Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid – intresset idag?

1
267

Denna recension av boken “Vi två är ett. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid” har skrivits av Jan Bergsten, som är mångårig recensent i bland andra FiB /Kulturfront och bibliotekarie och som bor i Bromma.

Han har tidigare publicerat en recenson av samma bok i Folket i Bild Kulturfront nr 11 2019 med titeln “En djup källa att ösa ut – oavsett om du blir irriterade eller ej.”

Jan Bergsten skriver nu till mig “Jag har gjort små ändringar från FIBs version som gör den tydligare och mer skarp.”

Själv läste jag Sartres böcker “Äcklet” och “Muren” i tonåren och “Existentialismen är en humanism” i 20 års ålder, medan min fru läst flera böcker Simone de Beauvoir, däribland “Det andra könet” och “Mandarinerna.”


Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid.

Sällan har en bok utkommit i större otakt med tiden, präglad av meetoo rörelsen än den här. En kritisk studie över Jean-Paul Sartre och den stora feministikonen Simone de Beauvoir. Så har den också i stort sett förbigåtts med tystnad mainstreammedia. Radarparet Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir är ett outtömligt ämne. Deras liv och författarskap upphör inte att gripa, oroa och förundra generationer av läsare och litteraturen om de två utgör i sig nästan en genre.

 

Förra våren utkom ännu en bok om paret, som enligt förlaget sägs vara det första omfattande svenska originalverket om Sartres och Beauvoirs liv och verk. Bokens författare Sten Andersson (f 1947) är filosof och sociolog som, utöver en mängd översättningar, skrivit en rad egna böcker. Den senaste var Filosofen som inte kunde tala (2012), ett personligt porträtt av Ludvig Wittgenstein.

Det som gör Sartre och Beauvoir ständigt aktuella är deras öppenhet mot världen, viljan pröva och undersöka allt, att inte ta något för givet. Förmågan att ständigt vara beredda att kunna ompröva och förkasta vad de en gång anammat. De satte sin trygghet på spel för att leva i enlighet med sina idéer om hur ett meningsfullt liv skulle vara. Just detta att de i sina egna liv var beredda att pröva idéers hållbarhet ökade deras trovärdighet och framförallt fick det dem att framstå som levande och sårbara exempel på det som de själva hade skrivit och förfäktat.

Sten Anderssons studie är vittfamnande och täcker stora delar av deras verksamhet. Han skildrar deras liv ända från barndom till mannaålder och ålderdom, genom det som de själva har skrivit och det som är om dem. Andersson behandlar huvuddragen i deras författarskap; essäerna, romanerna, dramatiken, de filosofiska skrifterna och de självbiografiska verken. Deras rastlösa verksamhetsiver tillsammans med det hektiska sällskaps- och kärleksliv de upprätthöll, förefaller idag nästan övermänskligt.
När väl anden hade släppts ut ur flaskan och bägge hade blivit publicerade, så förblev de i ständig verksamhet livet igenom. Men utöver att vara skrivande intellektuella var Sartre och Beauvoir två offentliga intellektuella på ett sätt som saknade motstycke.

De hade lovat varandra att deras liv skulle vara ett offentligt liv. Ett löfte som de med råge uppfyllde.

Sten Andersson prövar Sartre mot Sartre. Han använder Sartres egna metoder både på honom själv och på Beauvoir. Andersson undersöker sambandet mellan människan och verket. Det var just så som Sartres själv gick tillväga i sina biografier över Jean Genet, Charles Baudelaire och i den stora Flaubert-biografin. Det vi får ta del av är en psykologisk, sociologisk och filosofisk studie som sätter in Sartre och Beauvoir i deras historiska och kulturella ram. Det är inte alldeles lättsmält men hur skulle det kunna vara det?

Sartres filosofiska huvudverk Varat och intet är ett erkänt svårgenomträngligt verk, som förmodligen inte många läst rakt igenom.

Just detta att vilja pröva Sartres metod mot honom själv har sina förtjänster, men är till vissa delar mindre lyckat. Studien är polemisk i Sartres´egen anda. Andersson angriper både Sartre och Beauvoir för aningslöshet, lögnaktighet, svek och grymhet. Det är hårda domar han utdelar.

Han kommenterar hånfullt deras leverne på ett sätt som förtar mycket av värdet av den här studien och som i mina ögon är fullkomligt onödiga. Lever man ett så öppet liv som Sartre och Beauvoir gjorde så gör man sig till måltavla för kritik, deras mindre smickrande sidor står uppenbara för alla och envar. Samtidigt blev deras offentliga jag ett skydd, i tider när de blev alltför obekväma och hoten mot deras säkerhet tilltog.

De var aldrig rädda för att göra sig obekväma och när Sartre uttalade sitt stöd för Algeriets frigörelse från Frankrike så sprängdes Sartres lägenhet i luften. Även en annan av hans bostäder bombades.

Vi två är ett är en kritisk studie om Sartre, som ägnas det största utrymmet i boken, men i ännu högre grad riktas kritiken mot Beauvoir. Andersson gör ett slags karaktärsanalys av de båda. Sartre var skarp i skrift, men vänlig och konflikträdd i umgänget med andra. Konflikterna med vännerna gick så till att Sartre helt sonika bröt kontakten utan varken gräl eller tumult. I efterhand kunde han ofta uttrycka sig uppskattande om de som han hade brutit kontakten med.

Andersson beskriver honom som en totalt opålitlig människa, men inte desto mindre var han en djupt lojal person mot sina vänner och den långa raden av älskarinnor.

Beauvoir är i författarens ögon av en ännu mer tvivelaktig karaktär. Han skildrar henne som grym, oärlig och svekfull. Sartre och Beauvoir levde i ett öppen relation som tillät att de hade andra relationer. Men många bland dessa som de hade kärleksrelationer med betalade ett högt pris för att vara en del i deras överenskommelse med varandra, menar författaren. Jag skulle tro att ett syfte med boken är att tillbakavisa bilden av Sartre som en dålig älskare och mansgris, att Beauvoir på intet sätt var mer moraliskt högtstående än Sartre. Om han var en mansgris så borde hon kallas för en kvinnogris skriver han. Det syftet kan kännas väl småaktigt och mindre intressant.

Sartres opålitlighet var programmatisk. En människa att lita på, en som stod vid sitt ord, en ärlig människa, en sådan människa var, enligt Sartres uppfattning det rakt motsatta till vad den yttrade. Att uttala sig på ett sådant sätt om sig själv gör bara en som det inte är lönt att lita på, en som inte känner sig själv, menade Sartre. Mitt jag är inte mitt, hävdade han. Medvetandet är, enligt honom som ett tomt blad. Han sa sig vara oförmögen att ta sig själv på allvar.
Enligt existentialismen så som Sartre utvecklade den, var människan fri att handla och göra vad den ville. Existentialismen i hans tidiga tappning var en individualistisk filosofi. En filosofi för den ensamma. Den mänskliga friheten är det som skiljer oss från tingen. En sko är en sko, är den något annat är det inte längre en sko. Men vi är inte förutbestämda att vara det som andra har sagt att vi är. Existentialismens tes enligt Sartre är att vi är dömda till frihet. Den största friheten är negativ. Det är förmågan att säga nej.

När Dostojevskij säger att om Gud inte finns så är allt tillåtet vänder Sartre på resonemanget och säger att om Gud inte finns, finns inga ursäkter.

Erfarenheterna från andra världskriget, tiden i tysk fångenskap och därefter sitt deltagande i motståndsrörelsens kamp mot den tyska ockupationen, påverkade hans tänkande på ett genomgripande sätt. Han skriver nu att varje människa är politisk. Friheten framstår nu för honom som något som bara kan skapas med andra, inte mot de andra.

Hans projekt blir nu att skapa en existentiell marxism, befriad från en historisk determinism och rå marxism-leninism som i hans ögon var alltför grov. Alltför många viktiga bitar i det mänskliga samhället var utraderat ur klassisk marxism ansåg han.

Sartre och Beauvoir hade en uppfattning i varje fråga, uppfattningar som de båda, men främst Sartre kunde överge för en annan. Ombytligheten var som skildrats en del av hans natur, såväl genetiskt som som programmatiskt, men för den saken skull skulle det skulle inge vara felaktigare än att kalla Sartre vindflöjel. Han fångade upp en anda som rådde i tiden, han gav ord för det som många kände. Det var tid för något nytt att födas efter det nyss timade andra världskriget.

Dörrarna hade i ett slag slagits upp på vid gavel. Världen var ung. Sartre och Beauvoir var aktivister, skribenter, de talade och deltog i demonstrationer, reste runt och föreläste i världen, de samtalade med Fidel Castro och Che Guevara på Kuba, med Mao i Kina och Chrusjtjov i Sovjetunionen. De var överallt och inblandade i nästan alla stora debatter och konflikter. Det fanns en nyfikenhet hos dem, en glupskhet på allt som rör det mänskliga. Omkring sig hade de den så kallade Familjen. Det var ett kollektiv av skribenter, älskare och älskarinnor, filosofer och intellektuella. Deras kärleksrelationer var oräkneliga. De levde ett minst sagt ostyrigt, vi skulle nog beteckna det som ett helt sanslöst liv när det gällde sex, tabletter, droger och alkohol. Men de var produktiva intill utmattningens gräns. Båda gjorde avtryck. Vi lever med dem.

Trots Anderssons många spydigheter och utfall mot de två, tycker jag att det i bredd och djup är ett angeläget och värdefullt arbete författaren har åstadkommit, en källa att ösa ur, rikligt försett med en litteraturförteckning och ett stort personregister.

1 KOMMENTAR

  1. Läser inga böcker
    men….
    Socialisten och nestorn Bernie Sanders röjer fram som ett ånglok där borta i USA i Demokratiska Partiets primärval med den ena segern efter den andra för att bli presidentkandidat men varför så tyst på Global Politics?
    Kanske inte glädjeyra men någonting positivt borde man väl kunna vänta sig?
    Som jag förstår har ju Bernie Sanders alla möjligheter att reformera partiet åt vänster.
    Något som väl här borde uppskattas?

    “För Bernie Sanders har både pengar, den organisation som behövs och kan numer också kalla sig segrare i Nevada.”

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/jokern-bloomberg-kan-fortfarande-forandra-startfaltet

    Min anmärkning
    Numer är talspråk. Numera är skriftspråk.
    I min senare skolgång fick jag lära mig: “Skriv som du talar”
    I dag har jag förstått det var ett försök till kulturellt förändra språket i progressiv riktning åt vänster.
    En frigörelse från den gamla konservativa ordningen och noggrannheten.
    Då tog jag åt mig och köpte konceptet utan att tänka närmare på det.
    Men nu inser jag politikerna lurade mig på ordningen i språket genom sin ambition att förändra samhället.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here