Varför våra massrörelser misslyckas 

10
854

 

Catarina hittade och översatte artikeln av Chris Hedges 1 oktober. Tack! Källa: https://chrishedges.substack.com/p/why-our-popular-mass-movements-fail

Vågen av globala folkliga protester som utbröt 2010 och varade i ett decennium har upphört. Det innebär att nya taktiker och nya strategier behövs, förklarar Vincent Bevins i sin bok ”If We Burn”. 

 

 Bild : Protest  av Mr. Fish  

Åren mellan 2010 till den globala pandemin 2020 var ett decennium av folkliga uppror. Dessa uppror skakade själva grunden för den globala ordningen. De fördömde företagens dominans, nedskärningar och krävde ekonomisk rättvisa och medborgerliga rättigheter. Landsomfattande protester ägde rum i USA i anslutning till de 59-dagars Occupy-lägren. Det förekom folkliga rörelser från 2010 till den globala pandemin 2020 i Grekland, Spanien, Tunisien, Egypten, Bahrain, Jemen, Syrien, Libyen, Turkiet, Brasilien, Ukraina, Hong Kong, Chile och under Sydkoreas Candle light revolution .

Dessa uppror skakade grunden för den globala ordningen. Misskrediterade politiker drevs bort från sina ämbeten i Grekland, Spanien, Ukraina, Sydkorea, Egypten, Chile och Tunisien. Reformer, eller åtminstone löftet om det, dominerade den offentliga diskursen. Det tycktes förebåda en ny era.. 

 Sedan kom motreaktionen. De folkliga rörelsernas mödosamma arbeten krossades. Det skedde inte någon nämnvärd förändring. I de flesta fall blev det värre. Statlig kontroll och social ojämlikhet ökade. Extremhögern gick vinnande ur striden. 

 Vad hände? Hur kunde ett decennium av massprotester som tycktes förebåda demokratisk öppenhet, ett slut på statligt förtryck, en minskning av de globala företagens och finansinstitutens dominans och en era av frihet sluta som ett skamligt misslyckande? Vad var det som gick fel? Hur upprätthöll eller återfick de hatade bankirerna och politikerna kontrollen?  

Vilka är de effektiva verktyg som vi behöver för att bli av med företagens dominans? 

 Vincent Bevins beskriver i sin nya bok ”If We Burn: The Mass Protest Decade and the Missing Revolution” hur vi misslyckades på flera fronter. 

 De ”teknooptimister” som predikade att nya digitala medier var en revolutionär och demokratiserande kraft förutsåg inte att auktoritära regeringar, företag och interna säkerhetstjänster skulle kunna utnyttja dessa digitala plattformar och förvandla dem till motorer för massiv övervakning, censur och bli språkrör för propaganda och desinformation. De sociala medieplattformar som möjliggjorde folkliga protester vändes mot oss. 

 Många massrörelser, kunde inte försvara sig, eftersom de misslyckades med att förverkliga hierarkiska, disciplinerade och sammanhängande organisationsstrukturer. I de få fall då organiserade rörelser fick makten, som i Grekland och Honduras, konspirerade de internationella finansiärerna och företagen för att hänsynslöst vrida tillbaka den. I de flesta fall fyllde den härskande klassen snabbt det maktvakuum som skapats av dessa protester. De erbjöd nya varumärken och paketerade om det gamla systemet. Detta är anledningen till att Obama-kampanjen 2008 utsågs till Advertising Age`s Marketer of the Year.” (Årets marknadsförare, dvs de lyckades få Obama vald till president. )  

 Den vann omröstningen när hundratals marknadsförare, byråchefer och leverantörer av marknadsföringstjänster samlades vid Association of National Advertisers årliga konferens. Den slog ut tvåan Apple och Zappos.com. Proffsen visste. Varumärket Obama var en marknadsförares dröm.  

 Alltför ofta liknade protesterna flashmobbar, med människor som strömmade in på offentliga platser och skapade ett mediespektakel, snarare än att engagera sig i en ihållande, organiserad och långvarig störning av makten. Guy Debord fångar meningslösheten i dessa skådespel i sin bok ”Society of the Spectacle” och noterar att/ skådespelets ålder betyder att de som förtrollas av föreställningen är “formade till dess lagar”  

Anarkister och antifascister, som de i det svarta blocket, krossade ofta fönster, kastade sten på polisen och välte eller brände bilar. Slumpmässiga våldshandlingar, plundring och vandalism rättfärdigades i rörelsens jargong, som komponenter i ”vilda” eller ”spontana uppror”. Denna ”kravallporr” gladde media, många av dem som engagerade sig i den och, den härskande klassen som inte av en slump, använde den för att rättfärdiga ytterligare förtryck och demonisera proteströrelser. Frånvaron av politisk teori ledde aktivister att använda populärkultur, som filmen ”V for Vendetta”, som referenspunkter. De mycket mer effektiva och förlamande verktygen för utbildningskampanjer, strejker och bojkotter på gräsrotsnivå ignorerades ofta eller åsidosattes.

Karl Marx.

  Karl Marx förstod det: De som inte kan representera sig själva kommer att bli representerade.” 

 If We Burn: The Mass Protest Decade and the Missing Revolution” är en briljant och mästerligt rapporterad dissektion av uppkomsten av globala folkrörelser, de självförgörande misstag de gjorde, de strategier som företagen och den styrande eliten använde för att behålla makten och krossa ambitionerna hos en frustrerad befolkning. Den innehåller också en analys av den taktik som folkrörelser måste använda för att framgångsrikt kunna slå tillbaka. 

”Revolutionära situationer skapades av explositioner på gatan, under decenniet av massprotester, ofta av misstag”, skriver Bevins. ”Men en protest är mycket dåligt utrustad för att kunna dra fördel av en revolutionär situation, och just den typen av protester är särskilt dålig på det.” 

 De erfarna aktivister som Bevins intervjuar upprepar denna åsikt.

 ”Organisera”, säger Hossam BahgatHossam Bahgat, den egyptiska människorättskämpen, till Bevin i boken. ”Skapa en organiserad rörelse. Och var inte rädd för representation. Vi tyckte att representation var elitism, men det är faktiskt demokratins väsen.”

 Den ukrainska vänsterpolitikern Artem TidvaArtem Tidva håller med.  

”Jag var mer anarkistisk”, säger Tidva i boken. ”Förr ville alla samlas; närhelst det var en protest, målet var alltid att alla skulle samlas. Men jag tror att varje revolution utan något organiserat arbetarparti bara kommer att ge mer makt till ekonomiska eliter, som redan är mycket välorganiserade.” 

 Historikern Crane Brinton skriver i sin bok ”The Anatomy of Revolution” att revolutioner har urskiljbara förutsättningar. Han citerar missnöje som påverkar nästan alla sociala klasser, utbredda känslor av att vara snärjda och av förtvivlan, ouppfyllda förväntningar, en enad solidaritet i opposition mot en liten maktelit, forskares och filosofers och tänkares vägran att fortsätta att försvara den härskande klassens handlingar, en oförmåga hos regeringen att svara på medborgarnas grundläggande behov, en minskande motivation inom makteliten själv och avhopp från den inre cirkeln, en förlamande isolering som lämnar makteliten utan några allierade eller stöd utifrån och slutligen en finanskris. Revolutioner börjar alltid, skriver han, genom att omöjliga krav ställs, så att om regeringen uppfyllde dem, skulle det innebära slutet för de gamla maktkonfigurationerna. Men viktigast av allt, despotiska regimer kollapsar alltid först internt. När delar av den styrande apparaten – polis, säkerhetstjänst, rättsväsende, media, regeringsbyråkrater – inte längre vill attackera, arrestera, fängsla eller skjuta demonstranter, när de inte längre lyder order, blir den gamla, misskrediterade regimen paralyserad och har nått sitt slut.  

 Men dessa interna former av kontroll vacklade sällan under protesternas decennium. De kan, som i Egypten, vända sig mot den gamla regimens galjonsfigurer, men de arbetade också för att underminera folkrörelser och populistiska ledare. De saboterade försök att ta makten från globala företag och oligarker. De hindrade eller avlägsnade populister från ämbetet. 

Jeremy Corbyn – Wikimedia Commons – Photo: David Hunt

 Den ondskefulla kampanjen mot Jeremy Corbyn och hans anhängare när han ledde Labour under de allmänna valen i Storbritannien 2017 och 2019, orkestrerades till exempel, av medlemmar i hans eget parti, av företag, den konservativa oppositionen och av kändiskommentatorer, 

 MSM som förstärkte smutskastning och karaktärsmord, medlemmar av den brittiska militären och landets säkerhetstjänst. Sir Richard Dearlove, den tidigare chefen för MI6, Storbritanniens hemliga underrättelsetjänst, varnade offentligt för att Labourledaren var en ”utgör en fara för vårt land”. 

 Disciplinerade politiska organisationer är i sig inte tillräckliga, vilket Greklands vänsterregering Syriza visade. Om ledningen för ett anti-etablissemangsparti inte är villig att bryta sig loss från de befintliga maktstrukturerna kommer de att adjungeras eller krossas när deras krav avvisas av de regerande maktcentrumen. 

 År 2015 ”var Syriza-ledningen övertygad om att om den avvisade en ny räddningsaktion skulle europeiska långivare vika sig inför allmän finansiell och politisk oro”, observerade Costas Lapavitsas, en tidigare parlamentsledamot för Syriza och professor i ekonomi vid School of Oriental and African Studies, University of London, 2016 . 

 ”Kritiker med goda avsikter påpekade upprepade gånger att euron hade en stel uppsättning institutioner med sin egen interna logik som helt enkelt skulle avvisa krav på att överge åtstramningar och skriva av skulder”, förklarade Lapavistas. ”Dessutom stod Europeiska centralbanken redo att begränsa tillhandahållandet av likviditet till de grekiska bankerna, strypa ekonomin – och Syriza-regeringen med den.” 

 Det var precis vad som hände. 

”Förhållandena i landet blev alltmer desperata när regeringen slukade likviditetsreserver, bankerna fick slut på kontanter och ekonomin gick på tomgång”, skrev Lapavistas. Syriza är det första exemplet på en vänsterregering som inte bara har misslyckats med att hålla sina löften utan som också nästan helt har antagit oppositionens program.” 

 Efter att ha misslyckats med att få några kompromisser från trojkan – Europeiska centralbanken, Europeiska kommissionen och IMF – antog Syriza ”en hård politik med budgetöverskott, höjde skatter och sålde ut grekiska banker till spekulativa fonder, privatiserade flygplatser och hamnar, och är på väg att skära ned pensionerna. Den nya räddningsaktionen har dömt ett Grekland som sitter fast i recession till långsiktig nedgång eftersom tillväxtutsikterna är dåliga, den utbildade ungdomen emigrerar och statsskulden väger tungt”, skrev han. 

 Syriza misslyckades inte för att åtstramningar är oövervinnliga, inte heller för att radikala förändringar är omöjliga, utan för att de katastrofalt nog var ovilliga och oförberedda att direkt utmana euron”, konstaterade Lapavitsas. ”Radikala förändringar och övergivande av åtstramningar i Europa kräver direkt konfrontation med själva valutaunionen.” 

 Bevins noterar att den iransk-amerikanske sociologen Asef Bayat, som genomlevde både den iranska revolutionen 1979 i Teheran och upproret i Egypten 2011, skiljer mellan subjektiva och objektiva villkor för den arabiska vårens uppror som bröt ut 2010. Demonstranterna må ha motsatt sig nyliberal politik, men de formades också, hävdar han, av nyliberal ”subjektivitet”. 

 ”De arabiska revolutionerna saknade den typ av radikalism – i politiskt och ekonomiskt perspektiv – som kännetecknade de flesta andra revolutioner under nittonhundratalet”,  skriver Bayat i sin bok ”Revolution without Revolutionaries: Making Sense of the Arab Spring”. Till skillnad från revolutionerna på 1970-talet som förespråkade en mäktig socialistisk, antiimperialistisk, antikapitalistisk och social rättviseimpuls, var arabiska revolutionärer mer upptagna med de breda frågorna om mänskliga rättigheter, politisk ansvarsskyldighet och rättsliga reformer. De rådande rösterna, sekulära såväl som islamistiska, tog den fria marknaden, egendomsförhållanden och nyliberal rationalitet för givna – en okritisk världsbild som bara skulle ge läpparnas bekännelse till massornas genuina intresse för social rättvisa och distribution. 

Som Bevins skriver, ”en generation av individer avradikaliserades, de uppfostrades till att se allt som om det var ett affärsföretag, de kom att se denna globala ordning som” naturlig ”och blev oförmögen att föreställa sig vad som krävs för att genomföra en sann revolution.” 

 Steve Jobs, VD för Apple, dog i oktober 2011 under Occupy-lägret i Zuccotti Park. Till min bestörtning ville flera av dem i lägret upprätta ett minnesmärke till hans minne. 

 De folkliga upproren, skriver Bevins, ”gjorde ett mycket bra jobb med att spränga hål i sociala strukturer och skapa politiska vakuum.” Men maktvakuumen fylldes snabbt i Egypten av militären. I Bahrain, av Saudiarabien och Gulfstaternas samarbetsråd och i Kiev av en ”annan uppsättning oligarker och välorganiserade militanta nationalister”. I Turkiet fylldes den så småningom av Recep Tayyip Erdoğan. I Hongkong var det Peking. 

 ”Den horisontellt strukturerade, digitalt samordnade, ledarlösa massprotesten är i grunden oläslig”, skriver Bevins. ”Man kan inte tyda den eller ställa frågor till den och komma med en sammanhängande tolkning baserad på bevis. Man kan samla fakta, absolut – miljoner av dem. Man kommer bara inte att kunna använda dem för att konstruera en auktoritativ läsning. Detta innebär att betydelsen av dessa händelser kommer att påtvingas dem utifrån. För att förstå vad som kan hända efter en viss protestexplosion måste man inte bara vara uppmärksam på vem som väntar i kulisserna för att fylla ett maktvakuum. Man måste vara uppmärksam på vem som har makten att definiera själva upproret. 

 Kort sagt, vi måste ställa organiserad makt mot organiserad makt. Detta är en sanning som revolutionära taktiker som Vladimir Lenin förstod, han ansåg att anarkistiskt våld var kontraproduktivt. Bristen på hierarkiska strukturer i de senaste massrörelserna, är gjorda för att förhindra en ledarskapskult och se till att alla röster hörs, medan de är ädla i sina ambitioner, gör rörelser till lätta byten.  

Lenin 50 år. Av Pavel Semyonovich Zhukov (1870-1942): Lenin. Collection Of Photographs And Stills in two volumes, vol. 1, Russian edition, Moscow, 1970: page 302. – Det tyska riksarkivet Deutsches Bundesarchiv har försett Wikimedia Commons med denna bild som en del av ett samarbetsprojekt med föreningen Wikimedia Deutschland. Det tyska arkivet garanterar en autentisk representation med enbart original från det digitala bildarkivet., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5357599

”Utan en revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse”, skriver Lenin. 

 Revolutioner kräver skickliga organisatörer, självdisciplin, en alternativ ideologisk vision, revolutionär konst och utbildning. De kräver ihållande maktstörningar, och viktigast av allt ledare som representerar rörelsen. Revolutioner är långa, svåra projekt som tar år att göra, långsamt och ofta omärkligt tär de på maktens grundvalar. De framgångsrika revolutionerna i det förflutna, tillsammans med deras teoretiker, bör vara vår guide, inte de flyktiga bilder som vi får via massmedia. 

 

Föregående artikelDet amerikanska imperiet förstör sig självt
Nästa artikelStoppa blockaden av Gaza! Tal av Eva Myrdal vid demonstrationen 5 november i Stockholm
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

10 KOMMENTARER

  1. USA och Västvärlden anses vara demokratisk.

    Vad får dig att tror det går att göra revolution i en demokrati?

    Har det någonsin hänt tidigare?

    Såvitt jag kan förnimma har alla tidigare socialist revolutioner skett i auktoritära samhällen.
    Ryssland var ett Tsarvälde. Kuba styrdes av en diktator Battista stödd av USA.

    Jugoslavien var ett kungarike ända till krigsslutet då Jugoslavien blev en folkrepublik under ledning av Tito.
    Jugoslavien blev senare socialistiskt dock utan revolution.

    Kanske är det så att socialistrevolutioner redan haft sin tid?
    Åtminstone tills vidare.
    Upprepningsförsök verkar dödfödda.
    Senaste floppen verkar vara det ”gröna stålet” som dagens revolutionärer satsat enorma summor pengar på.

    Men vem vet, kanske det våras för socialistrevolutioner i framtiden då orättvisor faktiskt verkar bestå även i det demokratiska politiska himmelriket.

    Själv tror jag istället för klasskamp den politiska motsättningen istället kommer att finnas mellan demokratiska och auktoritära samhällen.
    Där Occidenten är demokratisk och Orienten är auktoritär.

    Båda har sina för- och nackdelar men jag tror den auktoritära staten vinner på sin större effektivitet, bestämdhet och snabba beslut.

    Vad vi beskådat nu är ju Västvärlden slut på krut.

    Vem i Väst trodde det för bara några år sedan?

    Den nakna frågan som måste ställas är,
    Är Västeuropén verkligen oövervinnerlig?
    Hur mäktigt är egentligen USA?

  2. Om alla är rädda för att berätta sanningen, hur kan folk då lära sig den?

    Ett hjärntvättat folk ansluter sig inte till en antiimperialistisk massrörelse i ett kapitalistiskt land, typ Sverige.

    Den väsentliga politiska uppgiften och den strategiska inriktningen för  progressiva krafter, är organisationen A och O,
    för att maximera de marxistiska krafternas disciplin, enhet och hängivenhet. Äkta engagemang i kampen kommer från järndisciplin, och den måste bygga på en stark teoretisk förståelse av behovet av att kampen förs till mål oavsett hinder.

    Vi måste förstå vilka motsättningar som är de mest grundläggande och viktiga och därifrån ta reda på vilka som är våra huvudfiender och vilka som är våra allierade. 

    För marxister är det grundläggande att det är nödvändigt att i varje massrörelse noggrant skilja de inslag som är progressiva från de som är reaktionära. 

    • ”Den väsentliga politiska uppgiften och den strategiska inriktningen för progressiva krafter, är organisationen A och O,
      för att maximera de marxistiska krafternas disciplin, enhet och hängivenhet. Äkta engagemang i kampen kommer från järndisciplin, och den måste bygga på en stark teoretisk förståelse av behovet av att kampen förs till mål oavsett hinder.”

      Men snälla,
      Hur nära går det egentligen att komma ett renodlat sektbeteende?
      Det är just sådana avarter som det positiva med demokratin sätter stopp för.
      Inte ens Nordkorea uppnår detta mål. Ska berätta mer senare.
      När vi nu sett åt vilket håll saken utvecklats är det då inte väl optimistiskt att tala om ”massrörelser”.

      Jag har all respekt för ”Gretas Gamlingar” men hur många är dem?

      Ett sätt som Martin menar är att valsamverka.
      Problemet är bara att när började sekter kompromissa om sin tro och övertygelse?
      Historien har visat att det aldrig lyckades och resultatet blev istället en delning i fraktioner.

      Det enda massrörelser som lyckats är de som kunnat kompromissa.
      I demokratier ofta kallade ”masspartier”.
      I Ryssland finns ett sådant parti kallat ”Enade Ryssland”.
      De kompromissar så mycket att de faktiskt får kommunisterna med sig.
      Och vice versa.
      De som är svårare att kompromissa med är Liberalerna som istället blir oppositionspartier.
      Möjligtvis där mer sektbetonade.

      Det är lite tvärtom förhållande jämfört med oss här i Väst.

      Västvärlden är inte kompatibel med Ryssland men varför kan inte Västvärlden låta Ryssland vara som det är?

      Man kan vända på saken och frågan när började Ryssland försöka förändra Västvärlden mer likt Ryssland?

      Inte någon gång vad jag vet.
      Däremot läste jag igår kväll på SVT att vår Borgerliga regering nu kommer satsa på ”demokratiseringsförsök” i Belarus då Sverige numera anser att Belarus utgör en säkerhetsrisk.

      Jag vill nog tycka tvärs om,
      Att vårt land Sverige istället kommer utgöra en säkerhetsrisk mot Belarus om Sverige kommer lägga sig i Belarus inre angelägenheter.
      Då kan jag nog tycka att Belarus har full rätt att försvara sig.

      • Arbetarklass, den dogmatiske kan inte tänka längre än näsan räcker, misstolkar
        var och varannan, då speciellt kvinnor och blir onödigt ironisk, använder gärna Karl den XII:s pekfinger och blir en typisk mansgris som söker sin räddning i att använda ordet ”demokrati” på ett ovanligt fånigt vis nästan religiöst.
        Är du är fördomsfull arbetarklass?!

  3. Ja, jo, nej. Ser att författarens teser bygger på en förväxling av genuina protester med styrda ”protester” som var avsedda att söndra för att kunna härska. Typ ”allting måste förändras för att kunna förbli vid det gamla”. En uppmärksam iakttagare kunde direkt se att många av dessa inte alls var riktade mot makten eller eftersträvade något demonstranterna borde ha önskat, de lurades ut på gatorna där de gick globalisternas ärenden. Libyen, Syrien och Ukraina, bara för att nämna några.

    Grekland är ett intressantare fall, där lyckades reformrörelsen över förväntan bara för att mycket fort fega ur. Syrizas ledare visade sig helt hopplös men inte heller ekonomen Varoufakis stod på sig i avgörande lägen.

    Varje proteströrelse borde analyseras separat för sig. Pengar strömmade in från Soros och hans anhang i många fall. De gula västarna var en genuin rörelse men den fick inte tillräckligt folkligt stöd. Det kommer Frankrike att få betala för genom växande interna motsättningar.

  4. Bayats mer konstruktiva anmärkning var dock att inga som helst programdiskussioner hade föregått resningen och att därför ingen heller visste vad man ville. Man var bara allmänt förbannad. Varför gratispassagerarna, dom som verkligen hade diskuterat långt innan vad dom ville, lätt kunde ta över.

    Vi ska minnas dels
    – att alla IMF-uppror i Latinamerika gjorde mycket för att spika ett program, t.ex. i Bolivia.
    – att folkrörelserna i början av 1900-talet på ett sätt kan sägas ha hållit på i hundra år innan dom fick till något i samhället omkring sig (bortsett från inom de egna rörelserna, vill säga). De hade alltså haft lång tid på sig att diskutera program.

    Om det finns någon historisk händelse som liknade upproren i början av 10-talet så var det revolutionerna 1848. I Frankrike, t.ex. gjorde man sig av med Louis Philippe och fick Louis Napoleon. Samma korruption, men den senare var mer benägen att använda våld. Men det hindrade inte rörelserna att komma tillbaka.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here