Samtidigt i Asien

1
828
Eurasien shutterstock_725108260

Nyligen jublade Admiral James Stavridis, före detta chef för NATO:s Europaavdelning, att Putin “kan vara det bästa som hänt NATO […] Jag spenderade fyra år som NATO:s Europaledare. Vid varje konferens och varje möte med högt uppsatta NATO-ämbetsmän försökte jag uppmana […de europeisk ledarna att…] ‘ni måste öka era anslag till militären.’ Jag lyckades inte på fyra år. Men på endast 48 timmar lyckades Putin”.[1]

James Stavridis

Den allmänna euforin kring, för att citera den amerikanska långtidsdiplomaten Chas Freeman, att “kriga till den siste ukrainaren” har sin naturliga förklaring, frånsett cementeringen av Europas roll som en gemensam amerikanska satellit samt simpel nationell vinning för vapen- och teknologiindustrin: att försvaga Ryssland och därmed göra sig av med ett av de större störmomentet i sin mobilisering mot Kina.[2]

I en februarirapport från Vita Huset, framgår det tydligt att Ukrainasituationen är en geostrategisk bifråga; huvudmålet är att möta det upplevda hotet mot västerländsk hegemoni i Asien, att ta kontroll över “vartenda hörn av regionen”. Numera passar inte 1800-talets koloniala språk, varför man måste framföra ursäkten att dominansen av “vartenda hörn” är ett nödvändigt svar på Kinas “våld och aggression som sträcker sig över hela världen” – en anklagelse som inte behöver kommenteras.[3]

Det är viktigt att ta en titt på vilka geopolitiska effekter denna tilltagna kampanj att ta över “vartenda hörn” får – en fråga som undvikits noggrant av pressen av ideologiska skäl. Viktigt är det för oss i Sverige (en av USA:s många europeiska marionetter) som integrerats i vad som framöver lär vara ett generellt “proxykrig” mot Motståndaren runtom i världen – för att låna den amerikanska UD-planeraren Eliot Cohens formulering.[4]

Den främsta fronten är förstås de länder i Kinas bakgård som helt enkelt inte övertygats om att fullt ut bli en del av Västs projekt att ta över “vartenda hörn i regionen”. Till och med de riktigt små länderna har sina förbehåll – någonting som stör inte litet. I Asienpressen kan vi läsa om den allmänna skepticismen gentemot de vita europeiska länderna som tagit sig till andra sidan jordklotet med ett “demokratiskt kall”:

Eftertrycket på mänskliga rättigheter och en ‘regelbaserad ordning’ ekar tomt i ljuset av de misslyckade krigen mot Irak och Afghanistan, olagliga drönarattacker och fortsättningen av Guantanamofängelset. Kanske det mest slående exemplet av amerikansk hyckleri i regionen [Oceanien] är USA:s kontinuerliga kritik mot Kina för att bryta mot Förenta Nationernas Havsrättskonvention, när Washington i själva verket aldrig skrivit under denna FN-konvention.[5]

En av de ledande tidskrifterna för västerländsk maktplanering i Asien, East Asia Forum, påpekar på ett uppfriskande ärligt sätt vad som lett till denna misstänksamhet och missnöje:

USA [och övriga Väst] har samarbetat, och kommer alltid samarbeta, med auktoritära regimer som man delar strategiska intressen med. [Man bör] inte falla ens för egen retorik om ‘gemensamma värden’ som en grund för samarbete mellan asiatiska och västerländska länder i att etablera en regel-baserad regional ordning. Engagemanget för liberala principer på hemmafronten bland många av regionens valda eliter är tunt som papper. På världsarenan är det upplevda hot, inte förmenta ‘värden’, som huvudsakligen formar hur asiatiska länder positionerar sig själva i den stormaktskamp som nu utspelar sig.[6]

President Duterte

Vid det här laget är gruppen av denna sortens ledare omfattande. Det mest dramatiska exemplet är kanske Filippinernas Rodrigo Duterte, som under flera år byggt en tortyrkammare i vilket regimen – med säkra mått den näst brutalaste i världen efter Egypten – slaktat åtminstone 35 000, främst bönder, aktivister, kvinnor etc. i sitt “krig mot de fattiga”.[7] Då Filippinerna valt att ingå i Västs “vartenda hörn” i Asien, kan landets “terrormaskineri” fortsätta “på övertid i att kuva oppositionen till det tyranniska  styret” utan att en viskning till protest yttras i Väst, för att citera landets största människorättsorganisation.[8] Till exempel har röster i det australiensiska parlamentet kallat på västerländska sanktioner mot landet: “Tillståndet av terror som Duterteregimen skapat är föremålet för [det förespråkade] sanktionspaketet. Det finns överväldigande bevis som visar att Duterte är ansvarig för tiotusentals döda människor […] Duterteregimen har nu utfört statsterror mot befolkningen”. General World Council of Reformed Churches tillägger dystert: “Duterteregimen har utfört systematiska brott mot mänskligheten”, och utöver den militära attacken mot befolkningen i södra Filippinerna har diktatorns “krig mot terror och motståndare dödat tusentals – Ändå har ingen rättvisa för denna statsterror utkrävts”.[9]

Svaret har varit precis det förväntade. Förra året utförde USA och Filippinerna 300 gemensamma krigsövningar, och detta året kommer de “fullskaliga operationerna” fortsätta, vilket försatt elitobservatörer i transliknande eufori.[10] Förra månaden utförde man den hittills största militärövningen med amerikanerna. Intressant nog, övade man dessutom “kontraterrorism och urban krigföring” – eller för att omformulera det i termer som har med verkligheten att göra: öva för att förbättra krigsförmågan mot sin egen befolkning.[11] Det var visst minst sagt ett bra tillfälle att utföra denna: endast två månader efter genomförandet av ett amerikanskt vapenpaket bestående av militärhelikoptrar värd $620 miljoner till Filippinerna.[12] Även Indonesien, där människorättsaktivister och dissidenter befinner sig “under större tryck från staten någonsin sedan Suharto-eran”, kan vältra sig i västerländsk selektiv givmildhet.[13] Nämligen, ett amerikanskt vapenpaket för $14 miljarder som slöts under februari i år.[14] Listan kan göras längre, men poängen är tillräckligt klar.

Förutsägbart nog, tillämpas repressalierna på en särskild grupp av länder som hindrar Väst från att ta kontroll över “vartenda hörn” genom sina relationer till Kina; som en generell princip tillämpas dessa huvudsakligen på de mindre mäktiga staterna. Förklaringen är enkel – så gott som hela regionen är tätt ekonomiskt bunden till Kina, snarare än till Väst. I en regional rapport kan vi läsa:

Kina befinner sig i hjärtat av den asiatiska värdekedjan och ekonomiskt beroende. Japans och Sydkoreas främsta marknad är Kina och en stor proportion av deras import från Kina kommer från deras egna firmor därifrån. Att frånkoppla ASEAN[-länderna] från den kinesiska marknaden, beräknar OECD, skulle innebära en 11% minskning av regionens totala BNP. Försök att göra sig av med handel med Kina skulle underminera handel i hela regionen.[15]

Ungefär 50% av Kinas export går till andra asiatiska länder, medan hela Europa och Nordamerika får cirka 40% tillsammans.[16] Det följer att det är de mindre mäktiga staterna i området som kan disciplineras, snarare än de mäktigare (Sydkorea, Japan etc.). Därför informeras vi om Västs operationer i exempelvis Laos, tillräckligt svag och beroende av Kina för att utgöra en måltavla, att: medan USA öppet anklagar Kina för att försöka […dominera länder som Laos och Thailand…], finansierar och dirigerar samt styr USA oppositionsgrupperna i Laos med det uttryckta syftet att störta Laos’ regering för att ersätta den med en mer Washington-vänlig sådan […] Ett Foreign Agents Registration Act-dokument från 2018 illustrerar tydligt hur nära laotiska oppositionsgrupper samarbetar med USA – inklusive genom flera möten i Washington DC där oppositionsfigurer diskuterar öga-till-öga med Washingtons regering kring deras försök ‘att förändra det kommunistiska systemet till en demokrati [dvs. en marionett till Väst]’. Frånsett att bombardera [under 1960-1970-talen, med 2 miljoner ton bomber] och att styra landet utifrån, har USA väldigt lite vad gäller dess relationer med Laos. Likaså många andra av de sydostasiatiska länderna, vilket förklarar varför Sydostasien föredrar att handla med Kina trots de kinesiska hoten USA hävdar finnas.[17]

I fallet Thailand, verkar operationerna få effekt, om än blandad, och landet har hittills i år köpt amerikanska vapen för över $1 miljard.[18] Militärövningar med USA skedde under februari, liksom flera fall av “djungelkrigföring” med Storbritannien för några veckor sedan, varefter man publicerade en viljeförklaring med en brittisk delegation om “fördjupad” militär integrering mellan länderna.[19] Om ledarna i Thailand blir alltför uppstudsiga, får de dela Kambodjas öde – embargo med syftet att “reducera inflytandet” Kina utövar, som USA:s handelsministerium uttryckte det.[20]

Det önskade målet hade förstås varit annorlunda: den optimala modellen för länderna i Asien är mycket lik Australiens och Nya Zeelands. Båda har i årtionden varit praktiskt taget spionerande utposter för Väst, och tjänar sina främsta syften nu genom att “övervaka kinesiska intressen i regionen”, för att citera en av de ledande australiensiska journalisterna, Nick Hager.[21] Detta, och att ännu mer integrera Australien i NATO:s militära infrastruktur är för övrigt det uppenbara syftet med AUKUS och AUKUS’ partnerskap med USA, liksom det är med att utveckla hypersoniska missiler som deklarerades alldeles nyligen, men som pågått sedan november förra året. Slutresultat: Australien “kommer bli perfekt för att stödja ett amerikanskt krig i Sydkinesiska havet”.[22]

Programmet är mer eller mindre en subvention från skattebetalare till vapenföretagen, vilket inte väcker särskild popularitet. När AUKUS förklarades varnade flera australiensiska fackföreningar att “arbetare inte har några intressen i ett krig med Kina eller någon annan. Vi bör försöka få till stånd vänliga relationer”, och så vidare.[23] Experten Binoy Kampmark, från Melbourne University, förklarade:

Invånarna har inte blivit tillfrågade, för att inte tala om konsulterade, om denna galna plan som syftar till vapenkapprustning. Demokrati behandlas i förbigående. På ett ohederligt sätt beskrivs affären kring hypersoniska missiler inför den australiensiska allmänheten som ett fantastisk tillfälle att visa sin självständighet, inte underordning [till USA och England]. Morrisons regering, och olika ämbetsmän, är öppet nöjda med de senaste utvecklingarna, vilket visar imperierna vad som verkligen krävs för att bli en wallah (underordnad tjänare) […] detta innebär att man gör precis allt för att göra Australien attraktivt, på ett existentiellt illavarslande sätt, för andra stormakter i regionen.[24]

Det är självklart att syftet är detta men inte defensivt, och det är en banal sanning att Kinas kärnvapenubåtar inte har en chans mot de Väst skickat till Sydkinesiska havet, och vilka Australien framöver skall utveckla.[25] Dessa fakta får Bruce Haigh, australiensisk f.d. diplomat och respekterad analytiker, att fälla följande kommentarer:

Hot, verkligt menade eller ej, och våld är stapelvaror i amerikansk diplomati […] Den kinesiska militära infrastrukturen i Sydkinesiska havet kan betraktas som ett svar på den amerikanska […] Faktum är att USA nu utnyttjar Australien […] USA kommer försätta norra Australien i ett tillstånd av kvasi-militarism. De använder Australien för att militärt konfrontera Kina […] Australien kämpar nu för att ha kvar sin suveränitet; det hade hjälpt markant ifall landet kunde förklara för USA att deras förhållande har sina gränser. Vi kan vara vänner utan att vara vasaller.[26]

Igen: i den Australiensiska intellektuella kulturen, som verkar vara mindre primitiv och mer öppen än vår, finns tongivande dissidens som vågar angripa dominerande ideologi och makt. Därför kan vi läsa av välrespekterade personer såsom Mike Scrafton, statsämbetsman och tidigare rådgivare till Försvarsministeriet, att:

Enhälligheten om försvarsfrågor har muterat till en demokratisk patologi. Passiva parlamentariker har förnekat allmänheten möjligheten att hålla regeringen ansvarig för dess försvarspolitik. Resultaten är alarmerande. Australien har tydligen varit förutbestämda att delta i ett krig [mot Kina] oundersökt och obestridd. Förtäckt i en ridå av munväder och jingoistisk sofisteri, har försvarssektorn låst fast Australien i USA:s strategiska projekt i Östasien och gjort detta bakom en mur av sekretess.[27]

Såsom är fullt förväntat, kommer elitskikten i landet därför inta samma ställningstagande som dess mästare, och ärligheten i denna är uppfriskande. Ta exempelvis Solomonöarnas senaste pakt med Kina – ett land de inte förrän 2019 hade meningsfulla relationer med – som innebär att man kan kalla in kinesiska säkerhetsstyrkor vid begäran, i utbyte mot att kina kan använda öarnas hamnar och skicka militär till infrastruktur man har på plats; inga havsbaser. Det orsakade nästan hysterisk ilska. I den australiensiska pressen kunde man läsa till och med innan pakten slöts att den innebar “Australiens kubanska missilkris” och “ett praktiskt avslut av vår suveränitet och demokrati”. Australien “får inte låta detta fortsätta. Om vi måste, bör vi invadera” och “genomföra regime change i Honiara”. Man “måste också omedelbart samla en amfibiös invasionsstyrka för att öka trycket”.[28] Jag misstänker att det är dessa sorters utläggningar som förekommer i Rysslands eller Kinas generalstab när de planerar hur man ska ta hand om stökiga satelliter. Laboroppositionen klagade att pakten var ett “massivt misslyckande” från Australiens håll. I sydöstra Australien är man “närmare Solomonöarna än Perth”. Därmed har man skäl nog till att “öka trycket”.[29] Ukraina är precis intill vår gräns. Jänkarna och européerna har tagit över stället i syfte att angripa oss, och därför…

Detta säger mycket om den dubiösa “Ordningen” man försöker få till stånd i Asien som hyllas bland intellektuella här i Väst: Du är fri om du gör som vi säger. Om du agerar som en suverän stat har vi annat som väntar dig. Eller som Van Jackson, en av USA:s ledande Asienexperter, ironiskt frågar: “Vilken sorts fri, öppen och inkluderande Indo-Pacificsk region bygger man ifall man bokstavligen försöker kontrollera utrikespolitiska relationer mellan oberoende, suveräna stater?” Denna “Ordning” innebär att man “pådyvlar en västerländsk intressesfär samtidigt som man försöker mota en kinesisk” – en imponerande ironi som inte kan uppfattas här hemma, av ideologiska skäl.[30]

De senaste händelserna i Sydkorea, som liksom de övriga länderna i området som är ekonomiskt närmare Kina än Väst (över 66% större export till Kina än USA), är rätt lika och värda att ta en titt på. “[F]örra veckan föreslog Kina att de historiskt provocerande militärövningarna mellan USA och Sydkorea inte utförs och att Nordkorea därmed inte utför kärnvapenövningar. USA avfärdade Kinas förslag”, noterade en av de främsta amerikanska Koreaexperterna, Simone Chun, nyligen. Faktum är att åtminstone fyra militära övningar mellan USA och Sydkorea utförts där man “simulerar militära attacker mot Nord[korea]” utförts sedan 31:a mars i år. Ganska följdriktigt. Chun noterar:

På sistone har dessa militära övningar baserats på planer som innefattar ‘preemptive strikes’ och ‘decapitation measures’ mot Nordkoreas ledarskap. Dessa har dessutom innefattat användandet av attackflygplan av slagen B-2 och B-52H (vilka används för att släppa atombomber) samt atomdrivna hangarfartyg och ubåtar. Medan USA och Sydkorea kallar dessa övningar defensiva, har dessa under lång tid varit orsaken för ökad militär spänning på Koreahalvön, på grund av deras omfattning och provokativa slag.

Detta, liksom så gott som allt annat som riskerar att inskränka den ideologiska Ortodoxin, rapporteras aldrig här hemma. Först efter att man praktiskt taget uniformt tigit om dessa oönskade fakta, och Nordkorea sedan svarat med att deklarera att man kommer vidareutveckla sitt kärnvapenprogram och testat missiler – först då kan den svenska pressen bittra över att nordkoreanerna inte gått med på “upprepade förhandlingar” Väst föreslagit. Till min kännedom finns inga undantag till denna linje i media kring de senaste händelserna – en lustighet från den Fria pressen, kan man tycka. Inga bevis presenteras, och det hade varit anmärkningsvärt endast ifall detta gjordes.

Valet av den extremt hökaktiga Yoon Suk-yeol i Sydkorea förra månaden orsakade därför eufori i Väst, som nu förklarar att “Tillfället att återuppta trycket mot Pyongyang är nu” – vilket står i dramatisk konflikt med sydkoreanernas vilja; 60-80% av befolkningen vill ha en fredlig diplomatisk lösning och fred med Nordkorea, lättande av sanktioner etc. Med andra ord: oväsentligheter i västerländsk utrikesplanering. Chun noterar:

USA […] fortsätter blockera alla försök till försoning mellan Nord- och Sydkorea, vägrar stödja konstruktiv diplomati, skriva under ett fredsfördrag eller ens deklarera ett symboliskt slut på det nästan 80 år långa kriget. Snarare försäkrar Washingtons politik och dess kontroll över Sydkoreas suveränitet och relation till Sydkorea, att det råder ett evig tillstånd av spänning i Koreahalvön, och detta utgör ett evigt svepskäl för en 70 år lång amerikansk militär ockupation över Sydkorea och politiskt kuvande av landet. Det ‘nordkoreanska hotet’ fungerar som en täckmantel för Washingtons anti-kinesiska politik och dess militära etablering i Asien.[31]

Dessa stater är sammantaget väldigt användbara för projektet att ta kontroll över “vartenda hörn”, till skillnad från de övriga staterna i området som på frågan “Med oss eller dem?” svarar: “Vad sägs om varken eller”, för att låna världens största tidnings fras.[32]

II.  Oktober förra året kom Taiwans Försvarsdirektör, Chen Ming-tong, ut med sina geopolitiska beräkningar. Han påpekade att “sannolikheten för krig [med Kina] är väldigt låg”.[33] Nästan två veckor senare förklarade USA:s Försvarschef, Mark Milley, att han “inte betraktar [en invasion av Taiwan] som sannolik inom den snara framtiden”.[34]

Bådas uttalanden hade som förbehåll att ingen sådan händelseutveckling är sannolik inom en “snar framtid”, och det med goda skäl. Väst företar nämligen varenda handling som skulle påskynda en konfrontation med Kina, vilket hävdas öppet kontinuerligt av västerländska topplanerare – ett faktum som undanhållits allmänheten nästan universellt av den Fria pressen; precis som staten och Myndigheten för Psykologiskt Försvar förklarar när de undanber journalistik som “stör och försvagar” elitens “funktionalitet”, i sin Handbok för journalister, och vilket intellektuella lydigt lyssnar till till en imponerande grad (Att möta informationspåverkan, mars 2022). Dokumentationen är omfångsrik samt absolut entydig, men jag tänker inte återge den här.[35] Låt oss därför ta endast den senaste tidens händelser.

( Pequim – China, 24/05/2019) Vice-Presidente da República, Hamilton Mourão, durante Audiência com o Presidente da República popular da China, Senhor Xi Jinping. Foto: Adnilton Farias/VPR

Väst har gett sig i full kast med att “ge Kina halsbränna” med sina militära aktiviteter utanför dess gränser, för att citera Kurt Campbell, USA:s militärchef för Indo-Pacifiska området – som har med sig så gott som hela Europa i projektet. Därmed kan vi mota kineserna, säkerställa att “alla nationer kan nyttja” från de “resursrika” områdena (Amiral Michael Gildays formulering), och “kontrollera samt omstöpa Kinas makt” för att “föreviga ett system bland alla stater som är förmöget att forma Kina […] på ett sätt som för USA är fördelaktigt”, för att citera en studie från amerikanska Flygvapnet.[36] Men I västerländsk agitprop handlar hela saken om att vi försöker intala kineserna att det inte finns ett “fungerande alternativ till den västerländska komplicerade ordningen” som helhjärtat och hjälplöst försöker med sin diplomati.[37] Kina, med “sina expansiva ambitioner”, har grusat Västs diplomatiska trevare.[38] De kommer “svälja det demokratiska Taiwan” av en ren antidemokratisk nyck närsomhelst, varnade Gunnar Johnsson [39] – berättelser som säkert gör den svenska Myndigheten för Psykologisk Attack mycket belåten.

Detta är de västerländska regeringarnas stapelpropaganda, och därför är det den Fria pressens outtröttliga plikt att upprepa absurditeten så ofta som möjligt. Det ger några förklaringar: nämligen en förklaring till den kompletta tystnaden kring att Kinas förslag från 2020 om kompletta ömsesidiga kärnvapenförhandlingar — att “de gladeligen hade gått med i en trilateral överenskommelse om kärnvapensbegränsning med USA och Ryssland” förutsatt att “USA påtagligt reducerar sin nukleära arsenal” (USA har 14 gånger fler kärnvapen än Kina, vars arsenal är mindre än Frankrikes och jämförbar med Israels) — avfärdades och hånades av USA:s diplomatiska sändebud, Marshall Billingslea, som skröt om att man skulle “överspendera fienden [Kina] till intet”.[40] Detta är inte tillåten historia, kom ihåg; det åker ned i Memory Hole. Eller ta ett annat obehagligt faktum. Xi Jinping deklarerade hösten 2021 att “Kina stödjer ASEAN:s projekt att skapa en kärnvapenfri zon, och är redo att skriva under Protokollet för Fördraget om den Sydostasiatiska Kärnvapenfria Zonen så tidigt som möjligt”.[41] Detta förklarades nästan samtidigt som USA skickade ett paket av F-16 attackplan till Taiwan, ett land som är fullproppat med amerikanska missiler. Några få månader senare skickades ytterligare ett vapenpaket på $100 miljoner – vilket alla som har minimal koll på situationen vet är småpengar; sedan 2009 har USA skickat krigsmateriel till Taiwan värd $32 miljarder, och under enbart 2020 skickades $5 miljarder.[42]

Igen: inget av detta kan rapporteras här hemma, och det är förståeligt. Det hade avslöjat den unisona propagandan, och reportern hade därmed gjort sig skyldig till ideologiskt tjänstefel, ett oöverträffligt brott.

Bilden är knappast annorlunda bland västerländska elitinriktade akademiker som liksom pressen undviker de fakta som hotar Partiortodoxin, vilket är allmänt. Ta exempelvis ett par uttalanden i Global Asia (vol. 16:2), en av de främsta asientidskrifterna. Där påpekar en välrenommerad forskare från SIPRI att vi inte kan lita på Kina, med tanke på deras “höga grad av opålitlighet”, och han tycker sig se “kinesisk ovilja att gå med i några vapenförhandlingar inom en snar framtid”. Inga ord om Kinas ömsesidiga vapenkontroll-initiativ, som Väst avfärdade med ett hån, eller Kinas öppet uttryckta förfrågan att skapa en kärnvapenfri zon i Sydostasien; det hade omöjliggjort uppochnedvändningen av fakta, och är därmed uteslutna alternativ. En annan professor, Robert Ayson, undrar “vad som krävs för att Beijing skall bli mer villigt att delta i kärnvapenförhandlingar”? Vi behöver inte ägna tid åt denna oärliga fråga.

Liz Truss Official Portrait. Wikipedia

Just nu rör vi oss mot vad den brittiska utrikesministern, Liz Truss, kallar ett “globalt NATO” som “föregriper hot i” Asien.[43] Truss är sent ute med detta; USA har länge haft 375 000 trupper i Indo-Pacifiska området med 80 000 i Sydkorea och Japan, och med militära operationer intill Kinas gränser som sker nästan dagligen, inklusive militär luftspioneri som äger rum 25 nautiska mil utanför Shanghai.[44] Mellan februari och november förra året “utförde USA:s [tillsammans med dess allierades] krigsfartyg och militära flygplan över 2000 underrättelseoperationer nära mot Kina”. Som Asienpressen formulerade det: Västs operationer med “strike groups” (attackfartyg med hangarfartyg) “nästan fördubblades i Sydkinesiska havet 2021 jämfört med året innan”. Väst har “militärt drastiskt förstärkt sina militära etableringar (deployments) i Sydkinesiska havet” etc.[45] Och så fortsätter faktan, såsom dokumenterat till en ovanligt hög grad, om än omöjligt att hitta i den allmänna pressen av skäl självklara nog.

I den officiella statspropagandan, och därför också enligt de intellektuella, gör vi detta eftersom vi oroas över Kinesisk “aggression” och “expansion” och så vidare. Vi vill få dem att fatta vad “den internationella liberala ordningen” innebär. Detta är ingen ny retorik: i kulmen av västerländsk civilisation, 1800-talets England, förklarade ledande intellektuella att man angrep Kina för att genomdriva “internationella rättigheter av handel och resande”. “Om kineserna själva inte kan etablera ordning i vår bemärkelse måste” Väst “etablera denna åt dem”. Tricks och ursäkter förändras aldrig.[46]

I den verkliga världen, kan vi i de seriösa ledande tidskrifterna läsa att Västs överväldigande expansionism får Kina att regera på hoten. Van Jackson påpekade i Foreign Affairs att “Kinas nya [modesta, se ovan] kärnvapenexpansion är tydligt ett svar på den meningslösa och otyglade kärnvapenpolitiken” Väst för. “Enormt underlägsen, agerar Kina rationellt och förutsägbart […] USA ger Kina varje skäl till att expandera” sin arsenal.[47] I Forbes: Kinas upprustning “är en rationell respons på decennier av amerikanska provokationer”, vilket experten Jeffrey Lewis upprepar: “Kina gör detta […] då de vill ha en säker försvarsförmåga” som ett defensivt svar på “vår nukleära modernisering”.[48] Asienexperter upprepar detta konstant. Ta exempelvis Moon Chung-In, den ledande asiatiska militärexperten och presidentiell säkerhetsrådgivare i Sydkorea: han fördömde bittert “den senaste markanta närvaron av NATO” i Sydkinesiska havet, som “påminner om Asien under sent 1800-tal” då européerna fritt kunde hunsa stället. Varför “är de alls på denna platsen på jorden?”.[49] Detta är ett minimalt axplock av analyser, men de säger tillräckligt.

Detta är förstås inte en uttömmande diskussion, men den allmänna bilden är utan tvekan tydlig nog. Och den kommer tillta ödesdigert med tidens gång i och med att USA försvarar greppet om världsmaktstronen, och därmed också rollen som världsbrottsling – en förutsägbar korrelation. Sverige bör inte ingå i dessa imperiella planer, precis som Belarus inte bör ingå i Rysslands; men i båda fallen är de ideologiska kedjorna kring våra sinnen alltför starka för att vi skall kunna resa oss till minimal anständighet och ärlighet.

____________________________________________________________________

Referenser

 

[1] Counterpunch, Mitralias, 14 apr. 2022.

[2] The Grayzone, Maté, 24 mar. 2022.

[3] The National Security Council (The White House), “Indo-Pacific Strategy of the United States”, s. 5, februari 2022. För jämförelser, se min text i Global Politics, 8 aug. 2020, fotnot 5.

[4] Multipolarista, Norton, 24 mar. 2022. Cohen deklarerar sin likgiltighet för ukrainska liv när han entusiastiskt uppmanar till en förlängning av “proxykriget mot Ryssland” – en nästan universellt delad sadism bland eliten. “Strömmen av vapen till Ukraina måste bli en flod”. “Vi måste inse ett faktum: för att krossa Rysslands mod och fria Ukraina från kuvande, måste många ryska soldater fly, ge upp eller dö, och ju fler, desto bättre”. Alternativt kan USA ingå i elementära förhandlingar med Ryssland och nå en resolution och få ett snabbt slut på kriget. Det har däremot aldrig varit syftet, vilket varenda seriös internationell analytiker och en myriad av interna västerländska dokument noggrant formulerar som en truism. Tanken är däremot utåt sett förbjuden bland Västs ledare, och därmed också bland intellektuella. Dokumentation om detta, och mycket mer, presenteras i min kommande text.

[5] East Asia Forum, Wesley-Smith & Smith, 6 apr. 2022.

[6] East Asia Forum, 4 apr. 2022.

[7] För fler detaljer, se mina texter i Global Politics, 21 nov. 2021; 29 mar. 2022.

[8] Karapatan, 20 jan. 2022; 31 mar. 2022.

[9] International Coalition for Human Rights in the Philippines, 29 mar. 2022.

[10] Philippine Strategic Forum, Uy & Mulingtapang, 5 dec. 2021.

[11] Stars and Stripes, 17 mar. 2022.

[12] The Defense Post, 16 jan. 2022.

[13] East Asia Forum, Fealy, 13 feb. 2022.

[14] Democracy Now!, 11 feb. 2022.

[15] East Asia Forum, 11 apr. 2022.

[16] World’s Top Exports, Workman. Inte desto mindre är USA Kinas ledande importör, och sedan Covid-pandemin har USA:s importer av kinesiska varor ökat 30%, och EU:s 50%. Beroendet är så omfattande, att experter beskriver förhållandet som ett “kolonialt beroende” vilket man skulle förvänta sig vara fallet endast mellan exempelvis 1900-talets Storbritannien och Indien. Se Asia Times, Goldman, 8 nov. 2021.

[17] New Cold War, Berletic, 4 feb. 2022. Att USA har ett problem med Thailands s. k. “kommunistiska” karaktär, är ytterligare en billig förevändning. Se exempelvis förhållandet USA-Vietnam, ytterligare en “kommunistisk” stat, i Asia Times, 26 aug. 2021 av Pham & Murray.

[18] Antiwar, 5 jan.; 12 jan.; 22 feb. 2022.

[19] South China Morning Post, Thongnoi, 18 feb. 2022; The Defense Post, Zaffar, 31 mar. 2022.

[20] Antiwar, 8 dec. 2021.

[21] Declassified Australia, Hager, 28 feb. 2022.

[22] Declassified Australia, Cronau, 8 apr. 2022. Integreringen i USA:s militära system är på detta sätt rätt lik i andra länder. Länders investeringar, såsom Kanadas och Danmarks, i F-35 attackplan (ytterligare en enorm subvention till tech-industrin som går långt utöver “försvarsbehov”) utgör ett av de mest tydliga fallen. Därför påpekade exempelvis en kanadensisk f.d. Överste, Paul Millet, i sitt öppna brev till Kanadas försvarsminister Anita Anand, att:

 

F-35:an kräver en mycket komplex militär underhållning så dyr att den når till rymden, och vi kommer bli helt beroende av USA:s militära infrastruktur för detta. Vi kommer helt enkelt bli ytterligare en skvadron av USA:s Flygvapen och därmed också bundna av deras utrikespolitik […] Kostnaden för livscykeln [för flygplanet] kommer nå astronomiska höjder, långt utöver $40 miljarder; och oerhörda teknologiska brister kommer vara en del av flygplanet, och för försvarsbudgeten – i årtionden […] F-35:ans har egenskaper som går massivt utöver våra behov. Det är som att köpa en dyr Ferrari för att handla mat med.

 

Min kursivering. New Cold War, Millet, 29 mar. 2022. Se Nick Stouts text i Responsible Statecraft (29 april) för kommentarer om F-35:ans enorma brister och kostnader.

Svenska vapentillverkare har länge dragit nytta av statens finansiella och teknologiska givmildhet, och är mycket tacksamma för denna. Flera av exempelvis Saabs vapenprogram är till stora delar finansierade av “svenska skattebetalare” (SvD Näringslivs fras, 22 nov. 2021). VD:n Micael Johansson förklarade nyligen i en lång intervju med Dagens Industri (26 apr. 2022) att han är belåten: “Den svenska modellen är bra för oss, med täta samarbeten mellan industrin, Försvarsmakten och universiteten”.

[23] New Cold War, 24 sep. 2021

[24] Counterpunch, Kampmark, 8 apr. 2022.

[25] Se exempelvis Brian Tooheys text i John Menadue’s Public Policy Journal, 29 sep. 2021.

[26] John Menadue’s Public Policy Journal, Haigh, 18 apr. 2022. Se också Matt Robsons (tidigare zeeländsk minister och parlamentariker) “Sleepwalking to War: New Zeeland is back under the Nuclear Umbrella” i samma nummer, i vilket han praktiskt taget upprepar Haighs ord, men om Nya Zeelands utrikespolitik. Landets försvarsplan, noterar Robson, “är tagen rakt ur Natos kommuniqué”.

[27] John Menadue’s Public Policy Journal, Scrafton, 21 apr. 2022.

[28] Macrobusiness, Llewellyn-Smith, 25 mars 2022.

[29] Counterpunch, Kampmark, 26 apr. 2022. Faktum är att Australien haft militär närvaro i Solomonöarna och militära band i åratal. En kritiker noterade:

 

Hyckleriet är särskilt skriande med tanke på att Australien också har säkerhetsgarantier med Solomonöarna. Mellan 2003 och 2013 “ledde [Australien] en grupp av militärer, poliser och civila” i landet, och har en närvaro av 115 soldater där. Säkerhetspakten från 2017 tillåter att “australiensisk polis, försvar och associerad civilabefattning att snabbt skickas till Solomonöarna vid en kris [m.a.o. det som Öarna förutsätter från deras nuvarande pakt med Kina].”

 

Se New Cold War, Martinez, 2 maj 2022.

[30] Responsible Statecraft, Larison, 22 apr. 2022.

[31] Counterpunch, Chun, 27 apr. 2022. Cf. East Asia Forum, Katz, 1 apr. 2022.

[32] NYT, Beech et al., 24 apr. 2022.

[33] Antiwar, 20 okt. 2021.

[34] Antiwar, 3 nov. 2021.

[35] Se min text i Global Politics, 1 okt. 2021.

[36] Campbells kommentarer i U.S. News, 19 nov. 2021; se förra fotnoten för övriga detaljer.

[37] DI, Nilsson, 4 maj 2022

[38] DN, 22 nov. 2021

[39] DN, 11 maj 2021

[40] Se min text i Global Politics, 8 augusti 2020.

[41] Asia Times, 23 nov. 2021. Att USA skall spendera cirka $1,7 biljoner (engelskans “trillion”) fram till 2040-talet (vilket bittert fördöms av seriösa amerikanska experter) på att uppgradera sin kärnvapenarsenal, väcker likaså minimal uppmärksamhet. Som en av de största nedrustningsgrupperna uttryckte det: “Vad vi har att göra med här är att Biden mer eller mindre fullt ut anammar Trumps kärnvapenprogram, och går i vissa fall bortom den”. Våren 2021 förklarade Storbritannien att man skulle öka sina kärnvapenarsenaler med 40%, från cirka 180 till 260.

Däremot flödade bittra rubriker sommaren 2021 i Väst om att Kina byggde ut kring 100 nya kärnvapensilos, vilket åtföljdes av en hel del rentav öppen falsifiering. Kort därefter avslöjade b.la. den Indiska tidningen TFI Global att “Kinas 100 nya silos för kärnvapen visar sig vara vindkraftverk”, vilket till min kännedom inte rapporterades i Sverige (eller så gott som övriga Väst). Se Strategic Culture, 22 aug. 2022.

[42] Asian Defense Journal, 21 nov. 2021; Antiwar, 7 feb. 2022; Antiwar, 13 dec. 2021; Reuters, 8 dec. 2020.

[43] The Libertarian Institute, 28 apr. 2022.

[44] Monthly Review, Foster, 2021 vol. 73:3; Newsweek, Feng, 16 mars, 2021. I stora drag fortsätter Biden Trumps planer med intrång. 2020 skedde nästan 1000 sådana. Sommaren 2020 flög amerikanska stridsflygplan 76 kilometer utanför Shanghai. Man kunde dessutom läsa ur de taiwanesiska säkerhetsskrifterna att amerikanska spaningsplan var ute på ubåtsspaning efter kineserna som varade i sex dagar tillsammans med ofantliga spaningsuppdrag mellan Bashikanalen och Sydkinesiska havet. Det var samtidigt som USA skickade “tre till fem underrättelseplan om dagen till Sydkinesiska havet”, vilket gjordes “under närmare avstånd [till Kina]” än tidigare. Exempelvis skedde “50 inbrott” tre första veckorna i juli.

[45] South China Morning Post, 28 okt. 2021; 18 jan. 2022.

[46] Citat från George B. Shaw, ur fotnot 44, Foster.

[47] Foreign Affairs, Jackson, 22 okt. 2021.

[48] Forbes, 18 okt. 2021.

[49] Asia Times, Salmon, 3 jun. 2021.

__________________________________________________

 

Föregående artikelSe filmen från mötet på Medborgarplatsen 14 maj i ”Kampanjen mot svenskt Natomedlemskap”
Nästa artikelDN:s kulturchef Björn Wiman: Jag är nu än mer övertygad om att Natoprocessen bär fröet till något farligt

1 KOMMENTAR

  1. Wow! En genomgång som heter duga, och som entydigt visar att den imperialistiske världshegemonen nu skrider till handling på alla fronter. Och det är såklart begripligt, särskilt med tanke på BRICS-ländernas alltmer långtgående planer för ett multilateralt handelsutbyte i flera valutor, vilket snabbt kommer att destabilisera dollarns ställning som världshandelsvaluta. Frågan är bara om USA vilat på hanen alltför länge för att ha någon chans att förhindra en sån utveckling.

    Uppenbarligen satsar man stort på att ta hand om vad man betraktar som den svagaste länken först. Sålunda målar man nu ut Putin som en maktfullkomlig galning som helt oprovocerat ger sig på sina närmsta grannar, och därmed är på väg att störta sitt Ryssland i fördärvet. Och man förspiller inte en tidningsrubrik för att kabla ut propagandan att Putin är på väg att förlora i Ukraina. Jag vill iofs inte heller utropa någon seger för Putin, så länge väst envisas med att skicka dessa mängder av vapen in i Ukraina. Men allt tyder ändå på att Ryssland har sin ”specialoperation” under kontroll. Som Scott Ritter säger så ingick det aldrig i Rysslands planer att invadera landet. Det skulle kräva uppemot en miljon man, och resultatet skulle bli en veritabel katastrof. Istället riktade man till en början in sig mot Kiev, dels i hopp om att skrämma Zelenskyj till underkastelse, men främst i syfte att låsa fast en stor del av Ukrainas militär i den västra delen av landet, för att lättare få kontroll över sydöstra Ukraina – som rimligen är det egentliga målet.

    Nu kan man i allt högre grad konsolidera sina framgångar i de sydöstra delen av landet och åstadkomma den landförbindelse med Krim man vill ha, samt för att stötta Donbass i sina ambitioner att befrias från Azovbataljonens militära aggressioner och återupprätta Minskavtalet. I och med att man nu lyckats besegra motståndet under Azovstal, har man också i stor utsträckning lyckats med sina ambitioner att ”avnzifiera” den ukrainska armén. Den stora frågan är bara hur länge väst lyckas knuffa Zelenskyj framför sig i ett fortsatt motstånd, och ännu större förnedring?

    En förhandlingslösning hade kunnat få slut på eländet för länge sen, och sparat både Ukraina och världen det fruktansvärda lidande som vi nu får leva med under överskådlig framtid, med ett Ukraina delvis i ruiner samt svältkatastrofer i den fattiga världen och världsekonomin på randen till depression. Vilket i sin tur öppnar för massarbetslöshet och utökade militära konflikter runtom i världen. Med andra ord precis vad vapenindustrin mest av allt önskar. Det är så Rotschilds har styrt världen alltsedan 1700-talet. Frågan är bara om de lyckas även denna gång?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here