Svensk utrikespolitik i utförsbacke – hur vi svek Palestina genom att tystna

3
909

 

18-8-23 Recension av Mathias Mossberg. Vännen som svek. Karneval, 2023.

Bild: Ulf Karlström som f.d. ungdomsledare vid f.d. Jordanfloden

Författaren har varit diplomat, bl genom stationering i Jordanien redan 1981. Det var hans första uppdrag i Mellanöstern. Det blev början för Mossberg till många års arbete med regionens brännande frågor. Det är värt att notera att Sveriges ambassad låg i Tel Avvid, men den flyttades nu till Amman. Tidigt reste författaren till Västbanken och Gaza. Bl a kunde han konstatera att Jordanfloden mest liknade en liten å, och nu dessvärre mest en bäck. Jag kan intyga det vid ett besök 20xx – se bild. Huvudorsaken är det överuttag av vatten som staten Israel gör, på bekostnad av palestinska odlare.

Mossberg kom även att arbeta tillsammans med S-veteranen Sten Andersson, vilken starkt engagerade sig i palestiniernas sak. Den minnesgoda läsaren kanske erinrar sig när pösmunken Göran Persson sprang omkring med en kalott på skallen i Israel, symboliserande den stora omsvängningen i synen på den israeliska ockupation och våldsregemente i Palestina. Och hur Sten Andersson, då tyvärr avsutten, protesterade kraftig mot Persson U-sväng. Högersossen Persson ställde snabbt in sig i EU:s hycklande tystnadspolitik.

I ett inledande kapitel berättar författaren hur han vid sitt första besök i Israel 1971 hade ”en oreserverat positiv syn på Israel”. Jag får tillstå att det även var mitt synsätt inför kriget 1967. Då var jag student i Uppsala och medlem i Clarté. En nordafrikanskt student – kanske doktorand? – övertygade oss genom fakta att Israel var angriparen, inte Arabstaterna, och mycket annat. Mossberg understryker detta faktum i ett kapitel, där han sakligt och pedagogiskt avslöjar flera israeliska myter, eller för att tala klarspråk – lögner. Exemplen är många, t ex myten att Israel fick öknen att blomma, då det snarare var USA-dollar som blommade, att palestinierna inte fanns, utan de var jordanier och borde flytta tillbaka dit. Den religiösa extremismen om att Gud gav landet till judarna/israelerna är en barnsaga som huggits i sten av sionisterna, och köps av en del genom Bibelns narrativ.

Författaren skriver om den ”inlärningskurva” han genomgick, vilket också var ”ett genomgående drag för alla diplomater, journalister, militärer och affärsmän, som tjänstgjorde i regionen att de alla – så gott som utan undantag – med tiden fick en mer balanserad syn på konflikten…”. Det är intressant, och jag tvivlar inte på uppgiften. Dock kan jag inte låta bli att reflektera över att insikter inte alltid leder till handling. Är det brist på civilkurage, eller vad?

Osloavtalet 1993 har kritiserats av flera skäl. Mossberg konstaterar att det europeiska engagemanget för Palestina då minskade – ”förlorade frågan något av sitt grepp…”. Och helt riktigt skriver författaren; ”på många håll i Israel fanns helt andra planer med Osloavtalet”.

En del av boken ägnas initierade beskrivningar av svenska förhållanden vad gäller partierna och Palestinafrågan, men även t ex den svenska Israellobbyn. Olika S-regeringars och särskilt dess utrikesministrars möjligheter och begränsningar behandlas. Här har också Mossberg unika, intressanta inblickar. Ett kort kapitel tar även upp Carl Bildts roll. Han hade tydligen djupare kunskap om Israel-Palestina, men det blev ingen verkstad, utöver att han accepterade uppgraderingen av palestinsk representation till ambassad i Stockholm. Som Palestinavän tvingas jag dock konstatera att denna del av boken handlar de facto om det svenska Palestinastödets uppgång och fall. Bokens titel understryker detta.

Författaren ställer ställer frågan var själva makten över Israel finns. Är det i regeringen och Knesset? Nej, bara till en tredjedel, de andra tredjedelarna är försvarsmakten (IDF), respektive ”den transatlantiska länken med den amerikanska judenheten och dess organisationer och resurser”. Det är en bra modell, som förklarar många av den israeliska statens groteska drag.

I bokens två sista, korta kapitel – Palestinakonfliktens natur resp Vad bör göras? – diskuterar författaren den grundläggande frågan, dvs det handlar om markstöld och folkfördrivning – , i syfte att staten Israel skall omfatta all mark från Medelhavet till Jordanien. Ursprungsbefolkningen – palestinierna – kommer att som idag leva under förnedrande former, fördrivas, eller drivas till utvandring (vart?). Kortfattat: ”vi eller de?”, aldrig ”vi och de”! Det är således palestiniernas existens det handlar om, Mossbergs tes, som jag till fullo delar, är att Israel aldrig varit intresserad av fred och permanent uppdelning av territoriet i en israelisk och palestinsk del (tvåstatslösningen). De två kapitlen är nog det mest klarsynta som skrivit på länge om Israel-Palestina.

Mathias Mossberg har skrivit en viktig, informativ bok om det närmast ofattbara förtrycket av palestinierna. Köp boken, gärna ett par stycken, och ge dem till bekanta och släktingar, vilka ännu inte förstått vidden av den sionistiska staten Israels folkrättsligt kriminella verksamhet.

Ulf Karlström

Föregående artikelFörbjud inte tiggeriet – förbjud kapitalismen! Allvar – inte ”frasradikalt”
Nästa artikelKlimatet: Revolution eller undergång? Del 1.
Ulf Karlström
Ulf Karlström var för omkring 50 år sedan ordförande i DFFG, De Förenade FNL-Grupperna, en av Europas då starkaste antiimperialistiska rörelser. Han har varit med i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU. Han är filosofie doktor i limnologi och driver Macoma miljöutredningar. Ulf spelar teater och tävlar som historieberättare.

3 KOMMENTARER

  1. Ulf Karlström!
    Stort tack för ett intressant lästips.
    Ett krig som dessvärre blivit en fortsättning på andra världskriget
    och som urgröper ett folks rätt till sitt eget landområde.
    En fråga som aldrig får bli glömd.

    Dessvärre ser det ytterst mörkt ut i tider då ett annat krig numera helt upptar
    västvärldens intresse.
    Ett tydligt exempel på hur västvärldens koloniala värdebegrepp ännu lever kvar och tar sig uttryck i fråga om att gradera människovärdets på en godtycklig skala.
    Förhoppningsvis kan denna bok bidra med att åter kasta ljus på denna för västvärldens
    stora skamfläck som sker med humanistiska förtecken.

  2. Sverige är ett kapitalistiskt land, stödjer Imperialism outtalat, men visar sitt stöd i handling som finansierande världsentrepenör i ett kapitalistiskt sammanhang, ett nordeuropeiskt land styrt av Monarki och Wallenbergimperiet tête-à-tête 
    med Socialdemokratin under en längre tid.

    Vi känner alla till familjen Wallenbergs extraordinära ställning inom svenskt, europeiskt och numera stora delar av den industrialiserade världens näringsliv. En framgångshistoria som startade 1856 och blomstrar under 2000 – talet med nya världsomspännande investeringar i den ”nya ekonomin”.

    Postkolonialismens kvarvarande effekter är djupt rotade i det ekonomiska världssystemet, 
    människor exploateras för produktion blir också en dominerande global handelsvara som en säkerhet för att finansiera kapitalismens ekonomiska utveckling. Slaveri och folkmord tillhör kapitalism, imperialism, postkolonialism och fascism som en ekonomisk motor i händerna på exploatörernas profitjakt.

    Slaveriet spelade en viktig roll i utvecklingen av den amerikanska kapitalismen och en lika viktig roll inom alla historiska Imperier, då speciellt det Brittiska Imperiet—arvet till nutidens världshärskande system.

    Kapitalismen måste utrotas!

  3. Om vi nu återgår till det palestinska temat speciellt, så är Karlströms artikel liksom Mossbergs bok mycket angelägna liksom välkomna. Vi tackar nog många för dessa! Jag har tyvärr inte hunnit läsa boken (jag ber om ursäkt), men det finns en del frågor vi ändå kan öppet fråga oss.

    Om nu internationell lag liksom folkrätt är så viktiga för europeiska unionen och de europeiska folken bör vi kunna stödja Palestina och det ockuperade och förtryckta palestinska folket bättre bara ifrån internationella lagar, Förenta nationernas beslut liksom domar i palestinsk favör och mål som Palestina har i internationella domstolar. Bara det är redan en rätt så stadig grund att stå på.

    En annan fråga är, kan man klart fråga sig, varför inte Palestinas grannfolk och grannländer gör mera för den palestinska saken: vad gör Egypten, Saudiarabien och Jordanien egentligen idag? De tycks mer upptagna med de nya s.k. israeliska ”diplomatiska” förslagen, som jag tror på engelska kallats Adam accords, och man har länge föredragit israeliska fördelar än att lösa det ockuperade Palestinas sak, efter 56 år! Det går långsamt i arabvärlden!! När Kuwait ockuperades i augusti 1990 tog det bara några månader att få ut de irakiska trupperna ut ur Kuwait (trots att man —märkligt nog— kan ge till och med Saddam Hussein rätt: Kuwait är en delvis korrekt historisk del av Bagdads rike och styre).

    Nu i september kommer en ny dokumentärserie att visas på den utmärkta internationella nyhets-tv-kanalen Al-Jazeera English som heter ”Boycott” om det israeliska problemet i regionen. Man kan nog då i kommande september se denna på aljazeera.com -i vanlig ordning.

    Under de första israeliska åren 1948-1967 diskriminerades de palestinier som bodde inom de då lagliga israeliska gränserna på samma eländiga vis som palestinier idag behandlas på ockuperade områden av den helt illegala ockupationsmakten på Västbanken: ett solklart apartheidsystem.

    Som BBC-kommentatorn Christian Fraser igår lätt emotionellt sade vid en flerpersonsintervju: ”vi kunde ju gå hårt åt apartheid i Sydafrika på sin tid, borde vi inte kunna göra detsamma idag?” (gällande Israel).

    Jag undrar tyvärr om denna fråga idag hade varit möjlig för en svensk journalist i svenska media? Tyvärr betvivlar jag det.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here