Det heliga kriget

Den ukrainska kyrkan förstörs eftersom det finns för mycket Gud i den
Sergey Khudiev publicist, teolog.
Storskalig förföljelse av den ukrainska ortodoxa kyrkan, särskilt under dessa dagar av passionsveckan och påsk, kan inte annat än väcka evangeliska associationer. Kyrkan minns högtidligt hur Frälsaren förkastades, förtalades, torterades och avrättades – och vi ser hur de troende går i hans fotspår och uthärdar förtal, förolämpningar, exil, fängelse och misshandel.

Åsynen av äldre församlingsmedlemmar som går till templet genom en upprorisk skara ”aktivister” för oundvikligen tankarna till samma skara i evangeliet; ”Aktivisten” som slår biskopen gör det just på den tiden då kyrkan minns hur ”de spottade honom i ansiktet och slog honom”.

Internet gör det möjligt för många människor att praktiskt taget ansluta sig till skaran av förföljare, och här, tyvärr, smälter de frätande rösterna av ”det här är vad de behöver, Moskvaspioner” med inte mindre frätande ”det här är vad de behöver, avfällingar från Moskva.”

Bland andra känslor, vad som händer orsakar stor förvirring – vad är poängen med sådana handlingar från det ukrainska ledarskapet? I en situation av akut väpnad konflikt försöker myndigheterna vanligtvis säkerställa lojalitet för alla grupper av befolkningen. Den officiella versionen att UOC förföljs på grund av pro-Moskva-sympatier ser inte övertygande ut av ett antal anledningar.

Andra motiv – önskan att tillfredsställa utrikesdepartementet, som satsar på OCU som skapats med hans livliga deltagande, att förstöra det gemensamma kulturella utrymmet som bevaras i UOC oavsett nuvarande politiska stämningar, för att hitta ”syndabockar” för att kanalisera allmänhetens missnöje – kan vara ganska förståeligt, men otillräckligt.

Ju längre, desto mer verkar det som att konfrontationen mellan myndigheterna och UOC inte är politisk, utan andlig. Kyrkan förföljs inte för sin förmodade ”moskovititet”, utan för sin kristendom. För att det genom sin existens vittnar om en annan – och viktigare – dimension av verkligheten. Den grundläggande orsaken till konfrontationen formulerades väl av en församlingsmedlem i UOC: ”det finns ingen rysk, ukrainsk eller europeisk värld i kyrkan. I kyrkan finns Guds frid, Guds kärlek, Guds kärlek och tron ​​på Gud.”

En sådan inställning till livet kommer oundvikligen – och på djupaste nivån – i konflikt med den nationalpatriotiska ideologin, en anslutning till vilken varje tjänsteman i våra dagar har bråttom att svära. Kristendomen är en universell och personlig religion. Dess universalism innebär att den Gud som kyrkan dyrkar inte är stam-, nationell eller statlig. Han är inte ukrainsk, rysk, amerikan eller någon annans privata Gud. Han är alla nationers skapare och återlösare.

Kyrkan förkunnar människosläktets enhet, fallen i Adam och återlöst i Kristus. Kristendomens personalism utgår från det faktum att Gud skapar varje person personligen, om var och en har sin egen plan. Som psalmisten säger: ”Mina ben var inte gömda för dig, när jag formades i det fördolda, formades i moderslivets djup. Mitt foster har setts av Dina ögon; i din bok är uppskrivna alla de dagar som är bestämda för mig, då inte en enda av dem ännu var” (Ps. 139:15,16). Guds Son inkarnerades, dog och återuppstod inte för stammars och nationers, staters och imperier, partiers och rörelsers skull – utan för enskilda, specifika människors skull. Som den helige aposteln Paulus säger: ”Jag lever i tro på Guds Son, som älskade mig och gav sig själv för mig” (Gal 2:20).

Gud kallar varje person till en djupt personlig, unik relation med honom. Vi svarar på hans kallelse inte som medlemmar av det eller det kollektivet, utan som individer som fattar beslut enligt sin egen fri vilja. Som den ryske filosofen Nikolai Berdyaev skrev , ”den mänskliga personligheten är andligt befriad från blodstammens religiösa band, dess förhållande till Gud bestäms inte genom ras, inte genom nationalitet, inte genom ett naturligt samhälle, utan genom ett andligt samhälle, d.v.s. Kyrkan .. Kristendomen är oförenlig med nationens överhöghet, den erkänner den mänskliga personens heliga rättigheter, oberoende av nationens vilja och rotad i det andliga, inte det sociala. Det är människor, och inte nationer eller stater, som är kallade av Gud till evigt liv. Det är det eviga och välsignade livet i Gud som är syftet med vilket vi skapades – specifika människors eviga frälsning är oändligt mycket viktigare än något annat. ”Vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen och förlorar sin själ?” (Matt. 16:26). Detta motsäger oundvikligen nationalismen. Som samma Berdyaev skriver, ”nationalism och etatism kräver att nationaliteten och staten ger gudomlig heder, det vill säga ”Caesars”, och betyder därför en återgång till hedendom och polyteism. Kristendomen befriar andligt individen från nationens, stadens, statens absoluta makt, makten över det andliga livet, den tillåter endast nationalitetens och statens underordnade värde.

Nationalism är en av de kollektivistiska ideologier som utgår från det faktum att det kristna löftet om evigt liv är falskt, men en person kan skaffa sig ett surrogat för odödlighet genom att smälta samman med något mer hållbart än han själv – till exempel ett parti eller en nation. Ett av nationalismens favoritord är ”odödlighet”. Men denna ”odödlighet” är metaforisk och finns inte i Kristus, utan i nationen.

En nation förstås som en superorganism, i förhållande till vilken dess individuella medlemmar är celler. Celler är ojämförligt mindre viktiga – och är bara intressanta ur organismens synvinkel som helhet. Nationalismen försöker vanligtvis inte förstöra kyrkan – utan ser sitt syfte enbart i att lösa nationella problem. Det är att inspirera nationens soldater till strid, nationens mödrar till barnafödande, nationens arbetare till hårt arbete, för att lova paradis till nationens hjältar och helvete till nationens förrädare.

Kyrkan, där ”det finns Guds frid, Guds kärlek, kärlek till Gud och tro på Gud”, är inte alls lämplig för dessa syften. Problemet med den ukrainska kyrkan är att det finns för mycket Gud i den, för mycket levande, uppriktig tro. Och det här passar inte hennes förföljare. Men evangelieberättelsen – som vi minns nu för tiden – slutar inte med korsfästelse och begravning. Det slutar med uppståndelsen från de döda. Kristi kyrka kan inte ersättas, ersättas eller förstöras. Många har försökt. Ingen lyckades.
Den ukrainska kyrkan förstörs eftersom det finns för mycket Gud i den
Sergey Khudiev
publicist, teolog

Storskalig förföljelse av den ukrainska ortodoxa kyrkan, särskilt under dessa dagar av passionsveckan och påsk, kan inte annat än väcka evangeliska associationer. Kyrkan minns högtidligt hur Frälsaren förkastades, förtalades, torterades och avrättades – och vi ser hur de troende går i hans fotspår och uthärdar förtal, förolämpningar, exil, fängelse och misshandel.

Åsynen av äldre församlingsmedlemmar som går till templet genom en upprorisk skara ”aktivister” för oundvikligen tankarna till samma skara i evangeliet; ”Aktivisten” som slår biskopen gör det just på den tiden då kyrkan minns hur ”de spottade honom i ansiktet och slog honom”.

Internet gör det möjligt för många människor att praktiskt taget ansluta sig till skaran av förföljare, och här, tyvärr, smälter de frätande rösterna av ”det här är vad de behöver, Moskvaspioner” med inte mindre frätande ”det här är vad de behöver, avfällingar från Moskva.”

Bland andra känslor, vad som händer orsakar stor förvirring – vad är poängen med sådana handlingar från det ukrainska ledarskapet? I en situation av akut väpnad konflikt försöker myndigheterna vanligtvis säkerställa lojalitet för alla grupper av befolkningen. Den officiella versionen att UOC förföljs på grund av pro-Moskva-sympatier ser inte övertygande ut av ett antal anledningar.

Andra motiv – önskan att tillfredsställa utrikesdepartementet, som satsar på OCU som skapats med hans livliga deltagande, att förstöra det gemensamma kulturella utrymmet som bevaras i UOC oavsett nuvarande politiska stämningar, för att hitta ”syndabockar” för att kanalisera allmänhetens missnöje – kan vara ganska förståeligt, men otillräckligt.

Ju längre, desto mer verkar det som att konfrontationen mellan myndigheterna och UOC inte är politisk, utan andlig. Kyrkan förföljs inte för sin förmodade ”moskovititet”, utan för sin kristendom. För att det genom sin existens vittnar om en annan – och viktigare – dimension av verkligheten. Den grundläggande orsaken till konfrontationen formulerades väl av en församlingsmedlem i UOC: ”det finns ingen rysk, ukrainsk eller europeisk värld i kyrkan. I kyrkan finns Guds frid, Guds kärlek, Guds kärlek och tron ​​på Gud.”

En sådan inställning till livet kommer oundvikligen – och på djupaste nivån – i konflikt med den nationalpatriotiska ideologin, en anslutning till vilken varje tjänsteman i våra dagar har bråttom att svära. Kristendomen är en universell och personlig religion. Dess universalism innebär att den Gud som kyrkan dyrkar inte är stam-, nationell eller statlig. Han är inte ukrainsk, rysk, amerikan eller någon annans privata Gud. Han är alla nationers skapare och återlösare.

Kyrkan förkunnar människosläktets enhet, fallen i Adam och återlöst i Kristus. Kristendomens personalism utgår från det faktum att Gud skapar varje person personligen, om var och en har sin egen plan. Som psalmisten säger: ”Mina ben var inte gömda för dig, när jag formades i det fördolda, formades i moderslivets djup. Mitt foster har setts av Dina ögon; i din bok är uppskrivna alla de dagar som är bestämda för mig, då inte en enda av dem ännu var” (Ps. 139:15,16). Guds Son inkarnerades, dog och återuppstod inte för stammars och nationers, staters och imperier, partiers och rörelsers skull – utan för enskilda, specifika människors skull. Som den helige aposteln Paulus säger: ”Jag lever i tro på Guds Son, som älskade mig och gav sig själv för mig” (Gal 2:20).

Gud kallar varje person till en djupt personlig, unik relation med honom. Vi svarar på hans kallelse inte som medlemmar av det eller det kollektivet, utan som individer som fattar beslut enligt sin egen fri vilja. Som den ryske filosofen Nikolai Berdyaev skrev , ”den mänskliga personligheten är andligt befriad från blodstammens religiösa band, dess förhållande till Gud bestäms inte genom ras, inte genom nationalitet, inte genom ett naturligt samhälle, utan genom ett andligt samhälle, d.v.s. Kyrkan .. Kristendomen är oförenlig med nationens överhöghet, den erkänner den mänskliga personens heliga rättigheter, oberoende av nationens vilja och rotad i det andliga, inte det sociala. Det är människor, och inte nationer eller stater, som är kallade av Gud till evigt liv. Det är det eviga och välsignade livet i Gud som är syftet med vilket vi skapades – specifika människors eviga frälsning är oändligt mycket viktigare än något annat. ”Vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen och förlorar sin själ?” (Matt. 16:26). Detta motsäger oundvikligen nationalismen. Som samma Berdyaev skriver, ”nationalism och etatism kräver att nationaliteten och staten ger gudomlig heder, det vill säga ”Caesars”, och betyder därför en återgång till hedendom och polyteism. Kristendomen befriar andligt individen från nationens, stadens, statens absoluta makt, makten över det andliga livet, den tillåter endast nationalitetens och statens underordnade värde.

Nationalism är en av de kollektivistiska ideologier som utgår från det faktum att det kristna löftet om evigt liv är falskt, men en person kan skaffa sig ett surrogat för odödlighet genom att smälta samman med något mer hållbart än han själv – till exempel ett parti eller en nation. Ett av nationalismens favoritord är ”odödlighet”. Men denna ”odödlighet” är metaforisk och finns inte i Kristus, utan i nationen.

En nation förstås som en superorganism, i förhållande till vilken dess individuella medlemmar är celler. Celler är ojämförligt mindre viktiga – och är bara intressanta ur organismens synvinkel som helhet. Nationalismen försöker vanligtvis inte förstöra kyrkan – utan ser sitt syfte enbart i att lösa nationella problem. Det är att inspirera nationens soldater till strid, nationens mödrar till barnafödande, nationens arbetare till hårt arbete, för att lova paradis till nationens hjältar och helvete till nationens förrädare.

Kyrkan, där ”det finns Guds frid, Guds kärlek, kärlek till Gud och tro på Gud”, är inte alls lämplig för dessa syften. Problemet med den ukrainska kyrkan är att det finns för mycket Gud i den, för mycket levande, uppriktig tro. Och det här passar inte hennes förföljare. Men evangelieberättelsen – som vi minns nu för tiden – slutar inte med korsfästelse och begravning. Det slutar med uppståndelsen från de döda. Kristi kyrka kan inte ersättas, ersättas eller förstöras. Många har försökt. Ingen lyckades.
Den ukrainska kyrkan förstörs eftersom det finns för mycket Gud i den
Sergey Khudiev publicist, teolog.
Storskalig förföljelse av den ukrainska ortodoxa kyrkan, särskilt under dessa dagar av passionsveckan och påsk, kan inte annat än väcka evangeliska associationer. Kyrkan minns högtidligt hur Frälsaren förkastades, förtalades, torterades och avrättades – och vi ser hur de troende går i hans fotspår och uthärdar förtal, förolämpningar, exil, fängelse och misshandel.
Åsynen av äldre församlingsmedlemmar som går till templet genom en upprorisk skara ”aktivister” för oundvikligen tankarna till samma skara i evangeliet; ”Aktivisten” som slår biskopen gör det just på den tiden då kyrkan minns hur ”de spottade honom i ansiktet och slog honom”.
Internet gör det möjligt för många människor att praktiskt taget ansluta sig till skaran av förföljare, och här, tyvärr, smälter de frätande rösterna av ”det här är vad de behöver, Moskvaspioner” med inte mindre frätande ”det här är vad de behöver, avfällingar från Moskva.”
Bland andra känslor, vad som händer orsakar stor förvirring – vad är poängen med sådana handlingar från det ukrainska ledarskapet? I en situation av akut väpnad konflikt försöker myndigheterna vanligtvis säkerställa lojalitet för alla grupper av befolkningen. Den officiella versionen att UOC förföljs på grund av pro-Moskva-sympatier ser inte övertygande ut av ett antal anledningar.

Andra motiv – önskan att tillfredsställa utrikesdepartementet, som satsar på OCU som skapats med hans livliga deltagande, att förstöra det gemensamma kulturella utrymmet som bevaras i UOC oavsett nuvarande politiska stämningar, för att hitta ”syndabockar” för att kanalisera allmänhetens missnöje – kan vara ganska förståeligt, men otillräckligt.

Ju längre, desto mer verkar det som att konfrontationen mellan myndigheterna och UOC inte är politisk, utan andlig. Kyrkan förföljs inte för sin förmodade ”moskovititet”, utan för sin kristendom. För att det genom sin existens vittnar om en annan – och viktigare – dimension av verkligheten. Den grundläggande orsaken till konfrontationen formulerades väl av en församlingsmedlem i UOC: ”det finns ingen rysk, ukrainsk eller europeisk värld i kyrkan. I kyrkan finns Guds frid, Guds kärlek, Guds kärlek och tron ​​på Gud.”

En sådan inställning till livet kommer oundvikligen – och på djupaste nivån – i konflikt med den nationalpatriotiska ideologin, en anslutning till vilken varje tjänsteman i våra dagar har bråttom att svära. Kristendomen är en universell och personlig religion. Dess universalism innebär att den Gud som kyrkan dyrkar inte är stam-, nationell eller statlig. Han är inte ukrainsk, rysk, amerikan eller någon annans privata Gud. Han är alla nationers skapare och återlösare.

Kyrkan förkunnar människosläktets enhet, fallen i Adam och återlöst i Kristus. Kristendomens personalism utgår från det faktum att Gud skapar varje person personligen, om var och en har sin egen plan. Som psalmisten säger: ”Mina ben var inte gömda för dig, när jag formades i det fördolda, formades i moderslivets djup. Mitt foster har setts av Dina ögon; i din bok är uppskrivna alla de dagar som är bestämda för mig, då inte en enda av dem ännu var” (Ps. 139:15,16). Guds Son inkarnerades, dog och återuppstod inte för stammars och nationers, staters och imperier, partiers och rörelsers skull – utan för enskilda, specifika människors skull. Som den helige aposteln Paulus säger: ”Jag lever i tro på Guds Son, som älskade mig och gav sig själv för mig” (Gal 2:20).

Gud kallar varje person till en djupt personlig, unik relation med honom. Vi svarar på hans kallelse inte som medlemmar av det eller det kollektivet, utan som individer som fattar beslut enligt sin egen fri vilja. Som den ryske filosofen Nikolai Berdyaev skrev , ”den mänskliga personligheten är andligt befriad från blodstammens religiösa band, dess förhållande till Gud bestäms inte genom ras, inte genom nationalitet, inte genom ett naturligt samhälle, utan genom ett andligt samhälle, d.v.s. Kyrkan .. Kristendomen är oförenlig med nationens överhöghet, den erkänner den mänskliga personens heliga rättigheter, oberoende av nationens vilja och rotad i det andliga, inte det sociala. Det är människor, och inte nationer eller stater, som är kallade av Gud till evigt liv. Det är det eviga och välsignade livet i Gud som är syftet med vilket vi skapades – specifika människors eviga frälsning är oändligt mycket viktigare än något annat. ”Vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen och förlorar sin själ?” (Matt. 16:26). Detta motsäger oundvikligen nationalismen. Som samma Berdyaev skriver, ”nationalism och etatism kräver att nationaliteten och staten ger gudomlig heder, det vill säga ”Caesars”, och betyder därför en återgång till hedendom och polyteism. Kristendomen befriar andligt individen från nationens, stadens, statens absoluta makt, makten över det andliga livet, den tillåter endast nationalitetens och statens underordnade värde.

Nationalism är en av de kollektivistiska ideologier som utgår från det faktum att det kristna löftet om evigt liv är falskt, men en person kan skaffa sig ett surrogat för odödlighet genom att smälta samman med något mer hållbart än han själv – till exempel ett parti eller en nation. Ett av nationalismens favoritord är ”odödlighet”. Men denna ”odödlighet” är metaforisk och finns inte i Kristus, utan i nationen.

En nation förstås som en superorganism, i förhållande till vilken dess individuella medlemmar är celler. Celler är ojämförligt mindre viktiga – och är bara intressanta ur organismens synvinkel som helhet. Nationalismen försöker vanligtvis inte förstöra kyrkan – utan ser sitt syfte enbart i att lösa nationella problem. Det är att inspirera nationens soldater till strid, nationens mödrar till barnafödande, nationens arbetare till hårt arbete, för att lova paradis till nationens hjältar och helvete till nationens förrädare.

Kyrkan, där ”det finns Guds frid, Guds kärlek, kärlek till Gud och tro på Gud”, är inte alls lämplig för dessa syften. Problemet med den ukrainska kyrkan är att det finns för mycket Gud i den, för mycket levande, uppriktig tro. Och det här passar inte hennes förföljare. Men evangelieberättelsen – som vi minns nu för tiden – slutar inte med korsfästelse och begravning. Det slutar med uppståndelsen från de döda. Kristi kyrka kan inte ersättas, ersättas eller förstöras. Många har försökt. Ingen lyckades.

@Johan de Naucler 16 april, 2023 At 15:25

Fabulerar, fabulerar och åter fabulerar!! Du har inte den minsta aning om vad som hänt…

Allt var planerad och utfört av Poroshenko för att lyckats bli omvald… trots att detta var ett BROTT mot artikel 35 i ukrainska konstitutionen…

Autocephalous Scam: Poroshenko Will Help Constantinople Acquire Property in Ukraine

Det som drogs slutsatsen när Porosjenko slöt avtalet med patriarken av Konstantinopel Bartolomeus i slutet av 2018 har nu blivit ett fullfjädrat faktum.

Den 12 mars 2019 lyckades byrån ”Ukrainski Novini”, som sägs vara kopplad till miljön för Poroshenkos fiende Igor Kolomoisky, få tag på en kopia av avtalet om samarbete och interaktion mellan Ukraina och det ekumeniska Konstantinopelpatriarkatet från administrationen av Ukrainas president.

Sålunda följer det av att läsa dokumentet att Ukrainas president Petro Poroshenko, efter att ha undertecknat den 3 november 2018 i Istanbul (Turkiet) avtalet om samarbete och interaktion mellan Ukraina och det ekumeniska Konstantinopelpatriarkatet i utbyte mot den schismatiska Tomos of Autocephaly ”Ukrainas ortodoxa kyrka” (OCU) åtog sig att överföra ”byggnader, rum och även andra egendomsobjekt” i Ukraina till Stauropegion av det ekumeniska patriarkatet.

I enlighet med syftet med detta avtal kommer Ukraina att underlätta: förvärv, i enlighet med Ukrainas lagstiftning, av representationen för det ekumeniska patriarkatet i Ukraina, nämligen uppdraget ”Stauropegion av det ekumeniska patriarkatet i Ukraina”, av byggnader, rum och andra egendomsobjekt som är nödvändiga för att uppdraget ”Stauropegion av det ekumeniska patriarkatet i Ukraina” ska fungera.

Följande är en kronologi över hur dokumentet erhölls:

Efter att ha studerat det undertecknade avtalet om samarbete och interaktion mellan Ukraina och det ekumeniska Konstantinopelpatriarkatet, blev orsaken till att PA dröjde med att tillhandahålla texten tydlig. Det är olönsamt för Porosjenko, inför presidentvalet, att erkänna det faktum att priset för att skapa en autocefal lokal ortodox kyrka och ta emot Tomos of Autocephaly från den ortodoxa kyrkan i Ukraina (OCU) var överföringen av statligt ägda föremål till den kontinuerliga fria användningen av det ekumeniska patriarkatet.

Medlemmen av federationsrådets kommitté för internationella frågor och Krimsenator Sergey Tsekov kommenterade det publicerade avtalet om radiosändningen av ”Radio Sputnik”:

Vi förstår mycket väl att USA under hela denna historia stod bakom Konstantinopel, och Porosjenko överlämnade faktiskt Ukraina till USA under de fem åren av sitt presidentskap. Och det är tydligt att de föremål som Porosjenko planerade att överföra till Konstantinopel hade han för avsikt att ta bort från den kanoniska ukrainska ortodoxa kyrkan. Avtalet med Konstantinopel är en del av hans valkampanj, och han formulerade kärnan i denna kampanj långt innan den började: ’Armé, språk, tro’. Saker och ting är tydliga när det gäller armén, och även språket (detta är total ukrainisering), och tron, enligt Porosjenkos förståelse, är att ta emot Tomos. Han förväntade sig att han på grundval av denna kampanj skulle bli omvald till president. Men jag tror att det ukrainska folket har tillräckligt med sunt förnuft för att förstå allt detta.
https://www.stalkerzone.org/autocephalous-scam-poroshenko-will-help-constantinople-acquire-property-in-ukraine/

Ukrainian Expert Andrey Zolotarev: Tomos Is a Political-Business Project Funded in Part by Poroshenko’s Dnepropetrovsk “Pals”

Det är ett politiskt affärsprojekt. För Bartolomeus – är det en stor frestelse att kraftigt öka den ekonomiska makten i Konstantinopelpatriarkatet, som faktiskt har ett litet och obetydligt antal församlingar. Och i Ukraina lovar presidenten stauropegiska kloster, och så vidare – så i allmänhet är det bra affärer”

Enligt honom är det för Porosjenko ett politiskt projekt.
”För samhället finns det inget bra här. Detta är ett brott mot den 35:e artikeln i konstitutionen: aktivt deltagande av presidenten och statens högsta tjänstemän i att lösa kyrkliga frågor (i Ukraina är kyrkan skild från staten), och här görs ett försök att skapa en statskyrka. Det är inte längre en hemlighet att det i detta företag finns auktoritativa affärsmän från Dnepropetrovsk, och, till synes, genomfördes Tomos-projektet med pengarna från dessa ”kompisar”. Det är därför det i stort sett inte finns något heligt här. Att döma av det faktum att de viktigaste lokala kyrkorna inte erkände OCU, liknar det ett mer sekulärt projekt”
https://www.stalkerzone.org/ukrainian-expert-andrey-zolotarev-tomos-is-a-political-business-project-funded-in-part-by-poroshenkos-dnepropetrovsk-pals/

The Leader of Ukrainian Schismatics Awarded a Former CIA Employee For His Help in Creating a Church That is “Independent of Russia”
https://www.stalkerzone.org/the-leader-of-ukrainian-schismatics-awarded-a-former-cia-employee-for-his-help-in-creating-a-church-that-is-independent-of-russia/

Poroshenko Promised Bartholomew 38 Church Objects in Ukraine and $150 Million in Exchange for Tomos
https://www.stalkerzone.org/poroshenko-promised-bartholomew-38-church-objects-in-ukraine-and-150-million-in-exchange-for-tomos/

The New Schismatic “Church” in Ukraine Started Campaigning for Petro Poroshenko’s Re-Election
I en total kränkning av den ukrainska konstitutionen, där kyrkan (den enda erkända kyrkan i Ukraina är det kanoniska Moskvapatriarkatet) är skild från staten, kallade synoden för den nyskapade schismatiska ”kyrkan” i Konstantinopel, medan den röstade i val, att anse att presidenten är den högsta befälhavaren och att utvärdera kandidaterna enligt ”frukterna av deras angelägenheter”.

Dessutom uppmanades väljarna att studera kandidaternas program så att ”på valdagen, den 31 mars, efter att ha bett, kommer man till vallokalen och gör ett ansvarsfullt, medvetet val”.

Det är därför, under villkoren för kriget som påtvingats av angriparen mot vårt folk, under omröstningen är det nödvändigt att särskilt tänka på att presidenten är den högsta befälhavaren. Därför beror ankomsten av en seger över angriparen på vår röst.
Synoden bad också att inte sälja röster ”för pengar eller andra materiella värden, för söta löften”.
Vår gemensamma uppgift är att bevara Ukrainas statskap, oberoende och enhet. Det är därför kandidater bör utvärderas inte enligt löften, utan enligt frukterna av deras angelägenheter och deras förmåga att klara av de uppgifter som ställts för statschefen.

Det bör noteras att denna retorik sammanfaller mycket med huvudparollerna i Petro Poroshenkos valkampanj, där han också betonar att det är nödvändigt att välja den högsta befälhavaren, och att han är bättre lämpad för denna roll än till exempel Zelensky eller Tymosjenko. Faktum är att om man ska vara ärlig så vet alla i Rada att denna pseudokyrka skapades av Porosjenko i ett desperat försök att vinna rösterna från pro-Maidan religiösa ukrainare som annars inte skulle visa intresse för politik.
https://www.stalkerzone.org/the-new-schismatic-church-in-ukraine-started-campaigning-for-petro-poroshenkos-re-election/

The “Honorary Patriarch” of Ukraine’s New Schismatic Church Awarded Neo-Nazis for “Fighting Against the Russian Aggressor”
The “honorary patriarch” of the so-called “Orthodox Church of Ukraine“ met activists of nationalist organisations and awarded them with medals “For Sacrifice and Love to Ukraine”
https://www.stalkerzone.org/the-honorary-patriarch-of-ukraines-new-schismatic-church-awarded-neo-nazis-for-fighting-against-the-russian-aggressor/

The Istanbul Church in Ukraine: What the Text of Tomos Really Means
https://www.stalkerzone.org/the-istanbul-church-in-ukraine-what-the-text-of-tomos-really-means/

Former Ukrainian Intelligence Official: Poroshenko’s Decree on Awarding Filaret the Title “Hero of Ukraine” Is Illegal

”’Månget som kan användas för att mäta patriark Filarets bidrag till kampen för den lokala kyrkan har ännu inte uppfunnits. Han var, är och förblir den ukrainska kyrkans andliga ledare, det ukrainska folkets andliga ledare. Det är därför jag har bestämt mig för att ge honom titeln ”Ukrainas hjälte”, sa presidenten.
Enligt Ukrainas hjältestadga:
1. Ukrainas president har inte rätt att fatta beslut om att tilldela titeln Ukrainas hjälte…
2. Presidenten bör få en inlaga från de relevanta organen (Verkhovna Rada i Ukraina, Ukrainas ministerkabinett… ministerier… etc., en uttömmande lista är skriven i stadgan) och en prislista i rätt form…
3. Nomineringar till titeln Hero of Ukraine genomförs offentligt på arbetsplatsen för personen…

Förslag: före morgonen att åtminstone lämna in en ansökan från kommissionen för statsutmärkelser och heraldik under Ukrainas president, som finns i listan över auktoriserade organ.”
https://www.stalkerzone.org/former-ukrainian-intelligence-official-poroshenkos-decree-on-awarding-filaret-the-title-hero-of-ukraine-is-illegal/

The Main Statements Made by the Ukrainian Pseudo Priest Filaret About the Schism in Constantinople’s “Autocephaly” Project
On May 15th the honorary patriarch of the “Orthodox Church of Ukraine“ (OCU), Filaret, who declared the restoration of the Kiev Patriarchate
https://www.stalkerzone.org/the-main-statements-made-by-the-ukrainian-pseudo-priest-filaret-about-the-schism-in-constantinoples-autocephaly-project/

Conflicts Arose Over Attempts to “Transfer” 8 More Canonical Churches to the Schismatic “Autocephalous Church”
I Ukraina fortsätter intagandet av tempel och skrämseln av anhängare av den ukrainska ortodoxa kyrkan [Moskvapatriarkatet – red.] av ”aktivister” från Ukrainas ortodoxa kyrka (OCU), representanter för politiska krafter och regeringstjänstemän. Inte mindre än 8 fall där tempel tillfångatagits och kyrkliga samfund tvingats att underordnas OCU i Lugansk, Volyn och Rovno-regionerna har registrerats under de senaste dagarna.
https://www.stalkerzone.org/conflicts-arose-over-attempts-to-transfer-8-more-canonical-churches-to-the-schismatic-autocephalous-church/

Bishop Gedeon Was Invited to Speak at the UN and US Congress About the Persecution of the Moscow Patriarchate
Biskop Gedeon är säker på att de ukrainska myndigheternas agerande endast bekräftade fakta om diskriminering av den ukrainska ortodoxa kyrkan [Moskva-patriarkatet – red.] som han talade om dagen innan i den amerikanska kongressen.

Efter att ha fråntagits sitt ukrainska medborgarskap och tvångsdeporterats från Ukraina, avser abboten av tiondeklostret och biskopen av Makarovsky Gedeon (Kharon) att tala i FN och den amerikanska kongressen om förföljelsen av den kanoniska ukrainska ortodoxa kyrkan av ledarna för staten.

”När allt detta hände blev jag också uppringd av den amerikanska kongressen, av olika politiker och journalister från CNN, Fox News och andra globalt kända medier”, sa biskopen i en kommentar till byrån ”strana.ua”. ”Det blev en bekräftelse för alla mina ord, av de tal jag hade i USA, att det i Ukraina råder politisk och religiös förföljelse. I själva verket har myndigheterna i Ukraina direkt bekräftat allt jag sa”.

Biskopen betonade att han är 100 % medborgare i Ukraina: ”Detta är mitt land och ingen kommer att ändra det”. Enligt honom är han nu i USA som en ukrainsk politisk flykting, och många här kan helt enkelt inte tro att det finns en sådan laglöshet, att de ”bara oförskämt konfiskerar mitt pass på gränsen och låter mig inte komma in i mitt hemland”.

Biskop Gedeon påminde om att hela denna situation inträffade på tröskeln före utfrågningen av Ukrainas högsta domstol – där han skulle infinna sig som käranden – angående stämningsansökan mot giltigheten av det parlamentariska överklagandet till patriarken Bartholomew om att bevilja Tomos.

”Med största sannolikhet, så att jag inte kunde inställa mig i domstolen och bevisa att Verkhovna Rada inte hade rätt att överklaga till Bartholomew och inte är auktoriserad av folket i Ukraina att göra det, vidtog myndigheterna sådana åtgärder. Enligt konstitutionen har Verkhovna Rada konkreta rättigheter och skyldigheter. Det nämns inte någonstans att parlamentet har rätt att överklaga till Bartholomew. De känner till sina rättigheter mycket väl, men de känner tyvärr inte till sina skyldigheter. Och nu blev det personligt, eftersom de inte gav mig chansen att säga allt detta i rätten. Det är ytterligare en våg av förföljelse mot kyrkan. Det är otillåtet att en biskop utomrättsligt kan berövas sin nationalitet och utvisas från landet”, sade biskopen av den ukrainska ortodoxa kyrkan [Moskva patriarkatet – red.], och hoppades att ”med Guds hjälp kommer vi alla att stå kvar”.
https://www.stalkerzone.org/bishop-gedeon-was-invited-to-speak-at-the-un-and-us-congress-about-the-persecution-of-the-moscow-patriarchate/

Constantinople’s Schismatics Illegally Captured a Moscow Patriarchate Temple in Rovno
On March 13th 2019 the Information- Educational Department of the Ukrainian Orthodox Church, citing the press service of the diocese…
https://www.stalkerzone.org/constantinoples-schismatics-illegally-captured-a-moscow-patriarchate-temple-in-rovno/

Schism in Schism: Constantinople’s Pseudo-Church in Ukraine Faces Liquidation

Medan ganska långvariga tvister om datumet för invigningen av Vladimir Zelensky i Ukraina fortsätter, erbjöd den ortodoxa kyrkan i Ukraina (OCU) – som inte erkänns av någon av de lokala ortodoxa kyrkorna – plötsligt en påminnelse om sig själv. Den informativa ursäkten för varför OCU kom in i de ukrainska nyheterna igen är naturlig på sitt sätt – denna pseudokyrka, som en ful frukt av den ukrainska ortodoxins långvariga schism, är nu själv på gränsen till en schism och upphörandet av dess juridiska existens.

Som en påminnelse skapades det för bara ett halvår sedan riktiga bacchanalia i ukrainska medier angående mottagandet av ”Tomos” av de förenande lokala sekterna – de fortfarande Petliuras ”autocefalister” (ukrainska autocefala ortodoxa kyrkan) och perestrojkans ”Kiev-patriarkat” (Ukrainsk-ortodoxa kyrkan i Kievs patriarkat). Men det blev snabbt förgäves så snart initiativtagaren till skapandet av OCU Petro Poroshenko insåg att ”tro”, som naturligtvis ”språk” och ”armé”, inte hjälper honom särskilt i valkampanjen. Men det missfoster som skapades av hans administrativa ansträngningar fanns kvar och erbjöd ibland en påminnelse om sig själv. Detta hände antingen i samband med nynazisternas försök att fånga kanoniska tempel, eller på grund av de skandalösa initiativen från den 40-årige ledaren för OCU Epifany: denna ”Metropolitan of Kiev” lovade att befria homosexualitetens synd, argumenterade sedan för ett eventuellt enande med ukrainska grekiska katoliker – uniaten underordnade Vatikanen.

En bomb placerades under OCU av medbrottslingen till Porosjenko – den officiella ”hederspatriarken” Filaret, initiativtagaren till schismen och beskyddare av nynazistisk rabbling: till exempel förra veckan belönade han militanter från extremistgruppen ”C14” med personliga utmärkelser. Denna siffra, som det visade sig, skulle inte ens juridiskt likvidera hans ukrainska ortodoxa kyrka i Kiev-patriarkatet, vilket var tänkt att vara ett av villkoren för ”Tomos”. Sedan februari har han inte släppt in sin unga kollega Epifany i sin bostad och han ignorerar och förringar honom moraliskt. Som ett resultat av detta existerar OCU från och med idag faktiskt bara på papper: församlingarna som är underställda Filaret – endast cirka 3 000 – förblev honom trogna, respektive Epifany får inget tionde från dem, och nöjer sig med bara slantar från tinningarna räknade på fingrarna.

Filarets avsikt att sammanföra en kyrklig sobor och att diskutera frågan om att officiellt återställa den ukrainsk-ortodoxa kyrkan i Kievs patriarkat, som nu inte kommer att utgöra en grund för den ”förenade lokala” OCU, blev droppen – vilket antogs av Porosjenko och Konstantinopel-patriarken Bartholomew, men dess direkta konkurrent. Dock på samma sätt inte igenkänd av någon.

”Saken är att Kievs patriarkat inte likviderades. Den är inte likviderad. Det finns en önskan att registrera den som likviderad. Den som skapade Kiev-patriarkatet kan likvidera det, sade Filaret, som anser sig vara den ende grundaren av den ukrainsk-ortodoxa kyrkan i Kiev-patriarkatet (faktiskt hade han en föregångare – den självutnämnde ”Patriarken av Hela Ukraina-Ryssland” ” Vladimir, som, mycket lägligt för Filaret, dog under mystiska omständigheter 1995). I sin tur uppmanade Epifany sin seniora partner och handledare (i ukrainska kyrkliga kretsar finns det fortfarande rykten om deras nära relation) att tänka mer ”på framtiden och enheten”, och inte att ”återvända till det förflutna”. I förbigående blev det klart att båda högt uppsatta schismatiker aldrig gjorde en gemensam tjänst sedan februari, och Epifany ignorerade till och med Filarets inbjudan till den ”patriarkala” mottagningen till påskens ära.

I korthet ser situationen ut som följer: den 90-årige Filaret bröt mot sina skyldigheter gentemot presidenten Porosjenko och ”Istanbul-påven” Bartholomew och vägrade att likvidera den ukrainsk-ortodoxa kyrkan i Kiev-patriarkatet inom ramen för fusionen med OCU, som förväntar sig att den redan mottagna ”Tomos” – erkännande av oberoende från patriarkatet i Konstantinopel – också skulle gälla för de separata komponenterna i OCU. OCU i sig var faktiskt en virtuell struktur, utan församlingar och finansiering, och nu vädjar Epifany till Porosjenko och Bartholomew med en begäran om att lugna förrädaren av deras gemensamma sak. Det sistnämnda är uppriktigt sagt inte upp till dem: Porosjenko är engagerad i att bevara sin plats i politiken, såväl som sin frihet och förmögenhet, och Bartholomew, på grund av det episka som kretsar kring OCU och ”Tomos”, har förstört förbindelserna med alla lokala kyrkor och befann sig i eukaristisk isolering. Och eftersom Epifany skrämmer sina anhängare, redan inom en snar framtid, om Filaret inte ödmjukt ångrar sig, kan OCU:s ”Tomos” återkallas.
https://www.stalkerzone.org/schism-in-schism-constantinoples-pseudo-church-in-ukraine-faces-liquidation/

Först en politisk kupp och nu ett religiöst maktövertagande i Ukraina.

https://russian-faith.com/first-political-coup-and-now-religious-takeover-ukraine-n1770

https://www.youtube.com/watch?v=cTGPs73xlxc&t=7s

Med schismen mellan det ekumeniska patriarkatet-Konstantinopel och den ryska ortodoxa kyrkan-Moskva-patriarkatet (ROC-MP) praktiskt taget ett fullbordat faktum , har kommentatorer fokuserat på den rysk-ortodoxa kyrkans förlust av egendom och inflytande i Ukraina. Men den rysk-ortodoxa kyrkan är först och främst djupt oroad över sina ukrainska bröders andliga öde.
När allt kommer omkring förföljs församlingarna i Ukraina som är lojala mot Moskva (den ukrainska ortodoxa kyrkan-Moskva-patriarkatet) av sitt lands regering: Kyrkor stängs med deras fastigheter överförda till staten, och präster och församlingsmedlemmar nekas tillträde till dessa kyrkor.
Våld har utövats mot församlingsmedlemmar som försöker skydda sina kyrkor och utöva sin tro; ett exempel som är karakteristiskt för många inträffade i Bogorodchany i regionen Ivano-Frankovsk.

Ryssland har all rätt att oroa sig för denna förföljelse från den ukrainska regeringen och radikala grupper som stöder den av kyrkor som kanoniskt ligger under Moskvapatriarkatets jurisdiktion, för att inte tala om säkerheten för de församlingsbor som nekas rätten att tillbe.

Europeiska människorättsorganisationer har uttryckt oro över attacker mot den ortodoxa (MP) religionsfrihet i Ukraina – men frågan för det världsomspännande ortodoxa samfundet är ännu större och går långt utöver religionsfriheten (hur avgörande det än kan vara för alla friska) samhälle). [iii]

Schismen i den ukrainsk-ortodoxa kyrkan sträcker sig över geografiska linjer: Efter andra världskriget gjordes västra Ukraina till en del av Sovjetunionen, vilket på grund av de kulturella skillnaderna mellan denna del av Ukraina och Donbass-området resulterade i skillnader i religiös tillhörighet som väl.

Dessa skillnader, alltför komplexa för att ta itu med här, går tillbaka till en klyfta 1921 mellan den ryska och ukrainska kyrkliga hierarkin angående frågan om autocefali för ukrainska ortodoxa kyrkor. Kanske kunde en mer vänskaplig och korrekt lösning av frågan ha utvecklats om Sovjetunionens lagar hade tillåtit religionsfrihet och respekterad religion i allmänhet. Men saken fick genomslag först i och med Sovjetunionens sönderfall mellan 1985-1991.

När det gäller den sammanflätade historien om de ryska och ukrainska kyrkorna, förlitar sig artikeln ”Det är dags för en oberoende ukrainsk ortodox kyrka” av Evagelos Sotiropoulos på ogrundade anklagelser mot Moskvapatriarkatet och Ryssland i allmänhet. [iv] Dess författare anklagar den rysk-ortodoxa kyrkan för åtgärder som vidtogs 1951 och 1970, när kyrkan skoningslöst förföljdes av den sovjetiska staten.

Han noterar också, ”sedan 1991 har Moskva-patriarkatet inte varit i stånd eller ovilligt att lösa schismen i Ukraina som har lämnat miljontals ortodoxa troende där utanför den kanoniska kyrkan.” [v] En sådan slutsats är märklig, för Ukraina innehåller många hundra kanoniska ortodoxa kyrkor på dess territorium. [vi] Dessutom är den ukrainska ortodoxa kyrkan (MP) redan självstyrande och ger inga ekonomiska bidrag till Moskva.

Inget historiskt sammanhang för år 1991 ges i Sotiropoulos artikel: Inte bara var de nyligen uppkomna länderna Ryssland och Ukraina i stor kaos, utan under 1990-talets decennium såg president Bill Clintons intensiva inblandning i president Boris Jeltsins regering. och oligarkernas destruktiva privatisering av Rysslands viktigaste nationella tillgångar.

I det apokalyptiska klimatet av Rysslands snabba förvandling från en industrialiserad nation till en där det sociala skyddsnätet försvann, hyperinflationen var skenande och befolkningen bokstavligen svälter, borde det inte vara någon överraskning att den rysk-ortodoxa kyrkan inte kunde ta sig an stora kyrkliga frågor .

Sotiropoulos använder upprepade gånger inflammatoriska fraser i förbigående som fakta, som ”Ryssland invaderade östra Ukraina”, ”annekterade Krim”, ”Rysk aggression”, ”sanningen är inte på dess [Moskvas] sida”, etc. Anklagelser som dessa ignorerar bekvämt. den olagliga kuppen för den lagligt valda regeringen i Ukraina orkestrerad av USA, EU och andra internationella styrkor.

Denna kupp har varit väldokumenterad; President Barack Obama erkände USA:s finansiering av det på nationell tv. Det efterföljande folkmordet på rysktalande ukrainare i östra Ukraina, folkomröstning av medborgare på Krim och Rysslands räddningsoperation som hedrade Krimarnas vilja och skyddade dem från förintelsen av ukrainarna som fortfarande äger rum i öster utgör viktiga ramar för den nuvarande förföljelsen av de kanoniska ortodoxa i detta land.

För dem som är bekanta med ortodoxins historia och kanoniska lagar, såväl som med de tragiska händelserna i Ukraina sedan 2014, är det helt klart att schismen är politiskt motiverad och ännu ett sätt på vilket de aktörer som stöder den försöker förstöra det kulturella Rysslands tyg.

Det verkliga målet för strävan efter den ukrainska ortodoxa kyrkans autocefali är en de facto kupp: en politisk kupp ägde rum redan 2014, som förgiftade relationerna mellan västra Ukraina och Ryssland, och därmed söker en annan typ av kupp – en religiös sådan – på liknande sätt att undergräva det kanoniska förhållandet mellan den ukrainska ortodoxa kyrkan (MP) och Moskva. Den schismatiska gruppen har inga egna kyrkliga fastigheter och tar följaktligen, med hjälp av den ukrainska nationalistiska regeringen, de kanoniska kyrkorna för eget bruk.

Den ryska ortodoxa kyrkan-Moskva patriarkatet kommer att överleva denna senaste attack mot sina ukrainska troende. Även om en tragisk separation håller på att utvecklas, bleknar den i betydelse med den stora förföljelsen (den största sedan den av de forntida kristna av den romerske kejsaren Nero under det första århundradet e.Kr.) av rysk-ortodoxa präster, kloster och institutioner på 1900-talet.

Miljontals dödades eller fängslades av den militant ateistiska sovjetregimen, med tusentals kyrkor och ovärderliga heliga kyrkliga föremål, som ikoner, som förstördes. Den ryske författaren VA Soloukhin, som jag arbetat med i över tio år, berättade personligen för mig att enbart i Moskva var över femhundra kyrkor dynamiserade.

Långt ifrån att vara i ”desperata” svårigheter, har den ortodoxa kyrkan i Ryssland gradvis återhämtat sig från sjuttio år av djupgående övergrepp och har blomstrat sedan 1990-talet. Kloster och kloster har restaurerats, klockringningskurser har utvecklats, seminarier ackrediterats och kyrkor byggts i jämn takt.

Relationerna mellan de rysk-ortodoxa och romersk-katolikerna, evangeliska protestanter, judar, muslimer och buddhister har aldrig varit bättre, eftersom de vårdats av Moskva-patriarken Kirill i respektfulla och hjärtliga termer. Dessutom är den rysk-ortodoxa kyrkan upptagen av viktiga ministerier, som utför humanitärt arbete för de koptiskt-ortodoxa i Syrien och betjänar de ortodoxa troende i Rysslands elva tidszoner. [vii]

Den nyligen präglade antikanoniska ukrainsk-ortodoxa kyrkan visar alla kännetecken för att komma till och försöka tillskansa sig den rättmätiga ställningen för den historiska kyrkan som är en del av Moskva-patriarkatets jurisdiktion. Det mesta av dess stöd kommer från västra Ukraina, USA och Kanada (till vilka många ukrainare från regionen Galicien emigrerade). Det faktum att en biskop från USA och en från Kanada har utsetts till ”exark” av patriarkatet i Konstantinopel för att leda det kyrkliga projektet i Ukraina etablerar det icke-ukrainska förvaltarskapet för den nya kyrkan. För att ytterligare legitimera de utländska biskoparnas ställning har en turné arrangerats för dem i USA

Frågan uppstår: Varför var det inte möjligt att utse infödda ukrainska biskopar till denna nya kyrka? Kan det vara så att biskopar som bekänner sig vara lojala mot detta åtagande inte kunde hittas i Ukraina? Detta resultat tyder på en hårdhänt paternalistisk attityd hos USA och Kanada gentemot en påstådd suverän nation med sina egna ortodoxa kristna biskopar.

Sättet på vilket den nya ukrainsk-ortodoxa kyrkan har fått sin Tomos of Autocephaly är också ifrågasatt. Begäran om autocefali åtföljdes av Ukrainas president Petro Porosjenkos ”gåva” till den ekumeniske patriarken på tjugofem miljoner dollar; men när endast tio miljoner dollar nådde patriarken den 9 april 2018, försenade Hans Helighet beviljandet av autocefalin tills de återstående femton miljonerna överfördes till Phanar – residenset för patriarken av Konstantinopel – i Istanbul. [viii]

Detta beslut fattades huvudsakligen av politiska skäl som inte representerar det historiska protokollet för ortodox helig tradition. Istället för att vara en manifestation av västvärldens ”oro” för de ukrainska ortodoxa, kan detta beslut vara ännu ett sätt på vilket väst vill isolera och försvaga huvuddraget i den ryska kulturen – dess historiska kyrka – för att i slutändan förstöra Ryssland självt ? Ett sådant projekt, om det existerar, kommer inte att lyckas, för Ryssland och dess multikonfessionella samhälle som leds på ett symfoniskt sätt av sin ortodoxa majoritet är mycket starkare och mer motståndskraftigt än det var i början av 1900-talet.

Den ukrainska regeringen och dess allierade kan mycket väl påtvinga det ukrainska folket denna nya ortodoxa kyrka. Det kan slå rot i de västra delarna av landet, men det är tveksamt att det kommer att blomstra i Donbass, som har varma och nära band med ROC-MP.

Faktum är att i hela Ukraina anser majoriteten av de ortodoxa sig vara lojala mot Hans Saligprisning Metropolitan Onuphry i Kiev och hela Ukraina. Inrättandet av den nya olagliga kyrkan kan fungera som den sista spiken i kistan för den politiska separationen mellan västra och östra Ukraina. Den nya kyrkan kan komma till stånd av den ekumeniske patriarken. Men det blir inte kanoniskt.

Effekten av denna schism på statusen för Hans Helighet Patriark Bartholomew I återstår att se. Moskva-patriarkatet har föreslagit en panortodox församling för behandling av denna extraordinära fråga, eftersom frågan är högst värd att diskuteras på församlingsnivå.

På liknande sätt kan statusen för Hans Helighet Patriark Kirill av Moskva påverkas av dessa störningar i den ukrainsk-ortodoxa kyrkans kanoniska strukturer. Eftersom de flesta av de ortodoxa samfunden i världen hittills stöder Moskvas kyrkliga ställning, är det möjligt att Moskvas auktoritet kommer att öka. Men när sprickan väl har slutförts, såvida inte schismatikerna ångrar sig och återvänder till den ortodoxa kyrkans kanoniska kropp, kommer den sannolikt att vara irreparabel.

Johan de Naucler 16 april, 2023 At 15:25

”Den ukrainska ortodoxa kyrkan har numera omvärldens fulla stöd, även religiöst.”

Mikhail Denisenko (Filaret) at the beginning of communication with journalists explained what globally does not suit him in the “Orthodox Church of Ukraine”. It was recognised by nobody, except Constantinople.
“No church recognises not only the Kiev Patriarchate, but also the Orthodox Church of Ukraine … Neither the Greek church, nor the Jerusalem church, nor the Alexandria church have prayful communication (with the OCU), not to mention the Serbian church. And meanwhile we do not see ways that would lead to recognition. Why don’t they acknowledge this? There are many reasons. But the main reason is Moscow,” said Filaret.

It follows from Filaret’s words that he is going not only to head the church again, but also to change its name.
“Why don’t we agree on the name ‘Orthodox Church of Ukraine’, or ‘in Ukraine’. Because all autocephalous churches have an adjective in their name … Only our Church was named not like the others – not the ‘Ukrainian Orthodox Church’, but the ‘Orthodox Church of Ukraine’. What hides behind it? It means that orthodox Ukrainians outside of Ukraine do not belong to the Ukrainian Orthodox Church. And this is mentioned in Tomos,” said Filaret.

Filaret said that the specified agreements were oral: “We did not sign because I trusted Poroshenko and Epifany, but they deceived us”.
https://www.stalkerzone.org/the-main-statements-made-by-the-ukrainian-pseudo-priest-filaret-about-the-schism-in-constantinoples-autocephaly-project/

Mycket bra genomgång men glöm inte Myndigheten för Psykologiskt-försvar, de agerar nog ännu mer/värre än SIS gjorde på sin tid men svensken fattar ju ingenting, tror att vi har fri media och allt!

Jaså Du? Vad har Du för källor på det? Metropoliten i Moskva har sedan 1940-talet alltid varit tjallare till säkerhetstjänsten (se Fredrikson, Wachsberg, Andrew och andra där det är väl dokumenterat i dokument).

Högsta ortodoxa patriarken i Konstantinopel Bartolomeus har fördömt både kriget och den ryska kyrkan för stödet för våldet. Klarare kan det inte bli.

Och vilken aktör i Västukraina uppträder under namnet som ”Neobolsjevikerna” ?!?

Du drar en viktig parallel @pz. Bakom kriget mot kristendomen och andra religioner ligger u know who.
Man kan läsa mer här om hur neobolsjevikerna för krig mot det Ryska Ortodoxa Kyrkan. För övrigt är ett avgörande attribut för neolobsjevism stammis medlemskap än uttalad ideologi.

https://sonar21.com/the-anti-god-subtext-to-the-war-in-ukraine/