Annorlundalandet Belgien och politikens “röda djävlar”

Den här artikeln publicerades först på Halvor Fjermeros blogg 2019-01-06. Halvor Fjernemos blogg

Den har uppmärksammats av Björn Nilsson som vänligen översatt den till svenska. Han driver den intressanta bloggen ”Björnbrum” Björnbrum

Björn Nilsson skriver:
Belgien ligger ju så att säga ofta ”under radarn”, ett ganska anonymt litet land. Men intressant är att när den stora splittringen mellan Sovjet och Kina inträffade i början av 1960-talet så bildades det första europeiska kommunistpartiet med kinesisk inriktning i Belgien 1963. Sedan har det varit den vanliga historien med splittringar, partier och grupper som kommit och gått, men till skillnad mot många andra länder så finns rörelsen kvar och har till och med betydelse i politiken. Idag är det det PTB/PVDA som drar till sig uppmärksamheten. Det har blivit stort och verkar, enligt vad som beskrivs i Fjermeros’ artikel i mycket arbeta efter den maoistiska principen ”tjäna folket”. Närstående grupp i Sverige verkar vara Kommunistiska Partiet. Huruvida PTB verkligen är ”ett kommunistiskt parti för vår tid” är för tidigt att säga. Men att det har en fungerande organisation borde ge det större möjligheter att arbeta långsiktigt utan att tappa den grundläggande inriktningen än lösa och mer eller mindre spontana rörelser som flammar upp men sedan försvinner.

En kanske betydelslös detalj: PTB översätts som ’Belgiska arbetarpartiet’, men egentligen borde ”Parti du Travail de Belgique” bli till ’Arbetets parti i Belgien’. Det enda andra parti jag känner till som kallats Arbetets parti var det albanska kommunistpartiet under Enver Hoxhas ledning.

Här finns PTB/PVDA på nätet: PTB:s hemsida

Både franskspråkig och flamländsk hemsida finns: Nättidningen heter Solidaire. Twitter

Och här följer Fjermeros’ artikel:

Annorlundalandet Belgien och politikens “röda djävlar”

Det marxistiska arbetarpartiet PTB (på franska Parti du Travail de Belgique), eller PVDA (på flamländska Partij van de Arbeid van België), är det enda partiet i Belgien som är samma över delstatsgränserna. Alla andra partiriktningar har egna partier i de två huvudregionerna Vallonien och Flandern. PTB är därmed en av bara tre institutioner som håller Belgien ”samlat”. De andra är kungahuset och fotbollslandslaget – också känt som ”de röda djävlarna”.

I Vallonien, den sydliga regionen – som utgör ungefär halva Belgiens yta och har 35% av landets befolkning – har partiet stärkts betydligt de senaste åren, särskilt på det socialdemokratiska Parti Socialiste (PS) bekostnad. PS har alltid varit starkt i fackföreningsrörelsen, men PTB är nu en stark utmanare med mycket mer militant hållning till facklig kamp.

Valsuccé och väljarvarning

I lokalvalen i oktober i år [2018] gjorde PTB ett starkt val. I Brüssel fick de 12%. I Liege, Belgiens fjärde största stad och den största i Vallonien, fick de 16,3 procent och nio platser i stadsstyret. Där är PTB nu tredje största partiet, hack i häl på det liberalkonservativa MR. I Charleroi, den gamla vallonska gruv- och industristaden, har PTB blivit näst största parti med en framryckning sedan föregående val på hela 12,3%! Partiet fick 156 mandat i lokalvalen, medan målet var 150. Det är en tredubbling sedan föregående kommunalval 2012. Partiet har också fått genomslag i viktiga städer i Flandern, regionen där den flamländska nationalismen är stark och där PVDA har haft problem med att få fotfäste.

Om valresultatet blir lika bra våren 2019 när det skall väljas nytt parlament både nationellt och i regionerna, kommer PTB att utsättas för en våldsam press att ”ta ansvar”. I en intervju jag [Halvor Fjermeros] hade med partiledaren Peter Mertens (Intervju med PTB:s partiledare) 2017 svarade han så här på vad de gör med en sådan förväntan: ”Vi har sagt det förut, och vi upprepar vår varning: PTB kommer inte att bilda regering, varken i allians med socialdemokrater eller andra. (…) PTB har en långsiktig målsättning om att bygga en anti-systemfront. Vi måste ta steget ut ur den parlamentariska logik som alla de andra partierna godtar. Om vi går in i en regering med den utgångspunkt vi har nu kommer vi att fångas av samma spelregler vi också. Därför går vi ut och varnar väljarna att om de röstar på oss så får de inte en ny regering där PTB är med.”

Ett kommunistiskt parti för vår tid

Sådant är ett sällsynt ting i framgångsrika partier, och kan bara förklaras med PTB:s trohet mot partiets ursprungliga revolutionära mål. PTB kallar sig ”ett kommunistiskt parti för vår tid” vars ”yttersta mål är ett samhälle som upphäver utsugningen av människorna och där hela samfälligheten styr samhället”, som det lyder i programmet från 2015. Det mest säregna är PTB:s partimodell som består av tre nivåer. Den första nivån är så kallade rådgivande medlemmar som betalar 20 euro om året i avgift och deltar i ett minimum av möten och till exempel i valrörelser. Därnäst är det en aktivistnivå där folk förpliktigar sig till att delta aktivt i lokalsamfund, arbetsplatser eller fackföreningar. Sista tredjedelen är kader- eller militantnivån. ”En kader har en marxistisk vision om samhället, önskar att studera och förstå samhällsförändringar och kommunicerar med personlig övertygelse och entusiasm till andra.”

Det kanske låter mycket 1970-talsaktigt för en del (och sant är det att PTB var ett av Rødts föregångare AKP:s närmaste systerpartier i flera årtionden [AKP var det marxist-leninistiska partiet i Norge]). Men det låter också modernt på ett ovant sätt, nämligen det att ta organisationen på allvar och försöka skapa ett parti av hängivna och välskolade ”yrkesrevolutionärer” som förstår att skapa ett äkta anti-systemparti med allt vad det innebär av alternativ organisering. Ett sådant parti satsar inte bara på att vinna val och ”komma in i riksdagen”, men går hela tiden på två ben, där det andra är det utomparlamentariska. PTB har på detta förbluffande sätt klarat att balansera mellan denna tradition från det marxist-leninistiska kaderpartiet och behovet av massuppslutning.

Vertikalt organiserat och fackligt orienterat

PTB/PVDA är en vertikal organisation efter vad de definierar som principen om demokratisk socialism, ledd av en centralkommitté på 40 medlemmar. Den dagliga ledningen utövas av en så kallad politbyrå, eller arbetsutskott. Dessutom finns det ledningar på provinsnivå där det finns 10 sådana distriktsstyrelser över hela landet. Partiet har totalt ca. 15.000 medlemmar, men hela 75% är så kallat konsultativa medlemmar, något som betyder att det är en betydligt mindre kärna av aktivister och särskilt militanta som driver det dagliga partiarbetet. Det är också de sistnämnda som är rekryteringsunderlag för att bli kadermedlemmar, något som innebär stora ekonomiska offer, bland annat med att ge stora delar av personliga arv till partiet. En arbetare på den militanta nivån betalar en procent av lönen i avgift, medan intellektuella (definierade som utbildade människor med kandidatexamen eller däröver) betalar betydligt mer. För att bli kadermedlem förpliktigar sig också militanten till att gå på PTB:s partiskola med kurser som löper över två år och genom tio samlingar av teman som marxistisk ekonomi, filosofi och politik som studeras. Det är också de militanta medlemmarna som har ansvaret för att leda partigrupperna.

Partiet håller envist fast vid prioritering av fackförenings- och arbetsplatsorganisering som är den ena av två basgrupper. Den andra är lokalavdelningar knutna till kommuner, stadsdelar och småorter. Partiavdelningarna måste ha minst fyra medlemmar och högst 10-15. Blir det flera kommer det att skapas nya avdelningar; PTB satsar på bygge av små partiavdelningar där alla kan tala och ingen försvinner i ”massan”. Detta är PTB:s tolkning av demokratisk centralism, något som också innebär ett så kallat fraktionsförbud vad det gäller att diskutera interna partiförhållanden och sträng disciplin mot kontakter mellan partiavdelningarna. Det innebär självfallet att ledningen har stor makt, men det betyder inte att det är förbud mot kontakt med medlemmar från andra avdelningar och platser i allmänhet. I praktiken betyder denna centralism t.ex. att när det skall skapas vallistor så avgörs det centralt beroende av vilken styrka PTB har lokalt i staden eller kommunen det är fråga om. De gör inte upp några listor bara för att någon därute önskar göra det av ren entusiasm. Innan valet förra hösten fanns det platser där folk önskade att ställa upp listor, men där ledningen sade nej med hänvisning till för svaga partiavdelningar.

Partiets ”ögon och öron” – från dörr till dörr

En partimodell med så olika krav på förpliktelse skapar självfallet problem med hänsyn till rekrytering. Vem släpps in i ”det allra heligaste”? Kadernivån har uppenbara brister i köns- och klassbalansen. Det skylls på att de som har anledning att viga sitt liv till heltidsarbete åt PTB först och främst är folk i professioner som har råd att leva på halv lön och kan avsätta resten av årslönen till partiet. Detta gäller inte minst läkare och annan sjukvårdspersonal som underhåller ett tiotal vårdcentra PTB har satt upp i städer och stadsdelar där den sociala nöden är som värst. Dessutom har partiet några hundra anställda för att driva utskott, lokalkontor, partiskola, partitidning, sociala media och en rad partiuppgifter. Snedfördelningen i kaderskiktet är erkänt som ett problem och omnämns i partiprogrammet där det skall ges särskild uppmärksamhet till skolning av yngre arbetare, kvinnor, och kamrater från invandrarmiljöer.

PTB tar allvarligt på gräsrotskontakten, där partiavdelningen definieras som ”partiets ögon och öron”. Ett exempel kan vara Antwerpens hamn, en av Europas största med 8.000 anställda. Med en liten basgrupp, men med flera aktivister och konsultativa medlemmar och många fler som röstar på PTB finns partiet på plats bland hamnarbetarna och i stånd att fånga upp strömningar bland kollegorna.

I en intervju med den amerikanska tidskriften Jacobin den 15 december (Jakobin) beskriver PTB-ledaren Mertens hur partiet startar en valkampanj året innan valet med omfattande besök dörr till dörr med tjugo minuters samtal om vad som är de viktigaste problemen i grannskapet och staden. Bara i Antwerpen samlades det in 9.000 svar, där bostadsfrågor, fattigdom och kollektivtrafik toppade listan. Så sattes valprogrammet ihop med klar profil mot rasism, imperialism och den ekonomiska krisen som drabbar Belgien för fullt.

I takt med PTB:s framgångar har kritiken från media och makthavare ökat. PTB utsätts självfallet för kommunisthets av klassiskt märke. Men några har också försökt med anklagelser om PTB:s ”populism”. Det är en programmatisk stämpling av allt som inte rör sig längs den trygga medelvägen, men inte desto mindre så fel som det kan bli. För i motsats till rörelser som smyckar sig med populistetiketten, som spanska Podemos, eller andra som håller fram Podemos som ideal, som Jean Luc Melenchons ”enmansparti” La France Insoumise, så är PTB ”anti-populistiskt” i betydelsen genomorganiserat och hierarkiskt, i ordets bästa mening. Det är just det som gör PTB till Europas mest spännande parti i vår oroliga tid – med en partimodell som det är väl värt att fördjupa sig i.