Irans övertag

Bild på Frankrike 24

Översättning av Rolf Nilsson

Julian MacFarlane på News Forensics 30 juni.

Som du kan se har Iran vänt utländsk propaganda – ”mineringen”* av Hormuz – till sin fördel. * (dubbeltydigt, ’mining’ betyder både minering och utvinning av värdefulla saker ur jorden – eller ur Hormuzsundet, ö.a.)

Det är också till fördel för Oman, som har varit under enorm press från andra GCC-länder och USA, att motsätta sig iransk kontroll över Hormuz. Och nu har de en ursäkt.

Uppenbarligen kommer Iran inte att bjuda in ett främmande land som fortfarande utför militära attacker mot det och hotar att utplåna det att skicka militära fartyg in i sundet för att ta bort minor!

Och att ta bort dessa ”minor” kommer att bli en lång och dyr process…. Vilket kommer att hålla försäkringskostnaderna höga! Och stödja högre oljepriser.

Hur många minor finns det? Noll? Ett par smarta minor nära en hamn någonstans? Enorma fält? De är definitivt inte av den hederliga dumma sortens minor, eftersom om de vore det borde minst ett fartyg ha skadats vid det här laget.

Det är ganska säkert att Oman kommer att få del av en del av vinsterna.

Iran bryr sig inte om de andra staterna i Mellanöstern, med undantag för Libanon och det ockuperade Palestina – och Irak. Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten, Jordanien och Saudiarabien har stöttat USA och Israel i åratal – och gör det fortfarande.

Houthierna verkar samarbeta med Iran genom att nominellt blockera Bab el Mandebsundet mot oljeleveranser till Israel, men det kan inkludera saudiska leveranser från Yanbu om kriget eskalerar.

Bland annat kräver Houthierna en betalning på 13 miljarder dollar i förfallna löner till offentliganställda. Hotet har resulterat i en massiv höjning av försäkringspremierna och om Houthierna stänger av tankertrafiken på denna vattenväg kan det driva upp de globala priserna till 150 dollar per fat.

Plötsligt har Iran och Motståndsrörelsen (mer om det strax) mycket inflytande. Inget av detta ser bra ut för den globala dollarekonomin.

Ingenting är riktigt som det verkar.

Pakistan till exempel.

Den högsta ledaren och IRGC är med rätta misstänksamma mot Pakistan, som alltid har varit en lojal tjänare till USA, om än något komprometterat av lockelsen av kinesiska pengar och effektiviteten hos kinesiska vapen mot Indien.

Dess ”medling” är därför utan tvekan en tjänst för USA, som ger en ”utväg” ur konflikten, utan att faktiskt lösa problemen, samtidigt som man vinner poäng i GCC.

Det är därför man har ett samförståndsavtal, och inte ett riktigt avtal.

Naturligtvis bryr sig Iran inte om att det inte är ett riktigt avtal – eftersom väst inte håller sina löften. Så vem bryr sig?

Irak

Utanför de flesta diskussioner är Irak, som (bara för att påminna er) är mitt i allting.

Det finns mycket MOSSAD-propaganda som säger att USA kommer att sätta stövlar på marken i Irak och attackera från det israelvänliga Erbil för att försöka säkra iranska oljefält.

Detta är bara prat. Förmodligen.

Men låt oss komma ihåg att Irak har varit en amerikansk slavstat sedan 2003. USA ordnade upp saker och ting så att Iraks olja säljs i dollar som förvaras i USA, vilket innebär att USA kan frysa irakiska medel som de gjorde med Venezuelas medel. Omkring 100 miljarder dollar är i fara. Irak måste göra som Amerika befaller – annars.

Men nu förändras saker och ting. Irak är rikt på resurser, men fattigt, tack vare amerikansk exploatering. Sannolikheter? Möjligheter?

Fram till nu ansågs det att Irak skulle vara en fri, suverän stat vara omöjligt på grund av amerikansk finansiell utpressning. Men… detta är en tidsålder av om och men.

Ali al-Zaidi

Irak har en ny premiärminister från och med maj. Han är en oberoende shiamuslimsk politiker och mångmiljonär affärsman – vid 41 års ålder den yngsta premiärministern i Iraks historia, och betraktas som en kompromisskandidat för att bryta dödläget inom Iraks största parlamentariska block, samordningsramverket (the Coordination Framework).

Han har lovat att endast tjänstgöra en mandatperiod, med fokus på ekonomin, som har utnyttjats av USA och till stor del kontrolleras av dem.

Trots sin ungdom har han ett imponerande CV.

• Ordförande för ett mångsektoriellt konglomerat som täcker jordbruk, fastigheter, logistik och förnybar energi.
• Tidigare styrelseordförande för Al-Janoob Islamic Bank: som stod inför amerikanska sanktioner 2024 på grund av anklagelser om valutasmuggling till Iran.
• Ägare av TV-nätverket Dijlah och Taawon Hypermarket-kedjan. Även ordförande för Al-Shaab University och Ishtar Medical Institute.

Uppstigandet till makten

Ser ut som en smart kille. Han ansågs vara ett teknokratiskt ”blankt papper” och har odlat den bilden.

Han utsågs till premiärministerkandidat i slutet av april 2026, efter att USA motsatte sig pro-iranska kandidater, vilket skapade ett politiskt dödläge i Bagdad. Han godkändes av det antiamerikanska shiamuslimska blocket inom 25 minuter! De visste något som USA inte visste. Gissa….

Pragmatism

Al-Zaidis administration är pragmatisk och fokuserar nominellt på strukturella ekonomiska förändringar och institutionella översyner.

Så….

Han började med att avvisa en muta på 200 miljoner dollar och ge upp sin egen officiella lön.

Han inledde snabbt en omfattande antikorruptionsrensning och använde elitstyrkor för terrorismbekämpning för att gripa dussintals högt uppsatta politiker och parlamentariker och beslagta över 86 miljoner dollar i dolda kontanter, guld och fastigheter.

Han förespråkade avväpning av regionala paramilitära grupper och hävdade att alla vapen lagligt måste falla under ensam statlig kontroll, ett smart drag eftersom Irak har ett stort antal paramilitärer av olika övertygelser, och många av dem böjde sig omedelbart för kontrollen av den irakiska militären och integrerade sig med den – cyniker skulle säga tog över den.

Men amerikanska och israeliska flyganfall mot Popular Mobilization Forces (PMF) (se här, ö.a.) kommandostrukturer, och intensivt ekonomiskt tryck från Washington på den irakiska regeringen, har lett till att grupper som Saraya al-Salam, Asaib Ahl al-Haq och Kataib Imam Ali, som redan står Bagdad nära, har inlett vapeninlämningsceremonier och gått med på integration. I slutändan kan USA komma att ångra detta.

Al-Zaidi satte en deadline för avväpning den 30 september 2026, vilket skulle sammanfalla med det slutgiltiga utträdesdatumet för de USA-ledda koalitionsstyrkorna, vilket i stort sett tvingar USA att faktiskt lämna.

Al-Zaidi kommer att besöka USA, Iran, Turkiet och Saudiarabien för att säkra ekonomiska och energirelaterade partnerskap och positionera sig som en neutral aktör, vilket han verkligen inte kan vara i detta nya geopolitiska ekosystem.

Han kommer att träffa Trump i juli – och säga till honom – affärsman till affärsman – vad han vill höra – ”allt är under kontroll, vi är på din sida”.

Hur ligger det till med Motståndsaxeln?

Vissa grupper – Kataib Hezbollah, Harakat Hezbollah al-Nujaba och Kataib Sayyid al-Shuhada – har kategoriskt vägrat att lämna in sina vapen. De politiska grenarna av dessa miliser innehar ungefär en fjärdedel av platserna i parlamentet och är viktiga delar av samordningsramverket – den regeringskoalition som utsåg al-Zaidi. De hävdar dock alla att de redan har en viss grad av ”anknytning” till militären.

Tänk på att Motståndsaxeln i sig inte är PMF, även om PMF-grupper kan tillhöra den. AoR (Axis of Resistence, motståndsaxeln, ö.a.) är transnationell och inkluderar Houthierna, Hamas, Hizbollah och andra grupper.

Eftersom de största fraktionerna inom den irakiska AoR nominellt är en del av PMF (Popular Mobilization Forces) kan Axelrörelsen dra nytta av PMF:s inflytande på stora ekonomiska nätverk, regeringsministerier, för att inte tala om möjligheten att dra nytta av hundratusentals stridshärdade krigare utrustade med avancerade vapen som fiberoptiska drönare.

Att avväpna dem skulle aldrig kunna bli en standardpolisoperation; det skulle kräva att hela Iraks politiska struktur efter 2003 demonteras. Ingen skulle överväga att försöka.

Den irakiska Motståndsaxeln kommer att förbli oberoende och kan bli starkare snarare än svagare.

Åter till MOSSAD-historien, om USA återigen sätter igång med sina stridskrafter i Irak skulle det bara utsätta amerikanska styrkor för risker och sluta som ett fullständigt misslyckande.

Just nu står Irak inför ekonomisk kontroll och utpressning från USA. Men USA har förlorat hegemoni i Asien. I takt med att imperiet förfaller, minskar även dess förmåga att utöva makt, både ekonomisk och militär.

Irak är fattigt. Om USA är fast i massiva ekonomiska och politiska problem, vilket det säkerligen kommer att bli – inte just nu – men någon gång – kan Irak vända sig till BRICS – Iran, Ryssland, Kina för hjälp. Kina är redan starkt investerat i Irak.

För miljontals shiamuslimska irakier har PMF helig legitimitet eftersom de svarade på storayatollan Ali al-Sistanis fatwa från 2014 att försvara Bagdad när den reguljära armén kollapsade mot ISIS. De är den främsta anledningen till att landet inte föll till kalifatet. Det var inte amerikanerna.

PMF är ett socioekonomiskt imperium som kontrollerar offentliga kontrakt, anläggningsarbeten genom sitt Muhandis General Company och gränshandel. Eftersom staten helt finansierar sin mångmiljardbudget är hundratusentals arbetarklassfamiljer direkt beroende av PMF:s löner och pensioner, vilket säkrar en lojal inhemsk bas.

Så den nya premiärministern måste gå försiktigt fram.

Läs dock mellan raderna.

Ju närmare PMF integreras med den reguljära militären, desto mer makt har den och desto mer nationalistisk är militären.