Det ”amerikanska århundradet” är borta – skriver inflytelserika Harpers Magazine.

17
1268

 

Denna artikel av Moon of Alabama 13 juli baseras på i USA välkända Harper’s Magazine.

https://www.moonofalabama.org/2022/07/harpers-declares-its-over-the-american-century-is-gone.html#more

_________________________________________________________________

Harpers förklarar att det är slut – det ”amerikanska århundradet” är borta.

Texten på omslaget till månadens Harpers är häpnadsväckande. (Se på bilden ovan.)

Att förklara att det amerikanska århundradet är över, utan ett frågetecken, är i den allmänna opinionen fortfarande liktydigt med kätteri. American Conservative har visserligen redan gjort det, för flera år sedan. Men Harpers är placerad på den mer liberala sidan av saker och ting och där uttrycks sällan den här åsikten.

Huvudartikeln i utgåvan, av en Daniel Bessner, har följande rubrik: Empire Burlesque

Vad kommer efter det amerikanska århundradet?

För första gången sedan Sovjetunionens sammanbrott står Förenta staterna, vars modell – en blandning av statskapitalism och kommunistpartistisk disciplin – utgör en verklig utmaning för den liberala demokratiska kapitalismen, som verkar alltmer oförmögen att hantera de många kriser som den är drabbad av. Kinas framväxt, och glimtarna av den alternativa värld som skulle kunna följa med den, gör det tydligt att Luces amerikanska århundrade är inne i sin slutfas. Det är dock inte uppenbart vad som kommer härnäst. Är vi dömda att bevittna stormaktsrivalitetens återkomst, där Förenta staterna och Kina tävlar om inflytande? Eller kommer den amerikanska maktens nedgång att leda till nya former av internationellt samarbete?

Redaktören:
Läs om Henry Luce här. ”Henry Robinson Luce (April 3, 1898 – February 28, 1967) was an American magazine magnate who founded Time, Life,Fortune, and Sports Illustrated magazine. He has been called ”the most influential private citizen in the America of his day”.

Under det amerikanska århundradets sista dagar har Washingtons utrikespolitiska etablissemang – de tankesmedjor som definierar gränserna för det möjliga – splittrats upp i två stridande läger. De liberala internationalisterna, som försvarar status quo, insisterar på att Förenta staterna bör behålla sin ställning med en global väpnad överlägsenhet. Mot dem står de återhållsamma, som uppmanar till en grundläggande omprövning av USA:s strategi för utrikespolitiken, bort från militarism och mot fredliga former av internationellt engagemang. Resultatet av denna debatt kommer att avgöra om Förenta staterna fortsätter att föra en atavistisk utrikespolitik (uråldrig, som bygger på det förflutna, ö.a.) som är olämplig för 2000-talet, eller om nationen kommer att ta de senaste decenniernas katastrofer på allvar, överge det övermod som har orsakat så mycket lidande världen över och slutligen anamma en stor strategi för återhållsamhet.

Consortium News ger Andrew Bacevich ytterligare bakgrund och ger en mild kritik av Bessners uppsats. Han verkar i stort sett instämma med den.

Själv har jag (MoonofAlabama) alltid varit för en återhållsam politik, inte bara för USA utan för alla länder på den här planeten. Människor är alltför olika i fråga om personliga övertygelser, historia, traditioner och social omgivning, för att kunna placeras under en enda regeringsform eller för att underkasta sig en speciell form av ekonomisk organisation. Att försöka göra detta är, som Michael Hudson påpekar, förödande för dem som försöker.

Det är också en fråga om personlig förmåga. USA har inte det nödvändiga ledarskapet, och har inte haft det på länge, för att lyckas med en sådan ansträngning.

Till och med demokraterna har insett att deras nuvarande president inte klarar av uppgiften. New York Times skriver att de flesta demokrater inte vill ha Biden 2024, visar en ny opinionsundersökning. Washington Post tillägger att Demokraterna är skeptiska till Biden år 2024. Kommer partiets vänster äntligen att vinna? Andra har också gett sig in i debatten, med en NYT-kolumnist som direkt förklarar: Joe Biden är för gammal för att bli president igen.

Matt Taibbi kallar detta för politisk signalering:

Tillsammans med andra tidningar som Washington Post och The Atlantic (en ren återspegling av etablissemangets tänkande som det ser ut i Amerika) fyller tidningen i denna mening samma funktion som Izvestia en gång i tiden fyllde i Sovjetunionen, genom att berätta lite, eller till och med mindre än ingenting, om de senaste nyheterna, men genom att ge oss omfattande, om än ofta kodade, bilder av ledarklassens tankegångar.

Demokraternas ”ledarklass” har förklarat att Biden nu är en ’lame duck’ president och att det är bäst att han signalerar att han inte kommer att kandidera igen, innan de troligen katastrofala resultaten i mellanårsvalet visar sig.

Jag håller med om det, men det är inte bara Bidens mentala bräcklighet som är problemet här, utan också inkompetensen hos de människor runt omkring honom, vilka i huvudsak fastställer hans politik. Den här världens Sullivans och Blinkens, eller vad Ray McGovern kallar ’the effete elite’ (en elit som inte längre har den ungdomliga spänsten och förmågan, en utsliten, som passerat bäst-före-datum, ö.a.):

Antony Blinken. Bild Wikipedia.

Redaktören: Jake Sullivan är nationell säkerhetsrådgivare.

Frågorna fick mig att öppet kommentera det beklagliga tillståndet för västerländska statsmän, som EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell och utrikesminister Antony Blinken. Ja, samma Blinken, som i ett andetag skäller ut Kina och den ”systemiska utmaning” som landet antas utgöra, och i nästa gör ett patetiskt och obetänksamt försök att övertala sin kinesiska motpart att överge Pekings uppslutning bakom Ryssland i fråga om Ukraina.Blinkens politik mot Kina är, för att uttrycka sig milt, ingen framgång:

Washington har utarbetat en rad planer för att motverka Kina, men få av dem har fått något starkt stöd i regionen.

En koalition mellan USA, Japan, Australien och Indien, känd som Quad, är tänkt att visa solidaritet i Asien-Stillahavsregionen, men Indien köper stora mängder olja från Ryssland. En ny USA-ledd ekonomisk grupp av 14 länder, Indo-Pacific Economic Framework, fick ett ljummet mottagande av sina medlemmar, eftersom den inte erbjuder tullsänkningar för varor som förs in i USA, och ett avtal om att USA och Storbritannien ska dela med sig av teknik för att hjälpa Australien att sätta in kärnvapenbestyckade ubåtar är fortfarande vagt.

Den ”elit” som utarbetade denna politik sitter nu som ’barnvakt’ åt Biden för att förhindra att han, men inte de själva, gör fler ”misstag”.

11 juni rapporterade NYT att Vita huset är så bekymrat över Bidens ålder att man försenade hans resa till Mellanöstern med en månad, så att han kunde vila. Nu får vi veta att Blinken kommer att följa med honom. Ännu en daglig påminnelse om att Biden är en galjonsfigur och att det är hans rådgivare som styr.

Bidens och Blinkens nuvarande resa till Mellanöstern kommer sannolikt också att läggas till deras samling av misslyckanden:

President Biden reser till Israel på onsdag för en fyra dagar lång resa till Mellanöstern, för att försöka bromsa Irans kärnvapenprogram, påskynda flödet av olja till amerikanska pumpar och omskapa förhållandet till Saudiarabien, utan att verka omfamna en kronprins som anklagas för flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna.

Alla tre ansträngningarna är fulla av politiska faror för en president, som känner regionen väl, men som för första gången på sex år återvänder, med mycket mindre inflytande än han skulle vilja ha.

För en månad sedan förklarade Biden att han inte kommer att träffa den saudiska clownprinsen:

”Jag kommer inte att träffa MBS. Jag kommer att delta i ett internationellt möte, och han kommer att vara en del av det”, sade Biden till reportrar i Vita huset.

I ett saudiskt uttalande meddelades dock att MBS och Biden: ”Kommer att hålla officiella samtal, vilka kommer att fokusera på olika områden för bilateralt samarbete och gemensamma insatser för att ta itu med regionala och globala utmaningar”.

Vi kommer troligen snart att få se bilder med Biden och MBS som skakar hand. Biden behöver högre saudisk oljeproduktion och lägre priser vid bensinpumpen, för att minska Demokraternas förluster i mellanårsvalet. Han kan knappast fördöma Mohammed Bin Salman för mordet på ”journalisten” och lobbyisten för Qatar, Jamal Khashoggi, samtidigt som han ignorerar det israeliska mordet på den amerikansk-palestinska journalisten Shireen Abu Akleh.

Redaktören: Media rapporterar nu att Biden träffat MBS och hälsat på honom via knogarna.
En kort film här.

Återgången till kärnenergiavtalet med Iran slarvades bort av Biden och Blinken, när de tvekade i flera månader efter sitt tillträde, innan de inledde samtalen. De ställde sedan nya krav, vilka Iran uppenbarligen var ovilligt att uppfylla. De befinner sig nu i en situation där de motsäger sina egna argument:

Under den tidiga våren sade Robert Malley, som arbetat med avtalet för USA, och utrikesminister Antony J. Blinken att det bara fanns veckor, kanske en månad eller så, för att nå ett avtal, innan Irans framsteg och den kunskap som landet fick när det installerade avancerade centrifuger för att producera uran i stora volymer, skulle göra 2015 års avtal föråldrat.

Nu, fyra månader senare, vägrar Bidens medhjälpare att förklara hur de lät den tidsfristen gå ut – och de insisterar fortfarande på att det är mer värdefullt att återuppliva avtalet än att överge det.

Efter olika finanskriser och alltför höga utgifter är USA:s finansiella inflytande borta. Som det har visat sig i Mellanöstern, och nu i Ukraina, är dess hyper-dyra militär oförmögen att vinna krig mot såväl små som stora konkurrenter. USA:s roll i internationella institutioner har minskat genom Kinas och Rysslands konkurrerande insatser, som Belt and Road-programmet, Asiatiska utvecklingsbanken, Rysslands och Irans nord-sydliga transitkorridor.

Harpers rubrik är korrekt. USA:s århundrade är verkligen över. Som Harpers ledaressä sammanfattar:

”Det amerikanska århundradet uppnådde inte de höga mål som oligarker som Henry Luce satte upp för det. Men det visade att försök att styra världen med våld kommer att misslyckas. Uppgiften för de kommande hundra åren kommer att vara att skapa, inte ett amerikanskt århundrade, utan ett globalt århundrade, där USA:s makt inte bara är begränsad, utan minskad, och där alla nationer ägnar sig åt att lösa de problem som hotar oss alla. Som titeln på en bästsäljande bok från 1946 förklarade, innan det kalla kriget uteslöt alla försök till genuint internationellt samarbete, kommer vi antingen att ha ”en värld eller ingen alls”.

En värld, där de enskilda länderna avstår från gränslös girighet och ser till det gemensamma bästa, är säkert det bättre valet.

 

 

Föregående artikelDe 25 reglerna för desinformation och propaganda
Nästa artikelGenom att utnämna Kina till fiende hotar Nato världsfreden
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

17 KOMMENTARER

  1. Det amerikanska århundradet blev kort, närmare bestämt drygt 29 år.

    Från då president Bush senior talade om ”en ny världsordning” kring år 1991 tills amerikanska krigsmakten blev utjagad år 2021 ur Afghanistan i panik av afghanska talibaner, som man själv med Asiens mest dysfunktionella land i Pakistans skepnad, hade byggt upp på 1970- och 1980-talen: en slags Islams grundkonservativa, en ny amerikansk politisk klass för Sydasien. Den klassen har -märkligt nog- numera lyckats som maktklass.

    Den amerikanska modellen och politiken kan inte projiceras på länderna i Euroasien. Dessa länder vill inte ha amerikansk politisk anarki och emotionellt kaos, utan snarast tvärtom. För dessa länder är det en hämnd och hemsko att få in det amerikanska våldsbuset i det egna samhället.

    Det stora amerikanska problemet är nog mest av allt vad man skall göra av sin egen politiska och grandiosa självbild och narcissistiska världsbild, som varande världens nu mest onödiga och överflödiga nation: alltid det femte, krånglande hjulet under alla andra världsdelar- där man liksom alltid brutit sig in och styr och ställer i cowboyhatt.

    Är det den sista europeiska kolonialnationen vi ser gå under ?

    Den amerikanska politiska kulturen är en hotellcivilisation. När det blir stökigt och struligt, lämnar man och låter någon annan städa och återkommer sedan för att inte vare sig minnas eller vilja påminnas om tidigare händelser.

    De amerikanska våldsetablissemangen är som vår tids kommissarie Clouseau: överallt ställer man till oredan till det värre, men lyckas alltid få ordnar, beröm och utnämningar av dem som är narkotiskt beroende av den amerikanska dysfunktionaliteten.

    Behövs USA idag?

    Mycket tyder på att så inte är fallet. Stålmannen har flugit färdigt i världen.

    Bara den tomma telefonkiosken avsedd för falska drömomvandlingar står kvar som en varning till nutiden.

  2. Författaren till Harpers cover story intervjuas i denna video
    https://thealtworld.com/rania_khalek/the-american-century-is-over-w-daniel-bessner

    Vad hände? Det skulle jo varit Ryssland som skulle begravas!😩😩😩 Men det blev dags att ordna begravningståg för lögnimperiet istället! Vad hände? 😩😩😩
    Stämningen på Drottning Kristinas väg 4 i Stockholm är i stiltje. Garanterat även hos svenska mediedrev husen

  3. ”Det amerikanska århundradet är borta”
    Eller åtminstone är på väg bort.
    Det känns mycket skönt att höra tycker jag.
    Ett klart dilemma för svenska regeringen och den svenska arbetarrörelsen med det Socialdemokratiska partiet i spetsen men jag tycker det är rättvist åt dem.
    Själv göra, själv ha.
    Jag har aldrig gillat de röda Socialdemokraterna som i mina ögon mest är en falsk teater.
    Som gjord för dem som inte orkar eller är för lata och bekväma för att tänka efter.

    Jag läste liknande konstateranden på arbetarhögens webbtabloid Fria Tider igår.
    Västvärldens dominans är på väg bort.

    https://www.friatider.se/tony-blair-vastvarldens-dominans-gar-mot-sitt-slut

    Det var förre labourledaren Tony Blair som hade gjort de här uttalandena på någon konferens.

    Jag känner mig tryggare nu.
    Kommunister påstår ibland att det är kapitalismen som är orsaken till alla krig.
    Tidigare har jag haft svårt att ta det påståendet till mig, men kanske där finns någon sanning i påståendet ändå.

    Tänker man de socialistiska Sovjetunionen och Jugoslavien så var där aldrig några krig med undantag för någon konflikt.
    Krigen kom först efteråt när socialismen hade fått sitt sammanbrott och övergått i fri marknad och kapitalism. Först Balkankrigen och nu med Ukraina och Ryssland. Det senare krig för Ukraina men militär operation för Ryssland.

    Alla här på den här sajten, både kommunister och ”icke kommunister”.
    Jämför då ”superkapitalistiska” USA som varit i krig stort sett hela sin historia.

    Vad står den där Frihetsgudinnan i New York för egentligen?
    Friheten att använda våld i alla lägen?

  4. Grunden för USA´s dominans uppstod med den enastående utvecklingen under 1800talet, redan under första världskriget var New York och London världsekonomins två finansiella centrum. USA´s konstitution baserad på Montesqieus maktdelningslära blev en fyrbåk för individens frihet i världen, och den kvarstår.

    Det kinesiska kommunistpartiets lappkast 1976, från Maos terrorvälde till Dengs randiga katt, har gett kommunistkina en USA-inspirerad ekonomisk utveckling. Tyvärr är partiet enväldigt vid makten och kommunistkinas konstitution tjänar bara partiets herrvälde. Kina är ingen inspiration, utan bara en ovanligt stor lågpristillverkare.

    Den inre utvecklingen i USA har problem med franskimporterad postmarxistisk identitetspolitik, feministisk fanatism och klimatångest. Hela miljöpartiets civilisationsfientliga program är antiintellektuella skräpprodukter från USA, och de förgiftar samhället. Men det betyder inte att USA är nere för räkning, tvärtom är USA fortfarande målet för många immigranter.

    Precis som Karl Marx skrev, fast tvärtom, förhåller det sig med flyktingströmmarna och ”kapitalismen”; folken flyr undan socialismen, islam och dess ändlösa krig för att komma i åtnjutande av frihet, skyddad äganderätt och oberoende domstolar. Västvärlden är den globala modellen.

    • USA är väl verkligen nere för räkning och hade USA inte varit för stort att sättas i konkurs hade det redan gjorts! Italien som också är bankrutt sätts heller inte i konkurs och inte GB heller av samma anledning för då skulle den totala omfattningen av krisen i västvärlden och alla ekonomiska manipulationer avslöjas! USA är attraktivt bara så länge man lyckas hålla dollarn vid liv sedan kommer räkningen och den vill ingen vara med och betala, allra minst oligarkerna som sticker först. Och Rolf vilken ”nation” står bakom nästan alla krig och konflikter i världen? USA som ”styrs” av ett gäng gangsters och ingen som helst demokrati. Om USA och västvärlden som är bankrutt är den ”globala” modellen så bevare oss väl…

    • Väst och USA V-A-R den globala modellen.

      Världen lät sig länge globaliseras, men just de amerikanska Förenta staterna är den politiska miljö som är bland de mest icke-globaliserade. Bland amerikaner är man i gemen inte alls förtjust (och har aldrig varit det) i att utländska företag gör inbrytningar och allra minst tar över marknader på just amerikansk mark. Det upplevs som fientligt. Vem minns inte paniken i Amerika att Japan ”skulle ta över världen” på 1980-talet? Men det blev istället Kina, som nu nått ekonomiska nivåer i export och tillverkning som aldrig någonsin uppnåtts i Europa eller Nordamerika. Disciplin, flit och ordning och starkt ledarskap är Kinas stora seger över nyliberalismens kaos och anarki.

      Nu är globalismen i det närmaste om inte avdödad, så helt avstannad.

      Europa och Asien kommer med tiden att helt politiskt och ekonomiskt bli herrar på den egna Euroasiatiska första kontinenten. Det kommer bara att gå lite saktare.

      Vi kan komma att få se flera amerikanska proxykrig i Asien och delar av Europa där Washington försöker trassla, söndra och härska; men i långa loppet är den amerikanska utrikespolitiska modellen lika döende som den globalism man aldrig förstått sig på för de egna marknaderna hemmavid.

  5. Det är inte helt omöjligt att förutsäga framtiden. Vad vi kan se idag är att Kina kommer att vara ledande, inte ledande som i den amerikanska modellen där hotelser om våld, spioneri, påtryckningar och sanktioner leder, utan ledande i den bemärkelsen att andra finner det värt att följa. ”Att framgångsrikt leda folk är att följa dom”, LaoTzi, 601 F,Kr till omkring 531 F.Kr.

    Kina har en kultur av att alltid finna samarbete mot gemensamma mål, inte att som i dem amerikanska m modellen slå ut, förstöra och döda. Den kulturen har Kina redan framgångsrikt tillämpas internet. Amerikanska krafter motarbetar den utvecklingen intensivt, vilket vi kan erfara dagligen i Sveriges MSM media, äs – amerikanska propaganda media.

  6. Hej på er! Jag samtycker med de andra som skrivit kommentarer före mig. Om USA verkligen slutar med sin dominans ute i världen, så kan jag också känna mig trygg.

    • Hej Gun! Jag skulle nog inte säga att det råder någon slags amerikansk ”dominans” i världen idag.

      Den tog, ortodoxt tolkat, slut vid det helt olagliga anglo-amerikanska anfallskriget mot Irak, där de neokonservativa skulle skapa (enligt egen utsago) sju-åtta ”nya Västtyskland” mellan Iran och Medelhavet.

      De fick ISIS istället.

      Där tog den amerikanska supermakten slut.

      Vi lever idag i en mer multipolär värld där till exempel USA står helt utanför världens största och viktigaste ekonomiska axel: den kinesisk-europeiska som är tidvis mer än 700, ibland 800(!) procent större än den amerikansk-kinesiska handeln.

      Det är detta Washington vill komma åt numera i alla sammanhang: den naturliga integrationen av Europa, Ryssland och Asien.

      Har man detta för ögonen i varje analys framträder denna stora konflikts gränser och handlingar mycket tydligt: Washingtons ”sabotage” och påhitt för att störa de inner-europeiska relationerna och de inner europeisk-asiatiska.

      Det är just detta allt går ut på; Xinjiang, Taiwan och Ukraina inringar idag konflikterna mot Kina och Ryssland – med glasögonen på: ett amerikanskt sätt att utvidga sin klassiska och mångdecennielånga kaoszon som går i sydostlig axel från Polen/Litauen i norr, via Ukraina, Turkiet, Syrien, Israel/Palestina, Saudiarabien, Afghanistan/Pakistan.

      Här löses inga konflikter – och det är meningen att det skall vara så, det är Washingtons modell.

      Nu när det hålls turkisk-ryska-iranska toppmöten om denna region – är den amerikanska kaoszonen i fara.

      Vi väntar på nästa drag från Washingtons våldsetablissemang, i ”the Great Game”, på det stora schackbrädet som är Huvudkontinenten, nr. 1, i världen: Euroasien.

    • ”Sanctions from hell” coming to you like a huge bumerang, 👌👌👌
      Come November, Biden will be become rabble 😂😂😂
      An House of Cards EU will cRACKEL, crack crack crack 🤗🤗🤗

      ”The Suicide Spectacular Summer Show, currently on screen across Europe, proceeds in full regalia, much to the astonishment of virtually the whole Global South: a trashy, woke Gotterdammerung remake, with Wagnerian grandeur replaced by twerking.

      Decadent Roman Emperors at least exhibited some degree of pathos. Here we’re just faced by a toxic mix of hubris, abhorring mediocrity, delusion, crude ideological sheep-think and outright irrationality wallowing in white man’s burden racist/supremacist slush – all symptoms of a profound sickness of the soul.”

      https://www.strategic-culture.org/news/2022/07/13/russia-china-havent-even-started-ratchet-up-pain-dial/

  7. Det amerikanska århundradet började närmare bestämt 1940, då de gamla imperiemakterna insåg att de inte klarade av den tyska utmaningen utan bönade USA om hjälp. Det blev alltså ca 70-80 år, inte så dåligt.

    Men det tog egentligen slut redan 1973, i betydelsen att styra genom hegemoni. Innan dess hade USA accepterat att andra stater fick göra som de ville, eftersom dessa inget hellre önskade än att bli så lika USA som möjligt. Men 1973 förklarade Nixon att USA inte längre hade råd att följa överenskommelsen från 1944 att lösa in dollar i guld. I fortsättningen blev det allt mer tvång och hot om våld som gällde, och därmed också alltmer strävanden från resten av världen att göra sig fria.

    Så beskriver i alla fall Alice Amsden saken, i Escape from empire, https://mitpress.mit.edu/books/escape-empire.

    • Fast frågan är väl om just 1900-talet kan kallas specifikt det ”amerikanska” århundradet.

      Avkoloniseringens århundrade innebar ju också att den mindre bemedlade delen av världen blev tvungen att kasta av sig också det amerikanska oket och förtrycket.

      De enda som under 1900-talet hade större nytta av Washingtons politik var i princip de länder som stod på förlorarsidan i krigen mot fascismen 1936-1945(1949).

      Tidvis brukar ju det ”avkortade” 1900-talet (1918-1991) kallas för just det sovjetiska århundradet – medan neokonservativa önsketänkande mest tänkt sig det nya 2000-talet som det amerikanska århundradet – som George Bush junior dock lade i grus med stollar som Rumsfeld och Wolfowitz helt på egen hand utan någon annans förskyllan.

      Vi lever som bekant redan i den post-amerikanska världen, innan det amerikanska århundradet ens hann börja.

    • Det märkliga är att folk i Europa inte ens fattar hur illa ställt det är i USA! Unionen som var i uselt skick redan innan hålls numera bara ihop av valutan och att maffian i Washington lyckats lura i folken i USA att de är hotade på av en yttre fiende. Sanningen är den att befolkningen i USA har sin värsta fiende i ”Deep State” och att många har kommit till denna insikt de senaste åren. Det är lika illa i EU där maffian i Bryssel borde avskaffas fortast möjligt!

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here