Två ekonomier – USA och Kina. Hur lika? Hur olika?

I serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Lika aktuell idag.

Den här artikeln har upphittats och vänligen översatts av Bertil Carlman. Tack Bertil!

Ingress av Bertil Carlman:

När detta skrivs  har Tv-nyheterna för en stund sedan meddelat att USA:s regering just fått igenom kommande budget i kongressen. (Det amerikanska budgetunderskottet uppgår till 3130 miljarder dollar i år vilket är en mer än fördubbling jämfört med tidigare rekordåret 2009 på 1400 miljarder dollar). Man talade också om hur Bidenadministrationen försöker få igenom ett Infrastrukturpaket på 1200 miljarder dollar och ett så kallat välfärdspaket på… siffror, siffror. Och det talas också om att åter höja lånetaket. (Fler fantazillioner som det kunde stå i Kalle Ankatidningen).

Igår (29/9) lyssnade jag på SR:s USApodden. Tre damer samtalade om samma sak. Avsnittet hade rubriken ”Ödesvecka för Biden”. Man sade att siffrorna var svåra att greppa och att om något går snett kommer hela världen att påverkas. Ingen förklaring gavs dock till hur USA:s ekonomi fungerar, hur den har kommit att präglas av finansialisering. Damerna var antagligen i grunden lika okunniga i viktiga ekonomiska förhållanden som jag var för något år sedan när jag först på allvar började fundera på vad det handlade om.

Så kom jag och vänner till mig att stöta på namnet Michael Hudson, en nu 82-årig ekonom från USA. På hemsidan hos föreningen Tankarnas Trädgård i Växjö publicerades ett översatt samtal mellan honom och journalisten Pepe Escobar. Samtalet ägde rum 17.12 förra året och bar namnet Hur kommer det sig att Kina blomstrar och att USA nått slutet på den 75-åriga tillväxten efter 1945? På Knut Lindelöfs blogg publicerades också några artiklar översatta till svenska [Har-usa-fortfarande-en-ekonomi]Har-usa-fortfarande-en-ekonomi och USA:s nyliberala finanskapitalism mot Kinas planering. Dessa är från februari och april i år. På denna blogg hittar jag fyra artiklar varav tre är från i år.

Anledningen till att jag nu översatt en ny transkription av ett samtal med MH är helt enkelt att Kinas och USA:s ekonomier jämförs på ett mycket tydligt och lättbegripligt sätt, och det hela avslutas med ett mycket intressant kommentarstillägg. Inlägget har bäring på sådant som händer nu, t.ex. i Berlin. (Berlin inför hyrestak – värdar tvingas sänka överhyror) Berlinborna har röstat för någon form av socialisering av hyresmarknaden.

Här är originalet från RT. Intervjuaren heter Ross Ashcroft. Här är transkriptionen på engelska. Den är från the Saker.

Bertil C.

Två ekonomier – USA och Kina. Hur lika? Hur olika?

Globalpolitics titel

Kinas lyckokaka smulas sönder.  (Artikelns titel)

Ross: Välkommen till Renegade Inc. Med Kinas ökande rikedom vill västerländska investerare ha en del av det som sker. En av investerarna är en upphaussad herre vid namn George Soros. Kineserna är dock mycket medvetna om att ojämlikhet kommer med västerländska investeringar. Så när Beijing börjar tänka om i frågan om hur man får till stånd en ordentlig ekonomisk tillväxt, frågar vi oss, kommer Kina att lära sig av misstag gjorda i Väst?

Ross: Michael Hudson, alltid kul att ha dig tillbaka på Renegade Inc.

Michael Hudson: Det är angenämt att vara tillbaka. Tack för att jag får vara med.

R: Michael, vi vänder oss till dig i en tid när många tror att den unipolära världen kunde ha behållit sin överlägsenhet. Det visar sig att det inte har gått så. Den multipolära världen är här för att stanna. Du har på sistone varit ganska högljudd om George Soros. Mr. Soros har hävt ur sig falska anklagelser om olika saker, och en av dem handlar om den kinesiska ekonomin och huruvida Black Rock, bland andra, borde tillåtas investera där, för i slutändan kommer det [som sker i Kina] att upphäva amerikanska intressen. Kan du reda ut detta åt oss, för det verkar nämligen väldigt komplicerat?

MH: Jo, George Soros dröm är att Kina skulle göra som Jeltsin gjorde mot Ryssland – att landet skulle privatisera ekonomin, skära upp den i bitar och låta investerare från USA ta kontroll över de mest lönsamma delarna. På så sätt skulle de utländska investerarna kunna få ut vinsterna ur den kinesiska industrin och den kinesiska arbetskraften, och det skulle bli världens älsklingsmarknad, precis som Rysslands aktiemarknad var den ledande blomstrande aktiemarknaden 1994–96. Kina skulle skötas till förmån för investmentbanker i USA. Soros är rasande över att Kina inte följer den nyliberala politik som Förenta staterna följer. Man följer en socialistisk politik som vill behålla sitt ekonomiska överskott hemma för att gynna de egna medborgarna, inte finansiella investerare från USA. För Soros är detta en konflikt mellan civilisationer. Hans föreslagna strategi är att kväva den kinesiska ekonomin genom att införa sanktioner mot den, att sluta investera i den, för att tvinga den att göra med sig själv vad Jeltsin gjorde mot Ryssland.

R: Så här var Soros egna ord: ”BlackRock-initiativet äventyrar USA:s och andra demokratiers nationella säkerhetsintressen eftersom de pengar som investeras i Kina kommer att bidra till att stödja president Xi:s regim, som är repressiv på hemmaplan och aggressiv utomlands. Kongressen bör anta lagstiftning som ger ’Securities and Exchange Commission’ befogenhet att begränsa flödet av medel till Kina. Insatserna bör få tvåpartistöd”. Han skräder inte orden, eller hur?

MH: Han tror att Kina faktiskt behöver USA-dollar för att bygga landets fabriker och till att investera. Han tror att Kinas betalningsbalans på något sätt kommer att falla samman utan den amerikanska marknaden, om inte investerare från USA talar om för president Xi vad han ska göra. Den kinesiska regeringen kommer inte att ha en aning om vad man ska investera i och hur man handskas med den ”fria marknaden”, vilket betyder George Soros och BlackRock och andra företag. Så han lever i en drömvärld där andra människor behöver oss [från USA]. Det är som en kille som inte inser att hans flickvän inte längre behöver honom.

R: Det verkar finnas en skillnad här som kineserna är mycket medvetna om, och det är skillnaden mellan de klassiska ekonomerna och de neoklassiska ekonomerna. De klassiska ekonomerna har förstått idén om oförtjänt rikedom, oförtjänt inkomst. De neoklassicistiska ekonomerna jagar aktivt oförtjänt rikedom, oförtjänt inkomst, eftersom det är centralt i deras regelbok. Kan du utveckla de två idéerna? Är det därför du talar om en krock mellan civilisationer?

MH: Du sätter fingret på det, Ross. Folk tror att Kinas fördel är dess rikliga, lågt betalda arbetskraft, eller hur regeringen bygger upp infrastrukturen. Men det som styr är en förståelse av den typ av ekonomi som går tillbaka även till tiden före Marx, till Adam Smith, och John Stuart Mill och de andra klassiska ekonomerna. De [kineserna] inser att det finns en skillnad mellan att tjäna inkomster och att skapa välstånd genom att anställa arbetskraft för att producera varor, att sälja med vinst och sedan återinvestera dessa vinster och öka kapitalbildningen, i motsats till att helt enkelt köpa en hyresgivande fastighet, köpa mark och låta den stiga i pris utan att hyresvärden gör något, köpa ett monopol och bara höja priset – ta ut monopolpriser som läkemedelsföretagen i USA gör. Kina förstår skillnaden mellan förvärvad inkomst och oförtjänt inkomst, mellan produktiva investeringar och improduktiva investeringar.

Förenta staterna inser det. Det är billigare att vara en parasit än en värd. Och det handlar det mesta av Wall Streets finansiella strategi om. Hur man får något för ingenting. Hur kan vi få en gratis lunch? För att göra det som en viktig politik måste vi börja med att berätta för folk vad Milton Friedman sa: Det finns inget sådant som en gratis lunch. Men hela Wall Street letar efter en gratis lunch. De vill roffa åt sig kinesiska tillgångar billigt, som Soros har roffat åt sig tillgångar efter Sovjetunionens fall. De letar efter monopolrättigheter. De letar efter att låna ut pengar och låta Kina göra jobbet för att sedan betala räntan till amerikanerna. Som George Soros redan till stor del har gjort. Han fick gratis lunch från Bank of England genom att satsa mot banken och drev ner Sterling-systemet 1992.

R: Vissa kallar detta den fria världen. Andra kallar det en demokrati. Andra kallar det en avancerad oligarki. Tror du att kineserna har tittat på USA och västvärlden i stort, förstått att privatiseringen av all denna verksamhet i slutändan har lett till en samhällsnedgång?

MH: De börjar se det så. De flesta kinesiska marxister fokuserade på första delen av Kapitalet, den del som handlar om arbetsköpare som anställer arbetare och sätter dem i arbete, och gör en vinst på mervärdet. Endast under de senaste åren har del 2 och del 3 av Kapitalet kommit in i den centrala diskussionen i Kina. Och det är del 2 och 3 som går igenom ekonomisk ränta. Kina har därför insett att Förenta staterna inte är en industriskapande ekonomi. Kina kommer inte att förstå vad som händer i USA, England eller Europa genom att bara titta på vad Marx skrev i volym 1 av Kapitalet, eftersom man där inte längre tjänar pengar på industriverksamhet. De tjänar pengar genom ”rentiereconomy”, genom att vara hyresvärdar, genom monopol och bankkrediter, som Marx diskuterade i del 2 och 3.

Så de breddar nu diskussionen. För första gången har man, särskilt under den senaste månaden, i Kina frågat sig, ”Vill vi låta kinesiska investerare tjäna pengar, ekonomiskt, genom att köpa bostäder, bli frånvarande hyresvärdar och hoppas att det kommer att bli en bostadsprisinflation som det är i USA? Eller vill vi hålla bostäderna billiga och inte trissa upp värdet genom ett kreditsystem och genom finansiering?” De inser nu, att för att hålla levnadskostnaderna låga i Kina, måste man hålla priset på bostäder lågt. Det betyder att man inte vill att bostäder ska bli en handelsvara, ett investeringsobjekt för frånvarande ägare och hyresvärdar att tjäna pengar på. Man vill att bostäder ska vara till för kineser att bo i. Det betyder billiga bostäder, inte bostäder med skuldsättning som de ser att det är i USA.

R: Jag känner någon som jobbar på livbåten på Themsen, och de har en utsikt varje kväll som ingen annan någonsin skulle få. Och de åker upp och ner för Themsen, och de ser alla dessa höghus, som är ett överutbud av egendom, fastigheter. Och det finns inte ett ljus tänt i någon av dem. Anledningen är att utländska investerare, främst kineser, har kommit och köpt dem, klamrat sig fast i hela området, låst dörren och sedan stuckit tillbaka till Kina för att sitta och vänta, vänta på att marknadsvärdet skall gå upp och ta ut det 10 år senare. Man kan se vad det gör med lokalsamhällen, skolor, butiker, infrastruktur, tjänster och allt annat – denna frånvaro [av boenden]. Tror du att de utländska investerarna, ledningen i Beijing, har sett den här modellen runt om i världen och tänkt, japp, bra, vi kan göra det där borta, och ändå måste vi skicka tillbaka lite pengar på grund av några av de likviditetsproblem som vi har här borta. Men vi har inte det som en central affärsmodell eller en central ekonomisk modell för våra ekonomier? Tror du att det har gått upp ett ljus [för dem]?

MH: De har diskuterat det här i förhållande till Hongkong de senaste 10 åren. Hongkong är det typiska exemplet på multimiljardärer i fastigheter. De anser att en socialistisk ekonomi inte är en ekonomi som blir rik genom att skapa frånvarande hyresvärdar. Det har varit ett stort utflöde av kinesiska investeringar till väst. Du har den i New York City på västra sidan, alla mycket mörka lägenheter utan lampor på natten eftersom ägarna är frånvarande. Thorstein Veblen skrev 1923 en bok, Absentee Ownership, som menade att bostäder egentligen borde vara för att leva i, inte ett spekulationsobjekt. Men i USA handlar fastigheter om samhällsutveckling. Det handlar om hur man höjer fastighetspriserna och skapar en bubbla för spekulanter att hitta någon att vända fastigheten till. Jag är inte säker på att det kommer att hända så mycket längre och i London har nu Brexit tillkommit. Men jag tror att det man i Kina försöker göra är att fråga sig hur man skapar en inhemsk ekonomi där kineser tjänar pengar på ett produktivt sätt. De [som är rika] har inte bara råd med ett eget hus, utan om de investerar kan de investera i att göra Kina rikare, inte i att köpa inkomstgivande, hyresavkastande, tillgångar i USA, England eller Europa.

R: Tror du att bilderna som vi nyligen har sett på sociala medier av de enorma höghusen [i Kina] som inte är färdiga, bostäder, som inte har varit färdiga på åtta år….. tror du att det är ett verkligt exempel på ärrvävnader, om man säger så, som privata skulder skapat? Om man spränger bort allt detta innebär det att man blir av med allt överutbud, vilket innebär att det lagret inte längre finns på marknaden och inte längre kan användas till att spekulera på.

MH: Det här är byggnader där de i förväg ville planera för vad de trodde skulle bli en utvandring från landsbygden, men utvandring inträffade inte i dessa städer. Just nu fokuserar Kina, tror jag, för första gången på ganska många år, mycket mer på utveckling av landsbygden. Kina är i första hand en landsbygdsekonomi, en byekonomi. De flesta inser inte det. När man tänker på Kina tänker man på Shanghai och Shenzhen och Beijing och till och med Wuhan. Men faktum är, att mycket av Kina är landsbygd och det kan inte hur som helst bli en utvandring därifrån till städerna, eftersom man har en slags system med pass i Kina. För att bo i Beijing, måste man ha tillstånd att bo där så att staden inte blir ännu mer överbefolkad än den redan är. Man måste fokusera utvecklingen mycket mer på landsbygden, som inte har hållit jämna steg med de tunga industrifabriksområden som har skapats. Nu inser man att de inte följer den centrala planeringsidén. Central planering är verkligen mycket svårt. Det är väldigt svårt att bygga hela små städer i förväg utan någon [som bor] där. Det är mycket lättare att vänta tills de faktiskt är ekonomiska krafter som leder dig att utvecklas. Så i den meningen blir Kina mer marknadsorienterat i sin planering. Men samtidigt formar man marknaden, i allt högre grad, för att skapa inhemskt välstånd och inkomstmöjligheter, inte oförtjänta hyresutsugande möjligheter, utan produktiva intjäningsmöjligheter. Detta är en pågående process för att omvärdera, omstrukturera, fixa till och förbättra ekonomin.

R: Michael, vi sa i början av programmet att det finns en dragkamp mellan det unipolära och det multipolära. Kina har tittat på västvärlden och de måste dra slutsatsen nu, ryssarna måste också dra slutsatsen, att den västerländska ekonomiska modellen är förödande bristfällig. På många sätt är det du har i USA en avancerad oligarki. Över hela Europa har du ett zombiebanksystem. Och i grund och botten har modellen för de senaste säkert 30, 40 åren varit att utvinna så mycket ränta som möjligt och skicka iväg den som ett ekonomiskt mirakel. För att undvika allt sådant har ett vägskäl blivit synligt. Vad tror du kommer att bli de beslut som Beijing kommer att ta, när de ser på ekonomin på ett mer holistiskt sätt, och inser att de vill förbättra livet för den genomsnittliga kinesiska medborgaren?

MH: Som jag påpekade, inser de när det gäller ekonomibegrepp, skillnaden mellan förvärvsinkomst och oförtjänt inkomst, mellan ränta och vinst. Och man ser också att USA försöker hindra Kina från att gå den här socialistiska vägen, och det innebär verkligen det nya kalla kriget. Du nämnde unipolär kontra multipolär. Det är faktiskt inte så mycket att Kina, Ryssland och Shanghai Cooperation Organisation, tillsammans med Kazakstan och Iran och andra drar sig undan. Det är USA som försöker tvinga dem att följa USA:s nyliberala modell genom att införa sanktioner och särskilda straff och militära hot, för att inte tala om IS-terrorism. Förenta staterna driver Europa, Asien och nu även Afrika som en enad, konsoliderad enhet för sig själv. Det är väldigt självdestruktivt. Man tänker som George Soros, att om vi slutar investera i Asien och andra länder kommer det att tvinga dem att böja sig för USA. Men vad man gör är att man driver dem rakt i armarna på BRI (Belt and Road Initiative).

Vad Kina gör är att skapa en förutsättning för en lönsam industriekonomi över ett stort område att dra nytta av. Deltagarna kommer att behöva transport. Man kommer att behöva hamnar. Man kommer att behöva vägar. Man kommer att behöva rörledningar och fokusera på sammanlänkningarna, på infrastrukturen.

USA bygger inte infrastruktur nuförtiden, om det inte är monopoliserat. Detta är den politiska kamp som pågår i Förenta staterna nu. President Biden har en infrastrukturplan som han har minskat ner från 6,5 biljoner till 3,5 biljoner dollar. Och majoriteten av demokratiska och republikanska partiet sa, i stort sett, att om vi inte kan privatisera infrastrukturen och göra den till ett ränteskapande monopol, kommer vi inte att gå med på det, och vi kommer att blockera regeringen från att genomföra [planen]. Så i USA kommer de att ha dyr infrastruktur, dyr sjukvård och dyr utbildning, medan Kina kommer att ha billiga transporter, billig infrastruktur, gratis utbildning, offentlig sjukvård. Och man kommer att ha ett mycket högt pris i USA, som inte kan konkurrera med resten av världen. Allt landet kan göra är att komma med militära hot eller ekonomiska hot.

När president Trump införde sanktioner mot jordbruksexporten till Ryssland var det en skänk från ovan för Ryssland. Man utvecklade sitt eget jordbruk, och Ryssland är nu den största spannmålsexportören i världen. Senator McCain beskrev Ryssland som en bensinstation av atombomber, men det är en bensinstation med världens största jordbrukssektor och man utvecklar en industriell integration med Kina och resten av Asien. Det är en eurasisk ”världsö” som Mackinder kallade den för ett sekel sedan. Den håller på att bli världens ekonomiska fokus och lämnar USA som högkostnadsekonomi utan synliga stöttemedel, eftersom vi [USA] inte längre skapar vår egen industri. Vi konkurrerar inte med Kina. Vi låter Kina sköta hela industrin, och helt plötsligt är vi beroende av det [Kina]. Detta bådar inte gott för välståndet i Förenta staterna eller Europa och andra områden som är satelliter till USA:s ekonomi.

R: Vad är sannolikheten för att väst säger ”vänta ett tag, håll ut, vi har tagit en omväg här, vi måste göra något annorlunda”?

MH: Jag skulle säga kanske mellan en och två procent. För att förstå att du tar en felaktig omväg måste du förstå vad den rätta vägen är, och varför Kina gör det rätt. De kan inte erkänna det, för det kallas socialism. Och när alla påpekar att i stället för att låta sjukvården suga upp 18 procent av USA:s BNP, skulle man kunna tillhandahålla offentlig sjukvård och sänka levnadskostnaderna i USA. Det är en förutsättning för att göra arbete mer konkurrenskraftigt. Arbetsköparna kommer att hävda att om man gör sjukvården offentlig, då kommer man att förlora möjligheten att låsa fast arbetskraften till sin arbetsköpare. Just nu är det så i USA, särskilt under pandemin, att om du arbetar för en viss arbetsgivare för ditt uppehälle, är du rädd för att få sparken eftersom du då förlorar din sjukförsäkring, och det är ett hot om konkurs. Om du klagar på ditt jobb kan du få sparken. Det är en fara. Så att ha privat sjukvård betald av arbetsgivarna låser arbetarna i en beroendeställning. De är rädda för att be om högre löner. De är rädda för att be om pension. Privatiserad sjukvård baserad hos arbetsköparna har blivit en del av klasskriget här, och det har fått till resultat att arbetskraften utarmats. Samma sak med privatiserade utbildningskostnader som finansieras med kredit till ganska höga räntor.

President Biden lovade att han skulle utplåna studieskulderna. Om man har studenter som betalar 40 till 50 tusen dollar om året för att betala sin högskoleutbildning, och om ett högskolediplom är en förutsättning för att få ett jobb, på samma sätt som fackmedlemsskap brukade vara, så kommer det att öka levnadskostnaderna. När man har alla dessa– utbildning, hälso- och sjukvård privatiserade, för att inte tala om bostäder och andra faktorer – när man har alla dessa ränteutsugande, exploaterande sektorer, kan man [landet] inte vara en konkurrenskraftig ekonomi. Man kan bara få pengar genom att erövra och utnyttja andra länder genom att äga sina egna ränteutsugande sektorer och monopol-vinstsektorer.

Men det finns ingen [inget land] att erövra längre. USA kunde inte ens erövra Afghanistan. Varje ekonomi de senaste 5000 åren har två delar. Det finns realekonomin att producera och konsumera och betala skatter och statliga tjänster. Sen har vi skulder och de finansiella omkostnaderna. Alla ekonomier verkar på kredit. Problemet är att kreditkostnadspengar och borgenärsfordringar ackumuleras till sammansatt ränta. Om du tittar på den sammansatta räntan för någons besparingar – ta rikedomen hos de ”En procenten” och alla biljoner dollar de har – om du har dina pengar för att ackumulera ränta på ränta, växer det exponentiellt. Men ekonomier växer inte exponentiellt. De växer i en S-kurva, och ibland med ett avbrott. Ibland finns det en sjukdom som Covid. Ibland är det dåligt väder och en miljökatastrof eller så är det krig. Och när det väl är avbrott, vad gör du med det faktum att finanssektorn växer snabbare?

Det här går långt tillbaka till Babylonien. Det inträffade i Grekland och Rom. I slutändan är tendensen att finanssektorn tar över och använder den ekonomiska avkastningen för att ta över fastigheter. Så det finns en symbios mellan fastigheter och finans. Det har hänt i alla ekonomier de senaste 2000 åren sedan Grekland och Rom. Det kännetecknar verkligen var flest pengar finns, och mest rikedom skapas idag. På universiteten går man en kurs, och de säger där att man samlar på sig rikedomar genom att spara ihop lönerna och spara ihop vinsten man gjort. Men det var inte så de rika klasserna har fått sina pengar. Det är inte så ”En procenten” har tjänat pengar. De har tjänat pengar antingen genom att ta egendom från det offentliga området genom privatisering, eller som det idag görs av centralbankerna, med sänkta räntor, översvämmad marknad med kredit, tillräckligt med kredit för att driva upp fastighetspriserna med 20 procent i USA under det senaste året. Bostadspriserna har gått långt upp till oöverkomliga nivåer, vilket driver upp utbildningspriserna – och utbildningen är prissatt till vad en bank eller regeringen kan tänkas låna ut till dig, för att kunna betala med ditt studielån. Allt är ekonomi. Det visar sig att det som folk trodde var industrikapitalism i stället har visat sig vara finanskapitalism. Så vad Kina gör är att säga att man inte kommer att låta vår [Kinas] industrikapitalism utvecklas till finanskapitalism. Den kommer att utvecklas till socialism, för Kina har en socialistisk regering.

R: Låt säga att polletten har fallit ner hos kineserna, och de har förstått hur fel väst fick det. Hur ser den kinesiska ekonomin ut, och lika viktigt är hur ser samhället ut om 10, 20 år från i dag?

MH: Det blir en mer balanserad, mindre polariserad ekonomi. Man kommer fortfarande att låta människor tjäna förmögenheter, men inte gigantiska förmögenheter stora nog för en oberoende oligarki att utvecklas, att bli en rival till regeringen och försöka ersätta regeringen. I väst har vi haft en ekonomisk oligarki som utvecklats och tagit över planeringen från den valda regeringen. Så vi har ingen demokrati nu. Det betyder en fri marknad där du lämnar allt till Wall Street som din centrala planerare. Så Kina kommer att lämna sin planering spontant till individer att förnya sig, att utvecklas, där Amerika håller på att bli, liksom England, centralt planerade ekonomier planerade av Wall Street, inte för att skapa välstånd, utan för att skapa ränteutsugande möjligheter för Wall Street. Så vi kommer att ha en ränteekonomi– låt oss kalla det Neo-feudalism – medan resten av världen går vidare, till vad industrikapitalismen var tänkt att vara för ett sekel sedan, innan den spårade ur i väst. En stor del av Eurasien och Shanghais samarbetsorganisation [SCO] kommer att utvecklas till socialism, vilket de flesta förväntade sig skulle ske i väst för ett sekel sedan.

R: Du talar om Superdekadens. Är det inte ironi för dig, att en av dina [USA:s] politiker (AOC-met-gala-designer) nyligen deltog i en gala för 35 000 dollar klädd i en dyr klänning med orden ”beskatta de rika” broderade över hela ryggen?

MH: Den uppfattningen om ojämlikhet har blivit så populär att man nästan kan göra narr av den. Det finns något som kallas Neuro-linguistisk programmering, som säger att om du har problem, huvudvärk eller något, och om du kan föreställa dig att din huvudvärk, eller ditt problem är mycket långt borta och sedan expanderar och expanderar och slutligen, Puff, löser allt upp sig och försvinner. Dessa personer (AOC)  tror att de kan säga ”Beskatta de rika” och bara göra det till en fras som är populär. Det betyder inte längre att på riktigt beskatta de rika. Det betyder att man accepterar ojämlikhet, men inser att den bara har blivit en del av systemet – och skulle det inte vara trevligt om det fanns ett parallellt universum där vi verkligen kunde beskatta de rika? Men det är förstås bara förnäm fantasi.

POSTSKRIPTUM:

Direkt efter denna intervju gjorde Kina på egen hand precis vad George Soros bad penningförvaltare i USA att göra: Sluta låna ut pengar till Kina. Så Kina själv gjorde helt om och tackade nej till BlackRocks planer på att köpa ett stort kinesiskt fastighetsbolag, och man betalade inte utländska innehavare av Evergrande-obligationer den 23 september. (China’s Evergrande to Sell $1.5 Billion in Shengjing Bank Shares )

Diplomatiskt hade Kina förväntat sig att Wall Street-företag skulle lobba för att stoppa USA:s politik mot Kina. Och faktiskt påpekade många Wall Street -chefer för USA:s regering, att Kina erbjöd många möjligheter för USA att tjäna pengar, och uppmanade att inte behandla landet som en fiende. Men det militärindustriella komplexet (MIC) har sin egen agenda, tillsammans med de nykonservativa och nyliberala förespråkarna för USA:s unilateralism. Jag tror att sedan Kinas tjänstemän i Alaska träffade Blinken tidigare i år, så ser de texten på väggen [vad USA idag står för], liksom Ryssland och andra SCO -medlemmar gör. De har accepterat att världsekonomin är splittrad mellan den USA-centrerade ”fria världen” (central planering av Wall Street och ensidig diplomati från Washington) och den multilaterala i resten av världen.