En ny världsordning växer fram, och Väst har svårt att anpassa sig.

15
713

Detta är en av flera artiklar om “En ny världsordning” som publicerat på denna blogg. Se under “Relaterat”.
Några av dem är som denna skriven av den australiensiske geopolitiske analytikern James O’Neill och är publicerad i Artikeln i New Eastern Outlook.

Artikeln har vänligen översatts av Björn Nilsson, som driver den intressanta bloggen Björnbrum.


En ny världsordning växer fram, och Väst har svårt att anpassa sig.

Förra veckan firandes jubileet av befrielsen av dödslägret Auschwitz av sovjetiska styrkor i januari 1945. Den ouppmärksamme läsaren av talet av USA:s vicepresident Mike Pence kunde förlåtas för att han inte insåg att befrielsen genomfördes av sovjetiska styrkor. Fastän en relativt trivial förolämpning av USA:s vice president var det symptomatiskt för en större tendens i USA:s uppfattning om världshändelser.

Befrielsen av Auschwitz följdes fyra månader senare av det slutliga nederlaget för Nazi-Tyskland och slutet av den europeiska fasen av världskriget. Många tänkte och hoppades att det markerade slutet på en gammal diskrediterad era och början på en skön ny värld. Denna optimism manifesterades i grundandet av FN. Många såg den utvecklingen som påbörjadet av en ny era, där krigsplågan om inte avskaffades så åtminstone kraftigt begränsades.

Denna optimism exemplifierades i FN: s stadga, där en av de viktigaste bestämmelserna var en sträng begränsning av omständigheterna under vilka ett land kunde vidta militära åtgärder mot ett annat land. I huvudsak kan ett land vidta militära åtgärder antingen i självförsvar eller med godkännande av FN: s säkerhetsråd.

Säkerhetsrådet själv återspeglade de geopolitiska realiteterna 1945, med dess fem permanenta medlemmar som var de fem segrarmakterna under andra världskriget, nämligen USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. Vad berättigandet än kan ha varit för de fem permanenta medlemmarna 1945 har det inte klarat tidens prövningar.

Kinas plats i säkerhetsrådet hölls av Chiang Kai Shek-regeringen. Även om den regeringen besegrades i det kinesiska inbördeskriget som slutade 1949 med att nationalisterna flydde till Formosa (dagens Taiwan) fortsatte de att hålla Kinas plats i säkerhetsrådet i ytterligare 26 år. Denna uppenbara absurditet avslutades slutligen 1971.

Idag behåller Frankrike och Storbritannien sina platser i säkerhetsrådet, även om den logiska grunden för detta för länge sedan har försvunnit. Tyskland och Japan är båda mycket större ekonomiska makter än Frankrike och Storbritannien och har i sina respektive regioner mer ekonomiskt och politiskt inflytande än de två nominella segrarna.

Förenta nationernas säkerhetsråds största misslyckande har emellertid varit dess oförmåga att verkligen genomföra bestämmelserna i artikel 2 (3) och (4) i FN:s stadga och förhindra att en av dess medlemmar, Förenta staterna, engagerar sig i nästan oavbruten krigföring under de 75 år sedan FN:s stadga formulerades och ratificerades av dess grundare.

Historien om den obevekliga krigföringen av USA har varit väl dokumenterad och kommer inte att upprepas här. Under FN:s tidiga år innebar Förenta staternas överväldigande militära styrka att det fanns lite som resten av världen kunde göra för att genomdriva återhållsamhet och att följa FN: s grundläggande princip om fredlig lösning av tvister.

Även om Sovjetunionen var den dominerande makten i sitt inflytelserregion, utövade Sovjetunionen aldrig verklig makt utanför sina geografiska ramar, till trots av oupphörlig propaganda från Väst.

Med Sovjetunionens kollaps 1990, och med Kina fortfarande relativt svagt, verkade det som om Förenta staterna hade uppnått sin ambition om global dominans. De uppförde sig verkligen som om de hade gjort det. Om en vecka är en lång tid i politiken måste passerandet av två decennier verka som en evighet, men om det finns ett mycket starkt geopolitiskt drag under de senaste två decennierna är det att alla Västs antaganden år 2000 har förvandlats till aska 2020. Detta betyder dock inte att dessa antaganden har kasserats, eller att västmakterna har justerat sitt beteende avsevärt för att återspegla de nya verkligheterna.

Tvärtom, i alla fall när det gäller Förenta staterna, har världen bevittnat vad som rimligt kan beskrivas som en fördubblat tydlig världsbild och motsvarande aggressivt beteende. Trump personifierar den aggressionen och “America first”-ideologin, men han är långt ifrån ensam.

Det nya århundradet började med en av Förenta staterna ledd västerländsk invasion av Afghanistan. Den historien är väl dokumenterad. Här är det tillräckligt att säga att det öppna skälet till invasionen, Afghanistans påstådda ansvar för attackerna mot New York och Washington i september 2001, fortfarande är en av de stora lögnerna och resultatet en av 2000-talets stora krigsförbrytelser.

Mer än 18 år senare är Förenta staterna och några av dess allierade fortfarande där, bombar fortfarande civila och ljuger fortfarande om sina verkliga motiv: fotfäste på gränsen till Kina och de före detta sovjetiska “stans”; kontroll över den oerhört lukrativa heroinhandeln; och tillgång till flera sällsynta mineraler. USA kan verkligen lämna Afghanistan, som Trump säger sig tro, men det kommer inte att vara frivilligt.

Exakt samma mönster upprepades 2003 när USA och dess allierade återigen attackerade Irak, denna gång för påstått innehav av “massförstörelsevapen”. När denna lögn snabbt avslöjades kom det ingen ursäkt, inget tillbakadragande och ingen ersättning betald.

Och mer än 16 år senare är dessa invaderande styrkor fortfarande kvar. Tidigare i januari i år antog det irakiska parlamentet enhälligt en resolution som krävde tillbakadragande av alla utländska trupper. Kravet ignorerades helt enkelt av ockupationsstyrkor som de från Förenta staterna, Storbritannien och Australien. Ingenting talar tydligare än det arroganta åsidosättandet av den irakiska nationella suveräniteten än denna totala vägran att lämna ett land när det krävs av dess suveräna regering. Det rapporteras att när den irakiska premiärministern tog upp frågan med USA:s utrikesminister Mike Pompeo, skrattade den sistnämnda.

Amerikanerna vägrade på liknande sätt att lämna Iraks granne, Syrien, att de invaderade i fullständigt trots mot internationell rätt, och förblir ovälkomna och oinbjudna. Det är ingen slump att det område i Irak som USA fortsätter att ockupera är den oljeproducerande regionen. De ockuperar inte bara regionen, de bearbetar den utvunna oljan, säljer den och behåller intäkterna. Det måste finnas få tydligare exempel på fräck stöld och förakt för internationell rätt. Återigen har de amerikanska handlingarna varken någon likhet med FN-stadgan eller deras egen hycklande påstådda tro på ”den regelbaserade internationella ordningen”.

Den australiensiska regeringen har för det mesta hållit en generad tystnad om den irakiska begäran att lämna. Deras påstådda skäl att vara där för att utbilda irakiska trupper överlever knappast de mest grundläggande testerna: hur kan man stanna för att ”hjälpa” någon som uppenbart önskar att du är borta?

Den amerikanska kampanjen mot Iran, som har pågått sedan åtminstone 1979, då den islamiska revolutionen störtade deras man i Teheran, Shahen, visar inga tecken på att minska. Det finns nu mycket goda bevis på att det ukrainska planet som skjutits ned av det iranska luftförsvaret var offer för en avsiktlig störning av planets elektroniska system som identifierade det som ett civilt flygplan.

Iranierna hade uppenbarligen inget motiv för att göra så. Katastrofen inträffade inom timmar efter den framgångsrika iranska vedergällningen mot USA-mål i Irak ,som svar på mordet på den iranska militärchefen (och åtta andra offer) som var på diplomatiskt uppdrag vid den tiden (och hade diplomatpass). Hela historien om denna tragedi väntar ännu på att höras. Trump har backat från sitt ursprungliga påstående om inga USA-offer i den iranska attacken, till ett erkännande av allvarliga skador inklusive psykologiska effekter på flera dussin USA-militärer.

Vreden/stormen efter nedskjutningen av det ukrainska planet (med de flesta offren iranska) har tenderat att dölja betydelsen av vad som utan tvekan var den mer betydande geopolitiska rörelsen, de gemensamma kinesiska, iranska, ryska flottövningarna i vatten nära Irans territorium. Iran blir en allt viktigare komponent i flera stora geopolitiska och handelsrelaterade rörelser från Kina, Indien och Ryssland.

Betydelsen av denna utveckling underapporteras konsekvent i de västerländska medierna, särskilt i USA och Australien, och båda länderna har avböjt att delta i det som utan tvekan är den stora geopolitiska innovationen under 2000-talet hittills. Det är verkligen ett mått på Australiens anslutning till USA: s världssyn att den ska vägra att delta i dessa stora projekt (till skillnad från 160 andra världsländer i BRI) och som involverar Australiens stora handelspartner.

Alla dessa utvecklingar under 2000-talet innebär åtminstone ett stort faktum. Den västliga dominansen i världen, inklusive för handel, ekonomisk utveckling håller på att ta slut. Ett misslyckande med att erkänna den verkligheten och vidta åtgärder för att motsätta sig, undergräva och i många fall aktivt sabotera denna utveckling, försenar bara det oundvikliga.

Den fruktansvärda risken för världen är att de misslyckande och slingrande imperierna från det förflutna kommer att försöka stå emot den oundvikliga utvecklingen. På så sätt hotar de själva planeten.

15 COMMENTS

  1. Väst är inte längre världens gravitations centrum. Det är den allra viktigaste händelsen i mänsklighetens historia sedan 1450. En ny världsordning gryr, en där väst är inte ensam i historiens förar säte. Om inte allra längst back, så kommer väst definitivt att sitta på andra eller även tredje raden. Kina/Ryssland anför. Indien sitter bredvid. Så småningom haglar sanktionerna över väst för att den inte följer “the rule based world order”
    Om inte väst finner sig i det så hotas den av förintelse “like the world has never seen”. Blir det år 2025 som Johan Galtung förutspår eller blir det 2050? Förfallet föregås av inbördeskrig i USA med maskingevär och viagra stinna Junkies som skjuter på varandra. Någon lär säga “We came, we saw, they died” 😉

    https://www.tasnimnews.com/en/news/2019/11/04/2133438/us-a-dying-empire-american-analyst

  2. Igår på säkerhetskonferensen i Munchen bekräftade Macron att Väst håller på att tappa världsherraväldet medan Stoltenberg desperat försöker upprätthålla bilden av ett starkt Nato, av en stark “Transatlantisk länk”. Sverige borde av ren självbevarelsedrift dra sig ur Värdlandsavtal och EU.

  3. Följande kan konstateras:

    1. USA har ALDRIG vunnit en stor krig. Några slag mot pyttesmå länder som t ex Grenada. Aldrig
    2. Afghanistan är imperiernas gravplats.
    3. Dags att förbereda USAs begravningståg med fanfar, dans och karneval.

  4. När det gäller FN:s ansvar för tillståndet i världen måste hanteringen av Palestina 1947 bli kapitel nr 1. Generalförsamlingens beslut att skänka bort större delen av landet till européer, mot befolkningens och hela regionens vilja, grundades inte på de framtagna skrivningarna om mänskliga rättigheter och folkens rätt till självbestämmande. Generalförsamlingens delningsplan som skulle godkännas av säkerhetsrådet ratificerades aldrig och ligger än i dag på säkerhetsrådets bord. Och där lär den bli liggande. Det var i själva verket där och då, USA:s och Europas krig mot mänskligheten eller, som det heter, kriget mot terrorismen började. Vi ser nu att länderna i Mellanöstern är på väg att förvandlas till grushögar, undantagandes militärbaserna Israel, Saudiarabien och några till, med miljontals döda, ännu fler skadade och miljoner andra på flykt.
    Istället för fred, samarbete, rättvis handel, goda kommunikationer, kulturutbyte och vilja att ge ett handtag till den som råkar behöva det, ser vi hur västvärlden genom sanktioner, handelshinder och krig sprider hat och förstörelse över planeten.

    • “Generalförsamlingens delningsplan som skulle godkännas av säkerhetsrådet ratificerades aldrig och ligger än i dag på säkerhetsrådets bord.”

      Detta visste jag inte. Tack för infon.

      • Ja, så är det förstås. I en framtid kan FN två sina händer och meddela att säkerhetsrådet aldrig godkände delningsplanen.

        Det är tänkbart att den dåvarande generalsekreteraren Trygve Lie meddelade David ben Gurion att säkerhetsrådet knappast skulle godkänna ett förslag som bröt mot organisationens stadgar. Därmed det ensidiga utropandet av staten Israel på mark som till över 90% ägdes av en sedan århundraden eller årtusenden bofast befolkning. Mot den bakgrunden kan det tyckas märkligt att Israel godtogs som medlem i FN redan 1949.

        Majoriteten av det palestinska folket lever efter 1948 som statslösa i flyktingläger. FN:s skrivningar om t ex rätten till egendom kan inte åberopas av palestinska flyktingar. Bosättarrörelsen däremot har exklusiva rättigheter både i och utanför Israel.

  5. USA:s nedgång började med Hiroshima 1945, om vi inte går ännu längre bakåt till hur landets tillkomst skedde. En fullkomligt oerfaren och oduglig president hade utsetts i Harry Truman och vägen utför började. Koreakriget var USA:s andra steg för att upprätta dominans över Asien, varvid det första var att skapa en vasallstat av Japan. Korea bombades tills Curtis LeMay beklagade att det inte längre fanns något kvar att förstöra.

    USA:s enorma övertag ekonomiskt, militärt och mediemässigt lyckades emellertid dölja denna nedåtgående trend som fortfarande förbländar många till att tro att det handlar om framsteg. Sovjetunionens frånfälle ledde till en ny våg av hybris och historiens slut förkunnades av lärde män som Francis Fukuyama. Tjugohundratalet skulle bli USA:s i exceptionalismens tecken, makt är rätt.

    Men de nya krigen visade snabbt att USA:s militära makt endast hade förmåga att förstöra men inte att betvinga. Folken reste sig mot alla odds. Beväpnade med enkla vapen började de sakta men säkert att tvinga USA till reträtt. Parallellt med de militära motgångarna pågick en ojämförligt viktigare process. Asiens framväxt som världens ekonomiska kraftcentrum under Kinas ledning. Symptomatisk för denna måste man betrakta Kinas senaste officiella uttalanden. Den tidigare återhållsamheten har lagts åt sidan. I München fick USA höra sig beskrivas i termer som Kina tidigare undvikit: Lögnhalsar.

  6. Enligt oberoende media så kunde Iran identifiera 6 st amerikanska jaktplan vid gränsen till Iran.Detta hände tidigare samma dag som nerskjutningen skedde och den uppgiften får vi inte i msm.Detta förklarar den nervösa stämning som ledde fram till ett ödesdigert misstag.F.ö. så tror jag att den trygghet vi i EU tidigare haft under USA:s paraply har förändrats till en rädsla att själva drabbas av sanktioner och t.o.m. våld.Om det uppstår en allvarlig konflikt mellan USA och Ryssland(el. Kina),då kommer USA att kräva EU:s absoluta solidaritet.Detta blir en mardrömsscenario för oss med tanke på att Ryssland delvis ligger i Europa.EU måste nästan meddela sitt absoluta oberoende om världsmakterna drabbar samman.Faran är om Europa kanske blir den plats där kriget kommer att utspelas.

    • Med tanke på Natos, USA:s, och inte minst Storbrittaniens, ivriga svartmålning och falska anklagelser mot Ryssland, ter sig en sådan utveckling inte bara möjlig. Det framstår snarare som en högst medveten strävan. Med sin relativt begränsade befolkning och sitt gigantiska territorium – samt med jordens största kvarvarande naturresurser – är Ryssland ett självklart mål. I alla fall för USA och den imperialistiska, geopolitiska agenda man hittills valt att följa. Men Ryssland har sina kärnvapen, och de kommer inte frivilligt att avstå från sina territoriella rättigheter. Det är därför som USA gör allt för att knyta EU till sig, i denna svartmålning. Att lyckas med konststycket att dra in EU i ett proxykrig mot Rysslands västfront, vore såklart USA:s våta dröm. Då kan man så småningom lite mer ostört lägga beslag på Rysslands territorium öster om Ural. Men i så fall måste de också få med sig Kina på tåget, något som i dagens läge ter sig alltmer avlägset.

  7. Helt sjukt med all den här oikofobin som tycks blivit vänsterns nya grepp för att kunna närma sig maktens politiska positioner.
    Vad dock vänstern tycks missat helt är att oikofobin öppnat för en försvarsställning som kan ge den politiska högern kraft ända ned i folkdjupet.
    Det är i skuggan av den här helt öppna kampen den förmögna eliten kan frodas utan att bli nämnvärt störda.
    Inte heller av mig som har svårt och se jag skulle ha något att förlora.
    Det typiska för vår tid har blivit att den vänstervridna kultureliten vandrar tillsammans hand i hand med kapitalet för att bygga den humanitära välfärdsstaten.
    Dessvärre med ett mindre bra resultat.
    Frågan är bara hur länge till det här kan pågå?

    • Någon “vänstervriden kulturelit” syns inte till, överskuggas helt av en högervriden kulturelit som vandrar hand i hand med kapitalet.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here