Vad är egentligen “New Green Deal”? Reform eller revolution?

2
141
Döda träd. Pixabay. dead-trees-947331__480

Detta är en översättning av ett tredje avsnitt “Green New Deal: Reform eller Revolution?” av en artikel “On Fire This Time” av John Bellamy Foster, en ledande marxistisk debattör i klimatfrågan på vänsterkanten i USA. Sociologiprofessorn JB Foster är chefredaktör för Monthly Review, en socialistisk kvalitetstidskrift som utkommit sedan 1949. I första numret fanns en artikel av en inte helt obekant forskare, Albert Einstein “Why I am a socialist”.
Artikeln finns i novembernumret av tidskriften och har titeln “On Fire This Time”.

Två andra utdrag ur artikeln har publicerats separat. Klimatfrågan – Det brinner!? och Kritik av IPCC:s klimatstrategi.

Albert Einsten

Översättningen har gjorts av en i frågan mycket intresserad dam i Göteborgstrakten, som även har översatt såväl föregående som kommande utdrag ur den långa artikeln.

 

 

 


“New Green Deal”? Reform or revolution?

Det som har gjort kampen för en ekologisk revolution under det senaste året till en till kraft som verkar omöjlig att stoppa, är uppkomsten av Green New Deal, eller ett program som representerar rörelsens sammanslagning med kampen för ekonomisk och social rättvisa för att stoppa klimatförändringar , med fokus på konsekvenserna för arbetare och för frontlinjesamhällena (dvs de som bor i särskilt utsatta områden som drabbas först och värst ö.a.).

Emellertid var Green New Deal inte ursprungligen en radikal omvandlingsstrategi, utan snarare en måttligt reformistisk strategi.

Namnet Green New Deal kom till på ett möte år 2007 mellan Colin Hines, tidigare chef för Greenpeace´s Internationella ekonomiska enhet och Guardian’s ekonomiske redaktör Larry Elliott. Inför växande ekonomiska och miljömässiga problem föreslog Hines en dos av gröna keynianska -utgifter ( Keynes förordade aktiv statlig politik för att stärka efterfrågan, både genom offentlig investeringar och att höja folks köpkraft inom vissa gränser under 1930-talskrisen ö. a) och betecknade det som en Green New Deal efter Franklin Roosevelts New Deal under den stora depressionen i USA. Elliott, Hines och andra, inklusive den brittiska entreprenören Jeremy Leggett, lanserade den brittiska Green New Deal Group senare samma år.21

Idén fångades snabbt upp i miljöpolitiska kretsar. Den företagsfrämjande New York Times-kolumnisten Thomas Friedman började marknadsföra termen i USA ungefär samtidigt som en ny kapitalistisk ekomodern strategi.22 Barack Obama tänkte lägga fram ett Green New Deal-förslag i sin kampanj 2008. Han avstod emellertid från Green New Deal-terminologin och det som återstod av dess innehåll efter mellanårsvalet 2010.23

I september 2009 publicerade FN: s miljöprogram en rapport med titeln Global Green New Deal, bestående av en hållbar tillväxtplan.24 Samma månad publicerade Green European Foundation, A Green New Deal for Europe, en keynesiansk grön kapitalistisk strategi, idag känd som European Green New Deal.25

Alla dessa förslag, som infördes under täckmanteln av en Green New Deal, var kombinationer av toppstyrd grön keynisianism, ekomodernism och korporativ teknokratisk planering som endast marginellt rörde sig om att främja sysselsättning och utrota fattigdom, samtidigt som de stod för en mild reformistisk grön kapitalism. I detta avseende hade de första Green New Deal-förslagen mer gemensamt med Franklin Roosevelt’s First New Deal, från 1933 till 1935 i USA, som var korporativistiskt och starkt “för business” till sin karaktär, än med den andra New Deal från 1935 till 1940, som sporrades av industriarbetarnas stora uppror från 1935-talet till slutet av trettiotalet .26

I skarp kontrast till dessa tidiga korporativistiska förslag har den radikala versionen av Green New Deal ökat sin dragningskraft under det senaste året i Förenta staterna, den hämtar sin historiska inspiration från det stora upproret underifrån när Second New Deal kom till.

Climate Justice Alliance har haft en nyckelposition i I denna omvandling , den uppstod 2013 genom en sammanslagning av främst olika miljörättsorganisationer. Climate Justice Alliance förenar för närvarande sextioåtta olika frontlinjeorganisationer, som representerar låginkomstsamhällen och samhällen med medlemmar med olik etnisk bakgrund som afroamerikaner osv , de engagerar sig i omedelbar kamp för miljörättvisa och stöder en rättvis övergång.27

Det kritiska begreppet om rättvis övergång hade sitt ursprung på 1980-talet, i ekosocialisten Tony Mazzocchis försök att från Oil, Chemical and Atomic Workers Union bygga en radikal arbetar-miljö-rättvise- rörelse, den stöttades senare av United Steel Workers.28 Climate Justice Alliance är inriktad på att övervinna klyftan mellan ekonomiska och ekologiska motsättningar, och betraktar nu en rättvis övergång som huvudprincip i kampen för en folkets Green New Deal, förutom själva skyddet av klimatet.

Green New Deal omvandlades till en radikal gräsrotsstrategi – eller en folkets Green New Deal i termerna av Vetenskap åt folket/ Science for the People – först under Jill Steins två på varandra följande presidentkampanjer för Green Party 2012 och 2016.29

Green Party’s Green New Deal stod på fyra pelare: (1) Grundläggande rättigheter när det gäller ekonomi, inklusive rätten till anställning, arbetarnas rättigheter, rätten till sjukvård (Medicare för alla) och rätten till fri undervisning, federalt finansierad högre utbildning; (2) en grön övergång som främjar investeringar i småföretag, grön forskning och gröna jobb. (3) Reell ekonomisk reform, inklusive reducering av husägares och studenters skulder, demokratisering av penningpolitiken, upplösning av finansiella företag, avslutande av statliga räddningsaktioner av banker och reglering av finansiella derivat; och (4) en fungerande demokrati, upphävande av begreppet “juridisk person” när det gäller företag, införlivandet av grundläggande valrättigheter, upphävandet av Patriot Act, och att minska militära utgifter med 50 procent.30

Det finns ingen tvekan om den radikala (och antiimperialistiska) karaktären i The Green Partys ursprungliga Green New Deal-plattform.

Halveringen av USA:s militära utgifter var nyckeln till planen på att kunna öka federala utgifter på andra områden. I hjärtat av The Green Partys Green New Deal låg alltså en attack mot det amerikanska imperiets ekonomiska, finansiella och militära struktur, samtidigt som man fokuserade på de ekonomiska politiska förslagen till en grön övergång som skulle ge upp till tjugo miljoner nya gröna jobb.31 Den gröna övergångsdelen i programmet var, ironiskt nog, den svagaste delen av The Green Partys Green New Deal.

Det nya med The Green Party var emellertid att koppla ihop livsviktiga miljöförändringar med vad de uppfattade som lika nödvändiga sociala förändringar.

Men det var inte förrän radikala Green New Deals inträde i i kongressen november 2018, vars spjutspets var Ocasio-Cortez,den vid mellanårsvalet nyligen invalda kongressrepresentanten , som frågan plötsligt blev en viktig faktor i det amerikanska politiska landskapet. Ocasio-Cortez hade anslutit sig till den hårt kämpande inhemsk-ledda protesten som syftade till att blockera Dakota Access Pipeline vid Standing Rock i North Dakota 2016–17. I sin kampanj i New Yorks 14: e kongressdistrikt (som representerar Bronx och en del av norra centrala Queens) undertecknade hon Sunrise Movement’s No Fossil Fuel Money, med resultatet att Sunrise Movement stöttade henne och bidrog till hennes överraskande valseger mot representant Joe Crowley som varit tio mandatpartieoder i kongressen.32 Ocasio-Cortez, som tillsammans med Markey skulle introducera Green New Deal-resolutionen i kongressen, slöt genast upp i Sunrise-rörelsens sittstrejk en vecka efter mellanårsvalet på Pelosis kontor till stöd för en Green New Deal .

Ocasio-Cortezs kampanj lät sig i mångt och mycket inspireras av presidentkandidaten Sanders demokratiska socialistiska kampanj 2016 som ledde till återupplivandet av de demokratiska socialisterna i Amerika (DSA).

Från början antog alltså folkets Green New Deal-resolution något som på många sätt hade en ekosocialistisk karaktär.33

I den fjorton-sidiga Green New Deal-resolution som Ocasio-Cortez och Markey presenterades i februari 2019 fastställdes verkligheten bakom klimatnödläget tillsammans med graden av USA: s ansvar. Detta jämfördes med ”relaterade kriser” som manifesteras i: förkortad livslängd, lönestagnation, minskad klassrörlighet, stigande ojämlikhet, skillnad i välstånd beroende på ras, och inkomstskillnader beroende på kön.

Lösningen som erbjuds är en Green New Deal som skulle kunna nå netto-nollutsläpp av växthusgaser genom en “rättvis övergång”, vilken skapar “miljoner bra, högavlönade arbetstillfällen” i processen för att säkra en hållbar miljö. Den är utformad för att “främja rättvisa och jämlikhet genom att stoppa nuvarande, blockerande framtid, och gottgöra historiskt förtryck av ursprungsbefolkningar, andra etniska samhällen, migrantsamhällen, avindustrialiserade samhällen, avfolkade landsbygdssamhällen, de fattiga, låginkomsttagare, kvinnor, äldre, hemlösa, personer med funktionsnedsättningar och ungdomar (kallas i denna resolution “frontline- och sårbara samhällen “).

Den Green New Deal-resolutionen är baserad på en “10-årig nationell mobilisering.” Under denna period är målet att uppnå “100 procent av den energi som efterfrågas i USA genom rena, förnybara energikällor med nollutsläpp.” Andra åtgärder inkluderar att motsätta sig ”inhemska eller internationella monopol”; stödja familjejordbruk; bygga ett hållbart livsmedelssystem; upprätta en fordonsinfrastruktur med nollutsläpp; främja kollektivtrafik; investera i höghastighetståg; säkerställa det internationella utbytet av klimatrelaterad teknik; skapa samverkan mellan frontlinjesamhällen, fackföreningar och arbetarkooperativ; tillhandahålla arbetsgarantier, erbjuda utbildning och högre utbildning för den arbetande befolkningen; säkerställa allmän hälsovård av hög kvalitet för hela den amerikanska befolkningen; och skydda offentliga land och vattenområden.34

Till skillnad från Green Partys New Deal, motsätter sig inte Demokratiska partiets Green New Deal-resolution som infördes av Ocasio-Cortez och Markey direkt finansiellt kapital eller utgifter för USA:s militär och imperium. Snarare begränsas dess radikala karaktär till att koppla en massiv mobilisering för att bekämpa klimatförändringar till en rättvis övergång för frontlinjesamhällen, inklusive omfördelande ekonomiska åtgärder. Och ändå är det ingen tvekan om den radikala karaktären i de krav som ställs, om de genomförs fullt ut skulle det kräva en massmobilisering av hela samhället som syftar till en omfattande ombildning av amerikanskt kapital och expropriering av fossilbränsleindustrin.

Sanders trettiofyra-sidiga Green New Deal-plan går ännu längre.35 Den kräver 100 procent förnybar energi för el och transport senast 2030 (vilket motsvarar en minskning med 71 procent i USA:s koldioxidutsläpp) och fullständigt nollutsläpp av koldioxid senast 2050. Den avser att uppnå allt detta genom att avsätta $ 16,3 biljoner av offentliga investeringar till den enorma mobiliseringen av resurser för att ersätta fossila bränslen; insistera på en rättvis övergång för både arbetare och frontlinjesamhällen; förklara nationellt nödläge för klimatet; återupprätta Civil Conservation Corps (CCC, en form av nödhjälpsarbete 1933-42) för New Deal; och förbjuda offshore-borrning, fracking och sluta upp med kolbrytning av ytberg. Det skulle innebära 200 miljarder dollar till Green Climate Fund för att stödja nödvändiga omvandlingar i fattiga länder i syfte att bidra till att minska koldioxidutsläppen i mindre industrialiserade länder med 36 procent 2030.

De Green New Deal-strategier som kallas folkets, och som nu håller på att utveckla det som i socialistisk teori kallas revolutionära reformer, det vill säga reformer som lovar en grundläggande omstrukturering av ekonomisk, politisk och ekologisk makt, och som snarare pekar fram mot övergången från kapitalism till socialism, än bort ifrån den. Omfattningen av de föreställda förändringarna är mycket större och representerar ett mer formidabelt hot mot kapitalmakten än de som lades fram av Second New Deal i slutet av 1930-talet. Den fullständiga desinvesteringen av fossila bränslen, inklusive fossila bränslereserver, utgör ett slags avskaffande som drivs av ren nödvändighet, som finner sin närmaste analogi, i termer av dess övergripande ekonomiska effekter, i avskaffandet av slaveriet i USA.

Det har beräknats att slavarna 1860 utgjorde ”den största enskilda finansiella tillgången i hela USA: s ekonomi, värd mer än all tillverkning och järnväg tillsammans.” 38 I dag om man tar fossilbränsleindustrin och tillhörande industrier och infrastruktur, inklusive hela den finansiella strukturen, väcks analoga motsättningar om rikedom och makt när det gäller allt, och är bara tänkbar som en del av en allmän ekologisk och social omvandling. Således förklarade den interamerikanska utvecklingsbanken 2016 att energiföretagen stod inför en potentiell förlust på 28 biljoner dollar till följd av nödvändigheten i världen att låta fossila bränslen stanna kvar i marken.39

Som kapitalet förstod från början skulle dessa förändringar hota hela den politiska och ekonomiska ordningen, för när befolkningen mobiliserats för förändring skulle hela kapitalismens metabolism utmanas .40 Energiföretag, skriver Klein , kommer att vara tvungna att lämna biljoner av kända fossila bränslereserver [som de räknar som tillgångar] i marken. ”41 För att klimaträttsrörelsen ska börja utmana fossilt kapital och det regerande kapitalistiska systemet som helhet på detta sätt krävs social mobilisering och klasskamp i en enorm skala, med de stora förändringar i energiproduktionen,som ska introduceras på bara en handfull år.

Men inget av Green New Deal-förslagen är ens i närheten av att ta itu med den enorma uppgift som den nuvarande planetära krisen kräver. Men de är tillräckligt verklighetsförankrade i det oundvikliga att den kan tända en global revolutionär kamp för frihet och hållbar utveckling, eftersom de övervägda förändringarna strider mot själva kapitalets logik och inte kan uppnås utan att mobilisera befolkningen som helhet på akut basis.

Fortfarande finns det kvardröjande motsägelser i de radikala Green New Deal-strategierna när de betonar ekonomisk tillväxt och kapitalackumulation. De begränsningar som krävs för att stabilisera klimatet är allvarliga och kräver förändringar i den underliggande produktionens struktur.

Ändå undviker alla de nuvarande Green New Deal- förslagen i stort sett samtliga omnämnanden av direkt skydd av resurser eller nedskärningar av den totala konsumtionen – än mindre nödåtgärder som ransonering som ett rättvist icke-prisrelaterat sätt att omfördela samhällets knappa resurser (en ganska populär åtgärd i USA under andra världskriget) .42
Ingen beaktar det väldiga slöseri som är inbyggt i det nuvarande ackumulationssystemet och hur det ska kunna förvandlas till en ekologisk fördel.

Istället är alla planer baserade på tanken att främja snabb, exponentiell ekonomisk tillväxt eller kapitalackumulation – trots att detta skulle förvärra den planetära krisen, och trots att de verkliga framgångarna med den Second New Deal hade mycket mindre att göra med tillväxt än ekonomisk och social omfördelning.43

Som Klein varnar, skulle en Green New Deal-plan misslyckas både med att skydda planeten och genomföra en rättvis övergång om den skulle ta vägen via “klimat-keynesianism.” 44

Relaterat
Grön ekonomisk tillväxt är omöjlig.
De rika i den gröna klimatpolitiken – Vad vill de?


Källor

21. ↩ Green Party US, Green New Deal Timeline, available at http://gp.org; Green New Deal Policy Group, A Green New Deal (London: New Economics Foundation, 2008); Larry Elliott, “Climate Change Cannot Be Bargained With,” Guardian, October 29, 2007.
22. ↩ Thomas Friedman, “A Warning from the Garden,” New York Times, January 19, 2007.
23. ↩ Alexander C. Kaufman, “What’s the ‘Green New Deal’?” Grist, June 30, 2018.
24. ↩ UNEP, Global Green New Deal (Geneva: UNEP, 2009).
25. ↩ Green European Foundation, A Green New Deal for Europe (Brussels: Green European Foundation, 2009).
26. ↩ David Milton, The Politics of U.S. Labor (New York: Monthly Review Press, 1982).
27. ↩ Climate Justice Alliance, “History of the Climate Justice Alliance.”
28. ↩ John Bellamy Foster, “Ecosocialism and a Just Transition,” MR Online, June 22, 2019; Climate Justice Alliance, “Just Transition: A Framework for Change.”
29. ↩ Science for the People has been a leading defender of a Peoples’ Green New Deal, incorporating a just transition for workers and frontline communities as opposed to attempts to fold the Green New Deal into its previous corporatist form. See Science for the People, “Peoples’ Green New Deal.”
30. ↩ Jill Stein, “Solutions for a Country in Trouble: The Four Pillars of the Green New Deal,” Green Pages, September 25, 2012.
31. ↩ Green Party, “We Can Build a Better Tomorrow Today, It’s Time for a Green New Deal.”
32. ↩ Tessa Stuart, “Sunrise Movement, the Force Behind the Green New Deal Ramps Up Plans for 2020,” Rolling Stone, May 1, 2019. The founding Sunrise Movement activists had cut their teeth on the fossil-fuel disinvestment movement particularly in universities, which as of December 2018 claims to have succeeded in facilitating $8 trillion in disinvestments. However, activists realized that the next step was to try to tackle the state itself and to change the system through a Green New Deal. Klein, On Fire, 22.
33. ↩ The Green Party has moved explicitly in the direction of ecosocialism and sponsored an ecosocialism conference in Chicago on September 28, 2019. See Anita Rios, “Green Party Gears Up for Ecosocialism Conference,” Black Agenda Report, September 10, 2019.
34. ↩ Res. 109, “Recognizing the Duty of the Federal Government to Create a Green New Deal.”
35. ↩ Sanders is entirely alone among the leading Democratic candidates in the 2020 elections in promoting a genuine Green New Deal. Joe Biden’s “Plan for a Clean Energy Revolution and Environmental Justice,” introduced in June 2019, avoids altogether the IPCC’s insistence that carbon dioxide emissions have to be reduced by nearly 50 percent by 2030 in order to stay below 1.5ºC and simply promises to promote policies that will achieve net-zero emissions by 2050, proposing to spend $1.7 trillion on combatting climate change over ten years. Elizabeth Warren has signed on to the Green New Dean Resolution, but in her “Clean Energy Plan,” introduced in September 2019, she does not go beyond saying that she supports a ten-year mobilization through 2030 with the aim of reaching net-zero greenhouse gas emissions “as soon as possible.” She proposes a $3 trillion investment over ten years. Her plan excludes any mention of a just transition for workers or frontline communities.
36. ↩ Sanders, “The Green New Deal.”
37. ↩ While the Green New Deal Resolution introduced by Ocasio-Cortez and Markey does not address how it would be financed, the emphasis has been on the creation of public banks, green quantitative easing, and deficit financing under current low capacity utilization—a view supported by modern monetary theory. It deliberately swerves away from funding by taxes on corporations. Ellen Brown, “The Secret to Funding a Green New Deal,” Truthdig, March 19, 2019.
38. ↩ Historian David Blight, quoted in Ta-Nehisi Coates, “Slavery Made America,” Atlantic, June 24, 2014.
39. ↩ Ben Caldecott et al., Stranded Assets: A Climate Risk Challenge (Washington DC: Inter-American Development Bank, 2016): x.
40. ↩ Naomi Klein, This Changes Everything: Capitalism vs. the Climate (New York: Simon and Schuster, 2014), 31–63.
41. ↩ Klein, On Fire, 261; J. F. Mercure et al., “Macroeconomic Impact of Stranded Fossil Fuel Assets,” Nature Climate Change 8 (2018): 588–93.
42. ↩ Klein, This Changes Everything, 115–16.
43. ↩ Nancy E. Rose, Put to Work (New York: Monthly Review Press, 2009).
44. ↩ Klein, On Fire, 264.

2 KOMMENTARER

  1. New Deal, Folkhem, eller vad man nu kallar det bygger i hög grad på tanken att kapitalistiska kriser skapas av bristande efterfrågan. Hjälp upp folkets efterfrågan genom i första hand offentliga åtgärder så kan systemet fungera bättre igen, och sociala explosioner förhindras. Reformism med andra ord. Det förutsätter att kapitalet är villigt till vissa kompromisser, och behåller makten även om folket får förbättringar.

    En annan tanke är att det är kapitalets vinstbehov som styr vad som produceras/inte produceras och hur konjunkturcyklerna ser ut. Marx skrev detta. I ett läge där kapitalet inte längre är intresserat av klasskompromisser och vinsterna på det produktiva kapitalet faller (till skillnad mot vinster på icke produktiva finansiella aktiviteter) är utrymmet för reformer smalt. Systemgränsen kan vara nådd, och alternativen är antingen permanent stagnation eller systembyte (även kallat revolution).

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here