Extinction Rebellion-aktivister i Stockholm och på andra håll. Ovetande om de orättvisor som arbetarklassen drabbas av?

16
1558
Extinction Rebellion shutterstock_1370478029

Sveriges Radio rapporterar på morgonen “Under fredagen genomför aktivistgruppen Extinction Rebellion, även kallad XR, en 48 timmars demonstration i centrala Stockholm. I ett pressmeddelande uppger gruppen att de har blockader på Vasabron och Norrbro….”– Här i Sverige tycker vi om att tro att vi leder vägen mot ett hållbart liv. Ändå står vår regerings ekonomiska politik i direkt konflikt med våra klimatlöften. Om regeringen godkänner Preems expansion i Lysekil blir det omöjligt att uppfylla våra åtaganden i Paris-avtalet. Vi ska inte se det som en fråga om klimatet eller jobben, säger Ragnhild Larsson, som är talesperson för Extinction Rebellion.

Polisen är på plats för att föra dialog med aktivistgruppen.
– De stoppar fordon så de inte kan ta sig fram. Men gruppen ska släppa fram räddningsfordon, säger Mats Eriksson, presstalesperson vid Stockholmspolisen.
SvT: Aktivister blockerar trafiken i centrala Stockholm.

Kort kommentar: Extinction Rebellion genomför alltså en aktion som försvårar för arbetare och andra att ta sig till jobbet. Torde irritera många och inte stärka stödet för protester för en bättre klimatpolitik. Detta stärker den kritik som framförs i artikeln nedan.
Eller?


Denna artikel av Dr Lisa McKenzie har upphittats och översatts av en dam från Väst-Sverige. Tack! Den förefaller mig mycket viktig. Läs den!

Bifogar avslutnin gsvis länk till en video från SvT om Extinction Rebellion, som jag fått av översättaren.

Dr Lisa McKenzie är en akademiker från arbetarklassen. Hon växte upp i en kolgruvestad i Nottinghamshire och hon och hennes familj blev politiskt medvetna i samband med gruvstrejken 1984. Som 31-åring började hon studera vid University of Nottingham och tog examen i sociologi. Dr McKenzie föreläser i sociologi vid University of Durham och är författare till “Getting By: Estates, Class and Culture in Austerity Britain.” (“Att klara sig ekonomiskt i åtstramningens Storbritannien: bostadsområden, klass och kultur.”) Hon är en politisk aktivist, författare och tänkare. Följ henne på Twitter @redrumlisa.


“Min tid med Extinction Rebellion-aktivister visade att de är ovetande om de orättvisor som arbetarklassen dagligen drabbas av.”

Extinction Rebellion (XR) syns åter i rubrikerna efter en protestaktion i centrala London. Dessa ekokrigare från medelklassen är glada att kämpa för ursprungsfolk i Brasilien, men har ingen förståelse för den svåra situation som Storbritanniens fattiga befinner sig i, och inte bryr dom sig heller.

Förra helgen visade sig solen och det gjorde även excentrikerna, de synliggjorde urinnevånarnas situation i Brasilien, de som bokstavligen har befunnit sig i frontlinjen för kapitalismens kulor.

XR visade sin solidaritet genom att hälla låtsasblod nerför trapporna på Trafalgar Square, som senare synbarligen städades upp, av Londons armé av arbetare från arbetarklassen.

Och vad är det för fel på det, kan man fråga sig? Jag håller med om att ursprungsbefolkningen i Brasilien behöver globalt stöd – de kämpar mot Covid-19:s konsekvenser, samtidigt som de slåss för att rädda världens lungor åt framtiden, Amazonas regnskog.

Så varför verkar Extinction Rebellion reta gallfebern på alla?

Förra året i november tillbringade jag några dagar i Stroud och filmade en pilot för en dokumentär om klassklyftorna i Storbritannien för Channel 4. Stroud är, för er som inte vet det, en stad i Gloucestershire som är Storbritanniens epicentrum för hela Extinction Rebellion.

Det är också platsen där många av dess ledande medlemmar bor, och där har XR ett kontor och regelbundna möten. Det är en mycket rik stad med vackra, massiva gamla stenhus inbäddade i Cotswolds fantastiska vyer – och det är också en plats med verkliga klassmotsättningar.

När jag satt i en taxi från stationen tog föraren med mig på en utflykt för att visa mig några av höjdpunkterna. Till exempel körde vi förbi industrialisten Dale Vinces (OBE) hem, som bara kan beskrivas som ett slott, den f d New Age-resenären Dale Nices, som blev grön.

Staden är full av New Age- butiker som säljer kristaller och drömfångare – det är pittoreskt och hälften av befolkningen som talar utan dialekt är klädd i lustigt formade veganskor.

Men den andra hälften är väldigt annorlunda. Stroud har kommunala bostadsområden och en arbetarklass som brottas med samma problem som alla andra från arbetarklassen i Storbritannien – brist på billiga bostäder- osäkra jobb med låga löner, och den ständiga nedlåtenheten från medelklassen, som inte bryr sig ett dugg om deras liv.

Gloucestershire-accenten hördes levande och tydlig bland arbetarklassen i Stroud, och så också deras frustration över att ha Extinction Rebellion i sin stad. Motsättningarna i denna vackra engelska idyll i Cotswolds beskrivs kärleksfullt i Daisy May Cooper’s ‘This Country’, “en faux fly-on-the-wall-dokumentär” om arbetarklassungdomar som växer upp i Cotswolds.

Jag träffade fyra av de viktigaste aktörerna i Extinction Rebellion på deras veganska favorit-café, och de uppmanade mig att prova en cappuccino med kokosmjölk, vilket jag gjorde och den var mycket god.

Vi tillbringade tre timmar med att diskutera politik, och jag fick verkligen en känsla av att de är livrädda för vad människor gör med jorden. Jag delar deras rädsla; plastförgiftning av våra hav, föroreningar i våra städer som orsakar lungsjukdomar hos våra barn och äldre – jag ställer mig helt bakom det. Deras budskap var klart och tydligt.

Jag tog, icke förty, upp frågan om klassklyftor och deras okunnighet och arrogans gentemot den brittiska arbetarklassen. Två månader dessförinnan, tidigt på morgonen, hade några XR-aktivister klättrat upp på ett tunnelbanetåg vid Canning Town station i East London . Det var efter något som XR kallade ett “två veckors rebeillon (uppror)”, då de hade fått allt i huvudstaden att stanna av, vilket gjorde det omöjligt för arbetarklassen i London att ta sig fram, efter vad som redan är en mardrömspendling för de flesta av dem.

Skaran av byggnadsarbetare och städare i Canning Town hade uppenbart fått nog och drog ner demonstranterna från tunnelbanetåget..

Över min kokosmjölkcappuccino frågade jag gruppen från XR om ‘The Battle of Canning Town’ (”Slaget vid Canning Town” ) men de hade ingen aning om vad jag pratade om. Däremot berättade de för mig hur de och deras familjemedlemmar hade tagit två veckors semester för att campa i London för ”upproret”.

Jag förklarade vad jag menade med slaget vid Canning Town, där demonstranterna hade dragits ner från tåget, och jag frågade dem varför det var en bra idé att arrangera detta spektakel. Vilka trodde de exakt skulle befinna sig på en plattform i East London klockan 06.45 en vardag?

Om jag ska vara ärlig, såg de uttryckslösa ut och när jag förklarade påfrestningarna med att vara arbetarklass i Storbritannien nu med åtstramningar, allvarliga nedskärningar i välfärden och bostadsbrist, blev de upprörda och fällde en tår eller två. Men de hävdade att deras sak var viktigare än klassklyftor.

Ursprungligen hade jag blivit inbjuden att delta på deras möte samma kväll, och jag hoppades kunna diskutera detta mer med dem och hur klimatagendan och klassklyftor inte behöver stå i motsättning till med/mot varandra. Men senare på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal, och fick höra att jag trots allt inte skulle vara välkommen till mötet.

Nästa dag åkte jag till en lokal nagelsalong för att få mina naglar manikurerade; nagelsalonger och frisörsalonger är alltid de bästa ställena att ta reda på vad som händer i alla samhällen. ‘Anna’ skötte naglarna och berättade om exklusiviteten i klimatprotesterna i staden, och särskilt hur hennes egen dotter ville delta i skolbarnens möten som regelbundet hölls på fredagar.

Men det gick inte an, för Anna arbetade och kunde inte vara ledig för att följa henne dit. Den ironin gick mig inte förbi – som ensamstående mamma i arbetarklassen visste hon att det bara var medelklassen som verkligen hade råd att avstå den tid och de resurser som krävdes för att vara en klimataktivist.

I åratal har jag sett klimat- och miljökampanjer visa fullständig brist på empati för de vardagliga frågor som arbetarklassens människor möter, och istället bara fokusera på en fråga: att stoppa klimatförändringarna.

Detta är hedervärt och viktigt, och jag har aldrig träffat någon från arbetarklassen som inte ser detta som ett stort problem. Men de inser att det är lite de kan göra åt detta när deras egna liv redan är så osäkra.

Hur mycket människor än inte vill se planeten förstöras kommer deras omedelbara behov alltid att prioriteras. Så fungerar kapitalismen, den kedjar fast arbetarklassen och placerar medelklassen på en sittpinne från vilken de kan se ner på arbetarklassen.

SvT: Klimataktivisterna som stängde ned London.

16 COMMENTS

  1. Visste de vilket kön de tillhörde?

    Vet de att UK är långt renare nu än förr, att det uteslutande beror på att kolkraftverken ersatts med naturgas och kärnkraft? De protesterar mot något som hela tiden förbättras i massiv skala. Men 1984 protesterade kolgruvefacket mot den progressiva nerläggningen av kolgruvor. Det är lätt att förstå, med tanke på deras försörjning, men det var bra för hälsan. Kolkraftens effekt på klimatet bedöms lite olika, det finns ingen riktig konsensus om alla konsekvenserna, men lungorna på stadsinvånarna har mått odelat bra av utfasningen av kolkraft.

    Även Stockholm, som på 60talet var långt renare än varje stad är långt renare nu. Tack vare kärnkraften.

    • Du har glömt att järnladyn importerade polskt kol för att knäcka strejken.
      Krigsförbrytaren sket fullkomligt i miljön – exempelvis runt Malvinas – hon bedrev blott klasskrig.

      • Nej då, kolgruvorna blev olönsamma pga nordsjöoljan. Skrönan om polskt kol har ingen hört, men när poängen är att byta från kol till naturgas är förstås kolets ursprung av underordnad natur. Argentinas angrepp på Falklandsöarna är inte ett brittiskt ansvar. När juntan föll på eget missgrepp blev missgreppet en dubbelvinst för alla andra.

  2. Kommer osökt att tänka på stora strejkaktioner, som också drabbar en massa människor som inte är direkt inblandade – s k “tredje man”. Det är arbetarklassens egna stridsåtgärder vars konsekvenser drabbar andra medlemmar av arbetarklassen på olika sätt – liksom för övrigt också medelklassen.
    Visst är det viktigt att känna till konsekvenserna av sådana här massaktioner, men samtidigt ska man nog akta sig för att förstora dem och göra dem till ett slags klassförtryck. För då skulle ansvaret för total rättvisa lamslå vartenda upprorsförsök. Ska t ex Fridays for Future ta ansvar för att arbetarklassens barn har svårare att delta i en skolstrejk på fredagar? Det vore orimligt.

  3. “Fridays for Future” borde vara så förankrade i arbetarklassen att de väljer aktioner där arbetarklassen kan delta!

  4. Vem som helst förstår att vi inte kan lösa den ekologiska hållbarheten utan att majoriteten är med på tåget, men majoriteten förstår inte de kortsiktiga miljökapitalisterna arbetar åt de miljöskadliga globalisterna.

    För miljökapitalisterna väntar kortsiktiga belöningar från globalisterna, ex. att få framstå som god i media, ex. att få åka lyx-båt över Atlanten eller få åka lyxig Tesla i USA, samt kanske priser som kittlar egot.

    Miljökapitalisterna skiter i realiteten i människor, djur och natur. Evidens är att de inte organiserar ett politiskt parti för den politik som de påstår att de kämpar för, samt inte valsamverkar sig över 4%, men i princip uppmanar folket att rösta på Miljökapitalisterna, som genom JÖK:en medverkar till absurd tillväxt, samt följaktligen motverkar den ekologiska hållbarheten och jämlikheten människor emellan i vårt samhälle.

  5. Den gillar jag, den är på pricken rätt:

    Kapitalismen kedjar fast arbetarklassen och placerar medelklassen på en sittpinne från vilken den kan se ner på arbetarklassen.

  6. Om Extinction Rebellion och Keira Knightley-filmens falska påståenden om förestående apokalyps skadar klimatförändringen.
    En XR-film med Keira Knightley i huvudrollen som hävdade att mänsklig utrotning är en verklig möjlighet har varit tvungen att redigeras om innan lanseringen i helgen. Ovetenskapligt nonsens som det här gör narr av alla inblandade. ”Forskare varnar för att mänsklig utrotning är en verklig möjlighet,” förklarar en avslutande bild på filmen. Nej, det gör de inte. Sedan säger en annan: “Klimatfördelningen dödar redan 400 000 människor varje år”.
    Greta Thunberg har redan ett datum i åtanke. “Omkring 2030 kommer vi att kunna sätta igång en oåterkallelig kedjereaktion utanför mänsklig kontroll som kommer att leda till slutet på vår civilisation som vi känner den”, skrev hon i förra årets “Ingen är för liten för att göra en skillnad” .
    https://www.rt.com/op-ed/499245-extinction-rebellion-film-untrue-claims/

  7. Du pratar bara om extinction rebellion i London. Det är en decentraliserad rörelse så jag hoppas du tar dig tid att prata med andra grupper också.

    XR har inte påstått sig ha lösningen på klimatkrisen. En av våra krav är att ett medborgarråd för klimatet upprättas vilka har representanter från olika demografiska grupper i landet.

  8. Om det vore så att endast demokratisk socialism kan rädda klimatet vore ångesten tvåfaldig. Men demokratisk socialism är en självmotsägelse, man väljer mellan demokrati eller socialism, de existerar aldrig någonsin samtidigt. Ej existerande sociala system kan inte rädda något.

    Vidare så har Sverige inget klimatproblem, men det har Kina. Varje löjlig åtgärd vi vidtar, som extra skatt på plastpåsar som aldrig hamnat i havet, tjänar bara till att dölja de massiva kinesiska koldioxidutsläppen och att nästan all plast i oceanerna kommer från de stora asiatiska floderna.

    • Olof Palme brukade säga att han var anhängare till demokratisk socialism, som i decennier fanns i S partprogram. Nu kan innehållet variera med vad man menar med socialis och demokrati. Jag pläderar för en variant med mer socialism och demokrati än i S program.

      Sverige inga klimatproblem? En mycket udda uppfattning, med all uppvärmning och alla politiska parters presentation av klimatprogram.

      • Nej, plastpåsarna hamnar inte i havet.
        Av någon för mig okänd anledning börjar de istället brinna hopsamlade i jätteberg på kommunala soptippar.
        Till politikernas tysta medgivande samt uppmaningen att stänga alla fönster och dörrar för den svarta röken som helt plötsligt inte blivit uttalat giftig.
        Koldioxidutsläppen vid landets alla brinnande skolor är heller inget att tala om.
        Bara ett kort uttalande om “JÄttetråkigt” från skolans vederbörande rektor.

        Skolornas inlärningsresultat ska framledes hemlighållas.
        På förekommen anledning samt ännu inte redovisad orsak.

        Hur länge ska det sociala experimentet Sverige tillåtas pågå innan folk börjar förstå vad resultatet riskerar bli?
        Är det möjligen så folk blivit avtrubbade av den mängden moralkakor som dagligen serveras från den statsägda Radio och Televisionen vars makt inte heller undgår den kommersiella delen av samhället som annars riskerar få sina förutsättningar ruinerade?

  9. @Sofia
    Ett “medborgarråd för klimatet” är lika fel som IPCC, eftersom detta utgör en i förväg utstakad politisk konfirmeringsbias, där öppenheten för att man har fel och skepticismen mot det man tror att man vet redan är portad, vilket är sekterism, d.v.s. INTE vetenskaplighet.

    Detta fokus på klimat tar dessutom bort fokuset från det som borde vara fokuset, nämligen ekologisk hållbarhet som måste lösas i varje nation och även lokalt i varje nation. Detta når man genom lägre population och lägre konsumtion, vilket kan uppnås genom enkla humana åtgärder OM man organiserar sig i politiska partier för detta och valsamverkar sig över 4% med dem.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here