Även terrorister från Syrien strider i Nagorno-Karabach – men nu vapenvila! Ska den hålla?

3
664
Ruined buildings of ghost town Agdam in Nagorno-Karabakh Ruiner i spökstaden Agda. Licens Shutterstock.

Jag har inte hunnit med Nagorno Karabach än. Inleder med en aktuell artikel i Proletären av Marcus Jönsson. Jag fastnade först för titeln på artikeln, men finner att den ger en bra redogörelse för kriget.

På morgonen 10/10 kommer glädjande nyheter. Genom medling av Ryssland inträder vapenvila kl 12 10 oktober.

Det näst senaste hör jag på radionyheterna: Utrikesministrarna i Armenien och Azerbadjan har tackat Ja till fredssamtal med Rysslands utrikesminister Lavrov.

Det finns förstås aspekter pm krisen/kriget som artikeln nedan inte täcker.

 

Jag nöjer mig nu med synpunkter från Östeuropa-experten fil. dr. Björn Nistad

Striden om Nagorno-Karabakh är -liksom exempelvis den palestinska konflikten – ett klassiskt exempel på en konflikt mellan två stater eller två folk som hävdar rätt till samma landområde. Sådana konflikter är praktiskt taget omöjliga att lösa genom förhandlingar och kompromisser. Och resultatet blir vanligtvis att den som är tillräckligt stark för att kontrollera det omtvistade området behåller det.

Ryssland är inte intresserad av att tvinga fram en lösning till förmån för en av parterna, och då få det andra partiet till fiende. Och en sådan fiende kunde hämnas till exempel genom att låta amerikanerna etablera militära baser på dess territorium. Samtidigt hjälper den olösta Nagorno-Karabakh-konflikten till att befästa Rysslands kontroll över Kaukasus. Varken Armenien eller Azerbajdzjan har råd att gå i konflikt med Moskva. Då skulle Ryssland, som den ojämförligt starkaste makten i Kaukasus och angränsande länder, kunna se till att det omtvistade territoriet föll till den andra parten. Så länge Nagorno-Karabakh-konflikten inte är löst kommer både Armenien och Azerbajdzjan att tvingas föra en pro-rysk politik.  Brydsamt krig för Moskva.


Även terrorister från Syrien strider i Nagorno-Karabach

Den gångna helgen intensifierades striderna mellan Azerbajdzjan och Armenien om enklaven Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan. Minst 200 uppges ha dödats den senaste veckan i den komplicerade och infekterade konflikten, där Natolandet Turkiet är en drivande part och än en gång hamnar på motsatt sida Ryssland. Precis som i Libyen och i Syrien.

Den olösta landkonflikten blossade upp igen i mitten av juli, då den bräckliga vapenvilan på nytt bröts och lämnade ett obekräftat antal döda på båda sidor. Båda sidor påstår att det var den andra som började skjuta. Sedan har både Azerbajdzjan och Armenien utlyst krigstillstånd.

Nagorno-Karabach är ett de facto självstyrande territorium inne i Azerbajdzjan, befolkat av armenier. När Sovjetunionen upplöstes 1991 var 77 procent av befolkningen armenier och 22 procent azerer. Samma år gjordes en självständighetsförklaring från Azerbajdzjan, som inte erkänts av någon internationell organisation eller land, inte heller Armenien.

Under de sista åren före Sovjetunionens upplösning utbröt krig mellan den azeriska armén och armeniska separatister. 1994 nåddes en vapenvila.

Under kriget genomfördes en etnisk resning av området, som idag befolkas nästan uteslutande av kristna armenier. I det muslimska Azerbajdzjan är majoriteten av den azeriska befolkningen shiamuslimer.

Men trots det sägs – bland annat av Frankrikes president Macron – hundratals, kanske tusentals (sunnitiska) jihadister som varit i Syrien och krigat nu befinna sig i Azerbajdzjan, för att mot betalning strida tillsammans med den azeriska armén, influgna av Turkiet som öppet står på Azerbajdzjans sida i konflikten.

Turkiet och Azerbajdzjan har haft upprepade militärövningar de senaste månaderna. Azerbajdzjan använder sig också av såväl turkiska som israeliska drönare. Armenien öppnade en ambassad i Israel så sent som den 17 september i år. Bara två veckor senare hämtades ambassadören hem, i protest mot att Israel säljer vapen till Azerbajdzjan.

Turkiet har också stora ekonomiska intressen i Azerbajdzjan, som man köper billig olja från, i en region rik på naturresurser och med flera viktiga olje- och gasledningar. Bland annat oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan, från Azerbajdzjans huvudstad, genom Georgien till Ceyhan vid Turkiets östra medelhavskust.

Där går också gasledningen Baku-Tbilisi-Erzurum, från Azerbajdzan till Erzurum i Turkiet. Också den genom Georgien i norr, istället för vad som skulle vara raka vägen genom Armenien.

Turkiet har handelsembargo mot Armenien, sedan FN:s säkerhetsråd 1993 röstade för en resolution som krävde omedelbart tillbakadragande av Armeniens trupper från staden Kerbakhiar, inklämd mellan Armenien och det som under sovjettiden hette Nagorno-Karabach autonoma oblast (NKAO), i Azerbajdzjanska socialistiska sovjetrepubliken. Det finns ytterligare tre FN-resolutioner mot Armeniens närvaro i området.

De iskalla relationerna mellan Armenien och Turkiet är också präglade av deportationerna och folkmordet på omkring en miljon armenier (siffran är lika omstridd som begreppet folkmord i sammanhanget) i dåvarande Osmanska riket 1915-1917. Förhållandet mellan Turkiet och det språkligt näraliggande Azerbajdzjan beskrivs däremot som ”en nation – två stater” i de båda länderna.

Journalisten Pepe Escobar skriver i en artikel i Asia Times att en av anledningarna till det låsta läget i konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien är att Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan har nytta av kriget på sin hemmaplan, för att dra uppmärksamheten från den svaga ekonomin och regeringens dåliga hantering av coronapandemin – samtidigt som Turkiets president Erdogan gärna drar uppmärksamheten från sina äventyr i Syrien, Libyen och på östra Medelhavet.

Pashinyan blev premiärminister 2018, efter att ha lett en ”sammetsrevolution” mot den tidigare, Moskvatillvände Serzj Sargsian. Pashinyan har därefter vänt sig västerut mot EU, USA och Nato.

Därför menar en del bedömare att Ryssland och Putin förhåller sig avvaktande, tills Pashinyan förstår att han måste vända sig till Moskva om han ska få stöd. Själv pratade Pashinyan i telefon med Trumps nationella säkerhetsrådgivare Robert O’Brien i torsdags, och undrade hur det kommer sig att USA:s Natoallierade Turkiet använder USA-tillverkade F-16-plan för att bomba armenier – en stor diaspora i USA. Han blev lovad ett samtal med Trump, som dagen därpå insjuknade i covid-19.

Ryssland och Armenien är allierade i militäralliansen CSTO, och Ryssland har en militärbas i landet. Men Ryssland är knappast intresserat av att ge sig in i ett krig om ett område som folkrättsligt tillhör Azerbajdzjan.

Därför, påpekar Pepe Escobar, var Rysslands talesperson för utrikesministeriet, Maria Zacharova, tydlig med att en av det armeniska försvarsministeriet utpekad nedskjutning av ett armeniskt plan skulle vara ett problem, eftersom Ryssland då är förpliktigad att bistå Armenien militärt. Därefter förnekades nedskjutningen från såväl armeniskt som azeriskt håll.

Samtidigt rapporterade det Londonbaserade Syriska människorättsobservatoriet (SOHR) i söndags att 64 jihadister från kriget i Syrien, som flugits in genom Turkiet till Azerbajdzjan, stupat i de allt tyngre striderna. SOHR uppgav då den totala siffran på influgna legosoldater från Syrien till Azerbajdzjan till 1.200.

Medan såväl EU som Ryssland manar till vapenvila är Erdogan i full gång med att försöka sprida samma destabilisering och kaos som plågat Libyen och Syrien till södra Kaukasien.

3 COMMENTS

  1. “Politics make strange bed fellows”. Israel levererar stora mängder vapen till muslimska Azerbajdzjan som har Turkiet på sin sida. På andra sidan står kristna Armenien som stöds av Iran. En riktig soppa!

  2. Marktjuvarnas och barnamördarnas israel gör vad den är bäst på – sprida terror. Inget att förvånas över där inte. Iran vill att konflikten ska lösas fredligt. Det säger mängder om vilka som hotet till världsfreden.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here