Två ekonomier – USA och Kina. Hur lika? Hur olika?

14
878

Den här artikeln har upphittats och vänligen översatts av Bertil Carlman. Tack Bertil!

Ingress av Bertil Carlman:

När detta skrivs  har Tv-nyheterna för en stund sedan meddelat att USA:s regering just fått igenom kommande budget i kongressen. (Det amerikanska budgetunderskottet uppgår till 3130 miljarder dollar i år vilket är en mer än fördubbling jämfört med tidigare rekordåret 2009 på 1400 miljarder dollar). Man talade också om hur Bidenadministrationen försöker få igenom ett Infrastrukturpaket på 1200 miljarder dollar och ett så kallat välfärdspaket på… siffror, siffror. Och det talas också om att åter höja lånetaket. (Fler fantazillioner som det kunde stå i Kalle Ankatidningen).

Igår (29/9) lyssnade jag på SR:s USApodden. Tre damer samtalade om samma sak. Avsnittet hade rubriken ”Ödesvecka för Biden”. Man sade att siffrorna var svåra att greppa och att om något går snett kommer hela världen att påverkas. Ingen förklaring gavs dock till hur USA:s ekonomi fungerar, hur den har kommit att präglas av finansialisering. Damerna var antagligen i grunden lika okunniga i viktiga ekonomiska förhållanden som jag var för något år sedan när jag först på allvar började fundera på vad det handlade om.

Så kom jag och vänner till mig att stöta på namnet Michael Hudson, en nu 82-årig ekonom från USA. På hemsidan hos föreningen Tankarnas Trädgård i Växjö publicerades ett översatt samtal mellan honom och journalisten Pepe Escobar. Samtalet ägde rum 17.12 förra året och bar namnet Hur kommer det sig att Kina blomstrar och att USA nått slutet på den 75-åriga tillväxten efter 1945? På Knut Lindelöfs blogg publicerades också några artiklar översatta till svenska [Har-usa-fortfarande-en-ekonomi]Har-usa-fortfarande-en-ekonomi och USA:s nyliberala finanskapitalism mot Kinas planering. Dessa är från februari och april i år. På denna blogg hittar jag fyra artiklar varav tre är från i år.

Anledningen till att jag nu översatt en ny transkription av ett samtal med MH är helt enkelt att Kinas och USA:s ekonomier jämförs på ett mycket tydligt och lättbegripligt sätt, och det hela avslutas med ett mycket intressant kommentarstillägg. Inlägget har bäring på sådant som händer nu, t.ex. i Berlin. (Berlin inför hyrestak – värdar tvingas sänka överhyror) Berlinborna har röstat för någon form av socialisering av hyresmarknaden.

Här är originalet från RT. Intervjuaren heter Ross Ashcroft. Här är transkriptionen på engelska. Den är från the Saker.

Bertil C.


Två ekonomier – USA och Kina. Hur lika? Hur olika?

Globalpolitics titel

Kinas lyckokaka smulas sönder.  (Artikelns titel)

Ross: Välkommen till Renegade Inc. Med Kinas ökande rikedom vill västerländska investerare ha en del av det som sker. En av investerarna är en upphaussad herre vid namn George Soros. Kineserna är dock mycket medvetna om att ojämlikhet kommer med västerländska investeringar. Så när Beijing börjar tänka om i frågan om hur man får till stånd en ordentlig ekonomisk tillväxt, frågar vi oss, kommer Kina att lära sig av misstag gjorda i Väst?

Ross: Michael Hudson, alltid kul att ha dig tillbaka på Renegade Inc.

Michael Hudson: Det är angenämt att vara tillbaka. Tack för att jag får vara med.

R: Michael, vi vänder oss till dig i en tid när många tror att den unipolära världen kunde ha behållit sin överlägsenhet. Det visar sig att det inte har gått så. Den multipolära världen är här för att stanna. Du har på sistone varit ganska högljudd om George Soros. Mr. Soros har hävt ur sig falska anklagelser om olika saker, och en av dem handlar om den kinesiska ekonomin och huruvida Black Rock, bland andra, borde tillåtas investera där, för i slutändan kommer det [som sker i Kina] att upphäva amerikanska intressen. Kan du reda ut detta åt oss, för det verkar nämligen väldigt komplicerat?

MH: Jo, George Soros dröm är att Kina skulle göra som Jeltsin gjorde mot Ryssland – att landet skulle privatisera ekonomin, skära upp den i bitar och låta investerare från USA ta kontroll över de mest lönsamma delarna. På så sätt skulle de utländska investerarna kunna få ut vinsterna ur den kinesiska industrin och den kinesiska arbetskraften, och det skulle bli världens älsklingsmarknad, precis som Rysslands aktiemarknad var den ledande blomstrande aktiemarknaden 1994–96. Kina skulle skötas till förmån för investmentbanker i USA. Soros är rasande över att Kina inte följer den nyliberala politik som Förenta staterna följer. Man följer en socialistisk politik som vill behålla sitt ekonomiska överskott hemma för att gynna de egna medborgarna, inte finansiella investerare från USA. För Soros är detta en konflikt mellan civilisationer. Hans föreslagna strategi är att kväva den kinesiska ekonomin genom att införa sanktioner mot den, att sluta investera i den, för att tvinga den att göra med sig själv vad Jeltsin gjorde mot Ryssland.

R: Så här var Soros egna ord: ”BlackRock-initiativet äventyrar USA:s och andra demokratiers nationella säkerhetsintressen eftersom de pengar som investeras i Kina kommer att bidra till att stödja president Xi:s regim, som är repressiv på hemmaplan och aggressiv utomlands. Kongressen bör anta lagstiftning som ger ’Securities and Exchange Commission’ befogenhet att begränsa flödet av medel till Kina. Insatserna bör få tvåpartistöd”. Han skräder inte orden, eller hur?

MH: Han tror att Kina faktiskt behöver USA-dollar för att bygga landets fabriker och till att investera. Han tror att Kinas betalningsbalans på något sätt kommer att falla samman utan den amerikanska marknaden, om inte investerare från USA talar om för president Xi vad han ska göra. Den kinesiska regeringen kommer inte att ha en aning om vad man ska investera i och hur man handskas med den ”fria marknaden”, vilket betyder George Soros och BlackRock och andra företag. Så han lever i en drömvärld där andra människor behöver oss [från USA]. Det är som en kille som inte inser att hans flickvän inte längre behöver honom.

Bild: Shutterstock.

R: Det verkar finnas en skillnad här som kineserna är mycket medvetna om, och det är skillnaden mellan de klassiska ekonomerna och de neoklassiska ekonomerna. De klassiska ekonomerna har förstått idén om oförtjänt rikedom, oförtjänt inkomst. De neoklassicistiska ekonomerna jagar aktivt oförtjänt rikedom, oförtjänt inkomst, eftersom det är centralt i deras regelbok. Kan du utveckla de två idéerna? Är det därför du talar om en krock mellan civilisationer?

MH: Du sätter fingret på det, Ross. Folk tror att Kinas fördel är dess rikliga, lågt betalda arbetskraft, eller hur regeringen bygger upp infrastrukturen. Men det som styr är en förståelse av den typ av ekonomi som går tillbaka även till tiden före Marx, till Adam Smith, och John Stuart Mill och de andra klassiska ekonomerna. De [kineserna] inser att det finns en skillnad mellan att tjäna inkomster och att skapa välstånd genom att anställa arbetskraft för att producera varor, att sälja med vinst och sedan återinvestera dessa vinster och öka kapitalbildningen, i motsats till att helt enkelt köpa en hyresgivande fastighet, köpa mark och låta den stiga i pris utan att hyresvärden gör något, köpa ett monopol och bara höja priset – ta ut monopolpriser som läkemedelsföretagen i USA gör. Kina förstår skillnaden mellan förvärvad inkomst och oförtjänt inkomst, mellan produktiva investeringar och improduktiva investeringar.

Förenta staterna inser det. Det är billigare att vara en parasit än en värd. Och det handlar det mesta av Wall Streets finansiella strategi om. Hur man får något för ingenting. Hur kan vi få en gratis lunch? För att göra det som en viktig politik måste vi börja med att berätta för folk vad Milton Friedman sa: Det finns inget sådant som en gratis lunch. Men hela Wall Street letar efter en gratis lunch. De vill roffa åt sig kinesiska tillgångar billigt, som Soros har roffat åt sig tillgångar efter Sovjetunionens fall. De letar efter monopolrättigheter. De letar efter att låna ut pengar och låta Kina göra jobbet för att sedan betala räntan till amerikanerna. Som George Soros redan till stor del har gjort. Han fick gratis lunch från Bank of England genom att satsa mot banken och drev ner Sterling-systemet 1992.

R: Vissa kallar detta den fria världen. Andra kallar det en demokrati. Andra kallar det en avancerad oligarki. Tror du att kineserna har tittat på USA och västvärlden i stort, förstått att privatiseringen av all denna verksamhet i slutändan har lett till en samhällsnedgång?

MH: De börjar se det så. De flesta kinesiska marxister fokuserade på första delen av Kapitalet, den del som handlar om arbetsköpare som anställer arbetare och sätter dem i arbete, och gör en vinst på mervärdet. Endast under de senaste åren har del 2 och del 3 av Kapitalet kommit in i den centrala diskussionen i Kina. Och det är del 2 och 3 som går igenom ekonomisk ränta. Kina har därför insett att Förenta staterna inte är en industriskapande ekonomi. Kina kommer inte att förstå vad som händer i USA, England eller Europa genom att bara titta på vad Marx skrev i volym 1 av Kapitalet, eftersom man där inte längre tjänar pengar på industriverksamhet. De tjänar pengar genom ”rentiereconomy”genom att vara hyresvärdar, genom monopol och bankkrediter, som Marx diskuterade i del 2 och 3.

Så de breddar nu diskussionen. För första gången har man, särskilt under den senaste månaden, i Kina frågat sig, ”Vill vi låta kinesiska investerare tjäna pengar, ekonomiskt, genom att köpa bostäder, bli frånvarande hyresvärdar och hoppas att det kommer att bli en bostadsprisinflation som det är i USA? Eller vill vi hålla bostäderna billiga och inte trissa upp värdet genom ett kreditsystem och genom finansiering?” De inser nu, att för att hålla levnadskostnaderna låga i Kina, måste man hålla priset på bostäder lågt. Det betyder att man inte vill att bostäder ska bli en handelsvara, ett investeringsobjekt för frånvarande ägare och hyresvärdar att tjäna pengar på. Man vill att bostäder ska vara till för kineser att bo i. Det betyder billiga bostäder, inte bostäder med skuldsättning som de ser att det är i USA.

R: Jag känner någon som jobbar på livbåten på Themsen, och de har en utsikt varje kväll som ingen annan någonsin skulle få. Och de åker upp och ner för Themsen, och de ser alla dessa höghus, som är ett överutbud av egendom, fastigheter. Och det finns inte ett ljus tänt i någon av dem. Anledningen är att utländska investerare, främst kineser, har kommit och köpt dem, klamrat sig fast i hela området, låst dörren och sedan stuckit tillbaka till Kina för att sitta och vänta, vänta på att marknadsvärdet skall gå upp och ta ut det 10 år senare. Man kan se vad det gör med lokalsamhällen, skolor, butiker, infrastruktur, tjänster och allt annat – denna frånvaro [av boenden]. Tror du att de utländska investerarna, ledningen i Beijing, har sett den här modellen runt om i världen och tänkt, japp, bra, vi kan göra det där borta, och ändå måste vi skicka tillbaka lite pengar på grund av några av de likviditetsproblem som vi har här borta. Men vi har inte det som en central affärsmodell eller en central ekonomisk modell för våra ekonomier? Tror du att det har gått upp ett ljus [för dem]?

MH: De har diskuterat det här i förhållande till Hongkong de senaste 10 åren. Hongkong är det typiska exemplet på multimiljardärer i fastigheter. De anser att en socialistisk ekonomi inte är en ekonomi som blir rik genom att skapa frånvarande hyresvärdar. Det har varit ett stort utflöde av kinesiska investeringar till väst. Du har den i New York City på västra sidan, alla mycket mörka lägenheter utan lampor på natten eftersom ägarna är frånvarande. Thorstein Veblen skrev 1923 en bok, Absentee Ownership, som menade att bostäder egentligen borde vara för att leva i, inte ett spekulationsobjekt. Men i USA handlar fastigheter om samhällsutveckling. Det handlar om hur man höjer fastighetspriserna och skapar en bubbla för spekulanter att hitta någon att vända fastigheten till. Jag är inte säker på att det kommer att hända så mycket längre och i London har nu Brexit tillkommit. Men jag tror att det man i Kina försöker göra är att fråga sig hur man skapar en inhemsk ekonomi där kineser tjänar pengar på ett produktivt sätt. De [som är rika] har inte bara råd med ett eget hus, utan om de investerar kan de investera i att göra Kina rikare, inte i att köpa inkomstgivande, hyresavkastande, tillgångar i USA, England eller Europa.

R: Tror du att bilderna som vi nyligen har sett på sociala medier av de enorma höghusen [i Kina] som inte är färdiga, bostäder, som inte har varit färdiga på åtta år….. tror du att det är ett verkligt exempel på ärrvävnader, om man säger så, som privata skulder skapat? Om man spränger bort allt detta innebär det att man blir av med allt överutbud, vilket innebär att det lagret inte längre finns på marknaden och inte längre kan användas till att spekulera på.

MH: Det här är byggnader där de i förväg ville planera för vad de trodde skulle bli en utvandring från landsbygden, men utvandring inträffade inte i dessa städer. Just nu fokuserar Kina, tror jag, för första gången på ganska många år, mycket mer på utveckling av landsbygden. Kina är i första hand en landsbygdsekonomi, en byekonomi. De flesta inser inte det. När man tänker på Kina tänker man på Shanghai och Shenzhen och Beijing och till och med Wuhan. Men faktum är, att mycket av Kina är landsbygd och det kan inte hur som helst bli en utvandring därifrån till städerna, eftersom man har en slags system med pass i Kina. För att bo i Beijing, måste man ha tillstånd att bo där så att staden inte blir ännu mer överbefolkad än den redan är. Man måste fokusera utvecklingen mycket mer på landsbygden, som inte har hållit jämna steg med de tunga industrifabriksområden som har skapats. Nu inser man att de inte följer den centrala planeringsidén. Central planering är verkligen mycket svårt. Det är väldigt svårt att bygga hela små städer i förväg utan någon [som bor] där. Det är mycket lättare att vänta tills de faktiskt är ekonomiska krafter som leder dig att utvecklas. Så i den meningen blir Kina mer marknadsorienterat i sin planering. Men samtidigt formar man marknaden, i allt högre grad, för att skapa inhemskt välstånd och inkomstmöjligheter, inte oförtjänta hyresutsugande möjligheter, utan produktiva intjäningsmöjligheter. Detta är en pågående process för att omvärdera, omstrukturera, fixa till och förbättra ekonomin.

R: Michael, vi sa i början av programmet att det finns en dragkamp mellan det unipolära och det multipolära. Kina har tittat på västvärlden och de måste dra slutsatsen nu, ryssarna måste också dra slutsatsen, att den västerländska ekonomiska modellen är förödande bristfällig. På många sätt är det du har i USA en avancerad oligarki. Över hela Europa har du ett zombiebanksystem. Och i grund och botten har modellen för de senaste säkert 30, 40 åren varit att utvinna så mycket ränta som möjligt och skicka iväg den som ett ekonomiskt mirakel. För att undvika allt sådant har ett vägskäl blivit synligt. Vad tror du kommer att bli de beslut som Beijing kommer att ta, när de ser på ekonomin på ett mer holistiskt sätt, och inser att de vill förbättra livet för den genomsnittliga kinesiska medborgaren?

SCO 2021

MH: Som jag påpekade, inser de när det gäller ekonomibegrepp, skillnaden mellan förvärvsinkomst och oförtjänt inkomst, mellan ränta och vinst. Och man ser också att USA försöker hindra Kina från att gå den här socialistiska vägen, och det innebär verkligen det nya kalla kriget. Du nämnde unipolär kontra multipolär. Det är faktiskt inte så mycket att Kina, Ryssland och Shanghai Cooperation Organisation, tillsammans med Kazakstan och Iran och andra drar sig undan. Det är USA som försöker tvinga dem att följa USA:s nyliberala modell genom att införa sanktioner och särskilda straff och militära hot, för att inte tala om IS-terrorism. Förenta staterna driver Europa, Asien och nu även Afrika som en enad, konsoliderad enhet för sig själv. Det är väldigt självdestruktivt. Man tänker som George Soros, att om vi slutar investera i Asien och andra länder kommer det att tvinga dem att böja sig för USA. Men vad man gör är att man driver dem rakt i armarna på BRI (Belt and Road Initiative).

Vad Kina gör är att skapa en förutsättning för en lönsam industriekonomi över ett stort område att dra nytta av. Deltagarna kommer att behöva transport. Man kommer att behöva hamnar. Man kommer att behöva vägar. Man kommer att behöva rörledningar och fokusera på sammanlänkningarna, på infrastrukturen.

USA bygger inte infrastruktur nuförtiden, om det inte är monopoliserat. Detta är den politiska kamp som pågår i Förenta staterna nu. President Biden har en infrastrukturplan som han har minskat ner från 6,5 biljoner till 3,5 biljoner dollar. Och majoriteten av demokratiska och republikanska partiet sa, i stort sett, att om vi inte kan privatisera infrastrukturen och göra den till ett ränteskapande monopol, kommer vi inte att gå med på det, och vi kommer att blockera regeringen från att genomföra [planen]. Så i USA kommer de att ha dyr infrastruktur, dyr sjukvård och dyr utbildning, medan Kina kommer att ha billiga transporter, billig infrastruktur, gratis utbildning, offentlig sjukvård. Och man kommer att ha ett mycket högt pris i USA, som inte kan konkurrera med resten av världen. Allt landet kan göra är att komma med militära hot eller ekonomiska hot.

När president Trump införde sanktioner mot jordbruksexporten till Ryssland var det en skänk från ovan för Ryssland. Man utvecklade sitt eget jordbruk, och Ryssland är nu den största spannmålsexportören i världen. Senator McCain beskrev Ryssland som en bensinstation av atombomber, men det är en bensinstation med världens största jordbrukssektor och man utvecklar en industriell integration med Kina och resten av Asien. Det är en eurasisk ”världsö” som Mackinder kallade den för ett sekel sedan. Den håller på att bli världens ekonomiska fokus och lämnar USA som högkostnadsekonomi utan synliga stöttemedel, eftersom vi [USA] inte längre skapar vår egen industri. Vi konkurrerar inte med Kina. Vi låter Kina sköta hela industrin, och helt plötsligt är vi beroende av det [Kina]. Detta bådar inte gott för välståndet i Förenta staterna eller Europa och andra områden som är satelliter till USA:s ekonomi.

R: Vad är sannolikheten för att väst säger ”vänta ett tag, håll ut, vi har tagit en omväg här, vi måste göra något annorlunda”?

MH: Jag skulle säga kanske mellan en och två procent. För att förstå att du tar en felaktig omväg måste du förstå vad den rätta vägen är, och varför Kina gör det rätt. De kan inte erkänna det, för det kallas socialism. Och när alla påpekar att i stället för att låta sjukvården suga upp 18 procent av USA:s BNP, skulle man kunna tillhandahålla offentlig sjukvård och sänka levnadskostnaderna i USA. Det är en förutsättning för att göra arbete mer konkurrenskraftigt. Arbetsköparna kommer att hävda att om man gör sjukvården offentlig, då kommer man att förlora möjligheten att låsa fast arbetskraften till sin arbetsköpare. Just nu är det så i USA, särskilt under pandemin, att om du arbetar för en viss arbetsgivare för ditt uppehälle, är du rädd för att få sparken eftersom du då förlorar din sjukförsäkring, och det är ett hot om konkurs. Om du klagar på ditt jobb kan du få sparken. Det är en fara. Så att ha privat sjukvård betald av arbetsgivarna låser arbetarna i en beroendeställning. De är rädda för att be om högre löner. De är rädda för att be om pension. Privatiserad sjukvård baserad hos arbetsköparna har blivit en del av klasskriget här, och det har fått till resultat att arbetskraften utarmats. Samma sak med privatiserade utbildningskostnader som finansieras med kredit till ganska höga räntor.

President Biden lovade att han skulle utplåna studieskulderna. Om man har studenter som betalar 40 till 50 tusen dollar om året för att betala sin högskoleutbildning, och om ett högskolediplom är en förutsättning för att få ett jobb, på samma sätt som fackmedlemsskap brukade vara, så kommer det att öka levnadskostnaderna. När man har alla dessa– utbildning, hälso- och sjukvård privatiserade, för att inte tala om bostäder och andra faktorer – när man har alla dessa ränteutsugande, exploaterande sektorer, kan man [landet] inte vara en konkurrenskraftig ekonomi. Man kan bara få pengar genom att erövra och utnyttja andra länder genom att äga sina egna ränteutsugande sektorer och monopol-vinstsektorer.

Men det finns ingen [inget land] att erövra längre. USA kunde inte ens erövra Afghanistan. Varje ekonomi de senaste 5000 åren har två delar. Det finns realekonomin att producera och konsumera och betala skatter och statliga tjänster. Sen har vi skulder och de finansiella omkostnaderna. Alla ekonomier verkar på kredit. Problemet är att kreditkostnadspengar och borgenärsfordringar ackumuleras till sammansatt ränta. Om du tittar på den sammansatta räntan för någons besparingar – ta rikedomen hos de ”En procenten” och alla biljoner dollar de har – om du har dina pengar för att ackumulera ränta på ränta, växer det exponentiellt. Men ekonomier växer inte exponentiellt. De växer i en S-kurva, och ibland med ett avbrott. Ibland finns det en sjukdom som Covid. Ibland är det dåligt väder och en miljökatastrof eller så är det krig. Och när det väl är avbrott, vad gör du med det faktum att finanssektorn växer snabbare?

Det här går långt tillbaka till Babylonien. Det inträffade i Grekland och Rom. I slutändan är tendensen att finanssektorn tar över och använder den ekonomiska avkastningen för att ta över fastigheter. Så det finns en symbios mellan fastigheter och finans. Det har hänt i alla ekonomier de senaste 2000 åren sedan Grekland och Rom. Det kännetecknar verkligen var flest pengar finns, och mest rikedom skapas idag. På universiteten går man en kurs, och de säger där att man samlar på sig rikedomar genom att spara ihop lönerna och spara ihop vinsten man gjort. Men det var inte så de rika klasserna har fått sina pengar. Det är inte så ”En procenten” har tjänat pengar. De har tjänat pengar antingen genom att ta egendom från det offentliga området genom privatisering, eller som det idag görs av centralbankerna, med sänkta räntor, översvämmad marknad med kredit, tillräckligt med kredit för att driva upp fastighetspriserna med 20 procent i USA under det senaste året. Bostadspriserna har gått långt upp till oöverkomliga nivåer, vilket driver upp utbildningspriserna – och utbildningen är prissatt till vad en bank eller regeringen kan tänkas låna ut till dig, för att kunna betala med ditt studielån. Allt är ekonomi. Det visar sig att det som folk trodde var industrikapitalism i stället har visat sig vara finanskapitalism. Så vad Kina gör är att säga att man inte kommer att låta vår [Kinas] industrikapitalism utvecklas till finanskapitalism. Den kommer att utvecklas till socialism, för Kina har en socialistisk regering.

R: Låt säga att polletten har fallit ner hos kineserna, och de har förstått hur fel väst fick det. Hur ser den kinesiska ekonomin ut, och lika viktigt är hur ser samhället ut om 10, 20 år från i dag?

MH: Det blir en mer balanserad, mindre polariserad ekonomi. Man kommer fortfarande att låta människor tjäna förmögenheter, men inte gigantiska förmögenheter stora nog för en oberoende oligarki att utvecklas, att bli en rival till regeringen och försöka ersätta regeringen. I väst har vi haft en ekonomisk oligarki som utvecklats och tagit över planeringen från den valda regeringen. Så vi har ingen demokrati nu. Det betyder en fri marknad där du lämnar allt till Wall Street som din centrala planerare. Så Kina kommer att lämna sin planering spontant till individer att förnya sig, att utvecklas, där Amerika håller på att bli, liksom England, centralt planerade ekonomier planerade av Wall Street, inte för att skapa välstånd, utan för att skapa ränteutsugande möjligheter för Wall Street. Så vi kommer att ha en ränteekonomi– låt oss kalla det Neo-feudalism – medan resten av världen går vidare, till vad industrikapitalismen var tänkt att vara för ett sekel sedan, innan den spårade ur i väst. En stor del av Eurasien och Shanghais samarbetsorganisation [SCO] kommer att utvecklas till socialism, vilket de flesta förväntade sig skulle ske i väst för ett sekel sedan.

R: Du talar om Superdekadens. Är det inte ironi för dig, att en av dina [USA:s] politiker (AOC-met-gala-designer) nyligen deltog i en gala för 35 000 dollar klädd i en dyr klänning med orden ”beskatta de rika” broderade över hela ryggen?

MH: Den uppfattningen om ojämlikhet har blivit så populär att man nästan kan göra narr av den. Det finns något som kallas Neuro-linguistisk programmering, som säger att om du har problem, huvudvärk eller något, och om du kan föreställa dig att din huvudvärk, eller ditt problem är mycket långt borta och sedan expanderar och expanderar och slutligen, Puff, löser allt upp sig och försvinner. Dessa personer (AOC)  tror att de kan säga ”Beskatta de rika” och bara göra det till en fras som är populär. Det betyder inte längre att på riktigt beskatta de rika. Det betyder att man accepterar ojämlikhet, men inser att den bara har blivit en del av systemet – och skulle det inte vara trevligt om det fanns ett parallellt universum där vi verkligen kunde beskatta de rika? Men det är förstås bara förnäm fantasi.

POSTSKRIPTUM:

Direkt efter denna intervju gjorde Kina på egen hand precis vad George Soros bad penningförvaltare i USA att göra: Sluta låna ut pengar till Kina. Så Kina själv gjorde helt om och tackade nej till BlackRocks planer på att köpa ett stort kinesiskt fastighetsbolag, och man betalade inte utländska innehavare av Evergrande-obligationer den 23 september. (China’s Evergrande to Sell $1.5 Billion in Shengjing Bank Shares )

Diplomatiskt hade Kina förväntat sig att Wall Street-företag skulle lobba för att stoppa USA:s politik mot Kina. Och faktiskt påpekade många Wall Street -chefer för USA:s regering, att Kina erbjöd många möjligheter för USA att tjäna pengar, och uppmanade att inte behandla landet som en fiende. Men det militärindustriella komplexet (MIC) har sin egen agenda, tillsammans med de nykonservativa och nyliberala förespråkarna för USA:s unilateralism. Jag tror att sedan Kinas tjänstemän i Alaska träffade Blinken tidigare i år, så ser de texten på väggen [vad USA idag står för], liksom Ryssland och andra SCO -medlemmar gör. De har accepterat att världsekonomin är splittrad mellan den USA-centrerade ”fria världen” (central planering av Wall Street och ensidig diplomati från Washington) och den multilaterala i resten av världen.

Föregående artikelRyssland: Bevis finns för att Navalny fått instruktioner av CIA! Inbjuder OPCW och Tyskland till samarbete.
Nästa artikelEn värld i lågor – från Kalifornien till Turkiet
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

14 KOMMENTARER

  1. Världen håller på att splittras än mer både politiskt och ekonomiskt! Vi har västvärlden med sina ”stora” låtsasekonomier dignande under skuldbördan vars befolkningar vägrar inse sanningen! I Sverige har Svenskt Näringsliv kommit med en alarmerande rapport om läget…

    Enligt en ny rapport från Svenskt Näringsliv råder grov obalans mellan dem som bidrar till samhället och dem som inte gör det. 1,3 miljoner personer i arbetsför ålder kan inte försörja sig själva och ytterligare 4,7 miljoner står helt utanför arbetskraften, berättar rapporten. Av de 4 miljoner som återstår har ungefär hälften offentligfinansierade jobb, vilket betyder att en liten skara på 2 miljoner svenskar försörjer en befolkning på 10 miljoner.
    “Detta blir tydligt när var fjärde person i arbetsför ålder inte försörjer sig själv (1,3 av 5,3 miljoner personer) och bara fyra miljoner personer försörjer hela befolkningen på tio miljoner”, skriver nationalekonomerna Maria Mikkonen och Johan Lidefelt i rapporten, och påpekar att det behövs en tydlig arbetslinje om svenska företag ska kunna utvecklas och växa.

    Och så ser det ut i nästan alla länder i västvärlden och det hela är ett recept för en ekonomisk katastrof som inga floskler från politikerna kan dölja i längden. Och att i detta läge fortfarande låta ca 90.000 nya varav de flesta blir bidragstagare komma till Sverige varje år är ju galenskap på riktigt! Från regimen i Stockholm meddelas dock att ”vi inte ser detta komma” slut citat!

    • Aldrig har en så stor procentuell andel av befolkningen varit i arbete i Sveriges historia: det ligger på över 80%.

      Aktiebolaget Sverige går faktiskt med plus sedan över ett decennium.

      • Låtsasjobb tillför inget till den reala ekonomin! Det är därför som skulderna ökar och skatterna höjs hela tiden! Det är bara att läsa rapporten! Nu när statskulden närmar sig två tusen miljarder och kommunernas skulder skenar hur kan man påstå att Sverige går med plus?

        • Vilka inkomstskatter höjs? Inga som helst inkomstskatter har höjts sedan 2006 (15 år), ALLA förmögenhets- och arvsskatt liksom fastighetsskatterna är borta (inte ens i en enda delstat i USA är det så skattebefriat). Staten saknar numera mer än 200 miljarder kronor per år än innan Reinfeldt-eran. Det är därför stat och landsting går dåligt, på grund av alla ”jobbskatteavdrag”.
          ”Låtsasjobb” a la 70- och 80-tal finns verkligen inte i vår tid.

          Var i hela världen får Du alla dessa statistiska uppgifter ifrån som på inget sett passar in på ett enda år under 2000-talet?

          Sverige går med plus och har till och med fått internationell KRITIK för att vi prioriterar att betala av skulder i alltför hög och onödig fart. Finansminister Andersson är den av alla i EU som håller sin nationella ekonomi allra striktast enligt europeiska bedömningar.

          • Inkomstskatter? Det är ju alla andra skatter som höjts succesivt genom åren som energiskatter, moms, avgifter m.m. Och det aviseras nya pålagor i stort sett dagligen! Angående statsskulden är det bara att gå in på sidan som visar hur siffrorna tickar. Talar för sig själv…Sverige är väl bland de högst beskattade länderna i hela världen, det är väl bara Norge som slår! Men fortsätt bara att tro att Sveriges ekonomi mår bra…Pensionerna är ett skämt för det finns inga pengar t ex! Kolla bara in alla nya departement som skapats det senaste åren, alla onödiga ”klimatsamordnare” och andra statliga, landstings och kommunala byråkrater i massor. Det är verkligen låtsasjobb, eller en timmas sysselsättning för oanställbara migranter som på detta sätt enligt statistiken har ”jobb”. Så nog finns det låtsasjobb så det räcker och blir över i det här landet! Sen kan man ju alltid skylla alla misslyckanden på Reinfeldt trots att S suttit vid makten i åtta år.

          • Fastighetsskatten är inte borta, den heter avgift nuförtiden. Skatterna har inte höjts nämnvärt, men Borg sänkte % som ska till välfärden av skatten från typ 70 % till 16 %. Dessa miljarder tickar fortfarande in till staten utan att gå till välfärden. I detta fall där regering och opposition är oerhört ense om så drabbar det väljarna som inte förstår att det finns inget vänster/höger. Det finns bara en elit som skor sej själva.

    • Ärligt talat Benny känns det som att Du hittar på svenska eländesnyheter. I stort har de senaste årens regeringar kraftigt sänkt skatteuttaget till svenska budgetar med summor kring 200 miljarder SEK vart år.

      Detta kan absolut förklara många svenska samhällsbrister de senaste åren. Vi har mindre pengar att röra oss med för landets angelägenheter.

  2. Det var en intressant dialog-intervju.

    Det finns dock två frågor vi måste ställa oss:

    1) Finns det en insikt och/eller vilja att reformera den ”amerikanska modellen” och på vilket(vilka) sätt den kan förbättras och göras mer effektiv för det amerikanska samhället: infrastruktur (man har ett land med ett slitet vägsystem inte sällan i sämre skick än de i norrländska inlandet) och social- och utbildningspolitik? Varför skall alltså den amerikanska ekonomiska modellen förbättras och för vilka syften?

    2) Kan den amerikanska ekonomin på sikt konkurrera med de två avsevärt större tillverknings- och exportekonomierna som Kinas och Europeiska unionens?

    Svaret på båda frågorna är båda tveksamma nej om den amerikanska laissez-faire (”låt gå- ”)-modellen skall kunna fungera dels som förr och enligt givna principer, och dels om man som ett land med cirka 4% av världsbefolkningen ens kan påstås vara en särskild part och dels en modell som anses jämlik med den europeiska eller den kinesiska.

    När länder i tidig utvecklingsgrad tagit sig an den amerikanska modellen i efterkrigstiden, som Hong Kong, ön Taiwan, Japan, södra Korea och Västtyskland har alla dessa till slut visat sig bli effektivare och starkare än den amerikanska modellen hemmavid. Dessa länder har sedan lämnat det ”amerikanska stadiet” och gott vidare i mer avancerade steg mot sociala reformer, arbetstagarrättigheter och -inflytande.

    Men den amerikanska modellen rör sig inte heller vidare i ett socialt utvecklingsmönster som de adepter som lämnat det amerikanska stadiet bakom sig i sin historia.

    Vi måste fråga oss: när och hur skall den mer primitiva ”amerikanska modellen” reformeras och socialiseras mer; för det är bara så den kan vara konkurrenskraftig.

    Och det ser vi ingenting av idag. Vi ser inte heller hur man med politisk och militär makt kan projicera den på andra länder i framför allt Euroasien: alla dessa försök har misslyckats och försatt de amerikanska Förenta staterna i en situation som världens genom historien mest skuldsatta nation och nationalekonomi.

    Det vi ser idag kan vara den amerikanska modellens sakta sotdöd och att man helt enkelt själva måste reformera sig ut ur sin förmodligen redan fallerande modell. Det kommer förmodligen bli lättare om man gör det innan ett ekonomiskt sammanbrott efter, låt säga, en djup finanskris.

    Förenta staterna måste förlita sig framtida på att till exempel EU och SCO vill ha den amerikanska dollarn som internationell ”reservvaluta”. Och det är inte alls vare sig självklart eller naturligt. Det finns dessutom skäl att överge den i all euroasiatisk handel: handlar man i dollar kan man bli indragen i såväl amerikanska rättsprocesser, lagstiftning och sanktioner fattade i en huvudstad på den amerikanska kontinenten för euroasiatiska parter: det är vare sig bekvämt eller önskvärt.

    De amerikanska Förenta staternas öde kommer inte att avgöras av egna beslut tagna i vare sig New York eller Washington, utan i det 21:a århundradet kommer de besluten att fattas i Bryssel, Berlin, Moskva, Beijing och New Delhi.

    Varför man i dessa städer och nationer skulle besluta att särbehandla den amerikanska ekonomiska modellen, och varför den som primitivare än sina konkurrenter skall ”överleva” i världens mest skuldsatta stat och med snart färre än fyra procent av världsbefolkningen är mer än svårt att hitta argument för.

    Det 21:a århundradet kommer inte på något vis bli The New American Century. Det saknas nämligen egna amerikanska ägda och icke-skuldbelagda tillgångar.

  3. Varför “vi inte ser detta komma?” som Ivan skriver. Antagligen för att de som sköter svensk ekonomi är lika okunniga i relevanta frågor som jag; eller mer. För jag tror nog inte att det rör sig om vad som samtalet tar upp. Ross frågar ”Vad är sannolikheten för att väst säger ’vänta ett tag, håll ut, vi har tagit en omväg här, vi måste göra något annorlunda’?” Då svarar Michael: ”Jag skulle säga kanske mellan en och två procent. För att förstå att du tar en felaktig omväg måste du förstå vad den rätta vägen är, och varför Kina gör det rätt. De kan inte erkänna det, för det kallas socialism.” Klart att det finns fler ekonomer än MH i väst som förstår, men finns de i Sverige? I Sverige är vi inte heller lika rädda för ordet socialism man är i USA.

    Dessutom ser vi i artikeln att MH påpekar att ”kineserna” nog inte riktigt själva, förrän kanske nyligen, förstått vad det handlar om. Är Kinas ekonomi verkligen en socialistisk marknadsekonomi, eller som de själva kallar den ”socialism med kinesiska förtecken”? Den frågan kanske mer speglar mina egna okunskaper, och den enorma utveckling som Kina håller på med talar sitt eget tydliga språk.
    Vi får se.
    Klart är att jag tror hundrafalt mer på att det ”autokratiska” Kina kommer att ge sina medborgare ett bättre liv än vad jag tror att det ”demokratiska” Sverige kommer att klara av för sina medborgare framöver.

  4. Michael Hudson lade grunden till sitt ekonomiska tänkande genom att skriva Superimpeialism, år 1970 eller så. Stoffet fick han genom att ha jobbat för en av de stora bankerna. När han var klar trodde han att telefonen skulle gå varm av att folk på vänsterkanten skulle visa intresse. Och mycket riktigt, telefonen gick varm, men inte var det vänstern som ringde utan statsmaktens och storfinansens folk som inbjöd honom till seminarier. De var imponerade av Hudsons teser och ville lära mera, d.v.s. hur man bäst skulle skinna länder rika på resurser men fattiga på kapital.

    Hudsons bok aviseras i en tredje omarbetad upplaga dessa veckor, men alla internationella bokhandlar uppger att ”kan inte levereras till er adress”. Kan betyda att de ännu inte har den på lager. Genom ett uselt förlagskontrakt fanns den första upplagan länge till salu men för ett ockerpris på hundratals dollar. Nu uppges priset drygt 50 euro.

  5. Kinas ekonomi är inte mindre kapitalistisk än andra länders. Det handlar om att tjäna pengar. Kinas första finansiella kris, Evergrande, pågår just nu. Det skall bli intressant att se hur man löser detta för jag tvivlar inte på de kommer lösa problemet. Att det blir småspararna som förlorar är det troliga i alla kapitalistiska system

    • Aj, aj, aj! Vad tråkigt! Den hypade fastighetskrisen i Kina uteblev. Fy fan! Allehanda Sinofober står med dräglande munnar och visar dessutom tydliga tecken på utebliven anti-Kina orgasm 🥱😩😭

  6. H2 skriver ”Kinas ekonomi är inte mindre kapitalistisk än andra länders.”
    Hela intervjun med M. Hudson handlar om att marknadsekonomi kan se olika ut. Intresset för att katalogisera överstiger ofta intresset för att analysera. På så vis lär man sig inte mycket. De viktiga frågorna är: vart verkar(obs!) USA:s ekonomi leda landets medborgare in i för framtid, och vart verkar(obs!) Kinas ekonomi leda landets medborgare in i för framtid. Beteckningen på ekonomierna är ointressant. Naturligtvis tittar vi som är medborgare i Sverige på detta med intresse, framför allt eftersom det ena landets ständiga inviter till jämbördiga(obs!) samtal, av det andra landet besvaras med sanktioner och hot.
    Jag kan inte tolka situationen annorlunda än att vi kommit in i ett tredje kallt världskrig där bägge parterna har tillgång till kärnvapen. Dessutom har vårt land nu, som det verkar, bestämt sig för att ställa upp på den aggressiva partens sida, med allt vad det kan komma att innebära för medborgarna i Sverige, i form av i första hand en ökande censur, men efterhand kanske också i form av materiella umbäranden.

    • Visst är det så. Den amerikanska kapitalistiska modellen består idag av att underhålla spänningar och konflikter liksom påhittade orsaker till krig i Euroasien. Det är därför den modellen snart kommer att misslyckas då snart alla länder i Kontinentaleuropa liksom det asiatiska fastlandet inte längre ställer upp på fler amerikanska ingripanden inuti Euroasien.

      Det är Kontinentaleuropa som har den amerikanska supermakts(?)- eller snarare stormaktsstatusen i sin hand.

      Vill Europa sköta all politik, utrikes- och säkerhetspolitik helt på egen hand förvandlas de amerikanska Förenta staterna till ett Brasilien med några atomraketer.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here