Det amerikanska imperiets yttersta mål är inte Ryssland utan Kina

3
794
Bild från Caitline Johnstones hemsida.

Den här artikeln, publicerad 31 mars, av Caitline Johnstone, har översatts av Rolf NIlsson. https://caitlinjohnstone.com/2022/03/31/the-us-empires-ultimate-target-is-not-russia-but-china/

________________________________________________________________________

Det amerikanska imperiets yttersta mål är inte Ryssland utan Kina

Pentagon har tagit fram sin senaste National Defense Strategy (NDS), en rapport som görs vart fjärde år för att ge allmänheten och regeringen en bred översikt över den amerikanska krigsmaskinens planering, ställning, utveckling och fokusområden.

Man skulle kunna anta, utifrån den aggressiva balansgången mellan Moskva och den amerikanska maktalliansen i år, att Ryssland kommer att vara fiende nummer ett i NDS under 2022, men det antagandet är felaktigt. Det amerikanska ”försvarsdepartementet” reserverar denna plats för samma nation som har ockuperat den i många år nu: Kina.

Antiwars Dave DeCamp skriver följande:

Den fullständiga NDS är fortfarande hemligstämplad, men Pentagon släppte ett faktablad om dokumentet, som säger att det ”kommer att agera brådskande för att upprätthålla och stärka avskräckningen, med Folkrepubliken Kina (PRC) som vår mest följdriktiga strategiska konkurrent och den taktiska utmaningen för avdelningen.”

Faktabladet beskriver fyra prioriteringar för Pentagon:

  1. Att försvara hemlandet, i takt med det växande hot om multipolaritet som Kina utgör
  2. Avskräcka strategiska attacker mot USA, dess allierade och partners
  3. Att avskräcka aggression, samtidigt som man är beredd att segra i en konflikt när det behövs, prioritering av Kina-utmaningen i Indo-Stillahavsområdet, därefter utmaningen från Ryssland i Europa
  4. Bygga ett motståndskraftigt Joint Force och försvarsekosystem

 

”Pentagon säger, att medan Kina är i fokus utgör Ryssland ett ”akut hot”, på grund av sin invasion av Ukraina”, skriver DeCamp och visar på imperiets syn på Moskva som en andrahands-fiende.

Sergey Lavrov, Minister of Foreign Affairs for the Russian Federation, is seen during the 2019 Comprehensive Test-Ban Treaty Article XIV Conference in Conference Room 2 at United Nations Headquarters in New York, NY, USA on September 25, 2019.

Inför ett möte med Kinas utrikesminister Wang Yi har Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov fällt några kommentarer, vilka tydligt illustrerar det USA-centraliserade imperiets faktiska problem med Moskva.

Kina utrikesminister Wang Yi

”Vi, tillsammans med er och med våra sympatisörer, kommer att gå mot en multipolär, rättvis, demokratisk världsordning”, sa Lavrov till den kinesiska regeringen på onsdagen.

Och just där, mina damer och herrar, finns den verkliga anledningen till att vi har hört så mycket hysteriskt skrikande om Ryssland under de senaste fem eller sex åren. Det har aldrig handlat om ryska hackare. Inte heller om en Kreml-pee-pee-video (ett falskt påstående i USA-press om att Kreml skulle ha en hemlig filminspelning, där Trump tittar på när ryska prostituerade urinerar, se här, ö.a.). Inte heller om Trump Tower. Inte heller om GRU-premier i Afghanistan (ett likaledes falskt påstående om att Ryssland skulle erbjuda belöningar för dödande av USA-soldater i Afghanistan, ö.a.). Inte heller om Manafort, Flynn, Bannon, Papadopoulos eller något annat Veckans efternamn i Russiagate.

Det handlar faktiskt inte ens om Ukraina. Dessa har alla varit narrativa konstruktioner, som manipulerats av den amerikanska underrättelsekartellen, i syfte att skapa stöd för en slutgiltig uppgörelse mot Ryssland och Kina, för att förhindra uppkomsten av en multipolär värld.

Nixon och Kissinger tillsammans med Egyptens utrikesminister till vänster. By Knudsen, Robert L. (Robert LeRoy), 1929-1989, White House Photographer – This media is available in the holdings of the National Archives and Records Administration, cataloged under the National Archives Identifier (NAID) 194552., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=526900

Den amerikanska regeringen har, allt sedan Sovjetunionens fall, haft en policy för att förhindra uppkomsten av någon annan makt som skulle kunna utmana dess imperialistiska agenda för världen. Under det (första) kalla kriget var strategin, som främjades av imperie-organisatörer som Henry Kissinger, att av nödvändighet uppvakta Kina i syfte att dra det bort från Sovjetunionen, vilket var när vi såg affärsförbindelser mellan Kina och USA leda till enorma vinster för vissa individer i båda nationerna och inflödet av rikedom, som nu lett till att Kina är på väg att överträffa USA som en ekonomisk supermakt.

När Sovjetunionen väl upphörde, upphörde också behovet av att stå på vänskaplig fot med Kina, och de efterföljande decennierna såg en kraftig omsvängning mot en mycket mer fientlig relation till Peking.

I vad historien en dag kan se som USA-imperiets största strategiska blunder, förutspådde imperiets chefer förvärvet av det postsovjetiska Ryssland som en imperialistisk lakejstat, som skulle kunna beväpnas mot den nya fienden nummer ett i Kina. Istället hände raka motsatsen.

Förra utrikesministern, Hillary Clinton, sa till Bloomberg New Economy Forum förra året, att hon hade ”hört i åratal att Ryssland skulle bli mer villigt att röra sig mot väst, mer villigt att engagera sig på ett positivt sätt med Europa, Storbritannien, USA, på grund av problem vid dess gräns, på grund av Kinas framväxt.” Men det var inte vad som hände.

”Vi har inte sett det,” sa Clinton. ”Istället är det vi har sett en samlad ansträngning från Putin, kanske för att omfamna Kina ännu mer.”

Imperiets förväntningar, om att Moskva skulle komma krypande till Imperiets tron på egen hand, innebar att inga verkliga ansträngningar gjordes för att försöka etablera goodwill och vinna dess vänskap. NATO fortsatte bara att expandera och imperiet blev allt mer aggressivt och krigiskt i sina spel om global erövring. Detta misstag har lett till strategens ultimata mardröm, att behöva kämpa för global dominans mot två separata makter samtidigt. Eftersom imperiets arkitekter felaktigt förutspådde att Moskva skulle upphöra med att  frukta Peking mer än det fruktar Washington, har denna förening mellan Kinas ekonomiska makt och Rysslands militärmakt, vilket experter har pekat på i flera år, bara blivit mer och mer intim.

Och nu står vi här, med ryska och kinesiska tjänstemän som öppet diskuterar deras planer för att skapa en multipolär värld, alltmedan kinesiska experter drar skämt om det amerikanska imperiets genomskinliga knep för att vända Peking mot Moskva över Ukraina-invasionen:

På imperiets stora schackbräde är Ryssland drottningen, men Kina är kungen. Precis som att det i schack hjälper att ta ut din motståndares starkaste pjäs för att lättare åstadkomma schackmatt, så skulle det amerikanska imperiet vara betjänt av att försöka störta Kinas kärnvapenvän och, som Consortium News chefredaktör Joe Lauria nyligen uttryckte det, ”till slut återinsätta en Jeltsin-liknande marionett i Moskva.”

I princip allt vi tittar på i vår tids stora internationella nyhetsartiklar är uppkomsten av en multipolär värld, som kraschar huvudstupa in i ett imperium som har förespråkat tron ​​på att unipolär dominans måste bibehållas till varje pris, även om det innebär att flirta med möjligheten till ett mycket snabbt och radioaktivt tredje världskrig.

Detta är den amerikanska hegemonens ’Hail Mary-passning’ (idrottsterm i amerikansk fotboll, ett desperat drag, se här, ö.a.). Dess sista försök att säkra kontrollen innan man för alltid förlorar varje chans till det. Många antiimperialistiska förståsigpåare, som jag regelbundet läser, verkar ganska övertygade om att denna ansträngning kommer att misslyckas, medan jag personligen tror att de prognoserna kan vara lite för tidigt ute. Utifrån sättet som schackpjäserna rör sig på, ser det definitivt ut som att det finns en plan på plats, och jag tror inte att de skulle iscensätta den planen om de inte trodde att den hade en chans att lyckas.

En sak som verkar tydlig är, att det enda sättet som imperiet har någon chans att stoppa Kinas framväxt på, är genom manövrar som kommer att vara både mycket störande och existentiellt farliga för hela världen. Om du tycker att det är galet nu, vänta bara tills Imperiet flyttar hårkorset mot Peking.

Föregående artikelVad säger man i Honduras om Butja?
Nästa artikelVem ligger bakom liken i Butja?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. Ja, att vi (liktydigt med väst) knuffat Moskva mer och mer i händerna på Peking är ju precis det som den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer länge varnat för. Och att USA nu allt tydligare riktar sitt fokus mot Peking, tror jag personligen beror på att Washington redan knutit europa tätare intill sig, med syftet att européerna själva ska ta sig an Ryssland. Imperiet knakar ju betänkligt i fogarna efter alla kostsamma äventyr i mellanöstern, och det bästa sättet att styra upp det hela ekonomiskt är som vanligt att vapenmånglarna får kränga så mycket vapen som möjligt. Det har ju alltid varit vapenindustrins taktik att initiera konflikter runt om i världen i syfte att berika sig själv. Rotschild och Rockefeller stödde Hitler ända fram till 1942, ja de bidrog t o m genom att bygga järnväg till Auschwitz.

    Så vad vi ser nu är, enligt min mening, att USA konsoliderar sin ekonomi genom att ha lockat ut Putin ur idet, och förmå europa att ta sig an den ryska björnen västerifrån. Det kan mycket väl bli så vare sig vi vill eller ej. Då kan USA i lugn och ro planera för att ta sig an Peking, och få kontroll över den eurasiska delen av Ryssland österifrån, där lejonparten av världens återstående naturresurser finns, och ”i sämsta fall” dela bytet med Kina. Ryssland gör verkligen allt de kan för att behålla kontrollen över sitt gigantiska territorium, med hot om kärnvapen, men om man ser realistiskt på saken kan knappast ett land med ett område lika stort som Kina och USA tillsammans, men med en befolkning på blott 140 miljoner mot USA/Kinas på runt 1,7 miljarder, ha mycket av en chans när jättarna vill åt Rysslands råvarutillgångar. Men risken (eller chansen, hur man nu ser på saken) är naturligtvis att Ryssland och Kina lyckas knyta banden så täta ekonomiskt i och med samarbete BRICS-länderna emellan, att man faktiskt får petrodollarn på knä. I så fall skulle världsekonomin i allt högre grad komma att styras av två, som jag ser det, totalitära diktaturer. Och även om jag är innerligt trött på Washingtons strävan efter världshegenomi, så är det inte riktigt den visionen jag önskar mig.

  2. Pepe Escobar har lagt ut nedan text, och nu 140 år senare har Ryssland vänt bort ryggen från Väst och som Lavrov sa nyligen deras vete skall inte gå till Väst, främst till Afrika, Asien m.m

    Dostoevsky as Futurist, in 1881:

    ”Russians are as much Asiatics as European. The mistake of our policy for the past two centuries has been to make the people of Europe believe that we are true Europeans. We have served Europe too well, we have taken too great a part in her domestic quarrels (…) We have bowed ourselves like slaves before the Europeans and have only gained their hatred and contempt. It is time to turn away from ungrateful Europe. Our future is in Asia.”

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here