Klimatet: Revolution eller undergång? Del 1.

12
999
Bild Pixabay.

Denna artikel av Kai Heron and Jodi Dean har upphittats och vänligen översatts av Catarina. Tack! Catarin menar att den långa artikeln ger en bra summering av frågan. Revolution eller undergång
Kai Heron är pol dr, undervisar i politik och internationella relationer på universitetet i Manchester medan Jodi Dean är professor i statsvetenskap, politisk teoretiker vid Hobart och William Smiths College, New York.

Artikeln är lång och har därför delats upp i två avsnitt. Detta är avsnitt ett.


Revolution eller undergång

Vi vet hur det hela startade. I över tjugo år hade vi läst om klimatet som håller på att förändras, inte så ofta i början, men sedan har vi läst om det varje dag, tills vi inte har kunnat förneka det längre. Världen brinner. Haven värms upp och försuras. Arter dör i den sjätte massutrotningen. Isbjörnar har ersatts av koalor som den karismatiska art vars minskande antal får oss att gråta. Miljoner har fördrivits och är på flykt, bara för att möta stängsel, gränser och död.

Vi har läst nyheterna och det blir bara värre. Allteftersom pandemier sprider sig, när klimatkrisen fortsätter oförminskad, förhindrar krav från kapitalet statliga åtgärder mot allt annat än för att skydda banker och företag.

Sedan 1988, då det officiellt erkändes att klimatförändringarna orsakas av mänsklig påverkan, och IPCC, den mellanstatliga panelen för klimatförändringar inrättades, har olje- och gassektorn fördubblat sitt bidrag till den globala uppvärmningen. Industrin har släppt ut lika mycket växthusgaser under de tjugoåtta åren efter 1988, som den har gjort under de 237 åren sedan industrialismens början.

Regelbundna rapporter meddelar att de atmosfäriska effekterna av dessa utsläpp kommer snabbare än vad forskare tidigare har förväntat sig.

IPCC-klockan berättar att vi har elva år på oss, att förhindra uppvärmningen från att stiga mer än 1,5 grader över förindustriella nivåer. På vissa platser på jorden har detta redan inträffat sommaren 2019.

“Klimatförändringar” – denna oskyldiga benämning som föredrogs av den republikanske politiske konsulten Frank Lutz och som antogs av George W. Bush-administrationen eftersom “global uppvärmning” verkade för apokalyptiskt – har flyttats från att vara långt borta och absolut inte här, till att obestridligen uppträda just här. Detta har inte hindrat USA och Kanada från att förse olje-och gasföretag med ekonomiskt bistånd på grund av coronaviruset.

De som är minst ansvariga för klimatförändringar, de som har drabbats mest av kapitalismens koloniserande och imperialistiska drev, befinner sig i frontlinjen för klimatkatastrofen. Hur ska jag få tag på rent vatten mitt i den eviga torkan? Hur samlar man in nödvändiga örter, mat och ved mitt i den snabba skogsavverkningen? Hur kan man överleva översvämningarna och bränderna?

Århundraden av kolonialism, exploatering och krig underminerar människors förmåga att överleva och frodas, och påverkar fattiga människor, kvinnor, barn, de mest utsatta, och allra hårdast de som redan är missgynnade, de rasdiskriminerade och nationella minoriteterna och de äldre.

Enligt en FN-rapport: “Vi riskerar ett “klimat-apartheid”-scenario där de rika betalar för att komma undan överhettning, hunger och konflikter, medan resten av världen tvingas lida..” Kapitalismen har alltid tillåtit vissa att blomstra genom att tvinga andra att kämpa för sin överlevnad. Klimatkrisen – och nu coronaviruset – intensifierar denna dynamik till ett globalt klasskrig. Enligt Marx ord, ”undergång eller revolution är lösenorden” för vår tid.

Efter förnekandet

Den gamla striden mot klimatförnekelse gynnade båda sidor – vilket kan förklara varför vissa fortsätter att kämpa på detta slagfält. Klimatförnekelse köpte tid åt stora CO2-utsläpp, vilket möjliggjorde branschens enorma expansion i Nordamerika. Bara mellan 2010 och 2012 uppförde Obama-administrationen 29 604 miles( 47 643 km ö a ) pipelinesledningar (tillräckligt för att gå runt jorden och lite till) .

Kanske mindre uppenbar var fördelen med klimatförnekelsen för miljörörelsen: I motsats till klimatförnekarna innebar det för miljöaktivister att bli mainstream och bygga en bred koalition av forskare, aktivister för ursprungsbefolkningens rättigheter och förespråkare för social rättvisa.

Förbundna med vetenskap ersatte miljöaktivister sina eko-hippiska framträdande med att bli representanter för en faktabaserad kritik av masskonsumtion. Varukultur är inte bara andligt dödande; globala leveranskedjors beroende av fossilbaserad energi medför att ohejdad konsumtion direkt påverkar livet på jorden. För att bara ta ett exempel, så blev ursprungsbefolkningens ledare, Standing Rock Water beskyddare bemärkta både nationellt och internationellt, när de bildade kollektivt motstånd mot rörledningar och fracking. Vetskapen om zoner som offras, långsam död och de ihållande umbärandena på grund av miljörasism fick miljöaktivister att gå bortom den elitistiska bilden som länge associerats med konservatismen.

Det tålmodiga arbetet med att bygga en allians mot förnekande av klimatförändringar och det rasistiska, kolonialistiska, kapitalistiska system som det försökte bevara, skapade en inkluderande och retoriskt kraftfull miljörättsrörelse.

Även om debatten om klimatförändringar har gått längre än uppdelningen mellan förnekare och de som litar på vetenskapen, förblir vissa progressiva individer knutna till förnekandet. Istället för att kämpa på de landvinningar som växer fram genom att allt fler börjar erkänna att klimatförändringarna är ett faktum, så inriktar de sig på att polemisera mot förnekare, och undviker den överväldigande börda som handling kräver.

Även om ingen allvarligt förnekar klimatförändringarna, har vissa progressiva hittat nya – och ofta ganska kreativa – sätt att förneka klimatförändringarnas verkliga politiska konsekvenser, något som garanterar att inget väsentligt behöver förändras.

Progressiv förnekelse

Vissa progressiva har beslutat sig för att en undergång är oundviklig. Vi behöver bara acceptera den. Dessa progressiva fortsätter att presentera det mest angelägna problemet nu som klimatkatastrofförnekelse. Uppgiften för oss, sägs det, är psykologisk. Till exempel menar Jem Bendell i sin bok “Deep Adaptation Agenda” 2018 (Djup anpassningsagenda) att det oundvikliga i en samhällskollaps blir en fråga, inte om fysisk infrastruktur och energikällor, utan om mänskliga värden och psykologi. (Jem Bendell är en brittisk professor i hållbart ledarskap etc ö a). Klimatförändringar är som att få cancer: det tvingar en till en oerhörd omvärdering av vad som är viktigt i livet. Att man inte accepterar klimatkatastrofen är en maskering för att man inte har utvecklat en bättre förhållande till jorden.

Fem år innan Bendell publicerade sin djupa anpassningsagenda, hade Roy Scranton (amerikansk författare, journalist) redan presenterat konsten att lära sig att dö. I “Stoicism fitted for Anthropocene” (Självbehärskning inför antropocen) hävdade Scranton att vi måste acceptera att det inte finns något vi kan göra för att rädda oss själva. Denna acceptans gör det möjligt att frigöra oss från falska förhoppningar och fruktlösa planer. Den kommer att befria oss från rädsla.

En av Roy Scrantons böcker.

Scranton och Bendell skriver i termer av ett civiliserat oss, ett “vi” av delade värden, av metafysik och investeringar i karbonekonomins privilegier. Det existerar ingen klasskamp, ingen ojämlikhet i ansvar för, eller kapacitet att hantera bränder, torka, översvämningar och stormar på en snabbt föränderlig planet. Politik finns inte, den har ersatts av individens psykologiska förmåga att erkänna det värsta och reagera etiskt, det vill säga reflekterande.

Bok av Jonathan Franzén.

Mindre metafysisk, även om han också har resignerat inför planetens undergång, är Jonathan Franzen (amerikansk författare). För Franzen är hoppet om att undvika en civilisationskatastrof vilseledande, till och med skadligt, det leder till missriktade ansträngningar och brustna drömmar. Att tro att vi kan bygga nya transport- och energisystem, och än mindre ersätta kapitalistisk konkurrens med kommunistisk planering, är en chimär– meningslös och illusorisk.

Vi behöver ackumulerat kapital för att övervaka bränderna, orkanerna, torkan och andra nödsituationer när de ökar i frekvens och ursinne. Det bästa vi kan göra är att stärka status quo, “främja respekten för lagar och deras verkställighet”, samtidigt som vi förespråkar vapenkontroll och ras-och jämställdhet. Vår bästa handlingsplan, med andra ord, är att följa den liberala linjen, inte väsnas och vara säkra på att hålla oss på god fot med polisen.

Om Bendells och Scrantons omfamning av klimatkatastrof betyder att allt förändras, betyder Franzens att ingenting gör det. Eftersom det inte finns något vi kan göra, har vi lite att göra, bortsett ifrån vad vi torde göra i alla fall.

Det lilla som ska göras, såväl för Franzen som för Bendell och Scranton, är att bekämpa klimatkatastrofs-förnekelse och se till att människor förstår hur katastrofal situationen egentligen är.

Andra progressiva har med rätta vägrat ansluta sig till Bendell, Scranton och Franzen i deras omfamning av eko-nihilism.

David Wallace-Wells ( amerikansk journalist som skriver om klimatet, ö a) och Dipesh Chakrabarty (indisk historiker har skrivit om klimathistoria ö a) har till exempel hävdat att det inte är för sent att vidta åtgärder. Och ändå, på sitt annorlunda sätt, blir dessa författare förespråkare för en ny typ av klimatförnekelse. Det eko-nihilistiska förnekandet att det finns något att göra, ersätts av ett förnekande av den globala uppvärmningens klasskaraktär.

I sin bästsäljare The Uninhabitable Earth ( Den obeboeliga jorden) 2019 förklarar Wallace-Wells i detalj hur världens invånare kommer att drabbas av en allt varmare planet. “Det är värre, mycket värre än du tror,” börjar boken. Wallace-Wells vill att ett falskt universellt “oss” ska känna panik när vi förstår allvaret i krisen när den slår till. Denna panik, tror han, kommer att driva “oss” till handling.

Men att ta itu med problemet – medveten som han är om att handling behövs – är inte längre angeläget. Det som behövs är en politik, och här brister Wallace-Wells. Nu är det inte dags att peka ut någon som särskilt ansvarig för vår klimatkatastrof: ”Ansvarsbördan är för stor för att bäras av några få, men det är trösterikt att tänka att allt som behövs är att några få skurkar faller. ”

För Wallace-Wells har ekologisk ödeläggelse inte utförts av ett litet fåtal bland många. Snarare, “var och en av oss påverkar vårt framtida jag, varje gång vi slår på en knapp, köper en flygbiljett eller inte röstar.” Strunt i att 1,2 miljarder människor idag har liten eller ingen tillgång till el. Eller att 80 procent av världens befolkning aldrig har flugit.

Eller, det mest ondskefulla, att ExxonMobil-direktörer redan 1977 visste att deras bransch förstörde planeten men valde att dölja sina resultat och finansiera klimatförändringar – de förnekade forskning eftersom det fanns pengar att tjäna på att döda framtida generationer.

Att skylla på att alla har lika stor skuld, när det existerar en sådan extrem ojämlikhet, är att ta ställning för fossilt kapital. Det förnekar snarare än klargör det uppenbara: klimatkrisen är ett område för klasskamp.

Eftersom Wallace-Wells inte ser klimatkrisens klasskaraktär hamnar han på fel sida igen när det gäller förslag om att mildra dess effekter. Han medger att han inte “har ett bestämt perspektiv” på huruvida kapitalismen kan lösa klimatkrisen och ändå uttrycker hans “intuition” – en slags liberal miljövänlig spindelkänsla – att “vi inte behöver överge möjligheterna för ekonomisk tillväxt för att kunna hantera klimatförändringarna. ”

Liksom Wallace-Wells förnekar Chakrabarty de verkliga politiska insatserna mot klimatkrisen. Han börjar med att ställa rätt fråga: ”Om de rika helt enkelt kan köpa sig ut ur denna kris och bara de fattiga drabbas, varför ska de rika nationerna göra något åt den globala uppvärmningen, om inte de fattiga i världen (inklusive de fattiga i de rika nationerna) är tillräckligt starka nog att tvinga dem att agera?”

Men han drar fel slutsats. Chakrabarty resonerar att eftersom “en sådan makt från de fattiga påtagligen inte finns” och eftersom de rika nationerna inte är “kända för sin altruism”, “är det bättre för rika nationer och klasser att agera mot klimatförändringar … det gäller insikten om deras egenintresse. Han tror att de rika helt enkelt behöver övertalas om att det är i deras intresse att ställa sig bakom ansträngningarna för att hantera klimatförändringar.

Hans argument har mer gemensamt med den borgerliga politiska ekonomen Adam Smith än med kampen för social och klimaträttvisa. I likhet med Smiths “osynliga hand” förutsätter den att kapitalistklassens egenintresse kan utnyttjas för det allmänna bästa, att “naturliga lagar” för marknadskonkurrens ska få gynnsamma konsekvenser.

Det sättet att tänka underskattar, hur mycket pengar som finns att tjäna i en allt varmare värld. 
Gruvföretag köper mark i Grönland med vetskapen om att smältande is kommer att blottlägga nya mineral- och oljereserver. Privata säkerhetsföretag förbereder sig på att försvara rika kunder mot civil oro som orsakats av torka, översvämningar och hungersnöd. Holländska ingenjörsföretag säljer expertis på översvämningshantering och planer på flytande städer. Rika investerare köper enorma jordbruksmarker i den globala södern i hopp om att få in pengar när torkan gör odlingsområden knappa. Många miljoner kommer att dö på grund av den globala uppvärmningen och det räknar kapitalisterna med.

Kapitalets självexpanderande logik är likgiltig inför döden. Sådan är kapitalism och har alltid varit. Ett exempel på det är att investerare och konservativa opinionsledare prioriterar den kapitalistiska ekonomin framför folkhälsan. Ett annat är Amazonas vägran att tillhandahålla grundläggande rengöring av sina lagerlokaler och personlig skyddsutrustning åt sina arbetare.

Kapitalistklassens ”godhjärtade egenintresse” är en fantasi som döljer en underliggande acceptans av exploatering, fördrivning och imperialism. Grundläggande förändringar kan bara uppnås genom styrka, genom klasskamp och genom de förtrycktas medverkan.
Extinction Rebellion shutterstock_1370478029

Progressiva intellektuella är inte de enda som förnekar att klimatkrisen är politisk. Extinction Rebellion (XR), en av dagens mest framstående miljörörelser, hävdar att klimatvetenskapen talar för sig själv och att politiken står i vägen för handling. Rörelsen kräver sålunda ett “steg bortom politiken.” Resultatet är ett förnekande av politik och ett förnekande av ansvar. Min tid med Extinction Rebellion-aktivister visade att de är ovetande om de orättvisor som arbetarklassen dagligen drabbas av.

XR beskriver sig själv som ett ”internationellt apolitiskt nätverk som använder sig av icke-våldsamma direkta aktioner för att övertyga regeringar att agera rättrådigt i det nödläge som klimatet och ekologin befinner sig i. ” Som dess grundare, Roger Hallam, förklarar i sin broschyr Common Sense for the 21st Century, så intar rörelsen en ”apolitisk” ståndpunkt i hopp om att överskrida den borgerliga parlamentarismen och folkrörelsernas fraktionalism. Hallam hoppas kunna förändra klimatkrisen från att vara en politisk fråga till att bli en moralisk. Han beskriver statlig passivitet när det gäller klimatförändringar, inte som ett medvetet och strategiskt politiskt beslut att sätta vinstinstresset före människor och planeten, utan som ett “moraliskt misslyckande.”

På liknande sätt presenterar han kampen för social och ekologisk rättvisa, inte som en del av en massrörelse i arbetarklassen utan i termer av en känsla hos individen av att vara moralisk.

Att förklara sig själv ”bortom politik”, apolitisk, raderar inte politikens verklighet. Faktum är att en av de märkvärdiga sakerna med politik är att ju mer du försöker gå utöver den, desto mer sitter du fast i den.

Detta är en lektion som XR borde ha lärt sig, när kritiker avslöjade sin blindhet för raspolitik, de mest utsattas-och klasspolitik, men det har de inte gjort. XR: s moralism ersätter en vit små-borgerlig liberalism som överensstämmer perfekt med vår tids dominerande ideologi: politik är något dåligt eftersom den är splittrande, eftersom den ber oss att välja sida, ber oss att visa vilka som är våra vänner och peka ut våra fiender.

Framför allt är politik svår eftersom den uppmanar oss att gripa makten och använda den, att vara disciplinerade, fokuserade och tydliga med vad vi hoppas uppnå. Det kommer alltid att vara lättare – och utan tvekan mer omedelbart tillfredsställande – att föra samman en apolitisk rörelse kring en dåligt definierad uppsättning mål som saknar riktiga fiender.



Relaterat

Endast demokratisk socialism kan rädda klimatet! Kapitalismen har misslyckats.
Min tid med Extinction Rebellion-aktivister visade att de är ovetande om de orättvisor som arbetarklassen dagligen drabbas av.
Bill Gates: “Kapitalismen kan inte rädda klimatet” – Är han socialist?
Rädda klimatet och mänskligheten – nödvändigt att avskaffa kapitalismen?
Nu tvingas vi inse klimatförändringen – och behovet av samhällsplikt.
“Får jag en kopp sol, tack”? Forskare har omvandlat solenergi till flytande bränsle.
Bra klimatavtal eller ett avtal som inte är ett avtal
Ett klimatavtal för de rika till skada för de fattiga
Kan man verkligen hindra klimatkatastrofen?
Hur bör socialister diskutera och formulera klimatfrågan?
NY FN-rapport om klimatet

Miljardärernas övergripande plan – New Green Deal – stärks efter nya klimat-fiaskomötet!
Varför säger världsledande företag att de vill stödja FN:s klimatarbete?
Vad är egentligen “New Green Deal”? Reform eller revolution?
Grön ekonomisk tillväxt är omöjlig.
Bra klimatavtal? Eller ett ”avtal” som inte är ett avtal. Publicerat 13/12 2015.
Ett klimatavtal för de rika till skada för de fattiga? Publicerat 13/12 2015

12 COMMENTS

  1. Om jordens klimat visar sig seglivat, vilket jag naturligtvis hoppas, så tror jag istället klimataktivisternas “revolution” är dömd till undergång.
    För det måste ju finnas några allmänt acceptabla och synbara verkligheter som bär upp den.
    Bara politiska uttalanden, diverse påståenden samt forskarrapporter lär inte räcka.

  2. Läs, Fil Dr Jacob Nordangårds bok; “Rockefeller en klimatsmart historia” där klimatdebattens ursprung kan spåras till Rockefellerklanens envisa arbete för att skapa en ny totalitär världsordning där alla jordens människor skall uppkopplas till AI, artificiell intelligens, och övervakas 24/7. En skräckinjagande historia som visar hur en kapitalstark elit lyckats ta över och förvandla världens demokrati till en privat angelägenhet för eugenister och malthusiander.

  3. Tack, Anders, för en föredömlig artikel om Nordangårds bok!
    Att världen har miljöproblem råder det ju idag inget tvivel om och det är dessa och den påverkan dessa har genom t ex kraftigt ökad strålning från mobilmaster, via Wi-Fi och den nya generationens mobiltelefoni 5G som vid sidan av luft- och vattenföroreningar utgör det största hotet mot miljön vid sidan av den enorma korruptionen inom politiken.
    Det är så sorgligt att se hur insekter, bin och getingar och natur förstörs och fåglar som inte längre syns i utkanten av storstäder. Vi förgör oss själva och allt biologiskt liv genom denna galna jakt på pengar och materiell standard!
    Jag ser dock inte någon politisk lösning inom ramen för olika ismer utan vi måste få till en till alla delar mänskligare syn på livet och ett gemensamt mål baserat på livets heliga värden som människor enas om.

    • Allt överdrivet prat om 5Gs livsfarlighet är desinfo och har nog att göra med att bromsa Kina. Eliterna ympar in sånt i flödet av seriös samhällskritik för at underminera.
      (Jag underkänner inte att en del människor har obehag av emf men det betyder inte att 5G är nån sorts farligt strålvapen, som dödar fåglar och annat.)

  4. Ekologisk hållbarhet kommer leda till ett lägre CO2-utsläpp automatiskt, inte till käbbel.

    Flera olika vetenskapsfält påtalar nödvändigheten av nedväxt av population och konsumtion, om vi inte skall utarma jordarna, utarma resurser, tvingas sänka standardnivån, eller skapa konflikter som t.o.m. hotar vår egen civilisation … om den nu bör kallas för det, för så himla civiliserad är den inte alltid?

    Civiliserat vore att gå med i ett parti för fred och ekologisk hållbarhet på riktigt, både vad gäller population och konsumtion, samt att valsamverka mot 4% för att ersätta det 8-parti som inte tänker långsiktigt nog för att kunna lösa det problem som vi tår inför.

    Gör man inte det så är man, i min mening, en ociviliserad del av problemet.

  5. Global Politics positiva initiativ att publicera en artikel om klimatfrågans taktik och strategi av forskarna Kai Heron, Manchester, England och Jodi Dean, New York, är mycket bra. Det är en välskriven artikel där jag instämmer i mycket, men upprepar inte dessa synsätt här. Nu har jag bara läst del 1 av 2, så i det som följer är endast några kommentarer, vilka jag anser viktiga i debatten.

    För cirka 15 år sedan började socialistiska och marxistiska grupper knyta samman klimatfrågan med systemkritik. Den var anti-kapitalistisk i anslaget, men i slutsatserna klargjordes att kapitalismen måste avskaffas, för att utsläppen av växthusgaser (VHG)/uppvärmningen skall bringas upphöra. Duktiga skribenter som t ex Noami Klein anpassade sig något till den nordamerikanska publiken. Först 2014 skrev hon: ”This changes everything. Capitalism vs the climate”. Schematiskt kan man säga att hon ”tog bladet från munnen” och bekände sig till en vag socialism, eller kanske bara anti-kapitalism?

    Nu är det mer eller mindre etablerat inom ”Vänstern” att kräva att den som protesterar mot emissionerna av VHG och uppvärmingen även skall gå ett steg vidare, utöver enbart anti-kapitalism. Artikelförfattarna Kai Heron och Jodi Dean verkar vara av den åsikten; jag kan ha fel, men de skriver onekligen så. En annan aktiv skribent – Andreas Malm, med 1-2 nya böcker på gång – verkar att luta åt samma åsikt. Han menar att det räcker inte med bara klimatkrav, utan även ”the far-right” måste fördömas.

    Och då ryker väl även den borgerlighet som står för varianter av ”business as usual”, som möjlig att i vissa delar påveka? Jag tror att dessa krav – utöver de klimatradikala – är felaktiga att ställa som grund för en bred klimatrörelse.

    Klimatkrisen har en mycket tydlig klasskaraktär. Det får bli upp till socialister och kommunister att påvisa kopplingen, men då inte med en bred klimatrörelse som scen eller plattform. Klimatrörelsen i sig är ett utmärkt exempel på enhetsfronten, som lämplig organisationsform, dvs ena de många, mot de få.

  6. Här kommer lite info från min favorit “djävulens advokat” (en bloggande amerikansk pacifist):

    https://climaterealism.com/2020/08/media-claim-california-crop-crisis-as-farmers-complain-about-too-high-crop-yields/
    Media Claim California Crop Crisis – As Farmers Complain About TOO HIGH Crop Yields
    By James Taylor – August 16, 2020

    https://climaterealism.com/2020/08/environment-minister-lies-about-climate-changes-impact-on-cambodia/
    Environment Minister Lies About Climate Change’s Impact on Cambodia
    By H. Sterling Burnett – August 13, 2020

    https://alethonews.com/2020/08/12/media-falsely-claim-ethiopian-climate-crisis-as-crop-yields-set-records/
    Media Falsely Claim Ethiopian Climate Crisis as Crop Yields Set Records
    By H. Sterling Burnett | ClimateREALISM | August 10, 2020

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here