Göteborgs sossar och soffor

5
423
Ann-Sofie Hermansson. Bild Wikipedia.

Media har nyss rapporterat att Ann-Sofie Hermansson petas från posten som gruppledare i kommunstyrelsen, med röstsiffrorna 197–49.
Lämpligt nog har jag nyligen fått en artikel från Hans Öhrn, som är lärare och journalist från Göteborg.


Göteborgs sossar och soffor

“Hela havet stormar” inom socialdemokratin i min gamla hemstad Göteborg. Ni vet, leken där alla får försöka hitta en stol men där det alltid finns en stol mindre än deltagare. Den som inte får sittplats blir utslagen.

Göteborgssossar som Torsten Henrikson, Sven Hulterström, Sören Mannheimer, Göran Johansson, jag minns dem nästan alla som politiker även om jag inte har så mycket att säga om Hulterström. Mannheimer var väl den som förbundsjurist inom Metall kom på idéen att fackföreningarna inte skulle ha medlemmarnas pengar på banken utan på börsen. Han kan kanske därför sägas vara en av dem som inledde socialdemokratins totala knäfall inför marknadskrafterna. Göran Johansson var den som myntade uttrycket att de socialdemokrater som ville hålla fast vid gamla klassiska värderingar var de som “gick med röven in i framtiden”.

Göteborg har säkert den socialdemokrati staden förtjänar. En arbetarstad utan en egentlig arbetarrörelse. I stället Kal och Ada, goa gubbar, Lisebergskaninen och ett klibbigt klassamarbete. En folklig Harry Hjörne tillsammans med sossar och fackföreningsledare och en redarsocietet som verkade (tjänade pengar) i det tysta. Och över allt svävar liksom Lasse Dahlqvists käcka stämma “Välkommen till Göteborg” och “Engelska flottan har siktats vid Vinga, oh boy, oh boy oh boy”. Nu ska vi vara snälla – mot varandra.

Harry (fp) mötet Torsten (s) framför Börsen.

Det sägs från många håll att sossarna i Göteborg är en tämligen sluten rörelse, ungefär som en maffia. En sådan rörelse har många fördelar, stark sammanhållning inåt och en tydlig hierarki med närmast ofelbara ledare ger en formidabel slagkraft utåt som leder till många segrar. Å andra sidan, när segrarna uteblir slipas knivarna i rörelsen och ingen sitter säkert, inte ens de på de högsta posterna.

I höstas svek väljarna sossarna i Göteborg. Partiet gjorde sitt sämsta val någonsin i modern tid. Makten gled socialdemokraterna ur händerna och sprickor blottades i sammanhållningen. Mycket står på spel. I stadshuset har Ann-Sofie Hermansson ett arvode på omkring 85000 kr i månaden, vida över lönen som truckförare på Volvo.

I Sverige finns ett skikt av politiker som lever på höga arvoden och under helt andra förhållanden än de villkor som tillkommer det så kallade “folket”. Det har skapat en grupp som är villig att kompromissa med samvetet eller byta parti för att hänga kvar vid köttgrytorna. I Sverige finns inga korrupta politiker – hela det politiska system kan sägas vara korrupt.

Ta en politiker som Gustav Fridolin. Redan som mycket ung deklarerade han att politik, det var inget man skulle leva på. Han lämnade därför politiken för att skaffa, som han sa, nödvändiga erfarenheter från yrkeslivet. Efter några år som lärare, då de orangea kuverten ramlade ned i brevlådan varje år får man förmoda, insåg han dock att om det skulle bli någon pension var han tvungen att återvända till politiken. Nu kan en fortfarande relativt ung Fridolin snart dra sig tillbaka med en väl tilltagen ministerpension om han vill. Lite kompensation för dagtingandet med samvetet – och miljön – måste han ju få.

Men åter till Göteborg, finns det då inga politiska skiljelinjer i den interna maktstriden mellan stadens sossar?

Några sådana är svåra att se, men en antydan kanske kan skönjas på Ann Sofie Hermanssons blogg. “Soffan”, som hon lite folkligt kallas i hemstaden, skriver där tvärsäkert att “socialdemokratins största huvudbry i Sverige under de senaste två decennierna: (varit) växande klyftor och segregation i storstädernas förorter”.

Det sista ledet “storstäderna förorter” är intressant. Hon låter här påskina att “växande klyftor och segregation” är något som inte är allmänt utan specifikt för “storstädernas förorter”. Ska man tolka detta elakt, och det vill jag gärna, lägger hon skulden för utvecklingen på “storstädernas förorter” – och vi vet alla vilka som bor där – och inte på ett politiskt system som tillåtet – tjänat på – växande klyftor och segregation i hela Sverige.

Soffan har på sin blogg gjort tappra försök att tvätta bort rasiststämpeln. Varför vet jag inte. Hon tycks visserligen vilja ta upp kampen med den förre justitieministern och moderaten Astrid Kristensson om vem som ska få kallas “Sveriges betongmormor” men rasist? Nej, Soffan är säkert inte någon rasist. Däremot kan hon misstänkas för att spela ut raskortet för att få behålla en plats i värmen, som den politiker hon är.

Men att hoppas att de socialdemokrater hon har emot sig är sådana som vill göra upp med den marknadsfundamentalism som funnits inom partiet sedan Mannheimers tid – kanske före hans tid också – och återgå till en politik som främjar minskade klyftor och ökad integration är kanske att hoppas för mycket.

Annars finns det mycket att göra:

* Sätt stopp för den parallella sjukvården med privata försäkringar och gräddfiler för välbeställda som ökar klyftorna och segregationen i hela Sverige!

* Avskaffa biltullarna som slår mest mot de med låga inkomster – och lös miljöproblemen på ett mer jämlikt sätt!

* Låt skolorna bli lärdomsanstalter – inte vinstmaskiner åt privata aktiebolag!

Till att början med.

I morgon söndag avgörs Soffans framtid inom sossarna i Göteborg. Hur det än går finns det nog en utväg för henne. Hon är numera etablerad inom det politiska systemet. Får hon inte sitta kvar i stadshuset, som Göteborsironin döpt till Börsen, kan hon alltid byta parti och varför inte – bli invald i EU-parlamentet som SD-kandidat redan i maj.

Soffan – i Bryssel är det varmt och arvodena frikostiga. Där är du också helt frikopplad från och behöver inte, enligt EU-kommissionären och politikerkollegan Cecilia Malmström, alls ta hänsyn till dina väljare. Oh boy, oh boy, oh boy!

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

5 KOMMENTARER

  1. Och äntligen äntligen äntligen en vänsterröst mot biltullarna, med det rätta argumentet. Snart dränkt av en klimatgreta som säger till etablissemanget vad etablissemanget vill höra. Och får betalt för det.

  2. Problemet för sossarna är väl att de är medansvariga, ihop med resten av högerpartierna (utom SD) för EU-medlemskapet, hetsen mot Syrien, Ryssland och venezuela, krigsförbrytelsen mot Libyen, massmigrationen till “storstädernas förorter” av icke-flyktingar och icke-barn, i syfte att krossa välfärden vilket lett till “växande klyftor och segregation”, vilket gör Josef Stalins citat aktuellt.

    ”Socialdemokrati är rent objektivt fascismens moderata flygel …. Dessa organisationer är inte antipoder, de är tvillingar.”
    / Josef Stalin

    När jag och Stalin kallar denna typ av socialdemokrati för “fascism” kan man fundera på hur vi menar, för den retoriken brukar ju hamna på ex. Italiens Mussolini eller SD. Jag menar “facism” enligt följande definition:

    ”Fascismen är den öppna terroristiska diktaturen från finanskapitalets mest reaktionära, chauvinistiska och imperialistiska element”
    / Georgi Dimitrov

    …och visst stödjer dagens karriärister i sossarna terrorn mot Syrien och mot Venezuela som härstammar från finanskapitalets vilja att bedriva imperialistiska krig, om än likt en passiv slags “moderat flygel” till de öppna bombliberalerna i högern.

    • Dessa citat vid olika tidpunkter säger inte allt. Generellt manade Sovjetunionen, Komintern och kommunistpartierna till samarbete med socialdemokrater, men inte med ledningen förrän 1933 i kamp mot den framväxande fascismen. Vid Kominterns världskongress 1935 var parollen enhets- och folkfront mot fascismen tillsammans med alla för alla kommunisparter. För sent. Hjälpte inte att Tyska kommunistpartiet fick 6 miljoner röster före Hitlers makttillträde.

  3. Inlägget ovan är inrikes politik så jag tycker jag kan fylla på.

    Den tidigare landsbygdsministern Eskil Erlandsson (c) Torpa Ljungy kommun Småland tvingas bort som partiets landsbygdsminister. Det jag vet är att personen är rotad i landsbygden och verkligen brinner för dess frågor. Jag tror också han är väldigt omtyckt bland lantbrukare och småbönder. Däremot verkar Centerpartiet minska sin koppling till landsbygd och lantbruk för att istället centralisera den politiska verksamheten till storstäderna framför allt Stockholm. Det här ger mig ytterligare ett tecken på att demokratin och solidariteten i Sverige håller på att slitas isär. Jag börjar förstå att all politisk verksamhet i framtiden ska styras centralt, först från storstäderna, sedan Bryssel för att slutligen uppgå i den tänkta “demokratiska” världsregeringen. Jag tycker går mot Sovjetunionen. Frågan är bara vart framtidens “Kreml” ska ligga?

    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/eskil-erlandsson-tvingas-bort-igen

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here