Minns den stora segern över nazisterna vid Kursk för 80 år sedan!

Detta har skrivits av Mario Sousa, historiekunnig medlem av Kommunistiska Partiet. Först publicerad i juli 2018 på Jinge.se.

5/7 för 80 år sedan inleddes slaget vid Kursk, som är värdens hittills största pansarslag. Var av avgörande betydelse för andra världskrigets utgång. Här följer, för den intresserade, en något längre text skriven av Mario Sousa, busschaufför i Uppsala och medlem i Kommunistiska Partiet, om detta slag och om historieförfalskningen:

Efter nederlaget i Stalingrad försökte de tyska arméerna med alla medel att återerövra initiativet i kriget. Genom ”total mobilisering” ökade tyskarna sin armé med två miljoner man.
De arméer som hade kommit för att befria von Paulus fick ytterligare förstärkningar och inledde en offensiv i slutet på februari 1943. De lyckades återta Charkov från de sovjetiska fronttrupperna som hade intagit staden.

Men längre än så kom de inte. Offensiven stoppades snart av de sovjetiska trupperna, och tyskarna var tvungna att övergå till försvar. Deras mål blev istället att samla en mycket kraftig armégrupp med stora styrkor av stridsvagnar för att, under sommaren 1943, tvinga den sovjetiska armén att backa och överge staden Kursk och intilliggande område i en utsprång av fronten, den så kallad Kurskbågen. Detta skulle enligt nazisterna öppna vägen till att bryta den sovjetiska fronten.

Nazisterna drog samman 50 elitdivisioner med cirka 900 000 man, därav 16 pansar- och motoriserade divisioner och 11 pansar- och kanonvagnsbataljoner med 2 700 stridsvagnar och kanonvagnar, 10 000 kanoner och över 2 000 flygplan.
Till Kursk drog nazisterna 70 procent av de stridsvagns-divisioner som var förlagda vid den sovjetisk-tyska fronten med nästan alla nya tanks; ”Tiger” och ”Panther”, den tyska militärteknikens stolthet på området.

Även när det gäller flygplan skickades de bästa stridsflygplanen till offensiven i Kursk, som jaktflygplan Fokke-Wulf-190, attackflygplan Henschel-129 och bombflygplan Heinkel-111, samtliga med de allra modernaste vapensystemen.
Ytterligare flera flygplan tillfördes under striderna från andra områden av den sovjetisk-tyska fronten.
Det sovjetiska överkommandot var väl underrättat om nazisternas avsikter och förberedde sig för det kommande stora slaget.
Den sovjetiska industrin hade nu en produktionskapacitet som i kvantitet och kvalitet överträffade tyskarnas och de av tyskarna ockuperade och allierade länderna.

Dessutom hade Röda Armén förstärks med miljontals partimedlemmar och Komsomolmedlemmar. I slutet av år 1943 fanns 2,7 miljoner kommunister och nära lika många Komsomolmedlemmar i Röda Armén.

Det sovjetiska överkommandot bestämde sig för att vänta ut fiendens anfall. Man bestämde sig för att i Kursk bygga upp ett mycket kraftigt tiotals kilometer djupt försvar mot vilket tyskarna skulle förlora en stor del av sina styrkor. Sedan skulle de sovjetiska trupperna gå till motoffensiv och krossa fienden.
Den tyska offensiven började den 5 juli 1943. Natten till den 5 juli fick de tyska elittrupperna höra en personlig appell från Hitler: ”Varje befälhavare, varje menig är förpliktigad att med sitt medvetande inse denna offensivs avgörande betydelse. Segern vid Kursk måste framstå som en fackla för hela världen”.

Striderna var fruktansvärda med stora förluster i människoliv och materiel. De tyska stöttrupperna som anföll norrifrån avancerade cirka 10 kilometer in i det sovjetiska försvaret men var efter fyra dagar utan kraft att fortsätta offensiven.
De tyska trupperna som attackerade söderifrån lyckades avancera 35 kilometer in i det sovjetiska försvaret där de stoppades utan att ha nått det uppsatta målet.

Slaget vid Kursk
Vid vissa strider vid Kursk fanns hundratals stridsvagnar från både sidor inblandade samtidigt.
En vecka efter stridernas början, den 12 juli 1943, startade den planerade sovjetiska motoffensiven. I över en månad, till den 23 augusti, pågick den. Striderna var fruktansvärda och användningen av stridsvagnar den största någonsin.
Till slut kunde tyskarna inte stå emot Sovjets överlägsna krigföring och styrka. Än en gång blev den tyska armén besegrad och tvingades fly.
Den sovjetiska armén vann slaget om Kursk och nazisterna tvingades istället backa 150 kilometer från de ursprungliga linjerna. De lämnade efter sig tusentals utbrända stridsvagnar och flygplan. Den sovjetiska armén befriade städerna Orel, Belgorod, Charkov och många andra.

Tyskarnas nederlag var förödande. I slaget om Kursk (under cirka en och en halv månad!) förlorade tyskarna cirka 30 elitdivisioner, därav 7 stridsvagnsdivisioner, sammanlagt 500 000 man, 1 500 tanks, över 3 700 flygplan och 3 000 kanoner.
Efter slaget om Kursk, även om den fortfarande var stark, kunde den tyska armén aldrig mera återupprätta sin tidigare styrka.
Den förlorade också för resten av kriget det strategiska initiativet och förmågan till stora offensiver. Vid slutet av 1943 var det tyska överkommandot tvunget att från väst till östfronten förflytta ytterligare 75 divisioner och stora mängder av vapen och förnödenheter. Ytterligare 40 nya tyska divisioner skickades till östfronten det första halvåret 1944.

Men det hjälpte inte, i fortsättningen var det de sovjetiska styrkorna som dikterade krigsvillkoren. Denna uppfattning var också rådande bland de tyska generalerna. ”Efter Stalingrad visste vi att vi inte skulle vinna kriget och efter Kursk visste vi att vi skulle förlora det”, sas det bland dem.

General Konstantin Rokossovskij – befälhavare över centralfronten vid Kursk och senare marskalk av Sovjetunionen.
Strax efter det att de tyska trupperna började sin attack mot Kursk, den 5 juli 1943, startade den engelsk-amerikanska erövringen av Sicilien.
Den 10 juli 1943 gick de engelsk- amerikanska trupperna iland på Sicilien. De möttes av 2 tyska divisioner och 10 italienska divisioner.

De italienska trupperna på Sicilien hade ingen stridsvilja kvar, ville inte kämpa för den fascistiska regimen och kapitulerade utan strid. (Enligt Hitler ville ”italienarna inte slåss, de blir lyckliga när de kan lägga ner vapen och ännu lyckligare om de kan sälja dem”.)
De tyska divisionerna retirerade under strid och den 17 augusti blev ön säkrad för de allierade. Det var ett glädjande besked för hela den antifascistiska världen. Den engelsk-amerikanska segern på Sicilien firades också i Moskva. Varje steg och varje meter jord, vunnen från fascisterna var givetvis en glädje för hela världen.

Men en del kalla krigs-författare har försökt göra erövringen av Sicilien till något det inte var. De försöker att jämföra erövringen av Sicilien med slaget om Kursk och dess militär-politiska betydelse. En löjeväckande jämförelse.
På Sicilien fanns 2 tyska divisioner och i Kursk 50! Dessutom blev det aldrig några stora slag på Sicilien, italienarna gav sig och tyskarna slog till reträtt. I Kursk förlorade tyskarna 30 elitdivisioner, på Sicilien inga divisioner alls!

Men historieförfalskningen slutar inte här. En del västerländska författare påstår att det var anfallet mot Sicilien och hotet om erövring av Italien som gjorde att tyskarna inte kunde samla tillräckligt med kraft för att anfalla Kursk. Enligt dessa historieförfalskare blev en del av de tyska divisionerna som var förlagda vid Kursk omflyttade till Italien vilket gjorde det lättare för Sovjet att vinna slaget om Kursk. Detta påstående är en fullständig lögn.