Är du en Gumanist?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel. Resonemanget och frågeställningen i artikeln känns fortfarande aktuella.

Ingress, Rolf Nilsson:

När jag läste nedanstående artikel av Bjørn Nistad tänkte jag att Äntligen, äntligen någon som vill problematisera det praktiskt taget enstämmiga fördömandet av den ryska invasionen i Ukraina (eller den speciella militära operationen, om man vill använda deras egen benämning).

Alla jag läst, som kommenterat kriget, är väldigt noga med att framhålla att invasionen är folkrättsvidrig. När de talar om kriget och om Putin nöjer de flesta sig heller inte med detta, utan tillfogar minst ett negativt adjektiv – brutalt, avskyvärt, vedervärdigt, ondskefullt osv.  Och visst, krig är brutala, det finns inga krig utan förstörelse, död, plågor, skador, övergrepp i olika former, när känslorna snabbt tar över och driver på.

Men aldrig finns sådana adjektiv med när man talar om Jemen, Sudan, Somalia, Etiopien. Aldrig när man tidigare har kommenterat USA:s krig. Orden manipulerar hur vi uppfattar berättelsen.

Men åter till Nistad och hans artikel och hans uppenbara vånda. Nistad vet vad folkrätten säger om krig, det är problematiskt. Men han ställer den viktiga frågan: ” Man bör ändå fråga sig vad som var alternativet till den nu påbörjade militära interventionen.”

Jag har också ställt den frågan i olika kommentarsfält, men alla skribenter har duckat. Ingen har velat/vågat besvara den frågan. Det kan förstås bero på att man inte har något svar, även om man inte vill erkänna det. Det kan också bero på en utbredd rädsla att bli stämplad som Putinkramare, krigsivrare, rysk medlöpare osv. Man kan förnimma George W. Bush’s ord, om att de som inte är med oss är mot oss. Rädslan för att avvika från det som är mainstream. Det finns bara svart och vitt och åsiktskorridoren har plötsligt blivit väldigt smal.

Detsamma gäller om man tvivlar på den officiella berättelsen om 9/11, Om man inte utesluter möjligheten att covid kan vara framställt på ett biovapen-laboratorium, om man vägrar att vaccinera sig med ett mRNA-vaccin från Pfizer, om man undrar över statistiken över allvarliga biverkningar. Då kommer stämplingen fram igen – konspirationsteoretiker, antivaxxare, så kan man inte tycka. Så får man helt inte inte tycka. Då möter man avståndstagande.

Åter till folkrätten. Krig är onekligen ett brott mot folkrätten. Men är det skillnad på ett oprovocerat anfall och ett som provocerats fram av någon som vill ha tlll stånd ett krig, men utan att själv framstå som angriparen. Att mucka gräl, som vi kallar det som föregår ett slagsmål. Man brukar tala om lagens anda och mening, då man inte kan beskriva alla upptänkliga fall i en lagbok.

Om vi väljer USA:s krig mot Afghanistan och Irak som jämförelseobjekt tycker i alla fall jag att båda dessa är just oprovocerade angreppskrig. Varken Afghanistan eller Irak angrep USA eller utgjorde något hot mot USA.Ändå angreps de, med oerhörda konsekvenser för deras länder och befolkningar.

Bjørn Nistad beskriver det som föregick invasionen (han väljer att använda ordet intervention), statskuppen, angreppet på civilbefolkningen i Donbass med minst 14000 dödsoffer under 8 år, hur man behandlade det ryska. Och när man betänker att Zelenskij blev vald med 73 % av rösterna på löftet om att skapa fred med Donbass säger det något om vad folket ville. Men så blev det inte.

Det som också är en viktig del i det som hänt är vilka diplomatiska ansträngningar som gjorts.

Har Ryssland försökt att undvika krig? Har Ukraina försökt undvika krig? Har USA och medlemmarna i Nato försökt undvika krig? Möjligheten fanns ju.

Är Rysslands krav på säkerhetsgarantier för egen del berättigade? Vad skall Nato skydda mot? Borde inte alla länder i Europa, inkl. Ryssland och Ukraina, tillsammans kunna komma fram till en ny europeisk säkerhetsordning, som tillfredsställer allas behov? Är neutralitet något otänkbart? Måste alla länder vara med i Nato? Men Schweiz och Österrike kan ju vara neutrala och stå utanför.

Eller fanns det geopolitiska motiv bakom det faktum att de som kunde skapat fred inte ville göra det?

Och vad skulle Ryssland göra när ingen ville lyssna, ingen ville respektera? Falla undan, låta Ukraina och Georgien bli medlemmar i Nato, acceptera USA-baser ovh missilbatterier intill sin gräns? Med 4 minuters flygtid för missiler till Moskva. Med ukrainska kärnvapen? Med biovapen riktade mot sig? Med den ryska befolkningen, varav många också är ryska medborgare, utlämnade till ett nazistiskt angrepp på Donbass?

Skulle inte de som en gång formulerade folkrätten skilja på dessa båda exempel? Själv gör jag det. Jag delar Nistads slutsats, att Ryssland lämnades utan något bättre alternativ efter att de diplomatiska ansträngningarna bemötts med kalla handen, och att kriget därför är berättigat och att skulden bör låggas någon annanstans. Till exempel på den statsledning som skickar sina unga män att dö i ett krig som väljarna inte ville ha och som på förhand var dömt att förloras. På den statsledning som cyniskt låter ett annat lands unga män bli kanonmat för sina egna intressen, i stället för att använda sitt inflytande för att skapa den fred och den säkerhet som Ryssland efterfrågat, sedan åtminstone 2007, när Putin höll sitt tal på säkerhetskonferensen i München.

Döm själva! Jag hoppas att Bjørn Nistads artikel 28/4 kan skapa debatt i kommentarsfälten här på Global Politics, som på så vis kan utgöra en fristad för just debatt, där åsikter och argument kan brytas mot varandra utan fördömanden. Så som ett demokratiskt samtal skall se ut och som sådant släppas fram och skyddas.
28 februari 2022 av Bjørn Ditlef Nistad

____________________________________________________________________

Gumanister

De senaste dagarna har jag fått mejl och andra förfrågningar från personer som ogillar mitt uttalade stöd till Putin och de ryska myndigheterna efter den inledda ryska militära interventionen mot Ukraina. En del av reaktionerna har kommit från personer med minst sagt oförställd antirysk åsikt. Dessa har varit lätta att ignorera. Men det har också kommit negativa reaktioner från personer som inte på något sätt kan anklagas för att vara russofoba.

Det kan vara personer som är kritiska till västlig utrikespolitik, som anser att kuppen i Ukraina 2014 var fel, som har blivit bestörta över Kievregimens bombningar av Donbass, och som varit positiva till mitt informationscenter. Några av dem har till och med stött det ryska övertagandet av Krim. De pågående militära operationerna i Ukraina skrämmer dem däremot.

Jag skall inte hävda att den militära interventionen i Ukraina är oproblematisk. Den har kastat två brödrafolk, ryssar och ukrainare, i krig med varandra. Det kommer att bli en konflikt mellan Ryssland och Europa, och USA:s närvaro i Europa kommer att öka. En ny järnridå kommer att uppstå. Länderna kommer att rusta upp. Det politiska klimatet kommer att bli mer tillspetsat, både i västländerna och i Ryssland.

Man bör ändå fråga sig vad som var alternativet till den nu påbörjade militära interventionen. I åtta år försökte Ryssland övertala makthavarna i Kiev att följa Minsk-avtalen 2014-15, som såg framför sig en lösning på Ukrainakonflikten genom decentraliserande reformer. Kievregimen saboterade avtalen och förde samtidigt ett terrorkrig mot folket i Donbass, vilket har krävt mer än 4 000 civila liv. Västländer avvisade alla Rysslands krav på säkerhetsgarantier i form av icke-utvidgning av Nato, utebliven utplacering av offensiva vapen i Östeuropa och ett internationellt avtal om ukrainsk neutralitet. Den ukrainske presidenten, Vladimir Zelensky, har uttalat att Ukraina överväger att skaffa kärnvapen, något som den forna sovjetrepubliken förmodligen skulle kunna göra på kort tid. Nyligen blossade striderna i Donbass upp igen, med massevakuering av civilbefolkningen till Ryssland som följd.

Vad skulle Putin och den ryska ledningen göra i denna situation? Vänta på att Kievregimen, som har deklarerat sin avsikt att använda våld för att återta. inte bara Donbass, utan även Krim, ska skaffa kärnvapen? Låta amerikanarna, med eller utan ett ukrainskt NATO-medlemskap, etablera militärbaser och placera ut offensiva vapen, till exempel missiler med kärnstridsspetsar, i Ukraina, så att man från rysk sida inte skulle kunna reagera på en ukrainsk attack mot Krim och halvöns 2,4 miljoner invånare, utan att riskera ett kärnvapenkrig med USA?

Kan någon tvivla på vad som skulle hända med folket på Krim om detta avskum skulle få kontroll över halvön?

Att kräva den sortens återhållsamhet är ett uttryck för en svärmisk, oansvarig pacifism. Kan någon föreställa sig den rädsla befolkningen på Krim skulle utsättas för om halvön – under täckmantel av ukrainska eller amerikanska kärnvapen – skulle erövras av Högra Sektorn?

Den här typen av pacifism beskriver Nordahl Grieg i Ung må verden ennu være (1938) som gumanism.

Gumanister är människor som vill ha det goda, i det här fallet för att skydda folket på Krim och för att minska risken för kärnvapenkrig. Men de är inte villiga att acceptera de medel som behövs för att förverkliga det goda, i det här fallet för att hindra Ukraina från att få tillgång till kärnvapen.

Det ryska beslutet att ingripa militärt i Ukraina berodde sannolikt på en kombination av flera faktorer. Kritiker av Putin hävdar att ingripandet berodde på att Putin och omgivningen fruktade att demokrati och pluralism skulle spridas till Ryssland. För argumentets skull, låt oss anta att de har rätt. Men även ett ingripande utfört av en diktator, som kanske håller på att tappa förståndet, som vissa hävdar, kommer att bidra till två saker som är svåra att inte betrakta som positiva: Det kommer att avsluta Kievregimens terrorkrig mot befolkningen i Donbass. Och det kommer att avlägsna en regim som har gjort rysktalande till andra klassens människor och antagit en rad lagar och förordningar för att utrota ryskt språk och kultur.

För mig är det svårt att förstå att människor, som uppriktigt tar avstånd från Kievregimens terrorkrig mot Donbass och den närmast apartheid-aktiga diskrimineringen av rysktalande, tar avstånd från en militär intervention, som gör att den regim som är ansvarig för terrorkriget och diskriminering, avlägsnas.

För mig är sådana människor vad Nordahl Grieg beskriver som gumanister.

Människor dör till följd av den ryska militära interventionen i Ukraina, och hem och andra objekt förstörs. Men oavsett hur dramatiska budskap våra massmedia kan komma med, är det som händer nu i Ukraina knappast mer blodigt och förödande än vad folket i Donbass har fått utstå i åtta år.

Slutet på terrorkriget mot Donbass – kombinerat med en minskning av faran för kärnvapenkrig i Europa – för mig finns det mer än tillräckligt med anledning att helhjärtat stödja den ryska militära interventionen mot den nuvarande ukrainska regimen.

Läs om ett av offren för Kievregimens terrorkrig mot folket i Donbass, 4-årige Vladislav Dmitriev, här.

Läs om hur det ukrainska Rada (parlamentet, ö.a.) 2019 bestämde sig för att utrota det ryska språket och kulturen här.