Denna artikel har jag fått av Ulf Karlström, som berikat bloggen med många artiklar i skilda ämnen.
I en tidigare artikel har jag diskuterat återkomsten – från 1960-talet – av klassbegreppet som en viktig nyckel för att över huvud taget förstå inrikespolitik. Klass och den katastrofala nyliberalismen börjar träda fram
Det har varit objektiva förändringar som växande förmögenheter hos ett fåtal, ökad ojämlikhet, försämrade arbetsförhållanden, ett växande prekariat, vilka utgjort den bakomliggande orsaken till debatten om arbetarklassens återkomst som politiskt aktör. Den omedelbara orsaken har varit t ex den av fackföreningsrörelsen – 6F – finansierade tankesmedjan Katalys, och de publikationer den bidragit till. Dessa avrapporterades 25/8 vid ett fullsatt seminarium i Z-salen i ABF-huset i Sthlm. Därutöver har Katalys tidigare producerat ett stort antal, faktarika och nyttiga rapporter.
Mycket bra klassträff
Rapport från ”Klassamhällets medier – kapitalmakt och tystade röster”
Nu föreligger en mycket viktig bok av den tidigare sociologprofessorn Göran Therborn, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, Arkiv förlag 2018.
Therborn förmår på ett makalöst, och icke-akademiskt sätt, sammanfatta många av Katalys´ skrifter och sin egen forskning.
Allt är måhända inte sensationella nyheter, men den övergripande, sammanhållande framställningen gör boken – för oss pensionärer – till en oavvislig gåva till våra barn, barnbarn och vänner.
Enbart bokens anslag driver på läsningen: ”En stor nyliberal motreformation. Den var framgångsrik därför att den hade den nya spekulativa, postindustriella och post-produktiva finanskapitalismens flås i ryggen – med ödesdiger hjälp av 1980- och 1990-talets naiva eller cyniska socialdemokratiska ledargestalter som öppnade portarna till…” (s. 16).
Therborns djärva och väl underbyggda tes är; ”En mer än 100-årig svensk historia av mindre fåvälde och ökat folkvälde har hejdats” (s. 135). Han illustrerar det i en lättförståelig figur (s. 136). Och mot detta hävdar svensk borgerlighet och höger-(s)-are en totalt annorlunda bild (förklaring). Bara detta enkla faktum konstaterar Therborn ”vittnar om djupet i det svenska klassamhället”. Det är en enkel, men samtidigt lysande slutsats.
Hur framtiden kommer att gestalta sig vet vi inte, men Therborn menar att ”vi står på tröskeln till en ny, enorm social utmaning, en ny typ av klassamhälle”. På kort, omedelbar sikt är han pessimistisk; välfärden kommer att fortsätta att trappas av, och de samhälleliga, ekonomiska resurserna fortsätta att ”monopoliseras av ett fåtal”. I C H Hermansson klassiska bok från 1960-talet ägde dåtidens 15 rikaste familjer, inkl stiftelser, mindre än 2 % av BNP. 2016 ägde 187 svenska miljardärer tillsammans cirka 2150 miljarder kronor (”plus förmodligen en hel del placerade utomlands”), dvs nära hälften av Sveriges BNP.
I det första kapitlet går Therborn konkret igenom ”Vad betyder klass och klassamhälle?”. Det andra kapitlet redovisar de olika reformer, som genomfördes från 1980 och framåt i nyliberalismens anda och han kallar kapitlet begåvat för ”Motreformation; Hur Sverige vände”. Ett led i denna motreformation var privatiseringen av den offentliga sektorn. Och resultatet uteblev inte. Så t ex dränerades de offentliga inkomsterna 2015 på 133 miljarder, vilka gick till skol- och vårdkapitalet.
I det långa och viktiga kapitel 3 gör Therborn, bl a med data från Katalysrapporter, en klassanalys av Sverige. Kapitlet ger mycket data och måste vara ett perfekt material för t ex studiecirklar. Therborn pekar på att sociala gränsdragningar, vilket utgör basen för en klassanalys, inte är lätt att göra. Datamaterial och definitioner ändras över tid. Han jämför därför sitt eget arbetssätt från 1979 med aktuellt material från 2017, och får på så sätt två dataset för åren; jag förenklar och redovisar därför intervall.
- Arbetarklassen utgjorde 1979 52-61 %, medan den 2017 minskat till 38-46 %.
- Mellanskikten (dock ej småborgerlighet, som egenföretagare) var 1979 31-40 % och ökade 2017 till 46-54 %.
- Det verkliga borgerskapet utgjorde endast en procent såväl 1979 som 2017. I absoluta tal utgör borgerskapet cirka 76 000 personer, inkl anställda VD-ar.
I de två avslutande kapitlen beskrivs ”de skilda liven i klassamhället”, hur överheten tar för sig och ”arbetsmarknadens polarisering”. Och i det sista kapitlet – som sig bör – gör Therborn ett antal nedslag i hur vi kan tänka oss framtidens arbeten, mot bakgrund av automatisering och robotisering. Han rör sig lite försiktigt över terrängen, och ger en balanserad framställning. Hur den blir? Ja, det kommer jag inte att få uppleva, men väl de yngre av läsarna.