Bortslösad tankekraft: Krigs- eller fredspolitik?

2
323
Stefan Löfven i Sälen 2018. I år var han upptagen av annat i mitten av juni.

Denna artikel har skrivits av Ola & Erni Friholt i fredsföreningen i Orust 15 januari, just före Folk och försvars konferens i Sälen. Den har skickats till regering, press och privatpersoner. Publiceras här med författarens godkännande. Författarna skriver till mig att den aktuella artikeln kom nog in i Bohusläningen och möjligen i Syre Global. I åratal har vi oftast fått in våra artiklar i Bohusläningen och i Lokaltidningen Stenungsund.


Bortslösad tankekraft: Krigs- eller fredspolitik?

I samband med Folk och försvars konferens i Sälen aktualiseras frågan om ytterligare upprustning. Konferensen bortser från omöjligheten att militärt försvara en tekniskt utvecklad stat som Sverige. Det militära hotet mot miljön och klimatet är stort men tas inte på allvar.

Militärt motstånd mot en erövrare leder till katastrofal förstörelse, men inte via bomber utan av sammanbrott i samhällets alla funktioner, då en smart fiende saboterar kraftledningarna och gör landet strömlöst, mörkt och kallt, med tinade frysboxar, lamslagna datorer och kreditkort, vattenlöst och avloppslöst då pumparna stannat. Kampen för överlevnad överskuggar allt, och varje bidrag till världens klimatinitiativ försvinner.

Alternativet är att genast sluta demonisera grannar och använda resurserna till att bygga fredliga förbindelser, samarbete för klimatet och ömsesidigt beroende med det land som först utpekats som fiende. Fortsatt demonisering blir, som nu, bara till nackdel.

Media pekar lydigt på att omvärlden har militärutgifter på mellan 2 och 4 procent av BNP medan Sverige blott har 1 procent. Resonemanget innebär att en lågkonjunktur med lägre BNP automatiskt medför det önskade tvåprocentmålet. Och i en högkonjunktur måste militärbudgeten kanske fördubblas för att nå två procent. Detta sätt att räkna har inget med säkerhets- och försvarsbedömningar att göra. Och när ekonomiska sanktioner sänker Rysslands BNP ter sig rustningarnas andel av BNP högre, trots att rustningsbudgeten kan ha minskat.

Konferenser och media tiger om de faktiska kostnaderna. Nato rustar för långt över 900 miljarder dollar i år, medan Ryssland rustar för 61 miljarder, mindre än Frankrike och fyra andra länder. Budgetens kostnadsuppgifter avslöjar styrkeförhållandena och hotbilden faller samman till men för krigshetsare och vapenindustrier.

Grunden för upprustningen är påståendet om Rysslands hot i Östersjöområdet, en parallell till att rysk aggressionspolitik sägs ansvara för annektering av Krim och krig mot Ukraina.

Det är tyst om att kuppregimen i Ukraina 2014 inbjöd EU och Nato till landet, vilket skulle placera Rysslands flottbas i Sevastopol i ett Natoland.
Svaret blev ryskt ja till krimfolkets önskan om återförening med Ryssland. Kievregimen anföll senare militärt östra Ukrainas rysktalande befolkning, efter att ha avskedat deras lokala ledare och förbjudit ryska som andra språk. Detta skapade utbrytarna.
De fick militär hjälp av Ryssland, som ändå skapade Minskavtalen, vilka inte respekterades av Kievregimen men antogs som resolution av FNs säkerhetsråd.

Ryssland svarade alltså på kuppregimens åtgärder mot det egna folket, något som i andra fall brukar uppröra Natoledningen. Men då stödde Nato kuppregimen. Ukraina har nu en ny regering som söker försoning. Men Sälenkonferensen ältar påstått ryskt hot vid Östersjön.

Till vilken nytta? Tänk om! Använd försvarsbudgeten till försvar för klimatet!

2 COMMENTS

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here