Det här inlägget har jag – Rolf Waltersson – fått publicerat i den liberala tidningen Eskilstuna-Kuriren som en insändare 3 januari.

Jag hade inte förväntat mig att de skulle ta in den med tanke på tidningen milt sagt Nato-vänliga linje. Det hedrar dock E-K att man valde att publicera den. Man gjorde några smärre strykningar. Bland annat strök man citatet från SO-rummet om Zambias historia.

Förhoppningsvis kan det bli en del mothugg och debatt. Sticker man ut hakan måste man räkna med en och annan snyting. (Lämna kommentar)

Men anledning av Pontus Almquists (P A) gästkrönika i E-K 23 december vill jag komma med en kommentar samt några frågor.

P A skriver: “I grund och botten är Nato en gemenskap för fria demokratier…”

När Nato bildades 1949 införde man en demokratiparagraf:

“För att en stat ska kunna bli medlem i Nato krävs att den är en europeisk demokrati och rättsstat där militären står under demokratisk kontroll…”.

—Källa: Så fungerar Nato – Totalförsvarets forskningsinstitut (under rubriken “Vad krävs för att bli medlem i Nato?” reds. anm.).

Då frågar jag mig hur Portugal kvalificerade sig att bli Nato-medlem? Portugal, som var ett av de 12 länder som bildade Nato, var då en fullfjädrad militärdiktatur. Redan 1926 tog Salazar makten genom en militärkupp. Portugal hade alltså varit militärdiktatur i 23 år då Nato bildades. Ändå ansågs tydligen landet vara en “europeiskt demokrati och rättsstat där militären stod under demokratisk kontroll”.

Denna diktatur varade i ytterligare 25 år då Portugal blev en demokrati genom den relativt fredliga “nejlikerevolutionen” 1974.

Kan P A eller någon annan Nato-förespråkare förklara varför militärdiktaturen Portugal fick vara med i detta demokratisällskap?

Hur många vet ens om att diktaturen Portugal var med vid bildandet av Nato 1949?

Grekland, som blev Nato-medlem 1952, blev en diktatur genom militärkuppen i april 1967. En diktatur som varade fram till 1974. Vållade denna grekiska militärdiktatur något huvudbry för övriga Nato-medlemmar? Eller rymdes även detta inom den “töjbara” demokratiparagrafen?

Flera länder som bildande Nato 1949 var kolonialmakter som genom blodiga krig lagt under sig i stort sett hela den afrikanska kontinenten samt stora delar av Asien. Det var Portugal, Belgien, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien som slogs med näbbar och klor för att slå vakt om sina kolonier. Varje krav på befrielse och varje motstånd slog ner brutalt.

Kolonialmakterna “rättfärdigade” sitt handlande utifrån rasistiska förtecken – att de var vita, kristna och civiliserade, till skillnad mot de underutvecklade barbarerna.

Ryms det också inom Nato:s demokratibegrepp?

“Större delen av Afrikas länder fick sina gränser uppritade av Europas kolonialmakter. Dragningen av gränserna var i sin tur ett resultat av konkurrens och krig mellan dessa makter, där naturtillgångar spelade en stor roll”. ⮌

—Källa: SO-rummet i en artikel om Zambias historia.

Och Turkiet som blev Nato-medlem 1952 var väl inte heller “guds bästa barn” när det gäller demokrati. 1974 ockuperade man drygt en tredjedel av Cypern och bildade republiken Nordcypern. En republik som Turkiet som enda land i världen godkänt som självständig stat.

Cypern, som var brittisk koloni fram till 1960, är fortfarande delat och gränsen mellan den delade ön övervakas av FN-soldater.

Idag gör Turkiet anspråk på ett antal grekiska öar.

Uppenbarligen är Nato:s demokratiparagraf mycket flexibel. Men om detta hörs inget debatten. Man upprepar som ett mantra att Nato är demokratins försvarare. Att ifrågasätta detta mantra betraktas som att “svära i kyrkan”.