Brasilien. Högermakt i förändring

6
1253

 

(Brasília – DF, 07/09/2022) Desfile Cívico-Militar por ocasião das Comemorações do Bicentenário da Independência do Brasil..Foto: Alan Santos/PR

Denna artikel om Jair Bonsonaros väg till makten av José Natanson har publicerats i Resumen Latinoamericano 1 november 2018. Jag har fått den vänligen översatt i sammandrag av Eva Björklund.

Värdefullt komplement till denna artikel. Jair Bolsonaro, kallad ”Tropikernas Trump” vann presidentvalet i Brasilien


Brasilien. Högermakt i förändring

En före detta kapten och obetydlig kongressledamot surfade till presidentskapet på en mäktig konservativ och auktoritär våg. Brasilien har förändrats, högern har rört sig åt auktoritärt och ultrakonservativt håll. Bolsonaro tolkade tendenserna, och utnyttjade dem skickligt för en presidentkampanj för Gud och Brasilien Först. Bolsonaro är inte orsaken, utan ett resultat.

Orsakerna till valresultatet är komplicerade i ett stort, splittrat och polariserat land under intensiv produktiv förändring, upptrappade sociala skiften och en fyraårig recession.

Förklaringarna går från ”antipolitiskt klimat” till ”PT:s taktiska misstag” (PT= Parti Socialist) till ”de traditionella konservativa partierna kris” och ”fake news”. Jag koncentrerar mig på att förstå förändringarna inom en sektor som traditionellt lutat åt höger. Det bidrar till att belysa senare tiders strömningar och förklara Bolsonaros seger.

Rikas motstånd mot förbättringar för fattiga

Den första strömningen, som många analyser behandlar, är anti-PT-känslan. Den handlar framför allt om de besuttna klassernas obehag, de som av vana bara rört sig bland sina klassfränder. Det handlar också om den ekonomiska tillväxten, reallöneökningarna, de sociala programmen, den sociala klättringen. Om de berömda 40 miljonerna som uppnådde medelklasstatus, en omfattande social förändring som fyllde restaurangerna, badstränderna och till och med flygplatserna med ny ansikten, fattigare och mindre ”vita”. De reformer som öppnade de offentliga universiteten för mörkhyade och ursprungsfolk, hade samma effekt på de platser som dittills varit förbehållna eliterna.

En analys av röstresultaten visar att ju högre inkomst, desto större stöd för Bolsonaro. Detta kan uppfattas som en klassröstning, en revansch, men det räcker inte för att förklara Bolsonaros seger.
Många röster kom också från folkliga områden, och till och med bland de fattigaste fanns stöd för extremhögern, som segrade stort i ”las favelas” (kåkstäderna) i Rio de Janeiro.

Samtidigt har den feministiska rörelsen vuxit, precis som i andra länder, och även hbtq-rörelsen, även om ganska blygsamt. Och PTs Haddad hade när han var utbildningsminister gjort vissa insatser mot diskrimineringen. Så Bolsonaro anklagade Haddad att främja homosexualitet bland barnen.

Den sociala förändringen till ett samhälle med större mångfald och tolerans hade börjat utmana den traditionella värderingsgrunden och estetiken. Det väckte motstånd. Opinionsundersökningar visar att vita män dominerade i stödet för extremhögern, som kampanjade mot ”genusideologin” och angrep homosexuella och kvinnor.

Detta var också avgörande för de evangeliska kyrkornas öppna stöd för Bolsonaro och till dess klassblandade sammansättning. Pingströrelsen gav sitt stöd till före detta kaptenen när de insåg att denna nya kandidat hävdade deras reaktionära intressen.

Olika bilder från Rio de Janeiro. Wikipedia. From the top, left to right: Christ the Redeemer, Sugarloaf Mountain, Rio Downtown, Municipal Theatre, Maracanã Stadium, Rio–Niterói Bridge, and panoramic view of the city from Niterói.

Lag och ordning, och minskad demokrati

Kravet på ordning och säkerhet, till och med inskränkta friheter, demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, har djupa rötter. Det fick rättfärdiga den ”bestraffning underifrån” som motiverades med ”ingen gör nåt”. Och av goda skäl. Brasilien är ett av världens mest osäkra länder och 3 av världens farligaste städer finns där. Men å andra sidan fick PT sitt starkaste stöd i Nordost, där kriminaliteten är värst, och Bolsonaro i Söder och Sydost, som drabbats mindre, som i San Paulo, där morden minskat stadig i flera år.

Men inte desto mindre blev osäkerheten en hävstång i kampanjen. För de mest priviligierade sektorerna passade kravet på hårdare tag mot de underordnade grupper. Dessa började ta plats under PT-tiden och som idag uppfattas som ett hot, i linje med den historiska erfarenhet som visar att ”underklasstider” med ökade rättigheter brukar ge upphov till konservativ reaktion.

För de undre medelklassektorerna kan det handla om att straffa de fattigaste för ”oförtjänta förmåner”, som de fått genom olika former av statliga bidrag, det som den britanniska sociologen Jock Young kallar för ”agg mot de svagare”.

Militär med stor erfarenhet av diktatur

Kravet på bestraffning vädjar till militärerna med den sociala prestige de fortfarande har. Under deras två årtionden långa diktatur bedrev de ett rasande förtryck med mord och tortyr. Men det nådde inte samma nivåer som i Argentina, Chile och Uruguay. De tolererade dessutom en kontrollerad politisk opposition och lät kongressen fungera, vilket senare gjorde det möjlig att gradvis övergå till avtalad demokrati. Men det var framför allt att militärkuppen hade ägt rum ett årtionde före (1964) de andra i Latinamerika. Och det innebar att Brasiliens militärer kunde utnyttja tiden före oljekrisen och driva en ekonomisk utvecklingspolitik som under några år ledde till det berömda ”underverket”. Så brasilianarna har ett annat förhållande till sin diktatur än argentinarna, uruguayarna och även chilenarna. Det dämpade de antiauktoritära reflexerna, och innebar att förtryckarna aldrig dömdes

Social stagnation och korruption

En annan strömning är det antipolitiska missnöje och den kris för representativiteten som följde på den ekonomiska tillbakagången, den sociala stagnationen och korruptionsskandalerna. Fastän Lava Jato (Operation Biltvätt som ledde till att politiker dömdes till fängelse för korruption) omfattade hela den politiska klassen, oberoende av ideologi och parti, riktade många anklagelserna mot PT.

Eftersom det brasilianska samhället historiskt sett inte brukat demonstrera på gatorna utan där kriser och förändringsbehov lösts genom överenskommelser inom eliten, relativt fredligt, så tar sig missnöje inte upproriska uttryck. I Brasilien finns inga ”17 oktober” eller ”December 2001” som i Argentina eller ”gaskrig” som i Bolivia, men klimatet är moget.
Latinobarometerns opinionsundersökning visar att brasilianarna är världsdelens mest missnöjda med demokratin.

Bolsonaros väg till makten

Bolsonaro drev sin kampanj utan några konkreta förslag, i retorisk kombination av ekonomisk ultranyliberalism med klassiskt auktoritärt samhälle. Den första delen inriktar sig på att lugna etablissemanget, medan den andra sammanfattar en rad reaktionära övertygelser som drivits under årtionden, en äkta politiker som visar sig som den han är. Så Bolsonaro sällar sig till Donald Trump, Rodrigo Duerte och Viktor Orban, som insett att de grovheter de häver ur sig inte är något att skämmas för, utan en effektiv politisk tillgång i plågade och förvirrade samhällen.

Bolsonaro fångade intuitivt in det brasilianska samhällets kulturella skiftningar. Han uppfattade bättre än någon annan att den kris som inleddes med demonstrationerna mot Dilma Rouseff 2013, fortsatte med Lava Jatos utbrott och sedan med kuppen och fängslandet av Lula, inte var övergående. Han såg det som ett historiskt brott i den centristiska stabiliserings- och tillväxtprocessen under Fernando Henrique Cardosos två och PTs tre regeringar som medfört en fantastisk social utveckling.

I ett Brasilien som drabbats av en känsla av osäkerhet, desillusionerad av korruption, med de traditionella hierarkierna utslagna, fattigt och stagnerat, erbjuder Bolsonaro en gammal nyhet. Löftet att återgå till en förlorad normalitet, återvända till ett idealiserat förflutet, återvinna en lugnande ordning inom en ”reaktionär utopi” som påminner om bibelns klassiska förlorade paradis.

En alldeles ny president, en grå kongressledamot som hittills nöjt sig med att företräda militärens intressen. Men som nu tolkade en rad rådande strömningar, utnyttjade dem skickligt och gjorde en samling symboler och slagord till program och sig själv till kandidat.

Jag vill understryka detta: Bolsonaro är en följd – snarare än orsak – av Brasiliens drama.

Den brasilianska högern har, som sagt, förändrats. Om vi noga betraktar resultaten kan vi se att den haft ett stabilt stöd genom de fyra, fem senaste presidentvalen. Skillnaden är att tidigare delades det mellan partier i första omgången och enades i den andra. Under två årtionden uttrycktes det i stöd till Brasilianska Socialdemokratiska Partiet (PSDB) där framför allt Cardoso och José Serra verkade mer moderata än sina väljare. Nu stöder de en kandidat som är tydligt mer konservativ.

Med andra ord, högern förblir lika stor och behåller sin sociala och geografiska sammansättning. Men nu är den beredd att rösta på figurer som för några år sedan var ovalbara, och öppet stödja – eller tyst tolerera – en rasistisk, homofobisk och sexistisk politik. Den brasilianska högern är inte större, den är mer hårdför och därmed farligare.

Föregående artikelUSA:s odemokratiska val
Nästa artikelDe superrika vann – det alltför korrumperade – valet i USA. Medan både demokrater och republikaner vann/förlorade.
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

6 KOMMENTARER

  1. Har läst två inlägg nu. Dels det ovan och dels det om USA:s odemokratiska val. Jag tycker det ser ut som den ett par decennier långa vänstervågen i Latinamerika går mot sitt slut. Det senaste jag läste på SVT nyheter var en analys av Tigran Feiler som visade på stora flyktingströmmar mot USA från folket i centralamerikanska Honduras som sedan länge styrts av rester från vänstergerillan FLMN. För mig verkar förhållandet klart. Socialism kan hjälpa fattiga människor men socialism kan aldrig skapa fungerande stater i längden. Antingen kollapsar ekonomin eller försjunker landet i korruption och kriminalitet. I värsta fall både och. I vårt eget land Sverige har vi alla gånger sett början men förmodligen inte slutet. Stor skuldsättning i en långvarig högkonjunktur bådar inte gott. Minusränta under rådande högkonjunktur. Har det någonsin hänt förut? Skulle jag vara den s.k. ”Alliansen” ville inte jag heller ha regeringsmakten under sådana förutsättningar.

    • I Honduras styr en påtagligt högerinriktad regering efter den USA-stödda statskuppen mot den valde reforminriktade presidenten Zelaya år 2009. Ett grundläggande drag i USA:s politik i Latinamerika sedan decennier är stöd att statskupper mot demokratiskt valda regeringar som inte ligger till höger och stödjer USA:s politik tillräckligt.

      Sverige har låg skuldsättning, USA hög.
      Minsräntan och låg ränta under högkonjunktur är ett uttryck för en generell kris i kapitalismen. Hur ska man stimulera ekonomin vid nästa lågkonjunktur.

      • Håller inte riktigt med där. Sverige har hög skuldsättning men politikerna har omfördelat den till hushåll och kommuner. Till hushållen genom räntepoliken och till kommunerna genom tvång. Allt för att kunna försvara sin politik. Den dagen de inser att det här vågspelet inte längre håller så kanske de inte längre är så sugna på att sitta i en regering? Förresten tycker jag nuvarande regeringssituation visar tydliga tecken på att vårt valsystem borde reformeras. Faktum är att vi fortfarande lever i en monarki. Jag instämmer med en annan kommentator att vi borde få kunna välja vårt statsöverhuvud. För så är det i det flesta länder även Ryssland.

        Angående ditt första påstående om Honduras tycker jag det har blivit en allmän trend att alla val är påverkade utifrån. USA:s val påverkas av Ryssland, politiken i Latinamerika bestäms av USA, Sveriges val påverkas av Ryssland. I en globaliserad värld verkar inte länderna tillåtas ha något eget ansvar. Det är en klar skillnad mot vad demokratin varit förut. Det är snart bara Ryssland som får bestämma sin egen politik men då kallas det genast diktatur.

  2. Här hotar Bolsonaro Kuba:
    https://www.reuters.com/article/us-brazil-cuba/brazils-bolsonaro-threatens-to-cut-diplomatic-ties-with-cuba-idUSKCN1N71ZF

    Kubas president Canel har inte gratulerat Bolsonaro. Jag kan inte förstå den nationalkonservativa Putin – om han inte spelar det spelar ett dubbelspel – att han vill hålla sig väl med nationalkonservativa Boslonaro allt medan han vill ha ’goda’ (ge lån och likande) till Kuba. Men han vill kanske hålla sig väl med alla som ger hans oligarker en stor förtjänst. Precis som vad Trump sysslar med i USA. Den nationalkonservativa Trump vill hålla sig väl med alla som ger hans och dom amerikanska oligarker en stor förtjänst.

    • Jag utgår från att Kuba, men även Venezuela, har militära överenskommelser med Ryssland som vi inte vet något om. USA har förmodligen fler än en anledning att motverka regimerna i de här två länderna. USA har all anledning att vara vaksamma, inte minst av erfarenheterna från 11 september attackerna 2001. Jag stod ute på gården med huvudet under motorhuven på en bil den dagen då grannfrun stack ut huvudet genom dörren och såg skräckslagen ut och berättade att det hänt något otäckt borta i USA. Jaha sa jag och fortsatte och tänkte inte mer på det förrän jag kom in senare och slog på TV:n. Först då förstod jag vad som hade hänt…

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here