Läs Förr och Nu!

7
699
Omslag till Förr och Nu nr 3 2019.

Tidskriften “FÖRR OCH NU – Tidskrift för en folkets kultur och historia” har återuppstått för ett par år sedan. Förr och Nu

Nummer 3 2019 är det senaste numret.

Förr och Nu är en kulturtidskrift som tidigare utkom mellan åren 1974 och 1996. Tidskriften var den gången en papperstidning i A5-format och utgavs med fyra nummer per år. Den redaktionella tonvikten låg på kultur, kulturhistoria, historia, konst och litteratur. Detta är ett försök att åter väcka liv i tidskriften, nu som en webbtidskrift.

Förr och Nu:s program och inställning uttrycks genom de fyra parollerna:
Försvar för yttrande- och tryckfriheten
För en folkets kultur
För en folkets historia
Antiimperialism

Varje artikelförfattare svarar dock själv för de åsikter hen framför.

REDAKTION

Ulla-Britt Antman
Jan-Olof Erlandsson
Jan Käll
Per-Olov Käll (ansvarig utgivare)
Anne Lidén


Innehåll i nr 2 2019.

NUMMER 3 2019
Ledare X: Tre europeiska intellektuella

OM KONST & KULTURHISTORIA
Anne Lidén Dansk guldålder på Nationalmuséum
Thomas Malm Gauguin och Tahitis nakna språk
HISTORISKT
Jan-Olof Erlandsson Opiumkrigen i Kina
AKTUELL POLITIK
Jean-Claude Michéa De gula västarna ur de undres perspektiv
TIDSBILD
Anders Björnsson UR PARALLELLDAGBOKEN mars-maj 2019
VÅRA VÄNNER
Om Förr och Nu på nätet


Anders Björnsson på Myrdalsseminariet i april 2019.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamhet på ledaren “Tre europeiska intellektuella” av Anders Björnsson, vilken handlar om Jan Myrdal, Heinrich Mann och Émile Zola.

Några nedslag i text, med referens till olika artiklar av Jan Myrdal:

* Det andra temat är det som dyker upp i full skala något år senare under brevväxlingen med Lars Gustafsson, utgiven i bokform som Den onödiga samtiden. Det som göras skall blev aldrig gjort, säger Myrdal där. Den kritiska men samtidigt tvehågsna eller lydiga intelligentian gjorde halt 1848 – det europeiska revolutionsåret – istället för att gå framåt. Revolutionen var ett löfte som de svärmade för men som de inte visade sig vara beredda att infria. Nu var det ”sent på dagen”, eländet ”ohyggligt mycket värre än det var 1870”, när Pariskommunen förbereds. Implicit i detta resonemang ligger en sats som jag tror att Myrdal aldrig själv har formulerat fullt ut,
nämligen att befrielsen från det borgerliga samhällets bojor inte enbart kan vara de undertryckta och utsugna klassernas eget verk, de måste ha ideologiproducenterna med sig – eller åtminstone en tillräckligt stor fraktion av den bildade medelklassen, den som lever inte på sitt kapital utan på sina ord, sina bilder, sitt mer eller mindre fria skapande. Gör de här människorna gemensam sak med de makthavande, eller viker de undan, blir all turbulens, all oro i leden, all hjältemodig gestik i längden en dödsdans, ett förlustföretag.

* Den tyske författaren Heinrich Mann menade att de ryska revolutionärerna hade inte lärt känna sitt samhälle primärt genom Marx, förklarade Heinrich Mann, ”utan genom att läsa den oavbrutna raden av stora sociala romaner från Gogol till Tolstoy”.

Detta skrevs 1935. Mann befann sig då redan i fransk exil – en av de allra första tyska intellektuella som hade blivit av med sitt tyska medborgarskap, ”ausgebürgert”, i slutet av augusti 1933. Heinrich Mann, Thomas storebror, var en nyckelperson i det antinazistiska motståndet. Till skillnad från brodern tog Heinrich prompt ställning mot Hitler, och till skillnad från denne var han resolut motståndare – en av de få som hördes, ”en av de få anständiga i den tyska litteraturen”

* Man kan fråga sig: Hade Heinrich Mann själv någon förebild, en role-model som europeisk intellektuell? Jag skulle vilja föreslå ett namn: Émile Zola. I en närmare ett hundra sidor lång essä om Zola kommer Heinrich Mann in på dennes inställning till Frankrikes situation i det fransk-tyska kriget 1870–71. Zola hade i sina skriverier häcklat det andra franska kejsardömets falska glans, ”det tygellösa berikandet” av spekulanter och sykofanter, och parallellt därmed lyft fram de utarmade massornas potentiella makt, de fattiga människor som väcks till liv och tränger sig fram och framåt på gator, i gränder, från bakgårdar. I striden mellan dessa poler ställer han sitt verk.

* Zola, Mann, Myrdal. Visst finns det skillnader, spänningar. Zola hade sitt blickfång på det franska samhället; han blev faktiskt motståndare till kommunen. Mann är europé: Die kleine Stadt spelar i en italiensk bergsstad, den historiska romanen om kung Henrik av Navarra och Frankrike – hans mästerverk – tillkommer under trettitalets exil [10]. Myrdal rör sig på de stora kontinenterna, utom Afrika. De lever alla och verkar i imperiernas tidsålder, men det är också då man ser början till någonting nytt: kolonial frigörelse, välfärdsstat, kvinnoemancipation. Tyngdpunkterna blir olika i de enskilda fallen. Sammantaget bildar de trots allt en mäktig intellektuell ådra.

7 COMMENTS

  1. “Varje artikelförfattare svarar dock själv för de åsikter hen framför.”

    Nej tack. Ingen respons från mig. Vad hen vill berätta har jag mindre intresse av.
    Däremot kan jag i de flesta fall gärna lyssna till honom eller henne.
    Jag står inte upp för utradering av kön så tidskriften Förr och Nu får leva sitt liv utan mig.
    Men tack ändå för erbjudandet 🙂

    (jag kan inte se något fel med att vara tydlig)

  2. Kan bara instämma i rekommendationen. Jag är varken någon konst eller kultur fantast, men historia intresserar mig mycket, för dagens händelser bygger helt på historien, antingen vi vill eller inte. Artikeln om Opiumkrigen och Kina är dessutom lite ovanlig, den är nämligen helt historiskt korrekt, något som man långtifrån alltid upplever när någon skriver om kinesisk historia. Den förklara även indirekt varför Kina idag inte kommer att ställa sig på knä för USA/UK ansträngningarna att återigen kuva dom genom att begränsa deras utveckling och teknologi med krav att underkasta sig USA/UK hegemonin och kontrollen. Den är väldigt lång, 3,200 ord, vilket är tre till sex gånger en ”normal” artikel. Dessutom väldigt detaljrik. En bra förbättring vore en inledande sammanfattning på omkring 200 till 300 ord i lättläst format och en så kalla ”catcher”. En bild som fångar uppmärksamheten och väcker intresset att läsa vidare.

  3. Nu är en av avsikterna med Förr och Nu just att publicera djuplodande och detaljrika – därmed långa – artiklar av en typ som hör hemma i “klassiska” kulturtidskrifter; men sådana har vi inte många av i vårt land.

  4. Jag kan inte hitta något ställe där det står att tidskriften kostar något. Men på ett ställe betonas att tidskriften Förr och Nu är gratis och då är det väl så. Men vilken tidskrift är gratis? Jag har aldrig hört talas om någon sådan tidigare. Om man undantar Vakttornet och liknande religösa organ men de kan å andra sidan knappast kallas tidskrifter. Tidskrifter måste finansieras men vem finanierar Förr och Nu? Faktum är en annan tidskrift och jag känner en sådan gatuförsäljare något. Försäljaren är socialt engagerad men får ändå en liten del av tidningspriset annars skulle de förmodligen inte ställa upp med allt besvär och arbete försäljningen innebär. Tveksamt om jag tycker Förr och Nu förtjänar kallas tidskrift. För om förutsättningarna är sådana som framgår vill jag hellre kalla Förr och Nu för blogg. Förmodligen politisk påverkansblogg liknande Global Politics men utan kommentarsfunktion. En blogg måste ju inte ha kommentarer. Det är snarare ett erbjudande och en möjlighet att göra bloggen populär. Däremot har Förr och Nu varit en tidskrift tidigare. Med alla kostnader som det innebär. Jag har varit med i facket. Facktidningen var obligatorisk, det gick inte avsäga sig den som regelbundet kom i brevlådan. Jag läste den ytterst sällan men måste ändå vara med och betala genom kontingenten. Det är likadant med TV och Public Service idag. Det går inte längre och avsäga sig utbudet. Det blir lätt och uppfatta TV som ett tvång. Men jag har inte haft någon TV sedan 2006 och inte för ett ögonblick saknat den heller. TV är precis som tobaksröka, alkohol och liknande. Onödiga njutningsmedel och dåliga vanor.
    Industrin har hittat ett sätt och tvätta kläder utan miljöförstörande tvättmedel som bl.a. övergöder haven. Människor som provat är entusiastiska. Men de saknar tvättmedelslukten. Dock inte jag. Som andra smak- och doftmedel ökar de bara med åren. Det är som med njutningsmedel överlag. Mycket vill ha mer. Jag vill inte ha några syntetiska doftmedel (parfymer) alls. Jag reagerar toxiskt enligt läkare. För en tid sedan cyklade jag förbi en flerfamiljshus där de tvättade i tvättstugan. Luften därifrån gick ut i det fria genom takventilation. Jag cyklade förbi cirka femtio meters avstånd och fick genast andnöd. Var tvungen och ta en annan väg hem. Tvätta utan tvättmedel ser jag som en stor miljövänlig framgång. Eller möjligen återgång till det mer naturliga. Tvättmedel typ dagens har inte funnits i evigheter. De finns nog de som läser den här bloggen som barndom minns hur man använde mer naturmedel vid klädtvätt. Jag minns rensåpan som var ett animaliskt fett. Jag tvättade en jacka en gång i rensåpa jag hittade i ett gammalt paket i källaren. Men jackan luktade efteråt. Inte så jag for illa av det men inte särskilt gott. Förmodligen hade den gamla såpan härsknat.
    Idag tror inte forskarna det går att tvätta utan tvättmedel. Men jag litar inte längre på forskares ord. Det där får man bilda sig en egen uppfattning om. Forskare har blivit vår tids auktoritetstro.

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Auktoritetsargument

    • Förstår inte varför du hänger upp dej på att tidskriften är gratis. Du delar ju med dej av dina tankar utan kostnad. Och dom är ju ändå obetalbara.

      • Tidskrifter kan aldrig ha tendentiös slagsida för då skulle de aldrig kunna gå att sälja mer än möjligen till ett begränsat fåtal. Om ens det. Det är skillnad mellan revy och propaganda. Jag kommenterar en viss blogg. Ingenting annat. Ett exempel på en “riktig” tidskrift är tidningen Fokus som också är en kulturtidskrift med politisk inriktning. Den tidningen kan man läsa utan att ha endast vänster- eller högerskor på båda fötterna.
        Politik i skrift måste inte bestå endast med propagandan som kärna.

        https://www.fokus.se/om-fokus/

        • Tidningen Fokus är i min åsikt bara en billig åsiktsblogg, inte värd uppmärksamhet alls. Skillnaden mellan en blogg och en tidning eller tidskrift. I min mening ganska enkelt. En blogg skriver utifrån en persons personliga kunskaper, erfarenheter eller åsikter. Bloggaren står i centrum och syns mest. En tidning följer de grundläggande journalistiska kraven. Grundkraven på ”journalistik”, är sanning, noggrannhet, objektivitet, oberoende, balans, riktighet, och ansvarighet mot läsarna. Berättaren syns eller märks inte alls. Det är berättelsen som är i fokus. De flesta MSM media är idag alltså i verkligheten bloggar, inte tidningar eller tidskrifter. Form och registrering är ointressanta.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here