Vill USA ha krig? Var är Europa?

9
1513
Bild från Terje Alsnes blogg.

Den här artikeln ”Vill USA ha krig? Var är Europa?” har skrivits av fil. dr. Björn Nistad och publicerats på dennes blogg. Vi har haft förmånen att här publicera flera andra artiklar av Björn Nistad.

_____________________________________________________________________

Vill USA ha krig? Var är Europa?

Den 17 december överlämnade Ryssland till USA och Nato ett förslag till en säkerhetspakt mellan USA, Nato och Ryssland. De viktigaste punkterna i förslaget är att västländerna ska ge en folkrättslig bindande garanti att Ukraina, Georgien och andra stater inte går med i Nato, att Nato åtar sig att inte sätta in trupper och militär utrustning i de östeuropeiska och baltiska staterna, som varit involverade i militäralliansen sedan 1997, samt att USA och dess allierade och Ryssland avstår från militär verksamhet i motpartens närområden.

USA och dess allierade har redan avvisat förslaget. USA skickar vapen till Ukraina, förespråkar ukrainskt NATO-medlemskap och uppmanar Kiev att inta en oförsonlig inställning till Ryssland. Resultatet kan bli en rysk militär intervention i Ukraina.

För att kunna bedöma den situation vi befinner oss i idag, som kan leda till krig i Europa, behövs en kort historisk genomgång.

När östblocket upplöstes 1989-90 fick Mikhail Gorbatjov och den sovjetiska ledningen muntliga garantier av västerländska politiker – men inget juridiskt bindande avtal – att Nato inte skulle utvidgas österut. Principen att Nato inte skulle utvidgas österut kom till uttryck i överenskommelsen om Öst- och Västtysklands återförening 1990, som föreskrev att Nato-styrkor inte skulle sättas in på vad som varit östtyskt territorium.

Hade västländerna i denna situationen tagit rimlig hänsyn till ryska intressen och känslor, främst genom att inte utvidga Nato, hade ett alleuropeiskt säkerhetssystem kunnat upprättas.

Västländerna valde istället att utöka Nato österut, så att även de baltiska staterna införlivades i militäralliansen. Samtidigt trampade västvärlden på de ryska känslorna genom att bomba Serbien och förvandla Balkan till ett slagfält. 2001 – kort efter att Putin, som svar på attackerna den 11 september, lovade fullt stöd för USA i kampen mot terrorismen och övertalade de centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna att tillhandahålla amerikanska baser för militära insatser mot Afghanistan – sa USA upp det så kallade IBM-avtalet och undergrävde därmed den nukleära maktbalansen mellan USA och Ryssland. Och 2003 genomförde USA och dess allierade, mot protesterna från Frankrike, Tyskland, Kina och de allra flesta stater i världen, en olaglig attack mot Irak, vilken förstörde den irakiska staten och kastade in Mellanöstern i kriser och upplösning.

2004 ledde den så kallade orangea revolutionen i Ukraina, som västländerna stödde och finansierade, till insättandet av en antirysk president.

Allt detta var händelser som ett försvagat Ryssland var tvunget att förlika sig med och som provocerade många ryssar.

2008 satte Ryssland för första gången ner foten när landet – som svar på en Georgisk attack mot utbrytarrepubliken Sydossetien, vilken USA uppenbarligen uppmuntrade – markerade sin vilja att försvara sina intressen i sitt eget närområde, genom att genomföra ett kortvarigt, men förkrossande krig mot Georgien.

2013, när EU och Ryssland tävlade om inflytande i Ukraina, föreslog Putin att man skulle upprätta ett triangulärt samarbete mellan EU, Ryssland och Ukraina. Detta avvisades av västländerna, som istället stödde en kupp 2014 mot landets lagligt valda president och inrättandet av en rabiat antirysk regim.

Som svar tog Ryssland – som nu var starkt nog att försvara sina intressen, och som agerade som det fanns anledning att förvänta sig att landet skulle agera, som svar på den väststödda kuppen – kontroll över Krim, som efter en folkomröstning införlivades i Ryska federationen, och stödde också ett separatistiskt uppror i östra Ukraina.

Västländerna svarade med ekonomiska sanktioner och utlöste därmed ett sanktionskrig mot Ryssland. Detta påverkade naturligtvis den ryska ekonomin, men det påverkade också Tyskland och EU. Den enda som gynnades av sanktionskriget och Rysslands och Europas försvagning var USA.

Och så till den nuvarande situationen. Uppenbarligen förstod Berlin och Paris att de hade gått för långt med kuppen i Ukraina 2014, att konfrontationen med Ryssland var farlig och ekonomiskt skadlig och att de var tvungna att lösa krisen i Ukraina och återuppbygga relationerna med Ryssland. Resultatet blev de så kallade Minsk-avtalen 2015 – förhandlade fram av Frankrike, Tyskland och Ryssland, med USA placerat vid sidan av – som syftade till att lösa konflikten i Ukraina genom decentraliserade reformer, vilket skulle ge det pro-ryska östra Ukraina möjlighet att blockera att Ukraina ensidigt orienterade sig mot väst, till exempel genom att gå med i Nato.

Men Tyskland och EU gjorde aldrig något för att pressa Kiev att följa Minsk-avtalen, till exempel genom att hota med ekonomiska sanktioner. Tvärtom fick USA förse Ukraina med vapen och uppmuntra till kompromisslöshet, samtidigt som man blundade för framväxten av fascistiska gäng och det grova förtrycket av etniska ryssar och rysktalande i Ukraina. Och som om detta inte vore nog, stödde västländerna 2020 ett absurt försök till en statskupp i Vitryssland – vilket gjorde att Vitryssland blev ännu närmare knutet till Ryssland.

Ett ukrainskt NATO-medlemskap, eller utplaceringen av missiler och andra offensiva vapensystem i Ukraina, är lika oacceptabelt för Ryssland som en mexikansk militärallians med Kina, eller utplaceringen av kinesiska missiler är oacceptabelt för USA. Alla vet att en mexikansk militärallians med Kina eller utplaceringen av kinesiska missiler i Mexiko skulle utlösa en amerikansk attack mot landet. Det bör inte råda några tvivel om att ett eventuellt ukrainskt NATO-medlemskap, eller utplacering av missiler eller andra offensiva vapen i Ukraina, kommer att utlösa en rysk militär attack.

Det är också uppenbart vad som skulle bli resultatet av en sådan rysk militär intervention. Varken USA eller något annat land skulle riskera ett krig med kärnvapenmakten Ryssland för att komma till Ukrainas undsättning. Liksom Georgien 2008 skulle Ukraina lämnas åt sitt öde och landet skulle krossas.

För Europa skulle detta – ett krig i hjärtat av kontinenten – vara en katastrof. USA skulle å andra sidan tjäna på ett rysk-ukrainskt krig, som säkerligen skulle leda till en upptrappning av sanktionskriget mellan väst och Ryssland till skada för både Ryssland och EU. Faktum är att USA:s stöd till Ukraina, till exempel i form av vapenleveranser, knappast kan ses som något annat än ett försök att sabotera den så kallade Nord Stream 2-gasledningen mellan Ryssland och Tyskland, genom att provocera fram en rysk-ukrainsk konflikt, som skulle göra det svårt för europeiska politiker att inte skärpa de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland.

Det enda som ur ett europeiskt perspektiv inger hopp i denna dystra situation är att USA är försvagat på grund av interna problem och konflikter, att landet inte har tillräckligt med resurser för att hantera en allvarlig konflikt med både Ryssland och Kina, och att det för det amerikanska ledarskapet är viktigare att bekämpa det starka Kina än att hålla Ryssland nere och försvaga Europa. Det kan begränsa USA:s vilja att provocera fram ett ryskt-ukrainskt krig.

Västvärldens problem är att både USA och Europa saknar bra ledare. Den amerikanska eliten befinner sig mentalt på 1990-talet, när USA – i en situation där Sovjetunionen var krossat och Kina fortfarande var svagt – kunde behandla resten av världen efter eget gottfinnande. Resultatet blev att landet skaffade sig ett imperium i form av allianser, åtaganden och klientstater, vilka man inte längre har tillräckligt med resurser för att försvara, samtidigt som man trasslade in sig i en mängd konflikter. Kina, Ryssland, Iran, Syrien, den palestinska konflikten, Nordkorea, det är några av de utmaningar och konflikter som USA måste förhålla sig till idag. Och det är väl mycket för landet, vilket framgår av USA:s enorma budgetunderskott. Kort sagt, USA lider av ”imperial overstretch” (imperial överansträngning) som sannolikt inte kommer att sluta väl.

Vad USA behöver är realistiska ledare, som kan skilja mellan vad som är avgörande för USA:s intressen, och som därför måste försvaras, och vad som inte är det, och som därför måste offras – och som dessutom förstår att ingå nödvändiga kompromisser och överenskommelser med stater man inte nödvändigtvis gillar, liksom Nixon och Kissinger gjorde slut på konflikten med Maos kommunistiska Kina.

Trump var en sådan ledare, som förstod att USA inte hade tillräckligt med resurser för att fungera som världspolis, och att landet borde koncentrera sig på sina egna problem. Men han störtades av den amerikanska eliten och de elittrogna medierna, som bekänner sig till en USA-ledd världsordning, baserad på militär överlägsenhet, en självutnämnd rättighet att blanda sig i andra staters inre angelägenheter och militära interventioner.

Europas problem är att europeiska ledare och politiker inte står upp för europeiska intressen, till exempel genom att ge Ryssland garantier för att Ukraina aldrig kommer att gå med i Nato och att tvinga Kievregimen att uppfylla Minsk-avtalen och därmed avsluta konflikten med Ryssland. Endast genom att utveckla normala relationer med Ryssland – och vidare med Kina och Asien – kommer Europa att undvika att ligga i bakvattnet i den globala kampen om resurser och marknader.

Eller varför ska Europa stödja USA i konflikten med Kina, där Europa har mycket att förlora och inget att vinna?

 

För några decennier sedan fanns det europeiska ledare som försvarade europeiska intressen; det räcker med att nämna namn som Charles de Gaulle och Willy Brandt. Idag finns de inte. Och det är inte heller någon som efterfrågar den här typen av ledare.

Det är illa.

 

 

Föregående artikelOm vaccinkriget mot Sputnik-V för COVID-19. Gäller inte vetenskap och omtanke om medborgarna?
Nästa artikelBroderländer – Systerfolk, om Kuba och Afrika

9 KOMMENTARER

  1. Jag saknar någon ny europeisk ledare som bryter detta idiotiska och vidriga dödläget som pågått för många år nu. Det är tyvärr enda sättet. Tyskland nya regering är samma besvikelse.Frankrike ska också till val senare på våren,en av utmanaren där är Mari LePen om kan stava namnet rätt. Hon har vissa mindre bättre egenskaper kanske,men när det gäller säkerhetsläget och försvar så gillar jag henne skarpt måste jag säga. Hon är ärlig och springer inte Washingtons ärenden här.Hon har även själv upprepat att relationen till Ryssland varit helt ensidigt och den måste förbättras.Hon kommer jobba för det. Men det är fler kandidater som dykt upp från ingenstans nu sistone,så det talar då tyvärr åt Maccrons fördel. Men saknar någon ny EU ledare som går emot övriga och bryter detta idiotiska galenskap som varit i åratal. Jag hoppas på LePen för hon har verkligen upprepat allt helt samma, sedan förra valet och hållt sej åt samma linje vilket är unikt.Att relationen till Ryssland varit helt ensidigt och giftigt, och med henne ska det förändras. Återstår att se.Men som det varit dessa åren helt katastrofalt,så önskar jag se ny EU ledare som går emot övriga och bryter detta idiotiska galenskap

  2. Doktor Nistad sammanfattar elegant och kraftfullt Europas problem och utmaningar, liksom dess möjligheter i ett post-amerikanskt Europa.

    Det kunde inte skrivas bättre. Jag har hittills i princip nämnt exakt samma saker och principer i mina tidigare inlägg i denna sak här på Global Politics på samma teman.

    Det är dessa tankar vi MÅSTE tänka:

    – Hur skall det post-amerikanska Europa se ut?

    – Varför måste världens mäktigaste ekonomier: Europeiska unionen och Folkrepubliken Kina stå i konflikt med varandra ihoptutade till fientlighet av en yttre makt i Amerika?

    – Varför måste Europa och Ryssland ligga i konflikt med varandra bara för att Washington vill det?

    – Hur skall Europa behandla ett Amerika som tappat sin stormaktsstatus i ett post-amerikanskt Europa utan att genera och förnärma det?

    Europa behöver inte mer och fler amerikanska dysfunktionella lösningar och konflikter. Alla europeiska folk vill leva i fred. Med varandra dessutom.

    Det amerikanska systemet kan inte leva i fred – det vet vi likaså. Dess huvudspråk är våld och vapen -även hemmavid.

    Det är dags för ett Europa befriat från det amerikanska oket.

    Europa kan och måste bli fritt!

    • Genom att äga och styra media kan man styra världen och det är det som USA försöker göra! Tråkigt nog för USA fungerar detta bara i västvärlden (än så länge) där man styr propagandan till sin fördel! USA kan i praktiken inte göra mycket militärt utan att ta till kärnvapen det har alla misslyckade krigsäventyr mot i praktiken utvecklingsländer visat! Ett krig med en kompetent fiende skulle sluta i katastrof och det vet man i Washington därför har man vasallerna som kan offras. Hur man i USA tror sig kunna begränsa det storkrig man ”jobbar” för utan att det eskalerar och de själva drabbas är en gåta. Svaret är väl hybris och att man gått på sin egen löjliga propaganda!

      • Ja, så är det ju i stora drag.

        De amerikanska Förenta staterna kan ju inte bidra med mycket vad gäller nationsbyggande (det har misslyckats överallt sedan 1992) eller bidra till avspänning eller kollektiv säkerhet, bara det motsatta. Man duger bara till att hota med vapensystem som alla andra stormakter redan har.

        Men vi måste komma ihåg att det är vad Washingtons våldsetablisdemang VILL HA: spänningar, ett försvagat och splittrat Europa och ett Asien och ett Ryssland som absolut inte får växa ihop på den första kontinenten: den euroasiatiska ”världsön”.

        Nu är det faktiskt det som till Washingtons fasa som de facto håller på att hända.

        Kontinentaleuropa kommer förmodligen att förkasta att dysfunktionella stater som dagens Ukraina och Georgien tas upp i Nato, då det missgynnar den europeiska säkerheten I SIN HELHET.

        Europeisk säkerhet kan inte byggas utan Ryska federationen, och med tiden kommer den att byggas utan Washington.

        Det är tur att gamle Brzezinski har dött, annars hade han fått hjärtattack och politiskt slaganfall en gång till. Brzezinskis världsbild av ett Amerika som var historiskt förutsett att ”leda” Euroasien håller på att fullkomligt mögla till kompostens vila.

  3. Tack för en viktig artikel!
    Jag vill tipsa på en bok som också kan ge perspektiv på utvecklingen i EU Ukraina och Vitryssland samt enskilda västeuropeiska stater Tyskland, Frankrike Sverige!
    Boken heter:Irrväg till Kosovo av Peter Gowan. En del av det som diskuteras har redan hänt men mycket pågår här och nu! Viktiga perspektiv, fakta och argument redovisas som gör det något enklare att hantera den pågående politiken!

  4. Utvecklingen liknar preludium till romarrikets fall. USA är desperat att fortsätta bygga sin globala militärdiktatur, men som allt fler vänder sig mot diktatorn, 4% av världen, räcker inte resurserna. NATO är i realiteten USA med lego-härar kallade NATO medlemmar. USAs ockupationstrupper från WW2 finns kvar i olika delar av världen som Japan, Sydkorea och EU. Övriga världen ser alltmer en nödvändighet att stoppa USAs utbredning militärt, för att behålla freden. Val av tiden för att stoppa eller dämpa USAs militära expansion är knappas heller någon tillfällighet. Rysslands Zircon system är operativt, Kina har ett liknande system, USAs missilskydd är eliminerat, och och det behövs nu bara en knapptryckning för att förlägga ett krig till USAs eget territorium. Det verkar som om Ryssland nu ställer saken på sin spets. Tidpunkten är väl vald, USAs interna problem kan leda till en katastrof, ekonomin är i trasor, kryptovalutor kan helt demolera den, de interna spänningarna är större än de flesta tror med flera stater öppet vill lämna unionen, vilket betyder slutet på USA som vi känner det. Samtidigt har Kinas regering 98% folkstöd, sammanhållningen är otroligt stark, ett helt nytt samhällssystem i stark utveckling, ett försvarssystem som som får det amerikanska att se ut som en armé med slangbellor. Kina är ett lnd i utveckling som bara hunnit omkring 20% på vägen, USA går andra vägen.

  5. Framtidens historiker kommer att förtälja: USA imperiet hetsade Ryssland till krig i Ukraina, fick utomordentligt med stryk, drog sig bort från Europa och övriga världen. Det dröjde inte länge innan USA självt imploderade, inbördeskrig härjade i flera år och till slut styckades landet i sex enheter: Texas, Kalifornien, Lousiana, Florida, Vermont och Idaho. Sedan brakade allting löss och kolossen USA rämnade helt ut. Trots tragedin i det hela så har världen aldrig upplevde frid så som efter USAs implosion. På så sätt har det varit en stort välsignelse, inte desto mindre frö att på kuppen blev världen av ett av de värsta styggelsen i mänsklighetens historia, nämligen apartheid israel. Det finns historiker som menar att förintelsen av apartheid israel var lika om inte mer betydelsefullt för den ”eviga” freden vi upplever nu.

    • Det är nog en av de mer troliga utvecklingarna i världen. USA media, inklusive de i Sverige som MSM och Public Service, rapporterar inte om det, med de interna spänningarna i USA, ekonomiska, sociala och etniska, kopplat med USAs allt större eftersläpning i teknologi, utbildning, och utveckling, även våld, tillsamman med de ekonomiska problemen, pekat tydligt mot ett sönderfall och kollaps. Även i historiskt ljus tycks detta scenario bekräftas. USA bildades 1776, alltså för 245 år sedan, av äventyrare från en koloni och ockupation av ett annat folks hemland, eller flera hemländer. Den kulturen har fortsatt, att erövra och kolonisera, Sverige ett exempel liksom Afghanistan, Syrien, Irak, Iran, Hong Kong, Tibet, och Xinjiang, som exempel. Systemet skapades för den tidens förhållande och är satt i sten, det kan inte utvecklas och förändras, bara marginellt varieras. Även Kina har gått igenom en liknande utveckling, och utvecklar nu ett folkstyrt system där inte bara besluten och administrationen kan kontinuerligt anpassas till förändringar utan även själva samhällssystemet kan anpassas och utvecklas. Förändring är det naturliga tillståndet i universum, men om samhällssystemet är oföränderligt uppstår en konflikt som leder till kollaps som justering. Det svenska systemet, ”den svenska modellen”, skapades för över 100 år sedan för att garantera att sovjetsystemet, (S), skulle garanteras maken för evigt. Sovjet systemet byggdes in i samhällssystemet så det skulle inte spela någon roll vilket parti som valdes till makten.

      • Jag försöker få folk i det här landet att förstå att S som är maktpartiet egentligen aldrig lämnar ifrån sig makten oavsett om ”borgarna” vinner valen! Inte mycket ändras när ”borgarna” styr utan man filar lite på kanterna på s-maskineriets samhällsbygge men S-politrukerna sitter alltid kvar liksom deras S-hantlangare inom byråkratin. När plötsligt ett riktigt oppositionsparti som SD dyker upp blev det förvirring först, hur kunde folket ”svika” och rösta fram ett oppositionsparti som på riktigt ville ändra samhället! Saken var bara den att SD i stort sett ville driva gammaldags S-politik med begränsad invandring, mer nationellt inriktad välfärdspolitik, mindre EU m m och hade man bemödat sig med att läsa deras partiprogram hade man förstått detta. Men S som parti hade kommit bort från den gamla socialdemokratin och blivit en sorts globalistisk EU och USA-vänligt parti som fullständigt struntar i vad som händer med Sverige då ju ”karriären” fortsätter i internationella toppositioner som väntar de lydigaste lakejerna och givetvis egen ekonomisk vinning.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here