USA:s kalla (galna?) krigare laddar upp för verkligt krig mot Ryssland

14
20589
Trump och Putin juli 2018

Denna artikel av den framstående Rysslandsexperten Stephen F. Cohen har nyligen publicerats i The Nation The Nation

Artikeln har vänligen översatts till svenska av Björn Nilsson, som driver den intressanta bloggen Björnbrum.

Stephen F. Cohen är professor emeritus i Russian studies, history, and politics vid New York University och Princeton University. Hans senaste bok heter ”War With Russia? From Putin and Ukraine to Trump & Russiagate”.


USA:s kalla krigare eskalerar mot verkligt krig mot Ryssland

Oavsett konsekvenserna, eller kanske välkomnande dem, har amerikanska ”kalla krigare” och deras medieplattformar eskalerat sin retorik mot Ryssland, särskilt i mars. Den som har levt genom eller studerat det föregående 40-åriga kalla kriget kommer att känna igen de olyckliga ekona av dess farligaste perioder, när det faktiska kriget var vid horisonten eller ett aktuellt politiskt alternativ. Här är bara några slumpmässiga men representativa exempel:

I en artikel 8 mars i Washington Post. varnade två amerikanska professorer, ingen av dem med någon uppenbar substantiell kunskap om Rysslands historia eller kalla krigets historia, att Kreml försöker ”undergräva vårt förtroende för de institutioner som upprätthåller en stark nation och en stark demokrati. Medierna, vetenskapen, akademierna och valprocessen är alla vanliga mål.” För årtionden sedan sade J. Edgar Hoover, det kalla krigets polis, detsamma och gjorde det verkligen till en operativ doktrin.

Inte heller är det påstådda hotet bara riktat mot USA. Enligt en artikel av pensionerade generalens David Petraeus och senator Sheldon Whitehouse följande dag i Washington Post är världen återigen ”polariserad mellan två konkurrerande visioner för hur man organiserar samhället.” WP: Petraeus och Whitehouse.För Putins Kreml är, ”förekomsten av Förenta staternas lagstyrda värld i grunden hotande.” Det här är en ”intensifierande världsomspännande kamp”.
Så mycket för dem som avfärdade post-sovjetiska Ryssland som bara en ”regional” makt, inklusive före detta president Barack Obama, och för den närsynta uppfattningen att ett nytt kallt krig inte var möjligt.

Men det föregående kalla kriget drevs av en intensiv ideologisk konflikt mellan sovjetisk kommunism och västerländsk kapitalism.

Var är det ideologiska hotet idag, med tanke på att det post-sovjetiska Ryssland också är ett kapitalistiskt land? I ett kanske aldrig tidigare skådat manifest på nästan 10 000 ord av den 14 mars på de främsta nyhetssidorna av (igen) Washington Post gav Robert Kagan svaret: ”I dag har auktoritarism uppstått som den stora utmaningen som den liberala demokratiska världen står inför – en djup ideologisk, såväl som strategisk, utmaning.” Det betyder att ”auktoritarism” har ersatt sovjetkommunismen i våra tider, med Ryssland igen i spetsen.

Substansen i Kagans ”auktoritarism” som ”en ideologisk kraft” är tunn, knappt nog för en kort opinionsartikel, ofta inkonsekvent och sällan empirisk. Det motsvarar en rad ”starka män” och ledare (självklart Putin), trots deras väldigt olika sorters samhällen, politiska kulturer, stater och historier, och trots deras olika nationella bakgrund och härskarstilar. Ändå, ära åt Kagans ambition att vara den obestridda ideologen för det nya amerikanska kalla kriget, men mindre för Washington Post för att ta in den voluminösa artikeln så seriöst.

Det 40-åriga kalla kriget flirtade ofta med varmt krig, och det verkar också vara på dagordningen. Ord, som ryssarna säger, är också gärningar. De har konsekvenser, speciellt när de yttras av betydande människor i inflytelserika media. Återigen, tänk på några exempel som rimligen kan betraktas som krigshetsande:

Tidskriften Foreign Policy fann utrymme för den avsatte före detta georgiske presidenten Mikhail Saakashvili att förklara ”Det handlar inte om huruvida [Putin] kommer att attackera, men var.” (Saakashvili kan vara den mest diskrediterade ”demokratiske” ledaren i senare tid, efter att nästan ha fört väst till krig med Ryssland 2008 och sedan att ha måst fly sitt eget land och sedan ge sig av även från det USA-stödda Ukraina.) Foreign Policy

NBC News, en tillförlitlig källa för kallt krig-frenesi rapporterade, baserat på estniska ”underrättelser”, en lika ihållande källa till samma mani, att ”Ryssland sannolikt kommer att attackera de baltiska staterna först men en konflikt mellan Ryssland och NATO skulle innebära attacker mot Västeuropa. ”

Också i mars ekade en annan pensionerad general, Ben Hodges, en gång befälhavare för den amerikanska armén i Europa, i The Economist det apokalyptiska perspektivet: ”Det här handlar inte bara om NATOs östfront.” (Läsarna kanske vill notera att ”östfronten” är den beteckning som Nazityskland gav till sin invasion av Sovjetryssland 1941. Ryssarna minns säkert.)

 

  • Massor av inflytelserika amerikanska kallakrigsivrare verkar angelägna om att svara på stridssignalen, bland annat John E. Herbst, en trogen medarbetare vid Atlantic Council (NATO:s agitprop-”tankesmedja” i Washington) och Washington Posts vice redaktionschef, Jackson Diehl. Båda vill ha rikligt beväpnade amerikanska och NATO-krigsfartyg skickade till vad ryssarna ibland kallar sina gräns”sjöar”, Asovska sjön och Svarta havet. Att göra det skulle troligtvis innebära det ”krig” NBC förutser.

 

Så att läsare inte tycker att allt detta bara är ”tjatter” av opinionsbildare, som Aleksandr Solzhenitsyn en gång kallat det, betrakta en sammanfattning av lagstiftning som utarbetas av en tvåpartikommitté i USA:s senat, tillspetsat betitlad och med en fruktansvärd akronym, DASKA (the Defending American Security from Kremlin Aggression Act of 2019, lagen om försvar för amerikansk säkerhet mot Kremls aggression, 2019).

 

Återigen anklagas Ryssland rituellt för ”skadligt inflytande” och ”aggression” runt om i världen. Kvaliteten på kommitténs tänkande uttrycks kortfattat av en av de republikanska senatorerna: ” Putins Ryssland är en förbrytarregim som ger sig fan på att undergräva internationell rätt och förstöra den amerikanska ledda liberala globala ordningen.” Det finns inga bevis för dessa påståenden.

 

Ryska politiker citerar ständigt internationell rätt, och USA:s ”liberala världsordning”, om den någonsin existerat, har gjort ett bra jobb att förstöra sig själv, men med ”en förbrytarregim” kan det inte finnas någon diplomati, och senatorerna föreslår inte någon, bara krig.

 

Ett återkommande tema för min nyligen publicerade bok Krig med Ryssland? är att det nya kalla kriget är farligare, mer fylld med hett krig än det vi överlevde. Allt ovan bekräftar den tesen, men det finns mer.

 

Historierna om det 40-åriga amerikansk-sovjetiska kalla kriget säger  oss att båda sidor förstod sitt ömsesidiga ansvar för konflikten, ett erkännande som skapade politiskt utrymme för de ständiga fredsbevarande förhandlingarna, inklusive kärnvapenkontrollavtal, ofta kända som détente . [Franska, ’avspänning’, ö.a.]. Men som jag också berättar i boken skyller dagens amerikanska kalla krigare bara på Ryssland, i synnerhet ”Putins Ryssland”, och lämnar inget utrymme eller incitament för att ompröva någon amerikansk politik mot det post-sovjetiska Ryssland sedan 1991. (Se till exempel Nataliya Bugayovas senaste stycke för the Institute for the Study of War.)

Än mer, som jag också länge påpekat, följer Moskva noga vad som sägs och skrivs i Förenta staterna om förbindelserna mellan USA och Ryssland. Här har också ord konsekvenser. Den 14 mars höjde Rysslands nationella säkerhetsråd, som leds av president Putin, officiellt sin uppfattning om amerikanska avsikter mot Ryssland från ”militära risker” (opasnosti) till direkta ”militära hot” (ugrozy). Kort sagt, Kreml förbereder sig för krig hur defensiva dess avsikter än är.

Slutligen saknas ett effektivt organiserat amerikanskt motstånd mot det nya kalla kriget. Även detta är ett huvudämne för min bok, och en annan anledning till varför detta kalla krig är farligare än föregångaren. På 1970-talet och 1980-talet var förespråkare av détente välorganiserade, välfinansierade och välrepresenterade, från gräsrotspolitik och universitet till tankesmedjor, vanliga medier, kongressen, utrikesdepartementet och till och med Vita huset. Idag finns det ingen sådant motstånd någonstans.

En viktig faktor är självklart ”Russiagate”. Såsom framgår av de källor som jag nämner ovan är mycket av det extrema amerikanska kallakrigs-förespråkandet som vi bevittnar idag ett tanklöst svar på president Trumps åtagande att hitta sätt att ”samarbeta med Ryssland”, och till de fortfarande obevisade påståenden som genereras av detta.

Visserligen är Demokratiska partiet inte ett oppositionsparti beträffande det nya kalla kriget. Nancy Pelosi, ledare för dess gamla garde ordnade i onödan ett anförande till kongressen av NATOs generalsekreterare i april, som kommer att ses som en provokation i Moskva. Hon fördömde också som ”skrämmande” Trumps diplomati med Rysslands president Putin, som hon avfärdade som en ”ligist”. Sådant är statsmannaskapet idag i det Demokratiska partiet.

Dessa glänsande nya förmågor verkar föga annorlunda. Beto O’Rourke, som nu kandideras till Demokraternas presidentnominering, lovar att leda vårt ”oumbärliga land”, en elitbegrepp som har inspirerat många amerikanska krig och kalla krig. En annan spirande förhoppningsfull Demokratisk ledare, Alexandria Ocasio-Cortez, verkar ha köpt amerikanska underrättelsetjänsters ikoniska marknadsföring av Russiagate. Hon tweetade den 12 januari: ”FBI måste öppna en undersökning om huruvida den mäktigaste personen i USA faktiskt arbetar för Ryssland.” Det är uppenbart att varken hon eller O’Rourke förstår att det växande kalla kriget är oförenligt med progressiva politiken hemma, i Amerika eller i Ryssland.

Bland demokraterna finns ett undantag: Representanthusledamot Tulsi Gabbard, som också har deklarerat sin kandidatur till den Demokratiska presidentnomineringen. Genom att beklaga Russiagates bidrag till det allt värre nya kalla kriget och kräva nya närmanden till Ryssland själv, blev Gabbard inte överraskande gällt och vilseledande smädad av NBC News. (För ett försvar för Gabbard, se Glenn Greenwald i The Intercept.) Själv en veteran från USA: s militärstyrkor strävar Representant Gabbard vidare, den enda demokratiska presidentkandidaten som vill ha ett slut på detta ytterst farliga nya kalla krig.

Föregående artikel4 år av krig mot Jemen! Protestera 26 mars kl 12 – 15 på Sergels Torg i Stockholm.
Nästa artikelPentagons och krigets roll för miljö- och klimatförstörelsen av Irak – Levande rapport. Del 1.
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

14 KOMMENTARER

  1. Junkie-stans arroganta men dumma ideologer få förivra sig för ett krig hur mycket de vill. Faktum kvarstår att USA inte kan vinna krig. Dessutom kan Rysslands nya vapen tränga igenom USAs försvar – på marken, i luften och till sjöss. Det kan t o m bli så att USA åker på stor stryk utan att lyckas förstora Ryssland. Det vore det bästa!

  2. Bland dem som skriver böcker i USA har vi Stephen F. Cohen, Peter Kuznick, Noam Chomsky och några få till som representerar förnuftets röst. Tar vi med dem som skriver artiklar och kolumner växer gruppen dock till. I alla fall, som Cohen säger, under det förra kalla kriget var oppositionen organiserad och en debatt förekom, nu är oppositionen förvisad till alternativa medier och gräsrötterna är svagare än någonsin. Hos dem grasserar diverse modefenomen och genom lämpliga provokationer kan krigspartiet locka dem med sig.
    Det är symptomatiskt för de nya politiska konstellationerna att en person som Cohen som med amerikanska mått befinner sig långt till vänster endast kan komma ut i medierna hos en programvärd, Tucker Carlson, som befinner sig långt ute på högerkanten.
    Om det är bra att USA:s anseende ute i världen befinner sig i fritt fall är en svårbedömd fråga. Desperationen tilltar och kan leda till katastrofala beslut.
    Boeing fungerar här som en industriell sinnebild för nationen. Det har framkommit att bolagets kassako 737:an byggdes på 60-talet på ett koncept som redan i utgångsläget var en kompromisslösning. I stället för att konstruera om planet från grunden när Airbus lanserade sin 320-serie har Boeing lagt krycka på krycka för att spara kostnader och hålla aktieägarna på gott humör. Här kan man nästan ta till poetiska liknelser, Boeings omtänkande borde ha kommit precis de åren kring 1990 när även den amerikanska utrikespolitiken borde ha styrt in på en ny bana. Så skedde inte i någotdera fallet. För USA blev oprovocerade angreppskrig svaret på varje problem borta vid horisonten, med början i Irak och Jugoslavien. Ingen kunde längre sätta sig till motvärn – trodde man.

  3. ”Ära åt Kagans ambition att vara den obestridda ideologen för det nya amerikanska kalla kriget, men mindre för Washington Post för att ta in den voluminösa artikeln så seriöst.

    Det 40-åriga kalla kriget flirtade ofta med varmt krig, och det verkar också vara på dagordningen. Ord, som ryssarna säger, är också gärningar. De har konsekvenser, speciellt när de yttras av betydande människor i inflytelserika media. Återigen, tänk på några exempel som rimligen kan betraktas som krigshetsande:”

  4. Nu kan muren mot Mexico i USA:s sydvästra delar bli verklighet. Pentagon godkänner en miljard dollar tas från USA:s militärbudget till att bygga muren samt tillhörande infrastruktur. En miljard dollar är nästan 10 miljarder kronor. Själva bygget ska utföras av USA:s militära ingenjörstrupper. USA:s Demokratiska parti rasar av ilska. Förmodligen kan de inte hantera den här uppkomna situationen.

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/pentagon-godkanner-miljard-till-muren-mot-mexiko

  5. Verkar som om Ryssland får en visserligen liten men permanent militär närvaro i Venezuela. Kan vara en diskret markering till USA: vi stödjer den lagliga regeringen här, och om ni skjuter på ryska trupper, så räkna med ett svar! Frågan är om detta gör krigshökarna i USA mer eller mindre aggressiva, om de ens fattar budskapet. En lokal konflikt kan eskalera till storkrig väldigt fort, inte bara i Karibien utan globalt. I så fall kanske USA:s militära ledning är den part som kan prata förstånd med de civila politikerna och ämbetsmännen eftersom militärerna bör vara de som bäst förstår konsekvenserna.

  6. ….NBC News, en tillförlitlig källa för kallt krig-frenesi rapporterade, baserat på estniska ”underrättelser”, en lika ihållande källa till samma mani, att ”Ryssland sannolikt kommer att attackera de baltiska staterna först men en konflikt mellan Ryssland och NATO skulle innebära attacker mot Västeuropa…
    Jag tror faktisk att det är psykopaternas nästa steg. Dra in sina europeiska kolonier och Ryssland i nästa krigskonflikt. Kaliningrad-Königsberg är Ryssland Akilleshäl. Genom att samla militära styrkor rund Kaliningrad och hota med att anfalla, blir Ryssland tvungen att annektera Litauen. Ryssland kommer inte att ha ett annat val. Deep State kommer att provocera Ryssland hela tiden. De vet, att det inte är USA som blir drabbad av eventuellt krig i Europa. Om Europa blir sönderbombat, bekymrar de inte det minsta. Viktigaste för dem är att förstöra, eller åtminstone försvaga Europa och Ryssland, genom att låta de att kriga mot varandra.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here