Förintelselägret i Gaza

https://palestinewillbefree.substack.com/p/the-gaza-extermination-camp?utm_source=post-email-title&publication_id=2027620&post_id=162058830&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

25 april: Vid det här laget känns Gaza som en film, en skräckfilm, men ändå en film där vi ser nya sätt att döda varje dag.

PALESTINE WILL BE FREE

Hur beskriver man händelserna under de senaste 18 månaderna? Vilka ord, data, bilder, videor eller statistik kan verkligen frammana de fasor som israelerna har utsatt palestinierna för? Fångar man det genom att upprepa att de har släppt bomber med över sex gånger så mycket tonnage som bombningen av Hiroshima?

Att de har slaktat hundratusentals palestinier på några av de mest våldsamma sätt som någonsin uppfunnits av mänskligheten? Att de har slaktat tiotusentals spädbarn som aldrig klev ut ur sitt 40 gånger 10 kilometer långa koncentrationsläger innan de förbrändes i det? Att hundratals spädbarn aldrig såg livet utanför folkmordet innan de förtärdes av det? Att de har halshuggit dussintals barn? Att de har bombat hundratals skolor dussintals gånger vardera? Att de har blockerat mat och vatten för en belägrad befolkning i nästan två månader samtidigt som de utsatt dem för obevekliga bombardemang?

Kan du föreställa dig att vara ständigt hungrig och törstig, och sedan bli ombedd att samla ihop dina ständigt krympande tillhörigheter en gång till för att komma till en annan ”säker zon”? Sedan blir du bombad på väg till den ”säkra zonen” innan du bombas inuti den ”säkra zonen” där du plötsligt ser dina nära och kära täckta av sot medan de kämpar för att återhämta sig från chocken av en 2 000-punds bomb som skeppades hela vägen från Missouri och som just föll i deras närhet och gjorde många kroppar livlösa, utan lemmar; där du hör dina landsmäns uråldriga skrik när de förtärs av värme som når upp till 2 500 grader Celsius innan de reduceras till oigenkännliga förkolnade rester; där du hör skriken från barn som är för skakade, för svaga och för skadade för att röra sig; och där man bara ser den övre halvan av vad som skulle ha varit en flicka på högst 3 eller 4 år som räddarna inte ens kan nå för att samla upp det som finns kvar av hennes lilla kropp, än mindre leta efter den andra halvan eftersom de inte vet om de kommer att bli plockade av en krypskytt eller ett ”dubbelt skott” som sannolikt är på väg – och göra räddarna till martyrer också.

Video i originalartikeln

Det är ensak om detta hände några gånger eller under en period av några veckor innan saker och ting återgick till det normala, vad det nu än betyder i ett koncentrationsläger, men att detta fortsätter varje dag, flera gånger om dagen, i 18 månader i sträck, och ändå utan några tecken på att det någonsin tar slut är makabert bortom all fantasi, vedervärdigt bortom all fantasi. Jag tvivlar på att någon någonsin trodde att dagar som dessa skulle vara möjliga; att vi skulle bevittna just en sådan vedervärdig, hemsk verklighet i alla sina blodiga detaljer medan de flesta av oss framlever våra dagar som om allt vore normalt.

Kommentatorer har talat och skrivit om att få slut på ord för att beskriva vad de bevittnar. De som mäter hunger på en skala har beskrivit bristen på mat i Gaza på olika sätt som orsak till mild, måttlig och svår undernäring. De talar om att barns utveckling bromsas med år, om att deras växt hämmas, om deras osäkra livsmedelsförsörjning, om deras ökade mottaglighet för livshotande sjukdomar, om deras förtvining. De som arbetar i krigszoner har på olika sätt beskrivit situationen i Gaza som en nödsituation, en katastrof, en olycka, en katastrof, en kataklysm, en utrotningskampanj. På något sätt verkar även dessa skalor och ord otillräckliga.

Ändå har ingenting förändrat situationen för människorna i Gaza, eftersom deras barbariska ockupanter fortsätter att hitta nya sätt att döda och utöva sina fördärv på en befolkning som inte har någon utväg. Hur hanterar man sådan ondska? Vad skulle man göra för att stoppa en psykopat som man vet kidnappar och torterar barn i sin lilla fängelsehåla på baksidan av sitt hus? Skulle man ringa myndigheterna och angripa honom? Eller skulle du säga ”det är komplicerat” eller ”jag är för maktlös”, böja huvudet och bara gå förbi hans lilla fängelsehåla på väg till jobbet?

Skulle du ta saken i egna händer och konfrontera honom i hans lilla fängelsehåla om myndigheterna inte verkar intresserade av att stoppa odjuret? Skulle du inte bara göra allt som står i dina medel för att hindra honom från att skada fler barn? Tänk om det monstret får en hel egen stat med monstruösa landsmän som ger honom full auktoritet att utföra sina egna depraverade fantasier på kropparna och sinnena hos över två miljoner barn och vuxna? I denna groteska värld vi nu bor i, tillrättavisar dessa monster resten av oss för att vi inte stöder deras monstruiteter tillräckligt, och får hyllningar för det. Medan resten av oss bara sträcker ut händerna i resignation, mumlar ett eller två skällsord över den rena fräckheten hos de monster som styr över oss, och sedan tittar på nästa fruktansvärda video från Gazas förintelseläger som har streamats live non-stop i över 560 dagar.

Kanske vår materiella verklighet har gjort oss för hopplösa, för förtvivlade, förlorade i ett tillstånd där de gamla normerna som en gång vägledde våra handlingar inte längre är meningsfulla – det som Durkheim kallade anomi (se här, ö.a.). I vår förtvivlan, vår hopplöshet och vår passivitet brinner Gaza. Dess barn skärs itu och delar av deras kroppar blåses bort i fjärran. Vid det här laget känns Gaza som en film, en skräckfilm, men ändå en film där vi ser nya sätt att döda varje dag. Vi ser också en olidlig hjälplöshet, där sotbelagda, synligt bedrövade, svårt skadade barn ropar på hjälp och räcker upp sin lilla hand (tack och lov att handen är okej?) – men alla som sträcker ut handen till dem kan möjligen drabbas av ett dödsslag. Den döden kommer att bli ytterligare ett dödande som fångas för eftervärlden på våra skärmar. Sedan bläddrar vi till nästa dödande. I hur många dagar till?