Klimatet: Revolution eller undergång? Del 2

9
767

Denna artikel av Kai Heron and Jodi Dean har upphittats och vänligen översatts av Catarina. Tack! Catarin menar att den långa artikeln ger en bra summering av frågan. Revolution eller undergång
Kai Heron är pol dr, undervisar i politik och internationella relationer på universitetet i Manchester medan Jodi Dean är professor i statsvetenskap, politisk teoretiker vid Hobart och William Smiths College, New York.

Artikeln är lång och har därför delats upp i två avsnitt. Detta är avsnitt två.
Första avsnittet finns här.

Det politiska klimatet

Få låter sig övertalas att förneka klimatförändringarnas politiska karaktär. Ihärdig mobilisering av gräsrotsaktivister har tydligt placerat klimatet på den politiska agendan. Undersökningar i Storbritannien och USA indikerar att väljarna identifierar klimatförändringar som en fråga om politik: det är en fråga som samtidigt splittrar och kräver ett politiskt svar. Och som det är uppenbart för nästan alla, kräver katastrofens omfattning ett statligt svar.

Den för närvarande mest övertygande konstruktionen för ett sådant svar är Green New Deal (GND). Som det ledande progressiva statsbaserade svaret från USA:s demokrater och Storbritanniens Labour Party, det spanska socialistpartiet och andra, kommer GND att spela en enormt stor roll i klimatkampen under de närmaste åren. I motsats till det misslyckade nyliberala försöket att ta itu med stigande koldioxidnivåer genom att skapa en marknad för koldioxidkrediter, lägger GND fram en grön keynesianism som ställer offentliga arbetstillfällen och förbättrad social välfärd i centrum för sin utfasning av fossila bränslen.

Enligt John Bellamy Foster myntades termen “Green New Deal” på ett möte 2007 “mellan Colin Hines, tidigare chef för Greenpeace International Economics-enheten och Guardian’s ekonomidirektör Larry Elliott”. Hines termer för ett FDR-statsprogram (Franklin D Roosevelt ö a ) användes också av New York Times kolumnist och företagsmurvel Thomas Friedman för en eko-modernistisk, teknokratisk grön kapitalism.

På senare tid har en radikaliserad version drivits av grupper som Commonwealth, som förespråkar demokratiskt ägande, och Climate Justice Alliance, som kämpar för miljörättvisa åt frontlinjesamhällen. Denna nya GND, som tog formen som en gräsrotsstrategi under Jill Steins presidentkampanj i USA 2016, kopplade responsen på klimatkrisen till uppmaningen att svara på den sociala krisen.

Stein-kampanjen lyfte fram den amerikanska imperialismens roll i båda: den amerikanska militären är inte bara det största institutionella koldioxidutsläpparen på planeten, och USA: s militarism destabiliserar och förstör också för miljontals människor över hela världen, en minskad militärbudget skulle kunna betala ny energiinfrastruktur och minska utsläppen på samma gång. Demilitarisering – och slut på finansiering av militären och polisen – är avgörande för klimaträttvisa.

NGOarna finns på plats för multimiljardären Bloombergs Green New Deal. Foto: Rachael Warriner, Shutterstock

Bernie Sanders version av GND inkluderar Steins anti-imperialistiska förslag. Som Alyssa Batisstoni (politisk teoretiker med anknytning till miljörörelsen och feminismen vid Harvard Universitetet ö a) och Thea Riofrancos ( assisterande professor i politisk vetenskap vid Providence College med fokus på bl a förnybar energi, klimatförändringar ö a ) påpekar, främjar det regenerativa jordbruket, prioriterar en rättvis övergång, behandlar energi som det allmänna goda och håller den fossila bränslesektorn ansvarig för klimatförändringar. Denna sista åtgärd är värd att överväga i detalj.

Avsnittet i Sanders GND-uttalande med titeln “Gör slut på girigheten i fossilbränsleindustrin och håll dem ansvariga” har sjutton separata förslag. Dessa inkluderar att förbjuda fracking och upphörande av kolbrytning på bergstoppar, förbjuda import och export av fossila bränslen, förbjuda offshore-borrning, upphöra med utvinning av fossilt bränsle på offentlig mark, upphöra med fossila bränslesubventioner och avsluta nya infrastrukturtillstånd för fossilt bränsle.

Ytterligare åtgärder: höjda skatter “på företags-förorening och investerares inkomster och förmögenhet som kommit till stånd tack vare fossila bränslen” och höja och verkställa EPA-påföljder (US EPA Environmental Protection Agency) för föroreningar p g a fossila bränslen. De lovar att väcka straffrättsliga och civila mål mot fossilbränsleindustrin och få den att betala för de skador den har orsakat. Sammantaget föreslår förslagen en hård kamp mot Big Carbon, och föreslår allt annat än att nationalisera industrin.

Med tanke på den radikala karaktären i de åtgärder som föreslås att hålla fossilindustrin ansvarig, varför går inte Sanders hela vägen och föreslår att nationalisera branschen, demontera eller omstrukturera den till gagn för ren energi?

När allt kommer omkring erbjuder Bernie Sanders plan det sammanslagna infernot, raserandet av kapitalistklassen i sin helhet, hotar deras vinster, låter deras förmögenheter gå om intet, och undergräver deras aktievärden. Svaret måste vara att Sanders behöver fossilsektorn för att överleva, åtminstone ett tag.

Jeremy Corbyn – Wikimedia Commons – Photo: David Hunt

Bernie Sanders GND-plan bygger på en motsägelse: den kräver att de företag som är ansvariga för klimatförändringarna ska få fortsätta eftersom, den vill få dessa företag att betala för de åtgärder som måste vidtas. Om företagen nationaliserades, eller om de kollapsade för snabbt, skulle de inte kunna betala.

Denna motsägelse är genomgripande, och mycket mer oroande än spänningen mellan klasskrig och grön tillväxt. Om olje- och gassektorn ska betala för det kollektiva svaret på klimatkrisen kan den inte avskaffas. I själva verket hamnar GND på samma sida som katastrofkapitalismens profitörer. Gröna social-demokrater måste till slut försvara samma industri som förstör planeten.

Det brittiska Labour Party framhöll sin version av Green New Deal, “Green Industrial Revolution” (GIR), som en central punkt på sitt 2019 års valmanifest. Politiken är utan tvekan den mest radikala klimatlagstiftning som Storbritannien har sett komma från ett stort politiskt parti.

Det lovar mer än en miljon gröna arbetstillfällen, nationaliserade och prisvärda energi- och transportsektorer, en stor uppbyggnad av förnybar energiinfrastruktur, ett förbud mot fracking och ett slut på allt brittiskt exportfinansstöd till fossila bränsleprojekt.

Corbyns Labour Party lovade också att ta bort koldioxiden från Storbritanniens energisektor -men inte hela ekonomin – till slutet av 2030-talet, ett helt decennium före vad det brittiska konservativa partiet har föreslagit. Om Labour hade vunnit valet 2019 skulle denna politik ha förändrat Storbritannien till det bättre.

I likhet med USA: s motsvarighet är Labours GIR ett försök att anpassa avkarbonisering och global klimaträttvisa med ett nationalistiskt projekt för tillväxt och utveckling som bygger på ett exploaterande system med rikedoms och – resursutvinning från tredje världen. Labours manifest förklarar att det planerar att finansiera GIR genom en gröntvättad offentlig finansiell sektor och skatter på förmögenhet och kapital. Denna ny-keynesianska strategi är mindre omedelbart motsägelsefull än Sanders GND, men Labour syftar också till att finansiera avkarboniseringen genom att bli världsledande inom grön teknik och tillhandahålla gröna låneprogram till tredje världen, samtidigt som den utnyttjar tredje världens råvaror— sällsynta jordartsmineraler, koppar, litium och mer – som Labours industrialiserade övergång kräver.

Som Cooperation Jacksons medgrundare Kali Akuno ( ett nätverk av arbetarkooperativ som främst vänder sig till fattiga, arbetslösa, svarta och latinoinvånare i Missisipp ö a) hävdar i ett annat sammanhang, motsvarar detta en slags grön imperialism. Planen är att dra nytta av den globala övergången till en post-karbonekonomi genom att göra vad den ekologiskt förstörande kapitalistiska kärnan alltid har gjort: utvinna råmaterial och rikedom från världens periferi. Lite har förändrats, verkar det som, sedan Frantz Fanon för sex decennier sedan först skrev att ”Europa skapades av tredje världen”.

Många som är involverade i de demokratiska och arbetarpartiernas progressiva flyglar är medvetna om dessa motsägelser. Och ändå förnekar de deras politiska konsekvenser. I likhet med Roosevelts New Deal före dem försöker GND och GIR skapa en social kompromiss mellan exploatörerna och de exploaterade, förorenarna och de förorenade. I stället för att ge namn åt klimatkrisen som ett område för klasskamp – och handla i enighet med konsekvenserna av denna diagnos – syftar denna politik till att dölja sprickorna som uppträder i kapitalets byggnad när vi kastas huvudstupa in i en allt varmare värld.

Genom att maskera den brutala, exploaterande och ohållbara logiken för kapitalackumulation tjänar båda planerna en ideologisk funktion. De lovar oss i den imperialistiska kärnan att inget väsentligt behöver förändras så länge vi går över från fossilbränsle-kapitalism och fossilbränsle- imperialism till en grönare kapitalism och en grönare imperialism.

Analysen av klimatsammanbrottet kräver att relationerna mellan den kapitalistiska kärnan och den superutnyttjade periferin radikalt omvandlas. Om vi vill avvärja ytterligare förvärrande katastrofer måste vi avskaffa denna skillnad helt. “Grön tillväxt” kommer inte att minska den. En “stabil ekonomi” kommer inte att minska den.

Vi måste bryta med kapitalismen. Det är verkligen undergång eller revolution.

Beslagta tillgångarna, ta över staten

Thea Riofrancos. Twitter

Den gröna ny-keynesianismen hos GND och GIR är en återvändsgränd, men det skulle vara ett misstag att dra slutsatsen att det inte finns något att lära av dessa planer. Thea Riofrancos kallar sådana vänsterslutsatser en “politik för ren negation.” Med detta har hon i åtanke åsikter som de som uttrycks av Jasper Bernes och Joshua Clover ( de driver ett vänsterförlag Commune Editions för poesi i Oakland ö a ) som har hävdat att GND är en materiellt orealiserbar distraktion.

Dessa författare tycker att vänstern bör kritisera GND och gå vidare. Men till vad? Ja, till revolutionen – vi är inte oeniga med dem. Men för att bygga vad? Och hur? Här håller vi med Riofrancos om att hela avståndstagandet från GND och GIR “varken är empiriskt sunt eller politiskt strategiskt” även om vi avvisar hennes föreslagna alternativ till “kritiskt stöd.”

För Riofrancos är en politik med ren negation inte till någon hjälp eftersom den misstar GND för en ”färdigförpackad lösning” på klimatkrisen som man antingen accepterar eller avvisar helt och hållet. Hon föreslår att planen bättre kan föreställas som att ständigt förändra “möjligheterna för kamp” med “potentialen att befria önskningar och förändra identiteter” och resonerar att den slutliga formen för GND fortfarande kan ändras, för att avvisa den vore att avstå viktigt territorium till fossilt kapital.

Som ett alternativ föreslår hon att vi “tar ledtrådar från sociala rörelser som intar en ståndpunkt av kritiskt stöd och omfattar den politiska öppning som erbjuds av Green New Deal, och samtidigt bestrider några av dess specifika element och därmed driver den att utvidga möjlighetens horisont. ”

“Kritiskt stöd” för GND är lika otillfredsställande som en politik för “ren negation.” Liksom alla demokratiska socialistiska strategier underordnar den arbetarklassens kamp för uppgiften att välja progressiva kandidater. Det ger upp vänsterns revolutionära tradition, för att istället fokusera på den mer ”realistiska” uppgiften att agitera för gradvisa vänsterförskjutningar i Overton-fönstret.

Liksom med alla politiska strategier, är den demokratiska socialismens effektivitet beroende av att dess mål kan uppnås. Medan Jeremy Corbyns val som Labours ledare 2015 och Alexandria Ocasio-Cortezs framgång 2018 gav demokratisk socialism ett uppsving, har Demokratiska nationella kommitténs motstånd mot Bernie Sanders, och valet i Storbritannien 2019 visat gränserna för mainstreampartiernas tolerans för socialism.

Att tro att det är möjligt att genomföra en progressiv GND med det DNC (Democratic National Committee) som vi har, den Högsta domstol vi har, det House of Lords som vi har, eller den form för egendom och markägande som vi har -det vill säga, med den kapitalistiska stat som vi har – är att förutsätta att institutionerna för den härskande klassen kan användas till massornas fördel utan att ta bort den härskande klassen. Riofrancos föreslår att ”utom-parlamentariska, störande insatser underifrån” bör kombineras med ”kreativa experiment med institutioner och politik”, men vid det här laget – mitt i anhopningen av kriser – bör vi vara bortom att experimentera med borgerliga institutioner på borgerliga villkor.

Riofrancos “kritiska stöd” utesluter möjligheten att bygga för revolution. När hennes argument utvecklas ändrar de sig från att försvara GND som en viktig kampsida till att hävda att det är kampsidan. Att ifrågasätta GND: s valsystem är att välja “underkastelse insvept i realism”, att säga ja till ett oändligt “väntande på [det] ständigt uppskjutna ögonblicket då marken rämnar.”

Det uppenbara men outtalade tredje alternativet här är dock att bygga mot ögonblicket då marken rämnar, eller mer konkret gripandet av makten, utan hjälp av Demokratiska eller Labour Partier. Det här alternativet förblir tveklöst outtalat eftersom det är för “orealistiskt”, för odemokratiskt och för “auktoritärt” för att demokratiska socialister ska kunna stödja det.

Karl Marx.

Låt oss titta närmare på detta tredje alternativ. För att bygga en ekokommunistisk revolution måste vi undvika både en politik med ren negation och en politik med ”kritisk bekräftelse.” Som Marx hävdade, revolutioner behöver dialektik. De behöver oss för att hitta det Fredric Jameson (amerikansk litteraturkritiker och marxistisk statsvetare) kallar ” den dialektiska ambivalensen” i kapitalismen. Detta innebär att vi skolar oss i att hitta aspekter av nuet som pekar bortom det och mot den kommunistiska horisonten.

Lenin gjorde precis det här efter första världskrigets utbrott. I stället för att följa efter majoriteten av de socialistiska partierna i den Andra internationalen, och kapitulera för det imperialistiska kriget, och att vältra sig melankoliskt efter förräderiet, och gå med många av de tyska kamraterna när de röstade för krigskrediter, såg Lenin i kriget en möjlighet till revolutionära framsteg. De som var intresserade av arbetarklassens frigörelse skulle inte kämpa för fred utan för den dialektiska omvandlingen av nationalistkriget till inbördeskrig. Kriget och den Andra internationalens kollaps var möjligheten till något nytt.

Vad skulle det betyda att tänka dialektiskt om GND? Vi tror att det skulle innebära att politikens reformistiska innehåll avlägsnas från dess revolutionära form. I årtionden har miljörörelser i den kapitalistiska kärnan stridit för lokala lösningar på globala problem: kooperativ, lokala valutor, stadsjordbruk i städerna och etisk konsumism. Under tiden som dessa experiment blomstrade fortsatte klimatkrisen utan dröjsmål. Fler rörledningar byggdes, fler landområden som tillhörde ursprungsbefolkningen stals, fler bränder rasade och fler arter fladdrade ut ur existensen.

I sin form lade GND och GIR lokaliseringen åt sidan. Båda inser att klimatkrisen kräver ett statligt, centralt planerat och globalt svar. De tar för givet att vi behöver en stat som ingriper på naturens och arbetares vägnar mot kapitalet. Det faktum att GND och GIR lovar att göra detta får kapitalister att frukta dem. De som är upphetsade över GND: s löfte – som Riofrancos – har på liknande sätt vänt sig till staten som ett område för kamp och en plats för makt.

Medvetet eller inte har dessa rörelser lärt sig av sina misslyckanden med Climate Camp, Occupy, and the Movement of Squares. Det räcker inte att avbryta den normala driften av saker och ting. Att ta ansvar innebär att ta makten och organisera samhället i det som Marx kallade intressen för “fritt förenade arbetare”, eller mer kontroversiellt, “proletariatets diktatur.”

Kampen för att genomföra GND och GIR åskådliggör för oss att miljöaktivister i allt högre grad håller på att bli medvetna om behovet av att gripa statsmakten – och behovet av att utveckla en kamporganisation som har kapacitet att göra det.


Relaterat

Endast demokratisk socialism kan rädda klimatet! Kapitalismen har misslyckats.
Min tid med Extinction Rebellion-aktivister visade att de är ovetande om de orättvisor som arbetarklassen dagligen drabbas av.
Bill Gates: “Kapitalismen kan inte rädda klimatet” – Är han socialist?
Rädda klimatet och mänskligheten – nödvändigt att avskaffa kapitalismen?
Nu tvingas vi inse klimatförändringen – och behovet av samhällsplikt.
“Får jag en kopp sol, tack”? Forskare har omvandlat solenergi till flytande bränsle.
Bra klimatavtal eller ett avtal som inte är ett avtal
Ett klimatavtal för de rika till skada för de fattiga
Kan man verkligen hindra klimatkatastrofen?
Hur bör socialister diskutera och formulera klimatfrågan?
NY FN-rapport om klimatet

Miljardärernas övergripande plan – New Green Deal – stärks efter nya klimat-fiaskomötet!
Varför säger världsledande företag att de vill stödja FN:s klimatarbete?
Vad är egentligen “New Green Deal”? Reform eller revolution?
Grön ekonomisk tillväxt är omöjlig.
Bra klimatavtal? Eller ett ”avtal” som inte är ett avtal. Publicerat 13/12 2015.
Ett klimatavtal för de rika till skada för de fattiga? Publicerat 13/12 2015

9 COMMENTS

  1. Jag är väl gammal och slutkörd, tillhör “riskgrupperna”. Jag får ingen ordning på denna artikel. Full av namn och nya förkortningar hit och dit. Är artikeln mest en spegling av det ökande kaos som nu väller fram inom västvärlden?

  2. Artikeln är intressant och åskådliggör det stora och avgörande problemet: vi har nått en punkt där kapitalismens grundläggande drivkraft, ständig materiell tillväxt som säkerhet för en tillräcklig vinst och tillgång till nya marknader som blir allt svårare att hitta, hotar mänsklighetens överlevnad, den biologiska mångfalden och kontrollen över koldioxidutsläppen i atmosfären. Kapitalismen som system har uttömt sin positiva utvecklingsförmåga och befinner sig i en destruktiv slutfas, som obevekligt exploaterar och förstör de sista resterna av naturtillgångar och levande miljö som mänskligt överlevande kräver. Om inte det destruktiva tillväxthjulet stoppas i tid. Men då faller den kapitalistiska ekonomin ihop, kapitalistklassen förlorar sitt fotfäste, samhället hamnar i djup kris och kaos utbryter. Om inte en planerad ochsäker övergång till ett miljömässigt hållbart samhälle utan kapitalistisk exploatering kan genomföras.
    Och det är problemets kärna.
    Hur ska en fredlig revolution bli möjlig? Hur ska ett blodigt klasskrig undvikas? Hur ska den starka, beväpnade och statsbärande kapitalistklassen kunna tämjas när den tvingas lämna ifrån sig makten?
    Det är vad artikeln här ovan ytterst handlar om.

    • Du får vänta – men en ny artikel är klar för publicering – någon gång!

      Du hinner med en kopp te också.

  3. Vid skatteväxling måste det som betraktas som oönskat beskattas hårdare och det som är önskvärt subventioneras i ett övergångsskede. Därefter försvinner subventionerna stegvis och beskattningen kommer därefter stegvis att läggas på de nya energislagen.

    Detta är relativt lätt att förstå, tycker jag, men kanske är det lättare för en ingenjör att förstå än för Kai Heron and Jodi Dean, vilka de än må vara?

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here