bombningen av Nigeria förra månaden. (Vad hände egentligen med det? Eliminerade vi terroristerna?)
Dokumentet uppmanar också till att påskynda den amerikanska militärindustriella produktionen till nivåer som inte setts sedan andra världskriget. Ännu ett förödande slag mot ”militärindustrikomplexet”.
Det kritiserar tidigare misslyckade expeditioner för ”regimskifte”, men hyllar den senaste invasionen av Venezuela, som lagligt betecknades av Trumps justitiedepartement som en uttrycklig operation för ”regimskifte”.
”Nation-building” förlöjligas förutsägbart – bara några veckor efter att Trump ensidigt utropade sig till ny härskare över Venezuela, vars ekonomi och statliga strukturer han nu personligen vill ”återuppbygga”. Detta öppna projekt kan komma att pågå ”mycket längre” än vad folk tror, säger han. Det kommer att ske utöver hans andra signaturinitiativ för ”nationbyggande” – att infria sitt banbrytande löfte om att ”ta över” Gaza, vilket allmänt avfärdades som befängt när han först tillkännagav det i februari förra året.
Men i oktober var Trump där och tilldelade sig själv den yttersta makten över Gaza. Jared Kushner har just presenterat sin innovativa nya ”masterplan” för att bygga upp landet från grunden – komplett med snygga små diagram som visar hur varje del av landet ska organiseras i detalj. Avtalet har tydligen slutits för Gaza som ett nyinrättat amerikanskt militärt protektorat: en amerikansk general har just utsetts till befälhavare för den ”internationella stabiliseringsstyrkan”, vilket ger honom ansvaret för ”säkerhetsoperationer” i hela området.
När det gäller den nationella försvarsstrategin avslutas den på ett dramatiskt sätt med att förklara att USA måste behålla sin förmåga att ”utföra förödande attacker och operationer mot mål var som helst i världen”. Som om det vore den mest självklara skyldigheten för en ansvarsfull statsledning som någon överhuvudtaget kan tänka sig.
Sååååå… där har ni den historiska vändningen från ”storslagna äventyr” utomlands – som de självbelåtna dokumentförfattarna framställer sig själva som förkastande – till en glorifierad återgång till ”praktisk, hård realism”.
Naturligtvis är det ganska meningslöst att försöka översätta Trumps preferenser till någon stor strategisk avhandling – men den intellektuelle krigaren Pete Hegseth och hans underordnade ansåg uppenbarligen att de åtminstone borde ge det ett försök. Så de ”lekte lite och fick reda på det”, som Pete älskar att skryta om, och ploppade ut vad det nu är.
Sann ”realism” skulle kräva att man snabbt kastade bort dokumentet som lite mer än en samling meningslösa plattityder och klichéer – precis som den annorlunda namngivna, men märkligt redundanta ”National Security Strategy” som producerades i november 2025.
Bland andra dumma saker innehåller det dokumentet påståendet att ”de dagar då Mellanöstern dominerade amerikansk utrikespolitik både i långsiktig planering och daglig verkställighet tack och lov är över”. Och när det gäller att förändra suboptimala regeringssystem i den delen av världen, ”bör vi uppmuntra och applådera reformer när och där de uppstår organiskt, utan att försöka påtvinga dem utifrån”.
Inom några veckor, precis som väntat, skrev Trump högljutt att han var ”redo att slå till” och beredd att attackera Iran igen – denna gång uppenbarligen för att försvara de belägrade iranska demonstranterna. Han meddelade också att det är dags att införa ett ”nytt ledarskap”, dvs. avsätta ayatollan. ”Frihet” och ”mänskliga rättigheter” har till och med återuppstått som användbara förevändningar för straffåtgärder från USA:s sida. För närvarande samlas stora amerikanska militära resurser i regionen.
För att förstå dessa förvirrande händelser måste vi kanske vänta i spänning på en reviderad utgåva av något kompletterande ”strategidokument”. Som vi sedan alla kan ladda ner i PDF-format och fundera över, kanske med kaffe och munkar, som en bokklubb som grubblar över Moby Dick.
Tillbaka i någon version av den ”realistiska” verkligheten är dessa ”strategidokument” egentligen bara anmärkningsvärda i den mån de ger en morbid inblick i hur presidentens underordnade måste slumpmässigt ”ideologisera” vad deras överordnade än gör vid en given tidpunkt. En välanvänd heuristik skulle vara mycket enklare och mer lärorik: ”America First” är fortfarande vad han säger att det är.
_______________________________________________________
Prokhor Tebin skriver Under lång tid, mot bakgrund av Kinas och Rysslands växande militära makt och försvagningen av amerikansk makt efter operationer i Mellanöstern och en period av nedskärningar i militärutgifterna, oroade sig Pentagon för att USA:s väpnade styrkors beredskapsnivå skulle försämras för att samtidigt utkämpa två stora regionala krig. Detta skapade risken att om Washington blev involverat i en större konflikt, skulle det inte kunna begränsa eller vinna en andra som kunde släppas lös av en annan amerikansk motståndare i en annan region.
Prokhor Tebin skriver
Under lång tid, mot bakgrund av Kinas och Rysslands växande militära makt och försvagningen av amerikansk makt efter operationer i Mellanöstern och en period av nedskärningar i militärutgifterna, oroade sig Pentagon för att USA:s väpnade styrkors beredskapsnivå skulle försämras för att samtidigt utkämpa två stora regionala krig. Detta skapade risken att om Washington blev involverat i en större konflikt, skulle det inte kunna begränsa eller vinna en andra som kunde släppas lös av en annan amerikansk motståndare i en annan region.
NSO-2026 kallar detta för ”simultanitetsproblemet” och ger ett entydigt svar på det: allierade borde spendera mer på sitt eget försvar och inte vara ”beroende” som förväntar sig att amerikanerna ska lösa alla deras problem inom försvar och säkerhet. Den nuvarande NATO-standarden för militärutgifter (5 procent av BNP, inklusive 3,5 procent av nettoutgifterna och 1,5 procent för säkerhetsrelaterade utgifter) tas som modell.
USA kommer också att öka militärutgifterna, men fokusera på västra halvklotet och Asien-Stillahavsregionen (strategiskt sett Indo-Stillahavsområdet). I resten av regionen bör huvudbördan bäras av allierade som är beroende av ”kritiskt men mer begränsat amerikanskt stöd.” Formeln upprepas nio gånger i Strategin.
Washington försöker tydligt förmedla denna idé till sina allierade. Samtidigt är det helt entydigt sagt att en betydande del av de växande militärutgifterna hos amerikanska allierade bör användas till köp av amerikanska vapen.
Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea nämns som potentiella rivaler, men strategin saknar helt en ideologisk berättelse som ”kampen mellan demokratier och autokratier”, som förutsätter oförenliga positioner och konfrontationens oundviklighet.
Att begränsa Kina anges uttryckligen som den andra prioriteten i försvarspolitiken. Men istället för villkoren för kampen om världsherravälde över två ideologiskt motsatta politiska system används termerna strategisk stabilitet, rättvis handel och ömsesidig respekt.
I strategin kallas Israel och dess verksamhet 2023–2025 en exemplarisk allierad (modellallierad). Det nämns tio gånger.
Prioriterat område
Västra halvklotet och skyddet av USA:s territorium står högst upp på NSO-2026:s prioriteringslista. Golden Dome, kärnvapen, bekämpning av islamistisk terrorism, narkotikaterrorism och drönarhot nämns främst i samband med att säkerställa amerikanska intressen på västra halvklotet.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
USA har väl aldrig behövt ha ett försvar utan det har alltid varit en fråga om vilka de ska anfalla härnäst? Att Trump ska slösar bort ännu mera pengar på militären är bara ett symptom på sönderfallet i USA och att lura skattebetalarna att fortsätta göda militärindustrin! I ett anfall av klarsyn har Mattias Karlsson SD kommit till insikt om att ”avtal” med USA inte är värt pappret de är skrivna på.
Det tidigare att Trumpadministrationen till delar dragit sig ur Nato. Att Nato är på väg att mer eller mindre upplösas? Men så verkar inte fallet här? Mer att Europas länder ska finansiera sin del själva och köpa amerikanska krigsmaskiner? Inget tycks bli som man hoppas.. Det är fortsatt kamp mot kapitalet som gäller, i evighet verkar det som.
En nyhet som kom häromdagen är att Europeiska unionens länders försvarsbudgetar och investeringar har nu passerat Kinas.
Det går om man vill, och kan.
Johan
Begriper du inte att detta är på order från Washington och i avsikt att göra Europa berett att ta över proxykriget mot Ryssland när Ukraina är förbrukat.
De bindgalna ledarna i Europa fortsätter sin vansinnesfärd in i det tredje världskriget. Vi vanliga normalt funtade människor i Europa måste bestämma oss om vi skall vara passiva åskådare till vår egen undergång eller om vi skall försöka stoppa vansinnet.
Sverige och Norge kanske blir nästa Ukraina.