Denna artikel av professor emeritus Ola Tunander har översatts av Rolf Nilsson. Text till de många bilderna är kursiverat. Större delen av artikeln är en detaljerad redogörelse för hur plan från USA och Norge f.a. rörde sig i området för explosionen av Nord Stream II då detta skedde. I en avslutande kommentar menar Tunander avslutningsvis att ”Den norska rollen var kanske mindre framträdande än vad Seymor Hershs källor har berättat för honom.”
I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell även idag.
Del 1 publicerades här: https://olatunander.substack.com/p/the-poseidon-attack-on-nord-stream
________________________________________
Den här bilden kombinerar tre bilder från natten 25-26 september: En P-8A Poseidon som lämnar Keflavik. Den stänger av sin transponder klockan 22:53 UTC (00.53 CEST). Den slår på transpondern norr om Skottland. Klockan 00.03 UTC (tidpunkten för den första explosionen) är P-8A sydväst om Norge. Exakt en timme efter explosionen är flygplanet nära Bornholm, Danmark. Man kan se tankflygplanet BART12 i gult som ska tanka P-8A. Man kan se Sikorski-helikoptern sväva över sydöstra Östersjön.
På ”FlightRadar24”, den 26 september, lämnar en amerikansk P-8A Poseidon med ”maskerad identitet” (och även registrerad som ett amerikanskt flygplan) Keflavik 00:30 CEST och går österut. Den stänger av sin transponder kl. 00:53 CEST. Den passerar sedan över Färöarna och slår på sin transponder, passerar över Shetlandsöarna och sedan sydväst om Norge vid tidpunkten för den första explosionen, klockan 02:03 CEST, på en höjd av 10 000 meter. P-8A passerar över Danmark kl 02:35-02:50 CEST och går in över Östersjön, mot Sveriges sydspets. Den svänger sedan österut mot Bornholm. Den passerar nära platsen för den första explosionen, nästan exakt en timme efter denna explosion. Samma amerikanska Sikorsky-helikopter svävar fortfarande över sydöstra Östersjön, vid den tidpunkt då P-8A befinner sig över Östersjön. Helikoptern skulle definitivt ha registrerat explosionen. En alternativ hypotes skulle vara att helikoptern faktiskt utlöste den.
P-8A Poseidon går in på polskt territorium cirka 03:15 CEST. Den går ner till en höjd av 7 300 meter för att tankas i mer än en timme av ett amerikanskt tankflygplan BART12 (KC-135R), som kommer upp från amerikanska flygbasen Spangdahlem i västra Tyskland (nära Luxemburg). BART12 lämnade basen (för att tanka P-8A) exakt vid tidpunkten för den första explosionen, 02:03 CEST, och vid den tidpunkt då P-8A närmade sig södra Norge (BART12 landade igen vid Spangdahlem 05:45 ). Cirka 04:30 CEST tankas Poseidon och gick tillbaka cirkulerande över Östersjön i området öster om Bornholm från detonationens läge i väster, till det ryska Östersjöflottans högkvarter i Baltiysk längre österut. P-8A patrullerar på låg höjd tills transpondern stängs av klockan 05:10 CEST. Tre timmar senare, klockan 08:26 CEST, slås transpondern på igen. Flygplanet opererar fortfarande på låg höjd över södra Östersjön. Slutligen går den tillbaka mot Keflavik och passerar den första explosionsplatsen kl. 09:00 CEST, och sedan klättrar den plötsligt till 10 000 meter och följer samma rutt som den gjorde när den anlände, passerar över Danmark och söder om Norges sydspets och sedan över Shetlandsöarna kl. 10:35 CEST. Den stänger av sin transponder klockan 11:25 när den närmar sig Keflavik. Den slår sedan på den igen innan den landar på Naval Air Station, Keflavik, där USA använder sin P-8A Poseidon. Denna Poseidon patrullerade området öster om Bornholm i timmar tidigt på morgonen efter den mest förödande attacken mot civil infrastruktur någonsin. Beslutet om en utökad operation i södra Östersjön, med ett tankflygplan för att tanka P-8A, föregick den första explosionen, eftersom ordern att skicka ett tankflygplan för att tanka P-8A gavs redan innan den första explosionen ägde rum . P-8A lämnade Keflavik med uppdraget att patrullera området efter den kommande explosionen. Medan den första amerikanska Poseidon från Sigonella Naval Air Station kan ha haft uppgiften att släppa en sonarboj som skickade signalen som utlöste explosionen, hade den andra amerikanska Poseidon definitivt uppgiften att bekräfta förstörelsen av rörledningen och att undersöka resultatet efter explosion. Detta var den allvarligaste attacken i Östersjön under fredstid någonsin.
Vänster: P-8A (i rött) har kommit in från Bornholm över Polen, där den har cirkulerat i en timme medan den tankats av ett amerikanskt BART12 tankflygplan (i gult). Höger: P-8A har lämnat tankplanet och gått ut över Östersjön. Den går ner till 2000 meter (visas av ledens ljusturkosa färg) och sedan, kl. 03:00 UTC (05:00 CEST), går den till platsen för explosionen och stänger av sin transponder.
Den här bilden är från exakt samma ögonblick som den senaste bilden, klockan 01:02 UTC (03:02 CEST), men den visar tankplanet BART12 närma sig området för att tanka P-8A Poseidon. Man kan också se P-8A (nu i gult) närma sig Bornholm. En timme tidigare, vid tidpunkten för den första explosionen, befann sig P-8A nära södra Norge, medan BART12 just i detta ögonblick lyfte från Spangdahlem Air Base för att tanka Poseidon.
Vänster: P-8A Poseidon slår på sin transponder igen klockan 08:26 CEST efter att ha patrullerat södra Östersjön i tre timmar. Den passerar exakt över platsen för den första explosionen, fortfarande på låg höjd, klockan 07:00 UTC (09:00 CEST). Höger: Omedelbart efter att ha passerat explosionsplatsen på låg höjd (ett turkos till ljusblått spår) kl 09:00 lokal tid klättrar P-8A till 10 000 meter (mörkblå till violett spår) på tio minuter. Det pågår en svensk flygvapenövning med sex Saab SK 60 i södra Sverige och det amerikanska signalunderrättelseflygplanet RC-135W anropssignal JAKE11 passerar nedanför på väg till de baltiska staterna för att göra en tre och en halv hel cirkel runt det ryska sjöhögkvarteret i Baltiysk.
Till höger: P-8A Poseidon återvänder till Keflavik den 26 september över Bornholm (09:00 CEST), över Danmark, Shetlandsöarna (10:35 CEST) och den närmar sig Keflavik kl 08:45 UTC (10:45 CEST) , samtidigt som den snart stänger av sin transponder. Höger: Innan den landar på Island slår den på transpondern igen och landar i Keflavik kl. 12:40 CEST.
Klockan 06.00 CEST gick två av amerikanska arméns signalunderrättelseflygplan RC-12X Guardrail med anropssignal YANK01 och YANK02 upp från den litauiska basen Siauliai för att patrullera området mellan den ryska enklaven (inklusive Baltic Fleet Naval Headquarters i Baltiysk) i väster och Belorussian gränsen i öster i upp till sex timmar. Klockan 08:00 CEST lämnar ett stort amerikanskt signalunderrättelseflygplan RC-135W River Joint med anropssignalen JAKE11 sin bas i Storbritannien tillsammans med ett amerikanskt tankflygplan KC-135T. Båda flygplanen fortsätter till Polen, där RC-135W tankas av tankplanet, och klockan 10:45 CEST går RC-135W ut över Östersjön nära Baltiysk. Klockan 11:15: den går in över Litauen. Den följer den ryska gränsen genom Lettland och Estland upp till Finska viken och tillbaka ner till Polen. När RC-135W är på väg tillbaka över Estland kommer ett norskt Falcon Jet (ett underrättelse- och elektronisk krigföringsplan) med anropssignalen RAVEN77 in från norr. ”RadarBox” flygspårning visar att den avgick från Oslo kl. 11.30 CEST. Den passerade Sverige strax norr om Stockholm, gick över Östersjön och Finska viken och sedan in över Estland, Lettland och Litauen. Den norska Falcon Jet landade i Warszawa, Polen, klockan 12.07 CEST. Den har dock av någon anledning tagits bort från ”Flight-Radar24”. Ett svenskt underrättelseflygplan SVF623 lämnar Linköping klockan 10:30 CEST och patrullerar kustlinjen fram och tillbaka från den ryska enklaven (och sjöhögkvarteret i Baltiysk) i söder till Estland i norr på hög höjd och under tre timmar. Mellan 13.00 och 18.30 CEST går ett US Army-underrättelseflygplan Artemis med anropssignalen YANK03 upp från Siauliai i Litauen för att ersätta YANK01 och YANK02 som patrullerat samma område på morgonen. En NATO AWACS E-3A Sentry med anropssignalen NATO06 lämnar Storbritannien via Polen. Efter att ha tankats av ett annat amerikanskt tankflygplan går det in över Litauen kl 13:30 (strax efter att RC-135W hade slocknat). AWACS cirklar sedan över Lettland för övervakning in över Ryssland. Samtidigt kommer den brittiska stora hemlighetsfulla RRR9911 KC2 Voyager in i Lettland från Östersjön och flyger över Lettland i ett par timmar tills den återvänder till Storbritannien. Under flera timmar patrullerar ett amerikanskt Redeye6 E-8C (övervaknings- och taktiskt kommandoflygplan baserat i västra Tyskland) och med anropssignalen REDEYE6 området söder om Baltiysk. Efter 16:15 CEST har RC-135W genomfört 3,5 hela cirklar runt den ryska enklaven Kaliningrad och Baltiysk, innan flygplanet återvänder till Storbritannien, medan AWACS lämnar Lettland och Litauen för Polen och sedan Tyskland.
Östersjön, södra Sverige, norra Polen och de baltiska länderna klockan 14:46 UTC (16:46 CEST) den 26 september. Till vänster: en RC-135W (JAKE11) som kretsar runt Kaliningrad och Baltiysk efter att ha åkt upp längs den ryska gränsen till Finska viken och tillbaka (med mer än tre gånger en hel cirkel runt Baltiysk). Höger, en E-3A AWACS, i samma ögonblick, efter att ha åkt upp över Litauen och Lettland för att täcka de ryska reaktionerna. Över Östersjön kan man se Royal Air Force RRR9911 på Bornholm återvända från att cirkla över de baltiska staterna och ett litet polskt Hercules-flygplan som återvänder från Keflavik till Polen. Alla fyra flygplanen kan ses i samma positioner på båda bilderna. Detta är två timmar före den andra och större explosionen klockan 17.04 UTC (19.04 CEST).
En norsk Falcon Jet DA-20 ECM (underrättelse & elektronisk krigföring) med anropssignalen ”RAVEN77” har följt den ryska gränsen och landar i Warszawa klockan 12:07 UTC (14.07 CEST). Ett brittiskt underrättelseflygplan RRR9911 närmar sig Estland från Lettland. En AWACS-anropssignal ”NATO06” i Lettland vid den ryska gränsen. Den amerikanska arméns underrättelseflygplan Artemis med anropssignalen ”YANK03” har precis passerat gränsen till Litauen. Det amerikanska signalunderrättelseflygplanet RC-135W med anropssignal JAKE11 är på väg att göra ytterligare en runda runt den ryska enklaven med flottans högkvarter i Baltiysk. Det amerikanska övervakningsflygplanet och ledningscentralen REDEYE6 närmar sig enklaven följt av det amerikanska tankflygplanet ft NACH071. Den svenska underrättelsetjänsten SVF623 lämnar just området.
Dessa tre bilder är alla från 10:48 UTC, 26 september; från vänster: ”ADS-B Exchange”, ”RadarBox” och ”FlightRadar24”. De två första två visar en norsk Falcon DA-20 ECM, anropssignal ”RAVEN77”; ett amerikanskt signalunderrättelseflygplan RC-135W, anropssignal JAKE11; NATO AWACS (luftburet varnings- och kontrollsystem), anropssignal ”NATO06”; ett amerikanskt övervaknings- och taktiskt kommandoflygplan REDEYE6; och det svenska underrättelse- och övervakningsflygplanet SVF623. ”FlightRadar24” och ”RadarBox” visar också ett par lettiska plan. Men ”FlightRadar24” har tydligen tagit bort den norska Falcon Jet. ”RadarBox” visar dess identitet: DA-20 041 Hugin. YouTube och ”RadarBox” visar också norska Falcon DA-20 053 Munin som anländer och lämnar Cambridge den 22 september (se ovan). Men ”Flight-Radar24” visar inte någon av dem. Det måste ha funnits en anledning till det. Det kan ha kommit en förfrågan från en underrättelsetjänst, men ingenting tyder på att varken Hugin eller Munin, båda pensionerades den 30 september 2022 och ersattes av norska P-8A Poseidon 2023, hade använts för att fälla en sonarboj för att utlösa sprängämnena i Östersjön. I nordisk mytologi är Hugin och Munin de två korparna som samlar information och sitter på den fornnordiske guden Odens axlar.
Klockan 17:45 CEST går en annan AWACS, anropssignal ”NATO40”, upp från Geilenkirchen Air Base i Tyskland vid gränsen till Nederländerna. Den patrullerar området öster om Luxemburg på låg höjd (800 meter) och i låg hastighet (125 kts). Klockan 18:50 CEST går dock AWACS plötsligt norrut mot Östersjön. På mindre än tio minuter klättrar den upp till en höjd av 8000 meter med en hastighet på 480 kts. Den åtföljs av ett tankplan US KC-135T. När den når Östersjön kl. 19.30 CEST (en halvtimme efter den andra explosionen) stänger den av sin transponder. Under tre timmar fram till 22:40 CEST täcker den tydligen Östersjön efter den mest förödande explosionen i Östersjön någonsin. Den ska ha fått en order om att åka till Östersjön klockan 18:50, 10-15 minuter innan explosionen ägde rum. Vi måste fråga varför denna AWACS hade så bråttom att åka upp till Östersjön. Det verkar som om någon hade förutseende om den kommande explosionen klockan 19:03-19:04 CEST.
Vänster: NATO AWACS med anropssignalen NATO40 närmar sig Östersjön kl. 19:25 CEST (17:25 UTC) efter att ha lämnat sitt patrulleringsområde nära Luxemburg (turkos stig). Sunnly, 18:50 CEST, ökar den både hastighet och höjd (mörkblå sträcka) och går rakt norrut mot Östersjön 10-15 minuter innan den mest förödande terrorattacken någonsin i Östersjön (se karta till höger). Det ”röda flyget” som passerar München är US P-8A Poseidon som återvänder från Nordholz (Cuxhaven) till Sigonella, Sicilien. Till höger: Nord Stream 1 & 2 öster om Bornholm och de två positionerna för explosionerna.
Till vänster: En AWACS E-3A Sentry över Britan, där den första AWACS kom ifrån den 26 september. Skivan på flygkroppen är en roterande radarkupol. Höger: En P-8 Poseidon släpper sonarbojar med fallskärm, så när bojen träffar ytan är hastigheten den korrekta.
Den amerikanska Seahawk (Sikorski) helikoptern fortsatte att sväva i området i sydöstra Östersjön utanför Baltiysk tills den amerikanska P-8A hade lämnat området. Den 27 september gick också ett NATO AWACS upp längs den ryska gränsen i Litauen och Lettland, medan en brittisk RRR9912 gick in över Östersjön, över Bornholm och tillbaka. Under flera dagar gick den amerikanska RC-135 in över Polen och Litauen, samtidigt som den genomförde en eller två fulla cirklar runt Baltiysk, men inte tre eller fyra som den 26 september. Under månaden före förstörelsen av Nord Stream-rörledningarna var det en viss amerikansk-brittisk underrättelseverksamhet runt Baltiysk men mer begränsad jämfört med den massiva aktiviteten den 26 september med många underrättelseflygplan som patrullerade området. Den 26 september var det även viss svensk och norsk aktivitet. Det hade varit två svenska underrättelseflygningar SVF623 och S100D Argus (svensk AWACS med anropssignalen C604) som täckte området från Bornholm till Baliysk den 22-24 september, medan två svenska örlogsfartyg gick till de två specifika positionerna för de kommande explosionerna. De svenska fartygen hade stängt av sina transpondrar i 22 timmar (se huvudartikel).
Några avslutande kommentarer
Seymour Hersh hävdade att det var en norsk Poseidon som hade fällt en sonarboj som skickade signalen som utlöste timers för bomberna som sprängde Nord Streams rörledningar, men nationaliteten för de två P-8A-flygplan som opererade över Östersjön 22 -26 september var definitivt amerikansk. Den första P-8A anlände från US Naval Air Station Sigonella på Sicilien och registrerades som ett amerikanskt flygplan. Detta kan inte ha varit en norsk P-8A (från Evenes norra Norge) eller en brittisk Poseidon från Lossiemouth Royal Air Force Base i norra Skottland. Den senare identifierades också, inte som en P-8A utan som en Poseidon MRA1. ”FlightRadar24” registrerade de brittiska och norska planen som sådana. Den andra P-8A som opererade över Östersjön dessa dagar registrerades också som ett amerikanskt flygplan och kom från och återvände till Keflavik Naval Air Station, Island, varifrån den amerikanska flottan opererar sin Poseidon. Denna P-8A skulle följaktligen också vara ett amerikanskt flygplan, och tankflygplanet som tankade det var definitivt amerikanskt. Denna senare P-8A anlände över Bornholm en timme efter explosionen. Dess uppgift var snarare att bekräfta explosionen och uppskatta resultatet av den.
Den första P-8A kunde lätt ha utlöst explosionen genom att fälla en sonarboj någon av dessa tre nätter som föregick explosionerna. Bojen skulle skicka en kodad signal till timern som utlöste bomberna (vanligtvis släpps sonarbojen med en liten fallskärm; höjden spelar ingen roll, se bilden ovan). Denna P-8A passerade Bornholm många gånger. Bara ett par personer på planet behövde veta om fällningen. P-8A hade kapacitet att släppa mer än hundra sonarbojar. Att P-8A stängde av sin transponder i området öster om Gotland skulle kunna få oss att dra slutsatsen att dess ”huvuduppgift” den 22-25 september var i detta område, men det kunde lätt ha varit en täckmantel. Man kan också hävda att amerikanerna kunde ha använt Seahawk-helikoptern som patrullerade området för att släppa sonarbojen. US Seahawk (Sikorsky MH-60R) hade svävat i timmar och dagar över södra Östersjön, under P-8A:s passager över Bornholm. Seahawken kunde med stor sannolikhet ha tagit upp signalen från en sonarboj som fällts av P-8A, och den skulle ha kunnat bekräfta signalen från sonarbojen som skulle tas emot av timers, vilket skulle utlösa bomberna. Amerikanerna skulle då veta exakt när den första och andra explosionen skulle äga rum.
Medan P-8A Poseidon går tillbaka över Bornholm patrullerar Sikorsky MH-60R Seahawk området norr om Gdansk på 700 meters höjd i timmar i likhet med vad den gjorde alla dessa nätter. Bilden är från 24 september 01:26 UTC (03:26 CEST). Den visar också P-8A närma sig Bornholm medan den återvänder till Nordholz, Tyskland
Men konsekvenserna av detta är viktiga. En andra Poseidon som beordras att gå till området för den kommande explosionen – den mest destruktiva fredstidsattacken på civil infrastruktur någonsin – ett par timmar innan denna explosion ägde rum, indikerar USA:s medverkan. När denna P-8A anländer över Polen för att tankas av ett tankflygplan, vilket skulle göra det möjligt för den att patrullera över Östersjön i timmar, pekar detta definitivt på en amerikansk förkunskap och ansvar. När tankplanet avgick från sin bas för att utföra denna uppgift var detta precis vid tidpunkten för den första explosionen. Detta kan bara förklaras av behovet av att bekräfta förstörelsen och att undersöka resultatet från den (se huvudartikeln). Planeringen av denna operation måste ha gjorts långt innan rörledningarna förstördes. Detta är definitivt bevis på USA:s ansvar.
Naturligtvis var detta en extremt känslig operation och man kunde lätt föreställa sig att USA ville använda en norsk Poseidon som skulle stänga av sin transponder redan från början och sedan gå ”osynlig” mot Östersjön. Men om USA ville ha ”plausible deniability” och i slutändan ville låta norrmännen ”pull the trigger” som ett hemligt bidrag till en amerikansk operation, så är det inte logiskt att amerikanerna dyker upp med sin egen P-8A över Östersjön och över Bornholm två gånger varje natt innan explosionerna. Det här är inte logiskt. Alla kommer att peka på amerikanerna. Anledningen till att USA skulle använda en norsk P-8A skulle inte vara att Norge låg närmare. Det enda skälet skulle vara att USA behövde ”plausible deniability”, för att vid behov kunna skylla på norrmännen om något skulle gå fel. Men då kan du inte använda en amerikansk Poseidon över Östersjön dagarna innan förstörelsen av rörledningen. Detta skulle snarare utesluta en norsk Poseidon eller något norskt flygplan.
Invigningen av Baltic Pipe-ledningen den 27 september i Szczecin: Polens premiärminister Mateusz Morawiecki, Danmarks premiärminister Mette Frederiksen och Polens president Andrzej Duda, men en ledare var frånvarande: Norges premiärminister Jonas Gahr Støre, som fem dagar tidigare hade ställt in sitt deltagande. Han prioriterade en skoltävling (dagen innan) och att titta på några siffror i budgeten. Det blev omöjligt för honom att fira förstörelsen av Nord Stream-rörledningen.
Två frågor:
För det första, varför skulle amerikanerna använda sin egen P-8A Poseidon, när de vanligtvis föredrar att använda någon annans flygplan i syfte att kunna få möjlighet till ”plausibel förnekelse”? Varför opererade USA sin egen Poseidon på detta mycket offentliga sätt? Det hade varit mycket mer logiskt om de hade använt en täckmantel, en norsk Poseidon (se huvudartikel). Men låt oss titta på kronologin. Kanske någon i Norge hävdade att de inte var redo för operationen. De tre P-8A Norge hade fått från den amerikanska flottan våren 2022 hade haft tekniska problem. De behövde specifika smörjoljor från den amerikanska flottan. Ingenting gick att köpa på den europeiska marknaden. Den tidiga träningen med det norska flygplanet kunde inte starta förrän i juni, tre månader efter schemat. Under semesterperioden från slutet av juni till början av augusti kan det ha varit mindre möjligheter till träning. I slutet av augusti, i mitten av september och en vecka senare, gjorde norrmännen några kortare turer med två P-8A till Finnmark i norr, till områden runt Evenes och en till mitten av Norge och en till södra Norge. Norge skulle ännu inte ha haft en besättning som kunde flyga sitt eget flygplan. Kanske ville några norrmän använda detta faktum för att begränsa sitt engagemang. Att delta i denna typ av operation skulle stå i skarp konflikt med traditionell norsk politik. Att förstöra Nord Streams rörledningar skulle definitivt vara en krigsförklaring mot Ryssland och mot en allierad, Tyskland. Men om Norge backade ur, skulle USA då behöva gå över till en ”Plan B” för att använda sin egen P-8A Poseidon, som till och med fysiskt skulle peka mot USA.
Att rörledningarna sprängdes dagen före invigningen av den norsk-polska rörledningen (”Baltic Pipe”) måste förklaras på ett eller annat sätt, och det är ett faktum att man inte kunde, från norsk synpunkt ha valt en sämre dag. Att förstöra Nord Stream-rörledningen dagen före invigningen av Baltic Pipe var den ”yttersta förolämpningen” mot Norge. Den norska statsministern Jonas Gahr Støres deltagande vid Baltic Pipe-invigningen den 27 september skulle framstå som ett firande av förstörelsen av Norges stora gaskonkurrent (se huvudartikeln). Kanske hade någon, kanske till och med premiärminister Støre själv backat, och sagt att Norge ”inte var redo för uppgiften”, eftersom USA hade lämnat över sin P-8A för sent. Den 22 september, fem dagar före invigningsceremonin för den norsk-dansk-polska ”Baltic Pipe” i Szczecin i Polen, efter en nästan heldagstur med USA:s marinminister Carlos Del Toro vid den amerikanska flottbasen Norfolk utanför Washington och efter sitt möte med USA:s utrikesminister Anthony Blinken, avbröt Støre sitt deltagande. Kanske valdes datumet, dagen före invigningen i Polen, för att verkligen straffa Norge.
För det andra, varför behövde det andra flygplanet tanka över Polen? P-8A Poseidon sägs ha en räckvidd på 7 200 km utan tankning. Att flyga från Island till södra Östersjön och tillbaka krävde ingen tankning. Att cirkla i timmar över södra Östersjön på natten och tidigt på morgonen skulle därför redan ha varit en del av planen, och tankflygplanet som avgick från sin bas i västra Tyskland, faktiskt exakt vid tidpunkten för den första explosionen, hade uppenbarligen i uppdrag att tanka P-8A för en längre operation. Detta måste ha bestämts i förväg. P-8A lämnade Keflavik för Östersjön nästan två timmar innan den första explosionen ägde rum, för att bekräfta förstörelsen av rörledningen, för att undersöka resultatet från explosionen och kanske också för att undersöka syd-sydöstra Östersjön i ett försök att hitta en rysk ubåt eller fartyg i närheten som man möjligen skulle kunna skylla på för sprängningen. Det enda trovärdiga skälet för P-8A att cirkla i mer än fyra timmar över södra Östersjön, på natten och tidigt på morgonen, efter den enskilt mest förödande sabotageoperationen någonsin, skulle vara att detta flygplan skulle undersöka detta sabotage . P-8A patrullerade området öster om Bornholm på låg höjd, i timmar, och strax före återkomsten till Keflavik, efter att flygplanet passerat över explosionsplatsen för sista gången, klättrar det till 10 000 meter på tio minuter och återvänder på samma sätt som den hade kommit. Dess uppgift måste ha varit att bekräfta förstörelsen och att undersöka området. Planen för P-8A i Östersjön, inklusive planen att tanka P-8A för just denna uppgift, gjordes definitivt upp långt innan den första explosionen ägde rum.
Vi kan nu sammanfatta:
två amerikanska P-8A Poseidon opererade över Östersjön dessa dagar (en den 22-25 september och en annan den 26 september). Medan den första Poseidon kan ha fällt bojen som utlöste explosionerna, var den andra Poseidon definitivt i Östersjön för att bekräfta förstörelsen av Nord Stream och för att undersöka resultatet från explosionen. Planerna för denna operation måste ha gjorts upp lång tid innan rörledningarna förstördes. Detta är nästan säkert bevis på USA:s ansvar.
Den norska rollen var kanske mindre framträdande än vad Seymor Hershs källor har berättat för honom.
Relaterat
Amerikanska och norska myndigheter sprängde Nord Streams rörledningar. Bevis?
De vet att USA sprängde Nord Stream, men får inte prata om det…
Nord Stream-explosioner bör utredas opartiskt – Kina i FN:s säkerhetsråd, som avslog förslag på opartisk utredning
New York Times: Pro-ukrainsk grupp bakom Nord Stream-attacken
Mer om USA-utspel om sabotaget av Nord Stream!
Hur man spränger en rörledning (Nord Stream)
Hur USA slog ut Nord Stream-rörledningen
Folkrättsprofessor: ”USA:s sprängning av Nord Stream innefattar ett flertal brott mot internationell rätt och FN-stadgan”
USA erkänner öppet att man sprängde Nord Stream.
Sy Hersh och livet. Vilka tjänade mest på sprängningen av Nord Stream? Varför rapporterar media som de gör?
Vem låg bakom explosionen av Nord Stream 1 och 2?
Vem sprängde Nord Stream? Äntligen bevis! Eller hur?
Rysslands ”hyllning”/ersättning av Nord Streams pipelines.
Också USA:s vice utrikesminister hyllar sprängningen av Nord Stream 2
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Östersjön – fredens hav…
Synnerligen intressant!
Östersjön borde liksom Svarta havet stängas av för icke-östersjöländers sjöfart och fartyg i en egen Montreux-konvention.
Det finns ingen objektiv säkerhetsanledning att brittiska och amerikanska militära fartyg skall befinna sig i Östersjön och destabilisera grannländernas grannskap här.
Exakt!
Mycket bra fakta information här!
Har kollat upp Youtube filmerna på VVHG725 Sikorskys samt även USA:s FFAB123, som flög vid Northstream 2 , 2 september 2022!
Kollade upp Sonobuoys och ekoloders också.
Dessa kan bibehålla styrka på upp till 145 decibel och färdas så långt som 300 miles på sin färd mot målet.
Inga svårigheter att träffa mål på långt avstånd med Sonobouys och ekoloders alltså.
Mycket bra beskrivning på alla fakta här!
Samt det är konstigt att ett land som varnar för sabotage redan i juni till Tyskland, befinner sig non stop på plats när själva sabotaget sedan äger rum ,mycket märkligt!
Skuldfrågan är ju avgjord i och med den danska hamnkaptenens utsaga om örlogsfartygen från USA och Nato som häckade över området i tiden för sabotaget! Frågan är hur de svenska och danska regimerna ska ljuga sig ur det här och låtsas vara ovetande? Att USA ljuger om detta också är väl ingen som betvivlar egentligen utan frågan är hur långt upp i hierarkin den politiska skandalen ska växa?
De här skeendena och händelserna har inträffat i krigstid och i en epok av rykten, guilt-by-association och flera parallella bilder hur det gått till med flera alternativa aktörer, med många motiv. Den svenska åklagarens förundersökning är väl(?) ännu hemligstämplad och överräckt till de tyska kollegorna, där ärendet väl tycks ligga nu.
Betänk bara hur ödet hos den viktigaste de facto huvudrollsinnehavaren i andra världskriget, herr Hitler, vars sista dagar och dessutom lik eller levande lekamen på flykt till Sydamerika eller ”hemlig bas på Antarktis”, förflöt under väldigt många år innan det kunnat redas ut i sin helhet, så bör vi nog vänta och låta utredningar ha sin tid också in i en tid av framtida fred för att reda ut de sista slutgiltiga detaljerna.
Den finns något som skaver med detta sabotageärende kombinerat diplomatiskt, säkerhetspolitiskt liksom allierat lojalt att ett nära grannland som Norge liksom en till Tyskland så avgörande allierad som USA skulle öppet spränga avgörande europeisk infrastruktur; och lyckas komma undan med det, eftersom reaktionerna i Kontinentaleuropa skulle bli så ofattbart negativa och långtgående politiskt och på flera andra vis, i negativ verkan; eftersom i stort sett hela projektet är bekostat av europeiska företag och europeiska ekonomiska strukturer, och i långa loppet av europeiska kunder.
Det är egentligen bara landet Ukraina som direkt(?) har något att vinna på detta omedelbart, också sett i det redan vid händelserna, att gasledningen NS-2/SP-2 inte befordrade någon gas alls och inte heller var grönclearad för det i politiska beslut i Tyskland.
Det tog många långa år att få sovjetisk och rysk säkerhetstjänst att lämna ut Hitlers skalle, med tandraderna, och dennes tyska röntgenplåtar och jämföra dem med andra tyska motsvarigheter och komma fram till att Hitlers tandlagningar liksom tandbryggor stämde exakt med respektive fynd och motsvarande röntgenbilder; d.v.s. ett komplett och fullständigt överensstämmande.
Och det har vi inte ännu i bevisväg och i förhör med inblandade i denna sak; inget är just nu offentliggjort, ens i förundersökningsväg.
Man drar just nu alltför tidigt diverse slutsatser på ett alltför bristfälligt offentligt material. Finns det någon eller några säkerhetstjänster som i kombination vet och känner till hela händelseförloppet? Ja, förmodligen. Vi kan spekulera i en evighet och komma fram till flera (många?) logiska slutsatser, men inte mer än så. Men i det offentliga vet vi ännu inte detta fullständigt, eftersom de som beordrat respektive utfört dessa sabotagehandlingar riskerar så ofattbart mycket i så öppna samhällssystem som de europeiska som sabotagedåden riktade sig direkt och indirekt emot.
Att Ukraina ville men inte hade teknisk möjlighet att utföra sabotaget långt borta i Östersjön är en sak men att blanda in segelbåtar utan de nödvändiga hjälpmedlen för djupdykning i mörka vatten mitt i natten är bara desinformation som CIA sprider och de fabricerade ”bevis” USA hänvisar till om segelbåtar avfärdas helt av experter på området. Men visst CIA har alltid varit bra på att berätta sagor för de som vill lyssna på deras dravel genom åren! Så vi kan lugnt utgå ifrån att USA och deras lakejer i Europa ligger bakom och nog har Norge och USA tjänat pengar på att spränga Northstream så ditt insinuerande om att bara Ukraina skulle tjäna på ett sabotage faller platt till marken.
…Frågan är hur de svenska och danska regimerna ska ljuga sig ur det här och låtsas vara ovetande?….
Maffiamedlemmarna fick i uppdrag att hitta maffian som sprängde NS2. En underhållande lösning på problemet.
Fast nu sköter ju det tyska åklagarväsendet detta istället, de har ju anhållit och häktat flera personer som bl.a. polsk polis överlämnat. Vi får hoppas de for det i land. Bevis från sprängningarna är ju säkrade på plats. Det blir ett långt utredningsarbete när det rör sådan här terrorism; ett komplett onödigt dåd i vilket fall som helst.
Artikeln avslöjar allt. Snyggt gjort. Nu är det rättegång i Haag, nästa. Spelar ingen roll om de inblandade befinner sig i länder som ’inte skrivit på’ det internationella rättssystemets fördrag. De ska arresteras (och det behöver absolut inte väntas på en korkad kommissions’utredning’, som aalltid syftar till att sopa igen spår, vet vi ju efter Jfkmordet, Lockerbie, Palmemordet, Estonia osv i det oändliga). All teknisk bevisning, kommer leda en äkta utredning rakt på målet.
Artikeln (NyD, 15/10) om varför amerikanska örlogsfartyg var i närheten av sprängplatsen och schussade…iväg dansk räddningspersonal, är dessutom ett kassaskåpssäkert komplement. Klappat o klart.
Tvärtom pz, tyvärr. Terroristbrott är, konstigt nog kan man tycka, inte internationella brott, utan en rent nationell kompetens. Det blir en nationell domstol någonstans som får döma i fallet. Jag skulle kort gissa på Tyskland, eftersom gasledningarna från havet slutar uppe på tyskt territorium och att företaget som skötte detta projekt var dåvarande tyska NordStream AG, som nu försatt sig självt i konkurs.
Internationella domstolar har inte dessa typer av ärenden på sin uppdragslista, bara processer som rör stridigheter MELLAN självständiga stater; till exempel gränsärenden och tolkningar av ekonomiska gränszoner och handel o.s.v. i dessa. Ett typiskt exempel är den multinationella konflikten i Sydkinesiska sjön, som när det internationella utslaget och domen från ICJ i Haag gick (helt logiskt) mot de komplett absurda kinesiska särkraven på havet, så vägrar staten Kina att följa utslaget, trots att man tycks frivilligt ha ingått i saken i ärendets inledande.
Mitt tips är att det blir tysk rätt som kommer att reglera fallet. Den svenska delutredningen ägde rum, hos svensk specialåklagare, på grund av att det attentat som utreddes i Sverige skedde just i svensk ekonomisk östersjözon, är överlämnat till just Tyskland. Att den ännu är helt hemligstämplad tyder på att fallet ännu är under tysk utredning av tyska åklagarinstanser. Om det vet jag däremot ingenting (mer) alls. Men det mesta tyder på det.
För att fallet skall kunna läggas fram måste man hitta edsvurna vittnen för åklagarsidan, enbart en rad tekniska och andra påståenden och slutsatser tror jag knappast kommer att räcka för en process.
Att kartlägga en massa händelser med fartyg- och flygplanspositioner är på så vis egentligen inga bevis, utan rena indicier av olika värdegradering (som i sig normalt inte räcker och når upp till bevisnivåer i brottsfall); och sådana rättsfall blir mycket svåra. Om ärendet inte kommer att räcka hela vägen till domstol, beror det allra säkert på bristen på utpekande vittnen. Och det är dem som måste hittas -och skyddas. Tekniska utredningar av allehanda slag, är i sig närmast värdelösa om man inte vet vem som beordrade respektive utförde sabotaget. Det är personer vid liv som döms i en domstol, inte generellt nämnda organisationer, militära eller hemliga polisinrättningar o.s.v.
Det är på denna nivå fallet med den in ett attentat mördade FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld strandade: britter, belgare och amerikaner vägrar lämna ut uppgifter om hur och när man skötte t.ex. kommunikationer, närvaro och övervakning i regionen. Jag tror britterna häromåret dessutom förlängde sin ”hemligstämpel” på materialet i fallet. Som rättsfall har det då havererat, eftersom potentiella vittnen då inte kan höras utan att i sig begå brott mot tjänstepliktens hemligstämpel, och dels har nog i det närmaste alla vittnen som var med för ungefär 65 år sedan dessutom redan gått ur livet. Dödas inspelade och nedskrivna bekännelser är det få domstolar som vill fälla ärenden på (eftersom de inte kan förhöras).
Så edsvurna vittnen kommer att avgöra om det blir en tysk domstolsprocess i detta ärende. Vi bör alla inse svårigheterna i just detta fall. Jag misstänker tyvärr att detta ärende är på väg att haverera på just denna exakta och mycket kritiska punkt: frånvaro av vittnesutsagor.
För första gången har Donald Trump infört sanktioner mot Ryssland under sin andra mandatperiod som USA:s president. RT har sökt ryska analytiker för att få syn på vad beslutet betyder för relationerna mellan Washington och Moskva – och varför få tror att det kommer att leda till fred.
”Trump slog till mot Moskva – men missade målet”: Ryska analytiker om de nya sanktionernaKälla: RT
Washingtons nio månader långa paus för nya sanktioner mot Ryssland har nått sitt slut. USA:s president Donald Trump har infört de första sanktionerna under sin andra mandatperiod – mot två av Rysslands största oljebolag, Rosneft och Lukoil, och deras dotterbolag.
Draget, som Vita huset presenterar som ett ”incitament för Moskva att gå med på en vapenvila”, kommer samtidigt som ett planerat toppmöte mellan Trump och hans ryske motsvarighet Vladimir Putin i Budapest skjuts upp. Medan den ryska regeringen insisterar på att mötet bara sköts upp och inte ställdes in, har dessa två beslut återuppväckt en debatt i Moskva om Trumps verkliga avsikter – och vem som faktiskt sätter tonen i USA:s politik gentemot Ryssland.
Bryssel och Washington presenterar var för sig nya sanktionspaket mot Ryssland
Nedan följer en sammanfattning av reaktionerna från ledande ryska experter och kommentatorer.
Ivan Timofeyev, programchef för Valdai Club:
Två av Rysslands största energibolag – och deras dotterbolag – har just blivit föremål för restriktiva ekonomiska sanktioner. Energisektorn var redan hårt pressad, inte minst på grund av den omfattande exportkontrollen. I praktiken förändras inte sanktionerna mot två andra industrijättar särskilt mycket. Det som räknas är det politiska budskapet. Washington hade tvekat med nya sanktioner sedan Donald Trumps återkomst till Vita huset, även om EU och Storbritannien tryckte på för dem.
Återgången till sanktioner är ett negativt tecken – det tyder på att hoppet om en politisk lösning i Ukraina håller på att falna. Officiellt presenterar USA åtgärderna som ett sätt att utöva påtryckningar för att få till stånd en vapenvila. Men Moskva fattar inte beslut under press. Rysslands ståndpunkt har länge varit klar: enbart en vapenvila kommer inte att lösa någonting – det skulle bara förvärra krisen. De nya sanktionerna markerar en ny fas. Konflikten kommer att fortsätta, och båda sidor kommer att försöka stärka sin förhandlingsposition. Hökarna i väst har lyckats få Washington att rätta in sig i ledet – men Ukraina kommer att få betala priset.
Washingtons beslut att införa sanktioner mot Rosneft och Lukoil passar perfekt in i Donald Trumps välbekanta logik: höj insatserna, öka trycket och gå in i förhandlingarna från en styrkeposition.
Nya sanktioner mot Ryssland: Trump räddar USA:s frackingindustri från låga oljepriser
I det här fallet tror jag dock att resultatet kommer att bli precis det motsatta. Nya sanktioner kommer inte att ge framgång vid förhandlingsbordet – de kommer bara att föra Trump närmare den strategi som han kritiserade Joe Biden för. De som övertygade honom om att ”fler sanktioner, fler missiler med längre räckvidd” skulle göra Ryssland mer fogligt försvagar i själva verket Trump. I stället för att stärka hans ställning begränsar de kraftigt hans roll som potentiell medlare och fredsmäklare. Och det är precis vad alliansen mellan USA:s demokrater och euroglobalister vill – eftersom Trump är ett mycket större hinder för dem än själva konflikten i Ukraina.
Den som verkligen förstår verkligheten och ursprunget till konflikten i Ukraina, liksom Rysslands intressen – som inte har något att göra med imperialistisk erövring, utan uteslutande med eliminering av existentiella hot – kommer att inse att sanktioner och missiler lägger bränsle på elden. De kommer inte att leda till fred, utan kommer att kräva fler offer och bara förvärra krisen. Med tanke på Rysslands historia och kapacitet är det naivt att tro att landet skulle göra påtvingade eftergifter som senare skulle kunna förvandlas till dödliga långsiktiga risker.
Konstantin Kosachev
Kirill Zykov / Sputnik
Förväntningen att USA:s president nu kommer att gå in i samtalen med Ryssland med ”bättre kort” är en stor felbedömning. I verkligheten kommer hans ställning att bli svagare i stället för starkare. I stället för att agera som en medlare rör sig Trump i takt med de globalistiska krafter som tjänar på att förlänga konflikten – och blir därmed gisslan både för dessa krafter och för sina egna sanktioner, som alltid är mycket svårare att häva än att införa.
Putin gör uttalande om ”uppskjutet” toppmöte mellan Ryssland och USA
Naturligtvis kan Washington hoppas på att senare framställa en fred – även en som uppnås på villkor som är acceptabla för Ryssland – som ett resultat av sanktioner och ”tuffa åtgärder”. Men genom att höja insatserna och missbedöma drivkrafterna i detta krig riskerar Trump att förlora kontrollen över situationen helt och hållet, till stor glädje för hans inrikes- och utrikespolitiska motståndare, som gärna kommer att stämpla honom som en ”impulsiv Donald” som blint tjänar andras intressen.
Dmitry Novikov, docent vid Moskva School of Economics (HSE):
USA:s senaste U-sväng kan förklaras av två enkla faktorer. För det första tror Washington fortfarande att Ryssland värdesätter kontakt med USA för sin egen skull. Att ställa in ett möte eller begränsa tillträdet för den amerikanske presidenten syftar till att få Moskva att ”tänka om”. Men dessa kontakter är rent funktionella för Ryssland – inte symboliska.
För det andra tror amerikanerna att det inte är någon brådska. Målet är att mjuka upp Moskvas krav inför ett toppmöte för att undvika en ny konfrontation som i Anchorage och för att visa ”framsteg”. Men påtryckningar, även om de är begränsade, förblir påtryckningar – och Moskva gör inga eftergifter under press. Det finns ingen avslappning ännu, av den enkla anledningen att avslappningen ännu inte har börjat. Båda sidor kommer att fortsätta att använda taktik.
Dmitry Simes, TV-presentatör och professor vid Moskvas institut för internationella relationer (MGIMO):
Joe Bidens spöke hemsöker fortfarande Ovala rummet. Trump insisterar på att kriget i Ukraina inte är hans verk – att det inte skulle ha hänt under hans ledarskap. Det är sant att kriget började under Biden, men under Trumps första mandatperiod utökade USA sanktionerna, började leverera dödliga vapen till Ukraina och vägrade att diskutera säkerhetsgarantier för Ryssland.
Morot och piska? – Trump ställer in Putins möte och inför nya sanktioner
Moskva tog dock Trump på allvar när han sa att han ville ha normalisering och en mer omfattande lösning på krisen. Nu har han dock skjutit upp toppmötet i Budapest, med hänvisning till en vag ”känsla” och infört sanktioner som utarbetades under Biden men aldrig genomfördes. Trump har i praktiken fortsatt Bidens politik – och tillfredsställt just de människor som en gång kallade honom en ”agent för Kreml”.
I Ryssland ser analytiker Trumps utspel som ännu en sicksackbana – ett tecken på att han, trots sin retorik, fortfarande hålls tillbaka av samma krafter som formade hans föregångares utrikespolitik. Den allmänna opinionen hårdnar alltmer i en slutsats: Trump och Biden är som klippta och skurna ur samma tyg, och Moskva förväntar sig att Putin ska inta en tuff hållning mot båda.
Valentin Bogdanov, chef för New York-kontoret för medieholdingbolaget WGTRK:
Sanktionerna mot Lukoil och Rosneft är de första antiryska restriktionerna under Trumps andra mandatperiod. Den avgörande punkten är inte sanktionerna i sig, utan den sårbarhet som Trump har avslöjat.
”Maximala krav” – Vem saboterar toppmötet mellan Trump och Putin i Budapest?
Åsikt
”Maximala krav” – Vem saboterar toppmötet mellan Trump och Putin i Budapest?
Genom att underteckna sanktionerna har han erkänt att Washington inte har något verkligt inflytande över Indien eller Kina och att hans egna motståndare fortfarande har inflytande över honom. Efter hans telefonsamtal med Putin slog hökarna tillbaka – och Trump fick ta smällen. Hans varning om att sanktionerna ”kanske inte varar länge” bekräftar bara hans osäkerhet.
Oförmögen att ensam bekämpa det globalistiska etablissemanget har Trump riktat in sig på sina medieallierade och attackerat Wall Street Journal för att rapportera om långdistansmissiler för Ukraina. Därmed bekräftade han själv deras existens – som om Ukraina skulle kunna använda dem utan Natos vägledning. Trump sa också att han inte skulle skicka Tomahawks till Kiev eftersom endast amerikanska trupper kan använda dem – ett tecken på att han fortfarande har en väg ut.
Valentin Bogdanov
VGRK (VGRK)
Han har till och med uttalat sig för en förlängning av det nya Start-avtalet – en gest av nedtrappning – och uttryckt förtroende för ett ”framtida möte” med Putin. Men konturerna av den framtiden ritas i allt högre grad upp av någon annan.
Mötet ställdes inte in, utan sköts bara upp. Och med största sannolikhet kommer den fortfarande att äga rum i Budapest. Det finns ingen bättre plats för det. Eftersom Zelenskyj vägrade att ge upp Donbass frivilligt sköts toppmötet upp tills den ryska armén tar det med våld. Efter det kommer det fortfarande att finnas utrymme för förhandling – men på helt nya villkor.
Malek Dudakov, statsvetare med inriktning på USA-frågor:
Trycket från hökarna på båda sidor av Atlanten har fungerat. Trump sköt upp mötet i Budapest, men vägrade leverera nya vapen till Ukraina – ett positivt tecken. Sanktionerna bör ses på ett mer nyanserat sätt: de är de första stora åtgärderna under hans andra mandatperiod, men kan senare tjäna som bevis på att sanktioner inte fungerar.
”Ekonomiskt krig” på gång: Förhoppningarna om ett genombrott vid toppmötet mellan Xi och Trump dämpas snarare
”Ekonomiskt krig” på gång: Förhoppningarna om ett genombrott vid toppmötet mellan Xi och Trump dämpas snarare
Ryssland kommer helt enkelt att omdirigera sina handelsflöden, och Trump kan då vidta åtgärder mot hökarna – med argumentet att han har försökt med sanktioner men att de har misslyckats och att det inte är någon idé att upprepa dem. Han spelar ett mångbottnat spel: han försöker stärka USA:s förhandlingsposition, stå emot interna påtryckningar och använda sanktioner som hävstång i samtalen med Indien och Kina – Rysslands största oljeköpare.
Det är osannolikt att han kommer att lyckas tvinga Indien eller Kina eller skada den ryska ekonomin. Men kanske lyckas han köpa sig lite tid med falkarna.
Trump har valt den strategiskt mest ogynnsamma vägen. Han tror att han snabbt kan få ett slut på kriget i Ukraina genom förhandlingar och ”kreativ diplomati” utan att ta itu med de bakomliggande orsakerna. Hans fåfänga blev hans undergång: den euroatlantiska eliten genomskådade honom och lärde sig att manipulera honom – genom att smickra honom genom media och samtidigt hota hans legitimitet genom kongressen.
”Att gå in i väggen i full fart” – ledamöter om förbudet mot import av rysk energi
Han borde ha rensat ut sin regering tidigt. I stället undvek han konflikter – och till och med fjärmade sig från Elon Musk, som kunde ha hjälpt honom. Nu marginaliseras alla som skulle kunna stödja hans utrikespolitiska agenda, vilket gör dem beroende av media, Europa och en kongress där MAGA-republikanerna är underlägsna i antal.
Efter hans telefonsamtal med Putin skyndade sig Europa till Washington för att föra Trump ”tillbaka” i det euroatlantiska knät. Det står nu klart att det inte finns någon självständig ”Trump-utrikespolitik” – inte utan en bredare förändring i det amerikanska etablissemanget. Hans uttalande om att han hoppas att sanktionerna ”inte kommer att vara nödvändiga länge” visar att han egentligen inte ville ha dem.
Det kan bli ett nytt möte med Putin, ett nytt telefonsamtal, kanske begränsade kontakter. Men Trump är inte längre en oberoende aktör. Det enda som kan sägas till hans fördel är att han försökte göra motstånd – och inte införde några nya sanktioner mot Ryssland på nästan nio månader och inte gav direkt amerikanskt ekonomiskt stöd till den ukrainska armén.
Mer om ämnet – Medvedev: Från och med nu är Ukrainakonflikten Trumps konflikt.
Utöver det som Ivan tar upp bör vi inte glömma att FBI med Epstein och Maxwell som underhuggare skaffade sig underlag för utpressning av alltför självständiga aktörer.
Det utpressningsmaterialet hänger sannolikt över trump som ett hot.