Idag fattar Sveriges riksdag beslut om att Sverige ska bidra med 150 miljarder kronor för att förbättra ekonomin i främst EU-länder med dålig ekonomi. EU-nämnden sammanträder kl 14. Sverige kanske får tillbaka 30-35 miljarder enligt radionyheterna i P1 idag på morgonen. Jag återger nedan en artikel av docent Jan-Erik Gustafsson, tidigare mångårig ordförande i folkrörelsen i Nej till EU.
Beslut om Återhämtningsfonden – manipulation och rättsröta
Under så lite uppmärksamhet som möjligt och utan mediabevakning har Regeringen på Regeringskansliet hemsida 9 februari offentliggjort proposition 2020/21:87 ”Godkännande av rådet beslut om systemet för EU:s egna medel för perioden 2021 och framåt”.
EU:s egna medel är principer för hur medlemsstaterna skall betala EU-avgiften för att som det står i Europeiska rådets beslut 14 december förra året”säkerställa att det finns tillräckliga medel för unionens politik ska kunna utvecklas i god ordning, med hänsyn till behovet av strikt budgetdisciplin”. Principerna för hur EU-avgiften ska betalas handlar till en mindre del om tullar och likande avgifter, mervärdesskattebasavgift samt till större delen utifrån medlemsstaterna bruttoinkomst (BNI).
Men med Covid-19 har medlemsstaternas ekonomi inte ”utvecklas i god ordning” så EU:s stats- och regeringschefer beslöt i samband med behandlingen av långtidsbudgeten 2021-2027 ett som det heter ”Återhämtningsinstrument” eller en Återhämtningsfond (som också benämns Next Generation EU) som till 390 miljarder € skall ges som rena gåvor och 360 miljarder € som lån till medlemsstaterna. Pengar för Återhämtningsfondens två delar skall lånas upp på det globala finansiella marknaderna. Det är förståss inte gratis utan måste återbetalas av barn och barnbarn fram till år 2058.
Hela förfaringssättet med fonden är inget annat än manipulation av medborgarna och rättsröta. Det finns ingen direkt artikel i EU:s grundlag Lissabonfördraget som tillåter lånefinansiering av EU:s utgifter. För att slippa göra en ändring i fördraget med svåra diskussioner i medlemsstaterna använder sig Europeiska rådet av artikel 311 i Lissabonfördraget (FEUF), som handlar just om EU:s egna medel.
Det fiffiga med detta är att då behöver inte Återhämtningsfonden behandlas som en separat och politisk fråga i medlemsstaterna utan den bakas istället in som en del i beslutet av EU:s långtidsbudget. Det görs genom att öka den del av EU-avgiften som baseras på BNI. I propositionen ovan kopierar Regeringen Europeiska rådets beslut från 14 december i syftet att skapa ”ett garantiutrymme för unionens samtliga skulder höjs taken för de egna medlen (av BNI) under en bestämd period med 0,6 procentenheters till dess samtliga skulder som finansiera återhämtningsinstrumentet är återbetalda, dock längst till den 31 december 2058…för att finansiera återbetalningen av lån och räntor som finansierar återhämtningsinstrumentet”. Om riksdagen säger ja till propositionen betyder det en ytterligare kostnad för Sverige på ca 150 miljarder kr, och vi får bara tillbaka ca 35 miljarder kr i s.k. resilienspengar.
Regeringens proposition är till stora delar en direkt avskrivning av Europeiska rådet beslut 14 december och föreslår att Riksdagen godkänner rådets beslut om EU:s egna medel. Att tillåta EU lånefinansiera utgifter är ytterligare en manipulation av den svenska Regeringsformen. Redan inför folkomröstningen om EU 1994 lanserades en ny åtskillnadsidé av främst sossar ”att skilja mellan EU-rätten och den svenska rätten” istället för ”plattläggning” inför EU eller lagprövning av överföring av makt till EU.
Lissabonfördraget som beslutades om 2008 och ändring av Regeringsformen 2010 utan allmän debatt då det skrevs in i RF att ”Sverige är medlem i EU” ändrade inget på åtskillnaden. Istället för att vara en konstitutionell fråga har det blivit en förhandlingsfråga vad den svenska suveräniteten innebär. När Stefan Löfven sa ja till Rådets beslut om EU:s egna medel i december förhandlade han bort ytterligare makt från Sverige, och det är inte sannolikt att de i grunden EU-vänliga riksdagspartierna säger nej till denna manipulativa maktöverföring.
Masterplanen tycks vara att Sverige på sikt ska upphöra som suverän nationalstat och övergå till en del av en större gemenskap där inflytandet är proportionellt likväl som solidariskt.
Frågan uppstår då vad det blir för mening med ett nationellt parlament, regering och partier när den verkliga makten beslutar på ett övre plan i annan plats där det för oss svenskar tillika väljare är omöjligt att direkt påverka?
Personligen ser jag inget annat framför än en skendemokrati och som redan är iståndsatt.
I viktiga (framtids-) frågor verkar det inte längre finnas något alternativ och opposition.
Därför när den aktuella frågan kommer på dagordningen tycks besluten redan vara fattade under konsensus samt bakom lyckta dörrar.
Och det här vill makthavarna kalla demokrati där jag får vara med om att bestämma?
Näe, jag tycker det är upprörande.
Min uppfattning är att Sverige nu är på väg åt så många fel håll att jag börjar tappa räkningen.
Mitt land Sverige verkar blivit ett eldorado för en minoritet aktivister och politiskt engagerade.
Och den stora massan som borde bry sig uppvisar istället en utbredd liknöjdhet.
Så den misstänkt uppställda masterplanen lär nog hålla hela vägen fram till Sveriges upplösning som nationalstat under ytan där endast den demokratiska symbolen lär finnas kvar under rader av högre målsättningar utstakade av en akademisk och ekonomisk elit.
Kd, M och Sd vill ta över regeringsansvaret. Det medför att vad som eventuellt finns kvar av EU-motstånd i Sd kommer att rensas bort, om det inte redan är gjort som tidigare i Mp och SAP.
Det är oklart tycker jag.
Beror också på vilken väg EU utvecklar.
Meningen med EU för borgerliga partier är den globala frihandeln.
Personligen är jag mycket tveksam om ett nationellt inriktat parti som Sverigedemokraterna accepterar global frihandel till vilket pris som helst.
Det verkar inte så i alla fall.
The one and only….. Rebecka
https://www.youtube.com/watch?v=6QA-k8ovENo
Problemet med detta är att det löser inga problem, det bara konserverar gamla. Med dessa bidrag finns ingen anledning för mottagarna att förändra eller förbättra. Vad man gjorde i Kina var inte att dela ut pengar, man avskaffade skatter, tog bort byråkrati, sänkte priset på energi, och skapade möjligheter att utveckla. Det har en otrolig effekt på landets ekonomi. Det svenska samhället åderlåts och blöder alltmer, pengar som skulle ha gått till investeringar och att utveckla marknader produkter och företag dräneras av staten och och spenderas på att förhindra utveckling. Det svenska effektiva propaganda systemet via media för att styra innevånarna åsikter och handlingar är kusligt effektivt.
Stefan Lindgren med Nyhetsbanken.se skriver tankeväckande på Facebook ”Nu ska Sverige pynta 150 miljarder till EU:s coronafond och ”kanske” få tillbaka 30 miljarder. Varför ska de 30 miljarderna ta omvägen om Bryssel? undrar en fåkunnig.
Men även de 120 miljarderna som är en subvention av EU utöver medlemsavgiften på 35,5 miljarder (varav 13,7 miljarder kronor kommer tillbaka) måste ifrågasättas, vilket bara V och SD gör.
Som vänsterpartiets Ilona Szatmari Waldau påpekade i Morgonekot är pengarna avsedda för att rädda länder som satts på pottkanten av sina euro-bröder. Att Sverige då som icke-Euro-land ska vara med och rädda eurozonen verkar vara en omvänd ordning.
Alla inser förstås att detta är en maktfråga. Bryssel har tagit pandemin som ett osökt tillfälle att skaffa sig egen beskattningsrätt, vilket de feta katterna länge drömt om.
Ut åker då den nationella suveräniteten. Som v påpekade verkar liberalerna inte ha någon som helst spärr när det gäller att överlämna beslutanderätt till Bryssel (där ligger som bekant både EU:s och Nato:s högkvarter).
De har fortfarande inte lärt sig skillnaden mellan mellanstatlighet och överstatlighet, mellan solidaritet och fäaktigt krypande.
[…] Mer intressant: http://www.maxgustafson.se/arbete/demokratisk-marknadsdiktatur/ https://www.globalpolitics.se/beslut-om-eus-aterhamtningsfond-manipulation-och-rattsrota/ […]