Rapport från sjudande 500-åriga Havanna med Kontinentalt Antiimperialistiskt Solidaritetsmöte för Demokrati, mot Nyliberalism.

12
376
Fyrverkerier i Havanna på 500-årsdagen.

Detta är en “Rapport från sjudande Havanna 1-18 november – i trots mot USAs mot utsvältningsblockad – med Kontinentalt Antiimperialistiskt Solidaritetsmöte för Demokrati, mot Nyliberalism, och Havannas Storslagna 500-årsjubileum” av Eva Björklund som besökt Kuba kanske 50 gånger.


Rapporten

 

Jag har just kommit hem från den vänligaste av huvudstäder, trygga Havanna, inget våld, inget förtryck. Trots decenniers miljondollarstöd från USA lyckas de kontrarevolutionära smågrupperna inte skapa någon folkligt rörelse i Kuba. Kubanerna böjer sig inte heller för USAs utsvältningsblockad som leder till varubrist och brist på drivmedel, och stoppar turistflödet från USA. Små familjerestauranger och lyxhotell står tomma, bristen på bensin leder till färre bussturer, lång väntan, väldig trängsel när vi pressar oss in trots allt, viss irritation emellanåt. Men, inget gnäll, folk vet vad de har och tar hand om varandra.

Militärkupp i Bolivia

På teve ser vi något annat, USA-stödd militärkupp i Bolivia, som med extremt polis- och militärvåld slår ner och har ihjäl ursprungsfolk, vänsterpolitiker och studenter som väller ut på gatorna till stöd för sin president Evo Morales, som militärkuppen tvingat att avgå och lämna landet. I Ecuador slår polis och militär ner de folkmassor som protesterar mot den nyliberala politik som utarmat folket, och detsamma i Chile.

FNs Människorättskommissionär Michelle Bachelet håller tyst om detta och om hur fascisterna i Bolivia med förnedrande våld bryter mot Internationell Rätt och arresterar de kubanska läkare som bistått fattigfolk med hälsovård.

Istället fortsätter hon att anklaga Venezuelas regering för förtryck samtidigt som hon stödjer den USA-tillverkade självutnämnda USA-styrda ”president” Guaidó, vars uppdrag är att ersätta den folkvalda regeringen med en USA-styrd. Men han lyckas trots USAs uppbackning ändå inte.

Det är ofattbart att detta kan ske, att det tillåts ske, som om Internationell Rätt och FN inte funnes. Och att Sveriges medier och regering inte tydligt fördömer en uppenbar militärkupp mot en folkvald ledare. Utrikesminister Ann Linde tar upp kampen med sin föregångare på posten, som gav sitt stöd åt USA-tillverkade, självutnämnde presidenten, Guaidó i Venezuela.

Ann Linde slår nu till med att välkomna militärkuppen i Bolivia. I en intervju med TT återupprepar hon bolivianska extremhögerns konspirationsteorier och ser positivt på det som har hänt, dvs att vänsterpolitiker och ursprungsbefolkningens aktivister får löpa gatlopp, slås ner, förnedras och mördas. Husbondens röst ….

Här i Havanna samlade ICAP (Kubas institut för vänskap med folken) ambassadörer och kubanska ledare till stort protestmöte mot militärkuppen i Bolivia och våldet mot folkliga rörelser i Ecuador och Chile. ICAPs ordförande höll tal, liksom Bolivias ambassadör. De krävde fri lejd för de kubanska hälsoarbetarna i Bolivia, som arresterats och anklagats för att ha uppviglat folket till protesterna.

Från optimism till kalldusch.

Allt detta kom som en kalldusch för oss 1300 deltagare på ICAPs och Kubanska Fredsrådets Kontinentala Antiimperialistiska Solidaritetsmöte för Demokrati, mot Nyliberalism (se Dick Emanuelsons och mina rapporter på denna hemsida). Vårt möte andades optimism och kamplust.

 

Efter många års högervridning och kupper i Latinamerika gladdes vi åt att Brasilien nya extremhögerregering tvingats frige folkhjälten Lula, oskyldigt dömt för korruption. Och att progressiva presidenter valts i Argentina och Mexiko efter de nyliberala föregångarna som försämrat folkens levnadsvillkor. Vi hoppades att högerterrorn skulle ebba ut.

Även här i Havanna fylldes gatorna av folkmassor

Men inte för att protestera, utan för att fira Havannas 500-årsjubileum med överväldigande entusiasm och ett fantastiskt program, jättekonserter på trappan till nyrenoverade Capitolium med gyllene kupol, för enorm folkmassepublik som jublade, och som hela landet kunde se på TV.

Konserter, teater, utställningar, centralt och runt om i län och kommuner, men framför allt i Havanna. Galaföreställningar på stora operan och andra konsertsalar, både klassiskt och stora afrokubanska konserter, jazz och dansmusik.

Gamla Havannas gator var sprängfyllda av folk, av kubanerna själva som vida överflyglade de turister som nu visserligen är många, men tiotusentals färre utan USA-turisterna, som lyser med sin frånvaro.

Fyrverkerier som fyllde hela himlen över Havanna på kvällen den 15 oktober, för att vänta in födelsedagen den 16:e.

Och Hans Höghet kungen av Spanien, med drottning, kom på statsbesök med pompa och ståt, mottagna av stadsantikvarien och Havannaupprustningens enastående regissör, Eusebio Leal, tyvärr mycket sjuk, och svag, men ändå upprätt när han mottog Spanska kungadömets stora medalj.

Svensk miljonär donerar Hemingwaybyst av svensk skulptör.

Den 17 november var svenska Havannabor, turister och Sveriges kulturattaché inbjudna till Hemingways gård i Guanabacoa, där en Hemingwaybyst av den svenske skulptören Jan Falkman avtäcktes med trombonfanfar. Mycket folk, musik, drinkar och tilltugg, och jag nöjd och glad också över att Sveriges kulturattache är så aktiv i kulturlivet i Kuba.

I gryningen dagen därpå frigavs de 207 kubanska läkarna och ytterligare drygt 500 kubanska biståndsarbetare i Bolivia och fick flyga hem. De hade arresterats av militärjuntan, och anklagats för att vara ansvariga för det folkliga gatuupproret mot militärkuppen.

Min sista kväll firade jag med min gamla goda vän Orlaida Cabrera, länge ICAPs ansvariga för Nordens vänskapsföreningar, men sedan några på Kubas Fredsråd. Vi gick på folkfyllda gator till Katedralstorget i Gamla Havana, till krogen ”El Dandy” som drivs av svenske Victor Rising med kubansk hustru, och där väggarna är fyllda av pappa Anders Risings fantastiska foton, och där de serverar utsökta rätter, i jovial stämning.

Sen tog vi oss hem i en kooperativ liten buss, ett privat busskooperativ, som kör turer och tar mer betalt än de vanliga bussarna, men tillräckligt billigt för att ändå bli fulla.

 

 

12 COMMENTS

  1. Det här är utan tvekan det mest vänstervridna inlägg jag någonsin läst på Global Politics.
    Så gott som omgående infann sig känslan av surrealism.

    Hur känns det då att komma hem till “trygga lilla Sverige” igen där skjutningar, våldtäkter, mord och sprängdåd kommit att höra till det vanliga livet så pass att ingen längre reagerar?

    Natten mellan fredagen och lördagen i Lund. En explosion i översta våningen i en hyresfastighet så murad vägg av betongsten + yttervägg av fasadtegel samt innerväggar blåses ut så ett stort hål gapar i husfasaden. Men det räcker inte. Även lägenhetens kraftiga ytterdörr rämnar.
    I media påstås några mindre sprayflaskor i kökets ugn orsakat den bombliknande explosionen.
    Ska jag tro på det här?

    Det är en rent skrämmande utveckling i Sverige för närvarande. Statsministerns kommentar är tyvärr inte mindre skrämmande:
    “Vi såg det inte komma”
    Lite bättre sinne för framtiden borde väl en ledande politiker ändå ha?

    Det är lördag idag och jag har redan lyssnat på Henrik Jönsson.
    Dagen ord får bli ‘moral’.
    Henrik menar att makthavare idag försöker styra samhället med nymoralism.
    Jag kan på sätt och vis förstå det när en ung kvinna, Greta Thunberg, lyckas skapa moralpanik och på så sätt underblåser den här nymoralismen som vad jag förstår är dagens “revolutionära” metod att förändra samhället i grunden.

    I den här nymoralismen ligger också en “tillväxtfientlighet” där Kuba kan betraktas som förebild trots att folket där som jag förmodar inget hellre önskar än att få en levnadsstandard och ekonomisk tillväxt i paritet med västvärlden.
    Konstigt vore det väl annars?
    Och om inte, hur tänker dom då?

    • Ja, du reser frågan om vad vi kan lära av Kuba.

      Möjligheten att folket ganska lätt avsätta politiker som inte sköter sig. Mer demokratiskt i detta avseende än i Sverige

      Kuba:s förnämliga hälso- och sjukvård trots mycket lägre BNP.

      Kubas: Stora hjälpinsatser inom området hälso- och sjukvård utomlands. Kuba sände 500 läkare till Ebola-epidemin i Afrika, mer än något annat land. Ut gästblogg-artikel av Gabor Tiroler, som besökt Kuba flera gånger och varit hjälparbetare inom sjukvårdsområdet i Afrika.Che Guevaras internationalism lever -Kuba sänder 500 läkare mot Ebola!

      Världshälsoorganisationen WHO, däremot, har gång på gång lovordat Kubas egen hälsovård och dess internationella bistånd och självaste FN-chefen har framhållit Kuba som en förebild (”role-model”) på hälsoområdet och prisade ännu en gång landets insatser i den just nu pågående kampen mot ebolaepidemin.

      Medicinsk personal i Kuba är väl förberedda för sådant arbete. Deras eget land är ett låginkomstland i tropikerna med knappa resurser och de har en kultur av solidaritet och medkänsla. Svarta, vita och färgade (om man får använda så primitiva beteckningar) arbetar tillsammans i det flerrasiga samhället, och det är också en fördel när de kommer till Afrika. Det har jag med egna ögon kunnat bevittna när jag verkat i Moçambique, Angola och Etiopien på sjuttio, åttio och nittiotalet.

      Det finns såväl regeringar som frivilligorganisationer som har samarbete med Kuba. Mest omfattande är Venezuelas ersättning för en del av Kubas hälsoprogram. Men även länder som Brasilien, Norge och Belgien stöder Kuba i dess hälsobistånd. Kanada deltar i en rad forskningsprojekt med universiteten.

      Som ett alternativ till att skicka kubanska läkarlag har Kuba också utbildat tusentals fattiga ungdomar från Latinamerika, Afrika och Asien inom hälsoyrkena. Ungdomarna har fått en fullvärdig utbildning helt kostnadsfritt på det enda villkoret att de återvänder till sina ursprungssamhällen. Medan USA, England och EU-länderna dränerar u-länder på utbildade yrkespersoner, vilket förutom fattigdomen är en bidragande orsak till ohälsan, skickar Kuba dit dem.

      Helt osannolikt men ändå ett faktum är att USA har ett federalt program för att förmå just kubanska läkare att överge sina arbeten såväl i sitt eget land som i katastrofområden i andra länder och emigrera till USA där de får en särskild förmånlig behandling, pengar och anställning.

      Kommer den nya svenska regeringen att återuppta samarbetet på det medicinvetenskapliga området som både kubaner och svenskar minns med saknad? Då kommer Kuba att kunna bidra ännu mera till att förhindra ebolaepidemins spridning. Inte bara Västafrika skulle vara hjälpt av detta utan även mera näraliggande länder som Spanien, Storbritannien och Norge där de första fallen som bekant har dykt upp. Ligger det inte i vårt eget intresse också?

      Om nu Sverige inte har kapacitet att skicka personal att bekämpa farsoten kunde vi väl backa upp det land som överträffat sig självt med den otroliga insatsen på femhundra specialister?

      Tänk om den nya regeringen skulle minska Sveriges krigsinsatser bara i Afghanistan och använda resurserna till fredsinsatser i Västafrika. Sådana insatser skulle bli mycket effektiva om man samarbetade med Kuba. Där finns kunnandet och kulturen för ett solidariskt och internationalistiskt hälsobistånd av det slag som Che Guevara fortsätter att symbolisera.

      Det går att läsa mera om allt detta på http://www.svensk-kubanska.se/medicinare/index.html

      • Mycket bra svar Anders. Kuba sätter världen och det nyliberala vanvettet i perspektiv. Att ett fattigt litet land utsatt för världens värsta massmördares strupgrepp kan åstadkomma allt detta är helt fantastiskt.
        Gärna fler sådana vänstervridna inlägg tack.

          • Eller svårt att låta bli kanske?
            Jag har förstått det är något som driver.
            Måhända samma kraft som för mig hit?
            Men inte bara det. Socialister är som regel den snälla sortens människor.
            Jag räknar då den radikala 68-vänstern. Det som finns kvar alltså.
            Tyvärr är 68-vänstern barnlös. Helt eller nästan.
            De yngre radikala vänstergrupper som finns, AFA och liknande tillhör inte den familjen. De är heller inte lika snälla som 68:orna var (och är). Jag tycker de påminner lika mycket om ligister. Eller åtminstone ligist-artade fasoner.

            Jag tror därför (och hoppas) bloggen här fortsätter.
            Trots, vad jag väntar mig, kommande politiska motgångar.
            Men inte just för Kuba. Där tror jag socialismen överlever inom överskådlig tid.
            Jag tror nämligen USA (och EU?) vill ha Kuba just som ett levande exempel.
            Socialism tror jag närmast är odödlig som tankefigur.
            Men i jämförelsen med fri marknad räcker inte tanken. Det måste finnas något verkligt att hänvisa till också.
            Det här är extra viktigt nu när Sovjetunionen börjar försvinna bort i historien.

      • Du skriver “Kommer den nya svenska regeringen att återuppta samarbetet på det medicinvetenskapliga området som både kubaner och svenskar minns med saknad?”
        Kan du inte berätta mer om det, när och hur omfattande och när och varför det upphörde. Jag vet inget om det.

    • “Tillväxtfientlighet” översättning: betyder miljövänlighet, värna om naturen och miljön därmed även klimatet. Det är bankirvampyrens lakejer som förordar tillväxt till döds. Som bekant brukar inte bankirvampyrer jorden utan lever på ocker.

  2. På Svtplay finns det en rätt intressant dockumentär om Kuba i två delar, Dokument utifrån: Kuba, Castro och världen, Det är tydligen inte enbart av hjälpsamhet som man skickar ut sina läkare i världen.

    • Nej, av dem som kan betala (Venezuela t.ex.) får man betalt för den kunskap och de medicinska resurser man bistår med. Dock är det kanske bättre att exportera medicinsk kunskap och ögonoperationer än vapen, som många andra gör. Och den ekonomiska blockaden man utsätts för tvingar förstås kubanerna att exportera även medicinsk hjälp.
      Ock katastrofhjälp som till Haiti och andra platser tror jag nog inte att man fakturerar

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here