En ny artikel href=”https://www.indianpunchline.com/asia-pacific-is-where-china-russia-no-limits-partnership-will-be-put-to-test/av M.K. Bhadrakumar
Maktdynamiken i nordöstra Asien genomgår en dramatisk förändring mot bakgrund av det strategiska partnerskapet mellan Kina och Ryssland, ”partnerskapet utan gränser”. Kollapsen av Kievs motoffensiv och förkrossande nederlag i kriget med Ryssland kan tvinga Biden-administrationen att sätta ”stövlarna på marken” i västra Ukraina, vilket utlöser en global konfrontation, och på samma sätt är relationerna mellan USA och Kina på sin lägsta nivå sedan normaliseringen i 1970-talet, medan Taiwanfrågan potentiellt skulle kunna bli en casus belli för krig.
Den nordostasiatiska teatern kommer säkerligen att bli en avgörande arena i den framväxande supermaktskonfrontationen, med den arktiska uppvärmningen och den norra sjövägen som kommer att tas i bruk, vilket kommer att belysa den strategiska betydelsen av ryska Fjärran Östern och Sibirien som kraftpaket för världsekonomin i 2000-talet… århundradet, kombinerat med dess nuvarande status som världens främsta kärnkraft.
Resultatet av kriget i Ukraina kan vara den sista chansen för USA att hindra Ryssland från att uppnå sina mål. Det är detta som gör Fjärran Östern till den region som har störst betydelse för USA i sin globala strategi.
Symptomatisk för de ökande spänningarna kallade det ryska utrikesministeriet den japanska ambassadören på mattan i fredags, och en protest ingavs i ett ovanligt hårt språk då det visade sig att de 100 oskyldiga fordon som Tokyo lovade Ukraina förra veckan i verkligheten var pansarfordon och terrängfordon. Tydligen kunde Tokyo låtsas, eftersom Japans exportregler förbjuder företagen att sälja dödliga föremål utomlands!
Tokyo korsar en ”röd linje”, och Moskva är inte likgiltig. Utrikesministeriets uttalande på fredagen ”underströk att premiärminister Fumio Kishidas administration borde vara redo att dela ansvaret för civila dödsfall, inklusive de i Rysslands gränsregioner … (och) driva de bilaterala relationerna ännu djupare in i en farlig återvändsgränd. ” Sådana handlingar kan inte förbli utan allvarliga konsekvenser.”
På fredagen, i en videokonferens med general Liu Zhenli, stabschef för Kinas centrala militärkommission, uttryckte chefen för de ryska väpnade styrkornas generalstab och förste vice försvarsminister general Valery Gerasimov förtroende för utvidgningen av det militära samarbetet mellan två länder och noterade: ”Samordning mellan Ryssland och Folkrepubliken Kina på den internationella arenan har en stabiliserande effekt på världssituationen.”
Kinesiska medier rapporterade senare att de två generalerna kom överens om att Ryssland kommer att delta (för andra gången) i Northern/Interaction-2023-övningen organiserad av Kina, vilket signalerar ett nytt ramverk för Kina-Ryssland gemensamma strategiska övningar tillsammans med den gemensamma luftpatrullen över havet av Japan och Östkinesiska havet med sina strategiska bombplan. Den sjätte gemensamma flygpatrullen genomfördes för övrigt i tisdags sedan praktiken startade 2019.
Den stora händelsen är att förändringen i japansk politik under det senaste året — nära anpassad till USA när det gäller Ukraina; kopierar västerländska sanktioner mot Ryssland; leverans av dödliga vapen till Ukraina etc. — har orsakat betydande skada på de rysk-japanska relationerna. Ovanpå det gör Japans återmilitarisering med amerikanskt stöd och dess växande band med NATO (som vänder sig till Asien-Stillahavsområdet) vilket gör Tokyo till en gemensam motståndare till både Moskva och Peking.
Behovet av att stå upp mot denna nya amerikanska klient är starkt känt i Moskva och Peking, som också har en global dimension eftersom Ryssland och Kina är övertygade om att Japan fungerar som ett surrogat för amerikansk dominans i Asien och tjänar västerländska intressen. I en helomvändning, uppmuntrar Washington nu aktivt Japan att vara en självsäker regional makt genom att ta bort sina konstitutionella begränsningar för upprustning. Washington är nöjd med att Japan lovade en långsiktig ökning av försvarsutgifterna med mer än 60 procent.
Det som oroar Moskva och Peking är också uppkomsten av revanschistiska element – rester av Japans imperialistiska era – i de övre maktskikten under den senaste perioden. Naturligtvis fortsätter Japan att förneka sina grymheter under perioden av dess brutala kolonisering av Kina och Korea och de fruktansvärda krigsförbrytelserna under andra världskriget.
Denna trend är slående lik vad som händer i Tyskland, där de pronazistiska elementen också återtar egendom och position. Märkligt nog är en tysk-japansk axel närvarande i kärnan i Washingtons strategier mot Ryssland och Kina i Eurasien och nordöstra Asien.
Tyska Bundeswehr utökar sina stridsövningar i Indiska och Stilla havet och kommer nästa år att sätta in fler sjö- och flygvapenenheter till Asien-Stillahavsområdet. En färsk tysk rapport noterade: ”Intensiveringen av tyskt deltagande i regionala manövrar i Asien och Stillahavsområdet äger rum vid en tidpunkt då USA genomför rekordmanövrar i Sydostasien, i sina ansträngningar att intensifiera sin kontroll över regionen och fördriva Kina så mycket som möjligt.»
Japans motiv är lätta att förstå. Förutom att den japanska revanschismen underblåser de nationalistiska känslorna, är Tokyo övertygad om att en överenskommelse med Ryssland om Kurilöarna inte är att vänta nu, eller möjligen någonsin, vilket innebär att ett fredsavtal inte kommer att vara möjligt för att föra fientligheter från andra världskrig till ett formellt slut. För det andra visualiserar Japan inte längre att Ryssland är en ”balanserare” i dess oroliga relation med Kina.
För det tredje, viktigast av allt, eftersom Japan ser Kinas framväxt som ett politiskt och ekonomiskt hot, militariserar det sig snabbt, vilket i sin tur skapar sin egen dynamik av att både degradera sin maktposition i Asien och även integreras med västvärlden (”globalisering” ). Detta leder oundvikligen till att främja Nato i den asiatiska maktdynamiken, vilket skär djupt i Rysslands centrala nationella säkerhets- och försvarsstrategier. Följaktligen har de förhoppningar som tidigare hystes av strategerna i Moskva om att Japan skulle kunna avvänjas från USA:s omloppsbana och uppmuntras att utöva sin strategiska autonomi försvunnit.
I sin iver att integrera Japan i det USA-ledda ”kollektiva västern” överträffade premiärminister Kishida sig själv. Han agerar som om han är skyldig att vara mer lojal än kungen själv. Samma dag som president Xi Jinping besökte Moskva i mars, landade Kishida i Kiev som han sedan lämnade för att delta i ett NATO-toppmöte och började öppet lobba för upprättandet av ett NATO- kontor i Tokyo .
Kishida följde upp genom att vara värd för Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i Tokyo och ge honom en plattform för att offentligt håna Kina. Det finns ingen enkel förklaring till ett sådant överdrivet beteende. Är det enbart en fråga om momentum eller är det en kalkylerad strategi för att få legitimitet för uppstigningen av revanschistiska element som Kishida representerar i den japanska maktstrukturen?
Nordöstra Asien är nu utan tvekan en prioritet för Kina och Ryssland, med tanke på deras överlappande intressen i regionen. Natos expansion i Asien och den kraftiga ökningen av den amerikanska styrkan gör att försvarsstrategen i Peking och Moskva ser att Japanska havet är en ”gemensam bakgård” för de två länder där deras strategiska partnerskap ”utan gränser” borde vara optimal. De kinesiska kommentatorerna bagatellisera inte längre det faktum att rysk-kinesiska militära band ”fungerar som en kraftfull motvikt till USA:s hegemoniska handlingar”.
Det är fullt tänkbart att Kina och Ryssland någon gång inom en snar framtid kan börja se Nordkorea som en viktig aktör i sin regionala samordning. De kanske inte längre känner sig skyldiga att följa de USA-ledda sanktionerna mot Nordkorea. Om det skulle hända skulle ett antal möjligheter uppstå. De rysk-iranska militära banden har skapat ett prejudikat.
Det finns en sak de asiatiska länderna aldrig har lärt sig från sina europeiska grannskapsfolk i Europa: tilltro och gott grannskap. I Asien är knappast några länder som är gräns- eller havsgränsgrannar med varandra vare sig pålitliga grannar eller allierade -på egen fot. De historiska såren smärta fortfarande. Japan kan inte ens ta på sig historiskt bevisade illdåd begångna i Kina: för japanska högern har ”de inte inträffat”. Östra Asien har inte på långa vägar läkt sina krigsavslut 1945, 1949 och 1953.
Vi kan fråga oss varför. Kan det vara att just den amerikanska överheten vill ha det just så? Helt otänkbart är det faktiskt inte. Japaner visavi nord- och sydkoreaner litar inte på varandra, man kan sätta in Kina liksom Vietnam, eller Thailand eller Filippinerna i samma ekvation. Fientligheten och avogheten mot varandra finns där ännu.
Varför litar inte asiater på varandra? Varför finns ingen solidarisk och jämlik samarbetsanda, som den nu över 60-åriga europeiska jämlika tilliten och gemenskapen -som också dessutom gjort den europeiska ekonomin till världens största- men inte de asiatiska?
Vår trogne indiske skribent glömmer (avsiktligt?) i sin text ovan att nämna sin egen premiärminister Narendra Modis besök i Washington där Indien nu (tydligen?) kraftigt närmat sig de amerikanska Förenta staterna för att slå split mellan Indien och just grannen Kina. Men det vore kontraproduktivt rent ekonomiskt för hela regionen. Ändå görs det, utförs och informeras på presskonferenser.
Eller är detta ännu ett skickligt indiskt diplomatiskt spel? Det vet vi ännu inte. Det kanske inte går att utläsa redan nu. Indierna är kända för att erbjuda flera stormakter samma sak och sedan plocka de bästa erbjudandena. När västmakterna efter andra världskriget liksom inte litade på ett så stort före detta kolonialt jätteland som Indien, nu stående på egen hand, kom Moskva genom framför allt Chrusjtjovs och Mikojans skickliga hand till att bli de närmaste politiskt-militära allierade i Asien. Axeln Moskva-Dehli är ett begrepp. Inte ens den tidigare ledaren Stalin litade på det lösgjorda Indien, och ännu mindre Gandhi, som han ofta benämnde med mindre vackra diplomatiska ord.
Det har länge talats om att den ryska diplomatin skulle vara på väg att lösa den indisk-kinesiska knuten gällande omdiskuterade territorier och gränser i regioner som är nära och i Himalaya. Det är nog just den enda stormakt som kan närma sig både Indien och Kina tillsammans och utföra en sådan uppgift. Vi vet inte exakt hur ryska MID ställer sig till en sådan uppgift -säkert är man i grunden positiv.
Narendra Modis ”otrohet” med att flirta och nyligen umgås intimt med Biden i Washington kan vara ett sådant ”nytt” asiatiskt hinder -men kanske också en slags diplomatisk-politisk provokation till just mer engagemang för internt asiatiskt handlande att lösa den indisk-kinesiska irritationen och konflikten som varat i många decennier.
Modi sätter här verkligen BRICS (och dess rykte) på spel, och genom att erbjuda amerikanska engagemang även med militärt samarbete i Indiska Oceanen är detta ett stort hot för det kontinentala Asiens långsiktiga stabilitet och egna säkerhet, när man nu äntligen faktiskt fått ut amerikanska ockupationstrupper ur de misslyckade militär-politiska inträngandena i Irak och Afghanistan, för att inte nämna det tidigare Vietnam, som faktiskt också sedan kort tid tillbaka, sökt samarbete just med en amerikansk delegation häromsistens med hänsyn till Kinas alltmer tilltagande hårda politiska och militära ton i regionen, som inte gynnar dess grannars tilltro. Igen.
I regionen Fjärran östern, i Sydostasien och östra Asien -man litar helt enkelt inte alls på varandra och vill inte -som oftast- vara vänner. De skulle sannerligen ha mycket att lära av europeiskt grannskap och samarbetsanda.
Skulle Asien med bättre grannskap och tillit klara sig bättre utan än med den amerikanska överrocken. Svaret är förmodligen: ja. Men då måste asiaterna lära sig tillit, tolerans och medkänsla för varandras historia och kulturer, liksom politik. Washington vill naturligtvis inte att allt detta skall inträffa; att asiatiska länder i regionen internt löser sina konflikter och allmänna sår och blessyrer. Det kanske är den viktigaste erfarenheten regionen har. Vissa länder vill ännu att det skall råda skarpa spänningar och avsaknad av tillit i hela det östra Asien. Vi kan gissa varför.
Känner Indien och Kina av Rysslands alltmer de facto tilltagande politiska och militära nedgång och därmed också diplomatiska svaghet och avgjort försvagande av det putinska systemet? Förmodligen. Det är därför vi nog ser indiska och kinesiska delegationer på vift ute i världen som säkerhetsalternativ till ett sammanfallet ryskt statssystem.
@Johan de Nauclér 24 juni, 2023 At 14:49
Där har du groteskt fel, och igen är du tydligt hjärntvättad av USA propagandan på Sverige media.
Glöm inte att jag har haft området som mitt hem i över 50 år, jag har även bott i Japan och talar japanska hjälpligt, och har många vänner i Japan.
Länderna, och än mer folken, i Asien står närmare varandra än vad västerlänningarna tror, eller vill tro, och vad USA skulle vilja. Alla hävdar nästan hetsigt sitt oberoende av de andra, men samtidigt finns mycket starka historiska band, där Kina alltid spelat en stark central och stark ledande roll. Krigen i Asien är främst, igen, USAs krig. USA utkämpade hela WW2 kriget i Still Havet för att tas kontroll av hela Asien, främst Kina, för att suga ut och plundra landet. Naturrikedomar och billig slavarbetskraft.
Jag behöver inte fråga mig varför. Att Japan inte erkänner illdåden i Kina, och Korea, har kulturella och historiska förklaringar, något som jag begriper mig på, men uppenbart inte du.
Nord och Sydkorea båda vill återförenas, men USA stoppar det för USA vill ta över kontrollen även över Nordkorea.
Jag träffar ofta på folk som talar och studera Japanska i Kina, och vv. i Japan. Hela japans kultur idag, deras skrivsystem och talspråk bygger på Kinas.
Att de asiatiska ekonomierna inte utvecklats beror på att USA intensivt stoppar det, precis som just nu desperat när det gäller Kina. Asien, likt Afrika, skall förbli ett amerikansk slavarbetarläger under USAs kontroll som skall lyda och tjäna USA med välfärd och rikedom, helt i enlighet med kolonialmakts kulturen. Problemet för USA nu är att bubblan håller på att spricka.
USA vill att Indien skall bli en USA vasall under USAs kontroll, men jag tror att det inte kommer att hända. USAs närmanden till Indien är bara prat och diplomati – hittills. Indien vet att man är beroende av Kina och Ryssland. Indien vill inte skapa ett USA beroende. En splittring med Ryssland och Kina vore katastrofal för Indien, och Indien förstår säkert.
Gränskonflikterna mellan Indien och Kina skapades av britterna, och spelar inte längre någon avgörande roll i umgänget mellan länderna.
Indiens statsskick, som dom pådyvlades av britterna, är det största hindret mot utveckling. Det fungerar inte utan blir alltmer en form av diktatur. Ett demokratiskt system som liknar Kina skulle passa Indien bättre.
Jag tror det är en helt riktig bedömning. USA trängs tillbaka överallt och är desperat. Symtomen är NATO, Ukraina, krigsförberedelserna både i EU, Sverige och i Asien, speciellt Japan, USA har ett fast grepp över Japan sedan WW2 och ockupationen har aldrig upphört med omfattande militära baser i Japan även idag.
Det är just det som är faran, USAs ökande desperation, USA kan mycket väl försöka provocera fram ett krig och skylla på andra, som Kina eller Ryssland. Precis som dom gjorde i Ukraina, eller i Tonkin bukten 1964, eller Irak 2003, WMD, vilka inte existerade, eller i Libyen 2011. USA har nyligen försökt i Xinjiang, Tibet, Hong Kong, Kazakstan, och Myanmar. Afghanistan är välkänt liksom USAs militarisering i i Sydkinesiska Havet, Taiwan, Guam, och Filippinierna.
https://www.rbth.com/politics_and_society/2017/05/10/why-some-russians-look-asian-759856
Varför ser vissa ryssar asiatiska ut?
Det finns mer än 190 etniska grupper bland de 142 miljoner invånarna i Ryssland, från etniska ryssar som utgör 78 procent av befolkningen till Ket-folket i Sibirien som är drygt tusen. De flesta etniska ryssar har ett så kallat europeiskt utseende, men det finns många ryska medborgare som skulle kunna klassas som etniskt asiatiska.
Rysslands etniska mångfald överraskar ofta turister, som förväntar sig att landet är mer homogent. Medan det finns mer än 190 etniciteter i landet, definierar Ryssland inte officiellt någon grupp som asiatisk.
Egor Kitov, en forskare från Center of Physical Anthropology vid Ryska vetenskapsakademin, menar att det finns tre möjliga definitioner av termen asiatisk i en rysk kontext.
För det första är asiater människor som bor i den asiatiska delen av Ryssland, säger Kitov till RBTH. För det andra är att vara asiatisk till stor del en fråga om självidentifiering utifrån språk och kultur. Turkiska och tungusiska människor kan listas som asiater, tillägger Kitov.
Varför är det ryska språket så svårt?
För det tredje kan asiater helt enkelt beskrivas som mongoloider. Bland dem räknade han upp Kalmyker, Evenks, Yukagirs, Buryater, Tuvans, Khakass, Chukchis, Korjaker, Eskimåer och Aleuter.
Det finns många fler etniciteter av den mongoloida rasen i Ryssland, förklarar han. Men att identifiera dem är exceptionellt svårt eftersom ”det moderna Rysslands territorium består av minst två raser: kaukasiska och mongoloida”, och efter många års samexistens har de blandat sig i alla möjliga proportioner.
Professor Ilya Perevozchikov, som var med och skrev den viktigaste läroboken för antropologistudenter i Ryssland, håller med Kitov. Han sa till RBTH att termen asiatisk är ganska missvisande och vag. Tatarer och kazaker med asiatiskt utseende, som han nämner som exempel, är av blandat ursprung och har både kaukasiskt och mongoloid blod.
Perevozchikov säger att ras och etnicitet inte alls hänger ihop. Ras är ett biologiskt begrepp, medan etnicitet bara är en social föreställning, tillägger han.
Hur många asiater bor i Ryssland? Enligt den ryska [http://%28http//www.gks.ru/free_doc/new_site/perepis2010/croc/Documents/Vol4/pub-04-01.pdf] folkräkningen 2010 finns det 193 etniska grupper i Ryssland. Följande är en lista över de tio mest folkrika etniska (traditionellt accepterade) asiatgrupperna i det moderna Ryssland, baserad på folkräkningsdata.
Även om många urbefolkningar i den ryska norra och fjärran östern (som tjukchis eller aleuter) är en del av den mongoloida rasen, är de tyvärr inte inkluderade eftersom deras antal är mycket små och i allvarlig nedgång.
Den ryska regeringen vidtar åtgärder för att bevara dessa gruppers kultur och traditioner genom att stödja deras föreningar och tillhandahålla praktikplatser till dem vid FN:s högkvarter.
Vem som exakt kan klassas som asiat är en debattfråga i Europa, Asien och USA. Enligt traditionella definitioner har Ryssland 9,5 miljoner etniska asiatiska invånare, som utgör 6,5 procent av landets befolkning.
I jämförelse, enligt Pew Research Center, utgör asiatiska amerikaner 5,8 procent av befolkningen i USA.
Största delen av den asiatiska befolkningen i Ryssland bor på landsbygden. De enda asiatiska samhällen som till stor del är urbaniserade i Ryssland är koreanerna, tatarerna, uzbekerna och kirgizerna.
Statistik visar att kvinnor är fler än män i det asiatiska samhället, vilket är i enlighet med en allmän rysk trend .
Ursprung i olika delar av Asien
Många asiatiska etniska grupper har en vag historia, vilket gör det svårt för moderna forskare att spåra sina förfäder. Buryater härstammar till exempel från sibiriska och mongoliska stammar och slog sig så småningom ner nära Bajkalsjön och den moderna ryska inre republiken Buryatia.
De nämndes först i ’Mongolernas historia’, det äldsta bevarade mongolisktspråkiga litterära verket från slutet av 1200-talet.
Kalmykernas historia är också tätt förbunden med en annan mongolisk stam – Oirats. De tidigaste skriftliga uppteckningarna om Tuvanfolket hänvisar till dem som Dingling.
De ryska myndigheterna i Vladivostok på 1800-talet hade ett positivt intryck av koreanska migranter. Källa: Arkivfoto
”Önskvärda asiater”: Hur koreaner bosatte sig i Rysslands Fjärran Östern
Tatarer och kazaker delar gemensamma förfäder och talar turkiska språk. Jakuter, bashkirer, uzbeker och kirgiziska folk tros också ha härstammat från turkiska etniska grupper med ursprung i Centralasien.
Många koreanska samhällen över hela Ryssland spårar sina rötter tillbaka till koreanerna som levde i ryska Fjärran Östern under slutet av 1800-talet. Koreaner, som lämnade sitt land på grund av fattigdom, anpassade sig snabbt till Fjärran Östern och bosatte sig på tomma jordbruksmarker.
Sovjetunionen deporterade de flesta av dem på 1930-talet till centralasiatiska länder, där de fortsätter att bo nu.
De inre republikerna Tatarstan och Yakutia har också stora etniska asiatiska befolkningar.
Många etniska grupper har ett representativt organ och kulturcentra. Den ryska regeringen har också inrättat Federal Agency for Ethnic Affairs.
Den ryska konstitutionen garanterar rätten för alla interna republiker att ha sina egna statsspråk, förutom ryska. Den garanterar också etniska gruppers rätt att bevara sitt modersmål och skapa förutsättningar för deras studier och utveckling.
Tyvärr flyttar många asiatiska människor från ryska republiker från sina hem till Moskva eller andra ekonomiskt utvecklade städer. 2013 flyttade mer än en halv miljon interna migranter till den europeiska delen av Ryssland.
Statistik om statliga löneskulder kan förklara behovet att lämna. Under 2015 var det sibiriska federala distriktet skyldigt sina anställda cirka 773 miljoner rubel (cirka 13,3 miljoner dollar) i efterskott, medan antalet i det centrala federala distriktet bara var 477 miljoner rubel.
Vilka är asiater
Den ryska regeringens folkräkning delar upp befolkningen på basis av etnicitet, men det är svårt att objektivt avgöra vilken grupp som kan klassas som asiatisk.
Definitionen av termen asiatisk varierar i olika länder. Storbritannien definierar främst asiater som människor av sydasiatiskt ursprung, vilket mestadels inkluderar indier, pakistanier och bangladeshier.
Både västerländska och östliga icke-statliga forskare håller inte med om definitionen av asiater, och även om de oftast brukar använda termen mongoloid finns det undantag.
Dr Marta Mirazon Lahr från Cambridge University tror till exempel att ”alla asiatiska populationer” kan grupperas under termen mongoloid.
Masniari Novita från Jember University i Indonesien säger : ”Asiaterna är en del av den mongoloida rasen medan asiater från den indiska subkontinenten är en del av den kaukasiska rasen.”
En stilguide från 2011 av professor David Blakesley rekommenderar att man använder termen asiatisk för att hänvisa till människor som bor i asiatiska länder som ”Kina, Japan, Korea och Vietnam” såvida inte en given situation gör det lämpligare att använda en specifik nationell term än att använda den bredare asiatiska termen.
https://www.rbth.com/politics_and_society/2017/05/10/why-some-russians-look-asian-759856
Kära läsare,
Vår webbplats och konton i sociala medier hotas av att begränsas eller förbjudas på grund av rådande omständigheter. Så för att hålla dig uppdaterad med vårt senaste innehåll, gör helt enkelt följande:
– Prenumerera på vår Telegram-kanal
– Prenumerera på vårt veckovisa e-nyhetsbrev
– Aktivera push-meddelanden på vår webbplats
– Installera en VPN-tjänst på din dator och/eller telefon för att få tillgång till vår webbplats, även om den är blockerad i ditt land.
Om du använder något av Russia Beyonds innehåll, helt eller delvis, tillhandahåll alltid en aktiv hyperlänk till originalmaterialet.
VARFÖR RYSSLANDHISTORIEN OM FÖRBINDELSERNA MELLAN RYSSLAND OCH ASIEN