Debatt om försvaret och utrikespolitiska målsättningar

2
423

Patriot missil

Jag publicerar nedan en ny artikel av den australiensiske geopolitikern och jurister James O’Neill “When Better than at an Election to Have a Serious and Overdue Debate About Defence and Foreign Policy Objectives?” (En ideal tidpunkt för en allvarlig, försenad debatt om försvar och utrikespolitiska målsättningar?) och åter översatt av tandläkare Martin O. Gelin, DMD , i Australien. Artikeln är publicerad i den australiensiska tidskriften “Pearls and Irritation” Pearls and irritation.

Sverige ligger långt bort från Australien, men likheterna i den försvarspolitiska bristen på seriös diskussion är påfallande. På flera ställen kan ordet “Australien” ersättas med orden “Australien och Sverige”. Gäller givetvis inte uppgifterna om olika försvarsbeställningar.

Och i Sverige pågår en lågintensiv försvarsdebatt som nu “peakar” med en artikel i DN Debatt av tre ansedda debattörer. Medan SvD anser att Sverige inte bör skriva under kärnvapenkonventionen, i en ledare idag. DN Debatt. ”Remissvar visar att Sverige nu accepterar kärnvapen” och SvD: Ledare “Lyssna på experterna”.

Jag tror att läsning av denna artikel med fokus på Australien kan ge lärdomar även för debatten i och om Sverige.


En ideal tidpunkt för en allvarlig, försenad debatt om försvar och utrikespolitiska målsättningar?

 

Kommande nyval i Australien (18 Maj 2019), ger ett gyllene tillfälle till att få igång en seriös diskussion om landets försvars- och utrikespolitik, som lyser med sin frånvaro i de båda största partiernas valprogram.

I den australiska tidningen “The Australian” (3 April 2019), presenterar utlandsredaktören Greg Sheridan en artikel med titeln “Svagt försvar är fortfarande vår nations skamfläck”. “Vi har återigen inlett en federal budget och en valkampanj där det viktigaste problemet, Australiens försvar, inte nämns “.
Jag håller med om att mångfalden av anledningar till att vägra föra denna debatt, skulle fylla en hel bok. Faktum är att en bok om detta har redan skrivits. Den utmärkta boken heter: Island off the Coast of Australia – Ön utanför Australiens kust av professor Clinton Fernandes (2018).

Sheridan påpekar med rätta, att Australien har reserverat 50 miljarder dollar för 12 nya ubåtar, 38 miljarder dollar för nio nya fregatter och 17 miljarder dollar för 72 krigsflygplan (USAs F-35). Ubåtarna är inte redo att tas i bruk förrän i mitten av 2030-talet.
De första av de nio nya fregatterna börjar anlända år 2030 och hela ordern skall vara levererad i mitten av 2040-talet.

Kanske den viktigaste punkten i Sheridan’s artikel gäller de australiska trupperna, vilket förtydligas i meningen, “de är inte utformade för full stridskapacitet eller för att kunna utföra oberoende strategiska krigshandlingar”.

De är utbildade till att smälta in i USAs sätt att föra krig, med hopp om att amerikanerna i gengäld försvarar vårt land i alla lägen.

Sheridan ifrågasätter aldrig giltigheten eller visdomen av antagandet. Tillsammans med öppningsinlägget om frånvaron av en allvarlig debatt om försvars- och utrikesfrågor både i budgeten och den pågående valkampanjen, visar detta en allvarlig brist på tankeutbyte och diskussion på nationell nivå. I likhet med den överväldigande majoriteten av strategiska kommentatorer i australiska media, blandar Sheridan ihop “hoppet om att amerikanerna alltid kommer att kunna ta hand om oss” med verkligheten som råder i den moderna världspolitiken.

I nuvarande världssituation behöver man verkligen fråga sig om USA är villigt, och viktigast av allt, i stånd att uppfylla den rollen som de australiska planerarna hoppas på.

Det amerikanska stridsflygplanet, F 35, som Greg Sheridan karaktäriserar som en av de största utläggen i försvarsbudgeten, demonstrerar bristerna i hans tänkandet.
Sheridans tillit för F 35 är okvalificerad. Han säger, “trots det nonsens som man läser här och där, är det ett fantastiskt plan som blir regionalt överlägset.”
Att kalla denna bedömning optimistisk, är en underdrift.

Jag ser det hela med andra ögon.

Pentagon kommer ut med egna årliga operativa testrapporter.

I Pentagons senaste rapport dras slutsatsen att F 35 har många problem och att planet fortsätter att drabbas negativt på viktiga områden, inklusive tillgänglighet, tillförlitlighet, försvarsförmåga vid cyberattack och inte minst flygplanets livslängd.

En omfattande analys av Pentagon-rapporterna finns på regeringens projekt “Government Oversight”, webbplatsen (www.pogo.org) den 10 Mars 2019, där Dan Grazier radar upp en förödande kronologi om planets besvärande historia som inkluderar många brister. Ursprungligen såldes planet till amerikanska kunder år 2001 med ett utlovat pris på US $ 38 miljoner per flygplan. Idag ligger priset på genomsnittligt 158,4 miljoner US-dollar. D.v.s. c:a 400% kostnadsökning. Detta är alltså det nuvarande inköpspriset.

Enligt Pentagon-rapporten behöver man lösa planets hundratals problem, vilket medför ett kostnadstilllägg på många miljoner till slutsumman. Ovanligt dyra underhållskostnader måste också läggas till.

Australiens beräknade initiala kapitalkostnad för en F 35, enligt Sheridan, skulle bli 17 miljarder dollar, men enligt annan en kostnadskalkyl från förra året, är det mer sannolikt att F 35 planet kommer att kosta c:a 100 miljarder dollar under planens livstid. Med den sortens utgifter krävs en full och informerad debatt om man verkligen får valuta för pengarna. Kan pengarna användas bättre på andra projekt och passar verkligen inköpet in i Australiens strategiska försvarskrav?

För närvarande ser F 35 planet ut som ett mycket dyrt flygande problem.

Den mer omfattande frågan som bör ställas är – vilken roll som planeras för ubåtarna, fregatterna och de 35 stridsplanen?

Ubåtarna, som tidigare noterat, kommer inte att levereras under de närmaste 15 åren och sannolikt kommer Australiens geopolitiska landskap i regionen, då, att se helt annorlunda ut.
Ryssarna och kineserna har redan tekniska lösningar för att klara av ubåtsbaserade hot mot deras territoriella integritet.

Sheridan erkänner att Australien inte har möjligheter att själv stå för eget individuellt försvar. Om Australien faktiskt skulle agera så som Sheridan föreslår, nämligen att “medverka i USAs krigsspel” mot två motståndare, Kina och eller Ryssland, så kan även Australien förvänta sig förödande gensvar. Detta element av “försvarsstrategin” saknas helt i den bristfälliga debatten som nu förs.

Australien är i nutid, redan en krigs-måltavla genom att vara “förenad vid höften” med USA. Anläggningar som Pine Gap i Centralaustralien, USAs militära baser runt om i landet och förmodligen också huvudstaden Canberra, skulle förstöras via rysk och/eller kinesisk missilteknik, mot vilken Australien inte har något annat försvar än det uppriktigt sagt föråldrade hoppet om att “USA alltid kommer att skydda oss.”

Om vi går med i ett ytterligare amerikanskt lett krig, skulle bara den fullständigt naive tro att USA själv inte skulle få stora skador vid försvarsattacker från Ryssland och/eller Kina.
Detta är en militär och geostrategisk verklighet som ett stigande antal nationer har förstått och erkänt.

Därför köps ryska missilförsvarssystem (t.ex. av Indien och Turkiet), trots stort amerikanskt tryck och hot.

S-400 är bara ett exempel, men en klar ledare inom missilförsvar. Andra nationer köper ryska Sukhoi 35 och Sukhoi 55 stridsflygplan, klart överlägsna USAs F-35 som Australien bestämt sig för att köpa.

Trenden bort från USA-tillverkade vapen har spritt sig till Australiens närmaste granne, Indonesien.

Andra “defensiva” åtgärder som vidtas av nationer i Australiens region, inkluderar tonvikten på goda förbindelser med mäktiga grannar och anslutning till en rad regionala och andra infrastrukturs-utvecklingsprojekt, varav Kinas BRI bara är ett av många exempel.

Istället för att spendera många tiotals miljarder dollar på militära projekt, i bästa fall av begränsat strategiskt värde, skulle det för Australien vara av stor fördel att i stället undersöka och diskutera utbuden av tillgängliga alternativ.

Det är en debatt som skulle ha startats länge sedan.

2 COMMENTS

  1. Upprustningshysterin är ju fullständigt vansinnig. Är det en förberedelse för ett tredje väldskrig och vem skulle tjäna på det? Vad menar USA egentligen med att dränka sina tänkbart allierade med sin abnorma krigsproduktion och kärnvapenarsenaler och tills vems nytta? Är det så desperata “over there” att de planerar sin egen undergång?Särskilt nu när de håller på att tappa både dollarn, handeln, världspolishegemonin så till den milda grad att de hotar stora delar av världen med sanktioner dessutom. Tänker EU-länderna och Sverige falla tillföga för denna utpressning, att ställa upp som USA:s vakthundar med kärnvapenparaply och robotsköld, när de förbereder nästa attack? (Brukar ju komma som politiska lögner som alla andra krigsintroduktioner). Som förmodligen blir den sista mänskligheten kommer att få uppleva.
    Själva kommer de ju inte att klara av att dra i gång krigshelvetet på egen hand, utan det blir Nato-länderna “inklusive Sverige” som ska supporta kriget åt “kapitalistiska världspolisen” förstås.
    Vad är det för korkade politiker vi har som inte kan se vart åt det barkar (Natoövningar i Östersjön, inbjudan till Natokonferens i det svenska folkhemmet, krigsspel med svenska officerare och klassiska idioter och mähän i försvarsberedningen) och vad gör Liberala fulmedier? Jo, levererar det “svinfoder” som makten vill! Vem stryper oppositionen i medierna och varför? Självklart finns det en opposition men inte i USA-styrda Liberalmedia.
    Förresten! Officerare Kan vi bortse ifrån. De har alltid varit “yrkeslögnare” liksom politiker.

    • Bra skrivet, där Erik! Tycker det låter väldigt vettigt, sunt förnuft! Inte ska det väl satsas på krig, inte en massa förödelse. Hultkvist är nog totalt befriad från kunskapsområdet, militärt och krig! Vi ska värna om och för FREDEN!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here