Det rysk-vietnamesiska strategiska partnerskapet främjar Moskvas större eurasiska vision

Denna artikel ”Det rysk-vietnamesiska strategiska partnerskapet främjar Moskvas större eurasiska vision” av den USA-amerikanske geopolitiske analytikern Andrew Korybko 1 december har översatts av Rolf Nilsson sedan Korybko erbjudit den för publicering. Jag tror att innehållet är relevant,

________________________________________________________________

Det rysk-vietnamesiska strategiska partnerskapet främjar Moskvas större eurasiska vision

Detta visar att Kreml på ett ansvarsfullt sätt kan ”balansera” mycket känsliga och komplexa angelägenheter över hela den eurasiska superkontinenten. Ju bredare medvetenheten blir om Rysslands framgång i detta avseende, desto snabbare kommer dess stora strategiska vision att utvecklas, vilket i sin tur kommer att påskynda den framväxande multipolära världsordningen.

Vietnams president, Nguyen Xuan Phuc, besökte nyligen Moskva, för att träffa sin ryska motsvarighet för samtal om framtiden för deras historiska strategiska partnerskap. TASS rapporterade att de kom överens om en plan för en omfattande utvidgning av sina relationer fram till 2030. Det resulterande dokumentet täcker samarbete på områdena cybersäkerhet, ekonomi, energi (inklusive kärnkraft), finansiell, institutionell, militär och transnationell icke-statlig säkerhet (t.ex. brottslighet, droger, terrorism).

Slutresultatet är att det rysk-vietnamesiska strategiska partnerskapet fortsätter att främja Moskvas vision om det större eurasiska partnerskapet (GEP), särskilt i riktning mot ASEAN.

Kreml föreställer sig att bli den högsta ”balanserande” kraften på superkontinenten över hela 2000-talet, för vilket syfte det noggrant upprätthåller lika utmärkta relationer med olika par av rivaliserande länder, särskilt Kina och Vietnam i det nuvarande sammanhanget. Båda länderna är Rysslands strategiska partners, men de är också indragna i en bitter tvist om delar av Sydkinesiska havet. Ändå har Ryssland säkerhets-partnerskap på hög nivå med dem båda, som syftar till att upprätthålla maktbalansen för att främja en politisk lösning på deras bilaterala frågor. Denna praxis med ”militär diplomati” är pragmatisk och står i kontrast till den amerikanska modellen.

USA föredrar vanligtvis ett land i ett givet rivaliserande par, beväpnar dem till tänderna och uppmuntrar dem därefter att ta till militära medel för att flytta fram sin position i vilken tvist de än är invecklade i. Washington försökte använda denna regionalt destabiliserande modell för ”militär diplomati” med Hanoi, men avvisades. Vietnam saknar inte bara varje intresse av att militärt provocera Kina med amerikanska vapen, utan det förstår också, klokt nog, att sådana medel i allmänhet inte är det klokaste sättet att lösa den sortens frågor. Dessutom är det mesta av dess militärer beroende av sovjetiska och ryska vapen, så en radikal övergång till amerikanska varor skulle kunna leda till interoperabilitets-problem under mellantiden.

För att vara tydlig har varken Ryssland eller Vietnam några fientliga avsikter mot Kina, vilket de uttryckligen gjorde klart i veckans strategiska partnerskapsdokument, som de undertecknade. TASS rapporterade att den innehåller klausulen att ”Ryssland och Vietnam går inte in i allianser och undertecknar inte avtal med tredjeparts-länder, för att utföra åtgärder som skadar varandras oberoende, suveränitet, territoriella integritet och grundläggande intressen.” Den noterar också att ”utvecklingen av rysk-vietnamesiska relationer inte är riktad mot någon tredje part.” Kina har förståeliga problem med regionala länder som samarbetar med Pentagon, men det har inga problem med att de har en behaglig relation till Kreml.

Denna observation ger trovärdighet till påståendet att den ryska modellen av ”militär diplomati” håller på att stabiliseras regionalt, på grund av dess avsikt att upprätthålla maktbalansen, i syfte att främja politiska lösningar på regionala frågor. Det främjar i och för sig i hög grad Rysslands GEP-vision, men det finns mycket mer i denna storslagna strategi än de sammankopplade diplomatiska och säkerhetsdimensioner som just förklarades. Vietnam var det första landet att underteckna ett frihandelsavtal med den ryskledda Eurasian Economic Union (EAU), som hjälpte detta regionala integrationsblock att bli en lovande ekonomisk faktor för superkontinentens framtid. Båda sidor förband sig att vidare utveckla dessa band under veckans besök.

Det historiska rysk-vietnamesiska strategiska partnerskapet ger Moskva en avgörande närvaro i ASEAN-regionen, i centrum av vad USA, Indien och andra beskriver som ”Indo-Pacific”, men som Kreml och dess kinesiska partner fortfarande kallar ”Asia-Pacific”. Oavsett vilken terminologi man använder, går det inte att förneka att Vietnams position i centrum av ASEAN – som gränsar till både Indiska oceanen och Stilla havet – är ultrastrategisk och därmed mycket fördelaktig, när det gäller att främja Rysslands GEP. Mycket mer arbete måste fortfarande göras för att Ryssland ska bli en betydande kraft i denna region, men Vietnams stora strategiska syfte gentemot Moskva är att det ger Kreml en plattform för att åstadkomma detta.

Med utgångspunkt i denna observation kan det också sägas att de rysk-vietnamesiska relationerna tjänar som ett exempel på vad Moskva vill uppnå på andra håll i Afro-Eurasien. Trots deras märkbara asymmetri när det gäller diplomatiskt, ekonomiskt och militärt inflytande, förblir deras relation jämlik och kännetecknas av ömsesidig respekt. Denna modell av maktrelationer mellan en stor och en medelstor makt kommer med tiden idealiskt sett att replikeras över resten av det östra halvklotet, när Kremls räckvidd under de kommande decennierna sträcker sig längre över Afro-Eurasien. Jämförelsevis mindre länder behöver inte oroa sig för Rysslands avsikter, eftersom dess förbindelser med Vietnam bevisar att det är pålitligt och går att lita på.

För att återgå till Kina-faktorn, själva det faktum att Ryssland engagerar sig i en sådan aktiv ”militär diplomati” med Vietnam, när det gäller att stärka sin defensiva förmåga i Sydkinesiska havet, mot bakgrund av Hanois spänningar med Peking, visar att Moskva verkligen strävar efter att bli en verkligt neutral ”balanserande” kraft. Dess mycket mer globalt slagkraftiga strategiska partnerskap med Kina utgör inte ett hinder för det med Vietnam, särskilt när det kommer till ”militär diplomati”. Om Kreml på ett ansvarsfullt sätt kan hjälpa Vietnam att ”balansera” Kina i Sydkinesiska havet, då kan det säkert förväntas hjälpa andra länder att ”balansera” varandra på ett ansvarsfullt sätt också på andra håll i världen.

Med allt detta i åtanke främjar det rysk-vietnamesiska strategiska partnerskapet verkligen Moskvas GEP-vision. Det är fallstudien som bevisar konceptet som läggs fram, nämligen att Kreml på ett ansvarsfullt sätt kan ”balansera” mycket känsliga och komplexa angelägenheter över hela den eurasiska superkontinenten.