De 25 reglerna för desinformation och propaganda

I serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Ännu mer aktuell idag!

Artikeln ”De 25 reglerna för desinformation och propaganda” av Kristan T. Harris har publicerats på https://www.sott.net/article/319148-The-25-rules-of-disinformation-and-propaganda?fbclid=IwAR1l701nv01xRobisou27W4kSafZrnW1Myav2kOPdGzxcKbkeBFqsT_skHc
och senare på https://www.derimot.no/naturligvis-finnes-det-25-regler-for-desinformasjon-og-propaganda/. Översatt av Rolf Nilsson.

Ingress av Knut Lintner på Derimot.no, som jag instämmer i.

Nedan presenteras regler för felinformation. För vissa kan det låta konstigt, men om du vill behålla kontrollen över ett samhälle behöver du inte bara kontrollera vilken information som når befolkningen. Det är lika viktigt att se till att vissa typer av information inte läcks ut. Och det är mycket viktigt att snedvrida informationen till befolkningen så att den passar in i myndigheternas presentation av verkligheten.

På 1950-talet var CIA bekymrad över detta och lanserade ett program som de kallade ”Operation Mockinbird”: det var mycket effektivt för att stoppa kritiska röster efter mordet på president Kennedy (1963). Och efter detta uppstod det väl använda ordet konspirationsteoretiker.

I Norge(och Sverige) används denna term fortfarande som ett effektivt stigma mot motståndare som inte vill diskutera saken, bara avfärda den. Om du får en sådan stämpel definieras du bort från en ”rimlig” politisk diskussion.

Jag (Knut Lindther, redaktör för Derimot.no) tillhör den kategorin, men jag känner mig bekväm med den. Saken är att fler och fler människor inser att något inte stämmer. Vad våra myndigheter säger och vad som händer är alltmer olika.

25 regler för desinformation och propaganda

1.   Hör inget ont, se inget ont, tala inget ont. Oavsett vad du vet, diskutera det inte – speciellt om du är en offentlig person, nyhetsankare, etc. Om det inte rapporteras, hände det inte och du behöver aldrig ta itu med problemen.
2. Ställ dig tvivlande och upprörd. Undvik att diskutera nyckelfrågor och fokusera istället på sidofrågor som kan användas för att visa ämnet som kritiskt för någon annars ’helig’ grupp eller tema. Detta är också känt som ”Hur vågar du!” gambit (gambit är en spelöppning i schack med ett bondeoffer, ö.a.).
3. Skapa ryktes-spridare. Undvik att diskutera frågor genom att beskriva alla anklagelser, oavsett plats eller bevis, som bara rykten och vilda anklagelser. Andra nedsättande termer, som utesluter sanningen, kan också fungera. Denna metod fungerar särskilt bra med en tyst press, för det enda sättet allmänheten kan lära sig om fakta är genom sådana ”diskutabla rykten”. Om du kan associera materialet till Internet, använd detta faktum för att bekräfta det som ett ”vilt rykte” som inte kan ha någon grund i fakta.
4. Använd en halmgubbe. (Halmgubbe-argumentation sker när man förvränger, överdriver, karikerar eller rätt och slätt hittar på motpartens position, för att därefter angripa denna position. (bild och text från antibabbel, ö.a.).
   Hitta eller skapa ett skenbart element i din motståndares argumentation, som du enkelt kan slå ner på för att få dig själv att se bra ut och motståndaren att se dålig ut. Hitta antingen på en fråga som du säkert kan antyda finns, baserat på din tolkning av motståndarens argument / situation, eller välj den svagaste aspekten av de svagaste anklagelserna. Förstärk deras betydelse och förstör dem på ett sätt som verkar avslöja alla anklagelser, både verkliga och tillverkade, samtidigt som du faktiskt undviker all diskussion om de verkliga frågorna.

5. Distrahera motståndare med smutskastning och förlöjligande. Detta är också känt som den primära attacken för budbärar-knepet, även om andra metoder kvalificerar sig som varianter av detta tillvägagångssätt. Associera motståndare med negativa epitet som ”knäppskallar”, ”högervridna”, ”liberaler”, ”vänstervridna”, ”terrorister”, ”konspirations-teoretiker”, ”radikala”, ”milis”, ”rasister”, ”religiösa fanatiker ”,”sexuella avvikare” och så vidare. Detta får andra att minska sitt stöd av rädsla för att få samma etikett, och du undviker att hantera frågorna.

6. ’Hit and Run’. I vilket som helst offentligt forum angriper du din motståndare eller dennes position och drar dig sedan snabbt tillbaka, innan du kan ställas till ansvar, eller genom att bara ignorera varje svar. Detta fungerar extremt bra i Internet- och insändar-miljöer där en stadig ström av nya identiteter kan uttrycka sig utan att behöva förklara kritiska resonemang – helt enkelt anklaga eller attackera, aldrig diskutera frågor och aldrig svara på några efterföljande kommentarer, för det skulle ge motståndarens synpunkt ett värde.

7. Ifrågasätt motiven. Vrid eller förstärk alla fakta som kan användas för att antyda att motståndaren har en dold personlig agenda eller annan partiskhet. Detta gör att du inte behöver diskutera frågeställningarna och du tvingar motståndaren på defensiven.

8. Åberopa auktoritet. Förklara dig själv som en auktoritet, eller associera dig själv med auktoritet och presentera ditt argument med tillräckligt med ”jargong” och ”detaljer” för att illustrera att du är ”en som vet”, och säg helt enkelt att det inte ligger till så, utan att diskutera frågorna eller att konkret visa varför, eller citera källor.

9. Spela dum. Oavsett vilka bevis eller logiska argument som ges, undvik att diskutera frågorna, genom att istället förneka att de har någon trovärdighet, har någon mening, har något som bevisar dem, innehåller eller har en poäng, har logik eller stöder en slutsats. Blanda väl för maximal effekt.

10. Associera motståndarens anklagelser med gamla nyheter. Är en variant på halmgubbe-strategin. I en del stora frågor med hög profil, kommer någon tidigt att komma med påståenden, som lätt kan hanteras, eller redan har hanterats. Där det kan förutses, låt din egen sida ta upp en halmgubbe-fråga och låt den behandlas tidigt som en del av en plan A. Efterföljande anklagelser, oavsett giltighet eller nya sidor av saken, kan vanligtvis sedan associeras med den ursprungliga anklagelsen och avfärdas som en upprepning, utan att behöva ta upp aktuella problem – så mycket bättre om motståndaren är eller var inblandad i den ursprungliga källan.

11. Etablera och lita på en ”plan B”. Använd en mindre sak eller en del av fakta, ta ”den enkla vägen” och ”bekänn” med glädje, att när du ser tillbaka, något oskyldigt misstag gjordes – men att motståndarna har tagit tillfället i akt att blåsa upp proportionerna och antyda en större brottslighet vilket det, ”bara inte är.” Andra kan på dina vägnar senare förstärka detta. Ordentligt genomfört kan detta åstadkomma sympati och respekt för att ”komma ut ren” och ”erkänna” dina misstag utan att behöva ta itu med allvarligare frågor.

12. Gåtor som inte har någon lösning. Dra fram hela mängden av händelser som omger brottet och mångfalden av aktörer, måla upp hela affären som alltför komplex för att lösa. Detta gör att de som annars följer frågan börjar tappa intresset snabbare utan att ta upp de faktiska problemen.

13. Alice i Underlandet-logik. Undvik diskussioner av frågorna genom att resonera baklänges med en tillsynes deduktiv logik på ett sätt som håller tillbaka de faktiska förhållandena.

14. Krav på kompletta lösningar. Undvik problemen genom att kräva att motståndarna helt och hållet själva löser det aktuella brottet, ett knep som fungerar bäst för saker som kvalificerar sig för regel 10.

15. 15. Anpassa fakta till alternativa slutsatser. Detta kräver kreativt tänkande om inte brottet planerades med alternativa planer på plats.

16. Försvunna bevis och vittnen. Det som inte finns är inte ett faktum och du behöver inte ta itu med problemet.

17. Byt ämne. Vanligtvis i samband med något av de andra knep som anges här, hitta ett sätt att avleda diskussionen med aggressiva eller kontroversiella kommentarer i hopp om att rikta uppmärksamheten mot ett nytt, mer hanterbart ämne. Detta fungerar särskilt bra om du har följeslagare som kan ”argumentera” med dig om det nya ämnet och polarisera diskussionsarenan i syfte att undvika diskussion om fler viktiga frågor.

18. Gör motståndaren emotionell, fientlig och och provocerad. Om du inte kan göra någonting annat, skäll ut och håna dina motståndare och provocera dem till känslomässiga svar, som tenderar att få dem att verka dumma och alltför engagerade och vilket i allmänhet gör deras material något mindre sammanhängande. Först och främst kommer du inte bara att komma undan att diskutera frågorna, men även om deras känslomässiga respons handlar om frågan, kan du ytterligare undvika frågorna genom att sedan fokusera på hur ”känsliga de är för kritik.”

19. Ignorera bevis som presenterats, kräv omöjliga bevis. Detta är kanske en variant av ”spela dum”-regeln. Oavsett vilket material som kan presenteras av en motståndare i offentliga forum, hävda att materialet är irrelevant och kräv bevis som är omöjliga för motståndaren att komma över (de kan finnas, men inte stå till hans förfogande, eller det kan vara något som man vet har förstörts eller undanhålls på ett säkert sätt, till exempel ett mordvapen). För att helt undvika att diskutera frågor, kan det krävas att du kategoriskt förnekar och är kritisk mot media eller böcker som giltiga källor, förnekar att vittnen är acceptabla eller till och med förnekar att uttalanden från regeringen eller andra myndigheter har någon betydelse eller relevans.

20. Falska bevis. När det är möjligt, introducera nya fakta eller ledtrådar som utformats och tillverkats för att strida mot motståndarpresentationer som användbara verktyg för att neutralisera känsliga frågor eller hindra lösning. Detta fungerar bäst när brottet utformades med alternativ för ändamålet, och fakta inte kan enkelt skiljas från fabrikationerna.

21. Kalla in en ’Grand Jury’(amerikansk företeelse, som innebär att ett antal lekmän kallas in för att avgöra om bevisen är tillräckliga för att gå vidare och väcka åtal, ö.a.), särskild åklagare eller någon annan utredningsorgan. Undergräv (processen) till din fördel och neutralisera effektivt alla känsliga frågor utan öppen diskussion. När de väl har sammankallats krävs att bevis och vittnesmål är hemliga om det hanteras ordentligt. Om du till exempel äger åklagarmyndigheten kan den säkerställa att en Grand Jury inte hör några användbara bevis och att bevisen är förseglade och inte är tillgängliga för efterföljande utredare. När väl en gynnsam dom uppnåtts (vanligtvis används denna teknik för att hitta de ’skyldiga’ oskyldiga, men den kan också användas för att skaffa fram anklagelser, när man försöker sätta dit ett offer) kan frågan betraktas som officiellt avslutad.

22. Tillverka en ny sanning. Skapa din egen expert (er), grupp (er), författare, ledare eller påverka befintliga, som är villiga att bana nya vägar via vetenskaplig, undersökande eller social forskning eller med vittnesmål som avslutas positivt. På det här sättet kan du, om du faktiskt måste ta itu med frågor, göra det på ett auktoritärt sätt.

23. Skapa större distraktioner. Om ovanstående inte verkar fungera för att distrahera från känsliga frågor eller för att förhindra oönskad mediatäckning av ostoppbara händelser som rättegångar, skapa en större nyhetsberättelse (eller behandla den som en sådan) för att distrahera folkmassorna.

24. Tysta kritiker. Om ovanstående metoder inte fungerar, överväg att ta bort motståndare från banan med någon definitiv lösning, så att behovet av att ta itu med frågorna helt försvinner. Detta kan ske genom deras död, gripande och kvarhållande, utpressning eller nedsvärtning av deras karaktär genom läckor med utpressningsinformation, eller bara genom ett rent hot med utpressning eller andra hot.

25. Försvinn. Om du är en nyckelperson som sitter på hemligheter eller på annat sätt är alltför upplyst och du tycker att det börjar kännas hett; för att undvika problem, rym fältet.