Bör Storbritannien och Frankrike ersättas i FN:s säkerhetsråd av Brasilien, Indien, Sydafrika?

3
713
United Nations (FN) i New York. Foto: Tadekk. Licens: CC BY 2.0, Flickr.com
United Nations (FN) i New York. Foto: Tadekk. Licens: CC BY 2.0, Flickr.com

 

Vijay Prashad, Tricontinental: Institute for Social Research, ifrågasätter två gamla kolonialmakters rätt att bestämma över dagens geopolitik i en artikel i Consortiumnews.

Vijah Prasnad

_____________________________________________________________________

Vid sitt 15:e toppmöte i augusti antog BRICS-gruppen (Brasilien-Ryssland-Indien-Kina-Sydafrika) Johannesburg II-deklarationen, som bland annat tog upp frågan om att reformera FN, särskilt dess säkerhetsråd.

För att göra FN:s säkerhetsråd (UNSC) ”mer demokratiskt, representativt, effektivt och ändamålsenligt, och för att öka utvecklingsländernas representation”, uppmanade BRICS till en utvidgning av rådets medlemskap till att omfatta länder från Afrika, Asien och Latinamerika.

I deklarationen noterades särskilt att tre länder – Brasilien, Indien och Sydafrika – bör inkluderas om FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar utökas.

Under åtminstone de senaste 20 åren har dessa tre länder (alla grundande BRICS-medlemmar) strävat efter att bli permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd med vetorätt.

Under årtiondenas lopp har deras ambitioner motarbetats, vilket har fått dem att först bilda IBSA-gruppen (Indien-Brasilien-Sydafrika) 2003 och sedan BRICS-gruppen 2009.

Säkerhetsrådets sammansättning och frågan om vilka stater som har vetorätt som permanenta medlemmar har varit centrala frågor för FN sedan dess grundande.

På Dumbarton Oaks i Washington D.C. 1944 samlades de viktigaste allierade makterna (Storbritannien, Kina, Unionen av socialistiska sovjetrepubliker och Förenta staterna) för att diskutera hur FN och dess viktigaste institutioner skulle utformas. Dessa stater – även kända som de ”fyra stora” – beslutade att de skulle ha permanenta platser i FN:s säkerhetsråd och, efter många överläggningar, att de skulle ha rätt att utöva vetorätt mot beslut i säkerhetsrådet.

Även om Sovjetunionen inte var särskilt angelägen om att ta med Frankrike i gruppen, eftersom den franska regeringen hade samarbetat med nazisterna mellan 1940 och 1944, insisterade USA på att Frankrike skulle ansluta sig till gruppen, som i sin tur skulle bli känd som de ”fem stora”.

FN-stadgan, som undertecknades i San Francisco 1945, fastställde i artikel 23 att rådet skulle bestå av dessa fem länder som permanenta medlemmar (även kända som ”P5”), tillsammans med sex andra icke-permanenta medlemmar som skulle väljas av generalförsamlingen för tvåårsperioder.

I juli 2005 lade en grupp länder som kallas G4 (Brasilien, Tyskland, Japan och Indien) fram en resolution i FN:s generalförsamling som tog upp frågan om att reformera FN:s säkerhetsråd.

Brasiliens ambassadör vid FN, Ronaldo Mota Sardenberg, sade till församlingen att

De samlade erfarenheterna sedan Förenta nationerna grundades visade att 1945 års maktförhållanden för länge sedan hade ersatts. Den säkerhetsstruktur som då upprättades var nu uppenbart föråldrad”.

G4 föreslog att FN:s säkerhetsråd skulle utökas från 15 till 25 medlemmar, med tillägg av sex permanenta och fyra icke-permanenta medlemmar.

De flesta av de ledamöter som yttrade sig under debatten pekade på det faktum att inga länder från Afrika eller Latinamerika hade permanenta platser i FN:s säkerhetsråd, vilket fortfarande är fallet. Att åtgärda detta skulle i sig vara en betydande rättvisefråga för världen.

För att göra denna förändring krävs enligt FN-stadgan att två tredjedelar av medlemmarna i generalförsamlingen ger sitt godkännande och att de ratificerar stadgan – en process som bara har skett en gång tidigare, 1965, då rådet utökades från 11 till 15 medlemmar.

Resolutionen från 2005 togs inte upp till omröstning och har sedan dess legat nere, trots att en resolution antogs 2009 om ”frågan om rättvis representation och ökning av antalet medlemmar i säkerhetsrådet och därmed sammanhängande frågor”. Dessa ansträngningar ledde dock till en långsiktig dialog som fortsätter än idag.

G4-länderna har inte lyckats samla tillräckligt stöd för sitt förslag eftersom de nuvarande permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (Storbritannien, Kina, Ryssland, USA och Frankrike) inte kan komma överens om vem av deras allierade som ska få dessa platser.

Redan 2005 uppstod en klyfta mellan P5-länderna, där USA och dess allierade i G7 (Storbritannien och Frankrike) agerade som ett block mot både Kina och Ryssland.

USA har varit villigt att utöka de permanenta platserna i rådet, men bara om det innebär att fler av dess nära allierade (Tyskland och Japan) tas med, vilket skulle innebära att FN:s säkerhetsråd i praktiken skulle fortsätta att domineras av fem av de sju medlemmarna i G7-gruppen. Detta skulle naturligtvis inte vara acceptabelt för vare sig Kina eller Ryssland.

I dag, när frågan om en omfattande reform av FN håller på att ta fart, försöker den amerikanska regeringen återigen att komplettera frågan genom att kräva en utvidgning av FN:s säkerhetsråd för att motverka det kinesiska och ryska inflytandet.

Joe Biden 2020. Av Gage Skidmore from Peoria, Arizona – Joe Biden, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=87737887

USA:s president Joe Bidens höga tjänstemän har öppet sagt att de föredrar att ta in sina allierade för att balansera debatten och diskussionerna i FN:s säkerhetsråd.

Denna inställning till FN-reformen tar inte upp de grundläggande frågor som det globala syd har ställt om internationell demokrati och rättvis geografisk representation, särskilt kravet på att lägga till en permanent medlem från Afrika och Latinamerika.

År 2005 skrev FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan en rapport, In Larger Freedom, där han uppmanade till en utvidgning av FN:s säkerhetsråd från 15 till 24 medlemmar.

Denna utvidgning, sade han, måste ske på regional basis, snarare än att fördela permanenta platser längs historiska maktaxlar (som med de fem stora).

En av de modeller som Annan föreslog skulle ge två permanenta platser för Afrika, två för Asien och Stillahavsområdet, en för Europa och en för Nord- och Sydamerika. Denna fördelning skulle bättre motsvara den regionala fördelningen av den globala befolkningen, med FN:s säkerhetsråds tyngdpunkt förflyttad mot de mer folkrika kontinenterna Afrika (1,4 miljarder invånare) och Asien (4,7 miljarder invånare) och bort från Europa (742 miljoner) och Nord- och Sydamerika (1 miljard).

Samtidigt har Storbritannien och Frankrike, två permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd, för närvarande en mycket liten befolkning på 67 miljoner respektive 64 miljoner. Det är förbryllande att dessa två europeiska länder – inget av dem är det mäktigaste landet i Europa (vilket i ekonomiska termer är Tyskland) – har behållit vetorätten trots sin dramatiskt minskande roll i världen.

Den senaste tidens bakslag för Frankrikes koloniala ambitioner i Afrika, liksom Frankrikes oförmåga att leda en europeisk agenda för fred i Ukraina, visar hur alltmer irrelevant detta europeiska land har blivit för världsfrågorna.

På samma sätt tyder Storbritanniens sjunkande ställning i världen efter Brexit och landets misslyckande med att presentera en vision för ett globalt Storbritannien på att det, trots premiärminister Rishi Sunaks ilska över att termen används, är korrekt att betrakta landet som ett ”medelstort land” med en uppblåst självkänsla.

Storbritanniens och Frankrikes permanenta platser i FN:s säkerhetsråd illustrerar det anakronistiska i rådets arkitektur eftersom ingen av dem inger förtroende när det gäller att tillhandahålla ledarskap för säkerhet och utveckling i världen.

”Nuet är en oskyldig lögn”, skrev Samih al-Qasim (1939-2014) i dikten ”Efter apokalypsen”. ”För att se framtiden måste man konsultera det förflutna”, konstaterade han och tänkte på sitt hemland Palestina och dess ställning som ockuperat av Israel.

Det koloniala förflutna vilar tungt över nutiden. Kolonisatörernas makt är fortfarande intakt, med Banque de France och Bank of England som förvaringsplatser för de rikedomar som stulits från kolonierna.

Vad ger dessa gamla kolonialmakter, Storbritannien och Frankrike, tillåtelse att förbli herrar över nutiden, trots att deras grund för denna ställning sedan länge har urholkats? (Det är värt att notera att dessa länder, förutom att vara kärnvapenmakter, också är bland världens största vapenexportörer). Den makt som dessa och andra kolonialmakter har tillskansat sig i det förflutna är fortfarande ett hinder för dagens behov.

USA, som har förlorat sin plats som världens mäktigaste land, försöker hålla fast vid ärvda fördelar (som att ha nära allierade i FN:s säkerhetsråd) och spendera enorma summor pengar på krig (vilket till exempel framgår av att landet står för hälften av de globala vapenutgifterna).

I stället för att möjliggöra ett mer demokratiskt och robust FN fortsätter USA att försöka kastrera denna globala institution, antingen genom att dominera dess forum eller genom att bryta mot dess stadgar närhelst det behagar.

Vid den nyligen avslutade 78:e sessionen i FN:s generalförsamling talade Biden om vikten av ”suveränitet, territoriell integritet, [och] mänskliga rättigheter” – alla tre kränks rutinmässigt av USA genom krig, sanktioner och dess fängelse i Guantanamo Bay.

USA saknar moralisk auktoritet och använder sina muskler för att blockera demokratins framsteg i institutioner som FN.

Hittills har många förslag från alla sidor av det politiska spektrumet krävt en utvidgning av FN:s säkerhetsråd, vilket kräver röster i generalförsamlingen och de lagstiftande församlingarna i medlemsstaterna. Det är mycket lättare att skapa rättvisa i rådet om två av medlemmarna drar sig tillbaka från hästskobordet och överlämnar sina platser till länder i Afrika och Latinamerika, som fortfarande inte är representerade bland de permanenta medlemmarna.

***

Vijay Prashad är en indisk historiker, redaktör och journalist. Han är skribent och chefskorrespondent på Globetrotter. Han är redaktör för LeftWord Books och chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är senior non-resident fellow vid Chongyang Institute for Financial Studies, Renmin U.N.iversity of China. Han har skrivit mer än 20 böcker, bland annat The Darker Nations och The Poorer Nations. Hans senaste böcker är Struggle Makes Us Human: Learning from Movements for Socialism och, tillsammans med Noam Chomsky, The Withdrawal: Iraq, Libya, Afghanistan and the Fragility of U.S. Power.

 

Föregående artikelSverige – en viktig plattform för USAs rymdkrigsplaner
Nästa artikelRyssland och Turkiet överväger humanitär konvoj till Gaza
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. Som läget nu är i FN, som dessutom har sin huvudbyggnad i USA, kommer nog ingen förändring att ske. Väst kommer aldrig att ge upp sin dominans i FN, trots att denna dominans är djupt odemokratisk och sedan flera årtionden inte på minsta vis speglar det globala läget. Vad kanske Vijay Prashad antyder är att BRICS-11 kommer att få ökad betydelse och kanske så småningom kommer att ersätta både ”rules based international order” och ökande delar av FN med alla dess underavdelningar.
    Inom en nära framtid kommer nog Indien (Mohdi) att tvingas att överge sin ”sitta på två stolar”-position liksom Turkiet (Erdogan) kommer att få överge sin ”sitta på många stolar”-position.

  2. En rätt meningslös fråga. Det skulle kräva förändringar i FN-stadgan vilket kräver godkännande av alla fem permanenta medlemmar av säkerhetsrådet. Tror någon på fullt allvar att Storbritannien och Frankrike frivilligt skulle ge upp sin plats?

  3. Helt rimligt att länder som Indien, Brasilien får permanent representation i Säkerhetsrådet, kanske också Indonesien vore rimligt.

    För Europas del kan EU ha en gemensam permanent stol, liksom för Afrika AU.

    Frankrike uteslöts i begynnelsen även från representantationszoner i efterkrigstidens Berlin och Wien som var lika zonindelade. Det kapitulerade Frankrike gavs sin zonandel av den amerikanska och brittiska geografiska tilldelningen. SSSR accepterade inte —till en början— det kapitulerade Frankrikes närvaro i dessa sammanhang som en självständig del av segrarmakterna.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here