Osannolikt med nya storkrig?

14
573
Alltför elak/snäll bild?

Denna artikel har jag fått översatt och redigerad av Åke W Bergh. Tack!

Han skriver inledningsvis: “Här återigen ett inlägg mot krig i Mellanöstern och andra konflikthärdar. Den här gången kanske det mest övertygande hittills. Skrivet i ett brett perspektiv av Federico Pieraccini via The Strategic Culture Foundation. Han ger här en stringent analys av vad som faktiskt skett under det krigiska 2000-talet, och varför storkrig världen över nu förefaller mindre sannolika än någonsin.” The Declining Empire of Chaos Is Going Nuts Over Iran.

* Infallsvinkeln är inte okontroversiell precis. Många varnar för ökad risk för storkrig och kärnvapenkrig. En fråga är om USA:s misslyckade krig – med konventionella mått – ökar sannolikheten att USA sätter in små kärnvapen.


Det osannolika med nya storkrig.

 

Under 2014 var vi nästan vid en punkt utan återvändo i Ukraina efter statskuppen stödd och finansierad av Nato och avsedd att föra högerextrema ukrainska nationalister till makten. Konflikten i Donbass riskerade eskalera till en konflikt mellan Nato och Ryssland under sommaren och hösten 2014 som hotade att utlösa ett världskrig.

I stället för att skicka ryska trupper till Ukraina att försvara befolkningen i Donbass, hade Putin sinnesnärvaro nog att ge materiellt stöd till regionen på ett mindre direkt sätt, och en mer förnuftig strategi för Donbass att motstå ukrainska armén och den nynazistiska banderistmobbens härjningar. Europas vankelmodiga ledare uppmuntrade initialt Ukrainas destabilisering, bara för att snart få kalla fötter över risken att få en konflikt mellan Moskva och Washington utkämpad på europeisk mark.‎

Ukraina nazistdemonstration 181014

‎Medan motståndet i Donbass framgångsrikt höll tillbaka ukrainska överfall frös konflikten nästan till graden av fullständig vapenvila, även om ukrainska provokationer fortsätter än i dag.‎

‎Krigshandlingar var då redan inriktade på Syrien, där en legohär på minst 200 000 man, beväpnade och utbildade av USA, Storbritannien, Israel, Frankrike, Turkiet, Jordanien, Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten, nästan lyckades störta landets lagliga regering. Rysslands inblandning 2015 räddade Syrien i sista stund, drev tillbaka jihadisterna, omorganiserade de syriska väpnade styrkorna, utbildade och utrustade dem med medel att slå tillbaka jihadisterna. Ryssarnas kontroll av luftrummet med dess nätverk av Pantsir-S1, Pantsir-S2, S-300 och S-400 luftförsvararsystem, tillsammans med deras ‎‎imponerande‎‎ störningsutrustning (Krasukha-4), stridsledning, informationssystem (Strelets C4ISR) samt utrustning för elektronisk krigföring (1RL257 Krasukha-4).‎

‎Som amerikaner, britter, fransmän och israeler genomförde sina bombningar av Syrien, förblev dock deras medvetenhet om faran av en avsiktlig attack mot ryska positioner intakt. Man insåg att det skulle få förödande konsekvenser för regionen och utanför, vilket höll dem tillbaka. Det är dock ingen hemlighet att amerikanska militära planerare upprepade gånger argumenterat för en direkt konflikt med Moskva, om än främst regionalt. (Hillary Clinton ‎‎krävde nedskjutning av ryskt flyg och tidigare amerikanska tjänstemän pressade på för att ryssarna skulle få ”‎‎betala ett pris‎” för sin närvaro i Syrien.)

‎Sedan Trump blev president har retoriken i kriget skjutit i höjden, även medveten om att en ny konflikt skulle sänka Trumps chanser till omval. Trots detta var Trumps bombningar i Syrien verklig och potentiellt mycket skadlig för den syriska staten. Inte desto mindre förhindrade Rysslands elektroniska krigföringsförmåga att över 70% av amerikanska, brittiska, franska och israeliska missiler nådde sina mål.

‎Mer skrämmande för mänsklighetens framtid kom några månader senare när Trump började slunga hot mot Kim Jong-uns Nordkorea, hot om att [än en gång] reducera Pyongyang till aska. Trump, levererade dessutom sitt mest eldfängda tal i FN:s generalförsamling.‎


‎Trumps dramatiska kovändning vid sitt historiska möte med Kim Jong-un i Singapore gav en komisk poäng rörande USA:s makt. Den avslöjade om inte annat för världen den nye amerikanska presidentens strategi att hota med en kärnvapenattack som förhandlingstaktik, för att föra motståndaren till förhandlingsbordet. Att där träffa en förmånlig uppgörelse under hot, och sedan presentera sig själv inför sin inhemska publik som ”Den store dealmakern”.‎

‎Med Iran, senaste stora målet för amerikansk aggression, är metoden densamma men med avgjort annat resultat. I fallen Ukraina och Nordkorea har de två starkaste lobbygrupperna i Washington, de israeliska och saudiska, haft lite att säga till om. Naturligtvis lobbar de neokonservativa och vapenlobbyn alltid för krig, men dessa kraftfulla lobbygrupper var märkbart tysta i fallet Nordkorea/Ukraina, jämfört med Syrien/Iran. Som den framstående statsvetaren John J. Mearsheimer upprepade gånger ‎‎förklarat‎‎, har Israel och Saudiarabien obegränsade medel att korrumpera demokrater och republikaner i Washington för att få dem att driva deras utrikespolitiska mål.‎ ‎Skillnaden mellan fallen Iran/Syrien och Ukraina/Nordkorea är just graden av direkt medverkan av dessa lobbygrupper i den amerikanska beslutsprocessen.‎

Dessa båda lobbygrupper (tillsammans med sina neocon-allierade) har i många år drivit på för att sända flera hundra tusen amerikanska militärer till Iran för att förstöra landet och dess folk. Sådana geopolitiska spel spelas på bekostnad av unga amerikaner som riskerar att dö eller lemlästas i kriget, tillsammans med miljontals människor i ett Mellanöstern som redan ödelagts av konflikter under årtionden.‎

‎Vad läsarna kan vara tämligen säkra på att i fallen Ukraina, Syrien, Nordkorea och Iran, är USA nu oförmöget till att militärt förverkliga sina geopolitiska och ekonomiska mål. Skälen varierar från fall till fall, och jag har tidigare ‎förklarat varför risken för större konflikt är i praktiken otänkbar. Med Ukraina var en konflikt på europeisk mark mellan Ryssland och Nato ‎‎otänkbar (om inte annat är förödelsen under andra världskriget ännu alltför färsk). Goda politiska beslut segrade, och även Nato har ‎tvekat att ge fullt militärt stöd ‎‎ till ukrainska armén med vapen som skulle ha gett dem överväldigande fördel över Donbass milis.‎

‎I Syrien skulle en insats av marktrupper från västländer innebära kollektivt självmord, givet Rysslands överväldigande kontroll av landets luftrum. Minns att sedan andra världskriget har USA aldrig utkämpat ett krig där deras kontroll av luftrummet allvarligt ifrågasatts. I Vietnam drabbades amerikanskt flyg visserligen av betydande förluster på grund av sino-sovjetiskt missilstöd, men amerikanerna behöll ändå skyddet för sina marktrupper.‎‎ Markangrepp i Syrien skulle däremot bli katastrofalt utan närmast total västallierad kontroll av luftrummet.‎

‎Markangrepp mot Nordkorea är uteslutet med tanke på det stora antalet aktiva soldater samt reserver i nordkoreanska armén. Om USA än fullständigt besegrade Irak 2003, hur mycket värre då att hantera ett betydligt större och starkare Iran, med en motståndskraftig befolkning som vägrat vika sig för USA sedan 1979? Angreppet på Irak var en ”walk in the park” vid en jämförelse.

I Nordkorea avskräcker landets kärnvapen, artilleri och konventionella missiler. En amerikansk attack skulle innebära att hela koreanska halvön åter föröds, inklusive Sydkorea som USA ”beskyddat” med näbbar och klor under 70 år.

‎Spänningen mellan USA och Iran med sitt krigshot bör snarast ses som en bluff. USA:s europeiska allierade är starkt ekonomiskt engagerade i Iran och beroende av Mellanöstern i stort för sin import av olja och gas. Ett fullskaligt krig USA – Iran skulle dessutom få förödande konsekvenser på världsekonomin. Européerna skulle se sin import halveras eller kraftigt reduceras.

Som Professor Chossudovsky, via tankesmedjan Global Research, så övertygande ‎‎hävdat‎‎ är en attack mot Iran ohållbar, eftersom Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens oljeproduktion skulle drabbas hårt. Exporten skulle huvudsakligen upphöra då pipelines bombas av Jemens huthier och Hormuzsundet stängas. Ekonomierna i dessa båda arabländer skulle implodera och deras härskande klasser störtas i interna uppror.

Staten Israel samt amerikanska baser i regionen skulle se sig överväldigade av missiler från Syrien, Libanon och Iran. Regeringen i Tel Aviv skulle mycket väl tvingas kapitulera under trycket av sina egna medborgare, liksom européerna. Båda lika fysiskt oförberedda på allt lidande ett fullt krig skulle medföra.‎

‎Eftersom ett krig mot Iran skulle vara svårt att trappa ner, bekräftar detta det osannolika, för att inte säga omöjliga, i att ett krig skulle kunna bryta ut. Skadenivån som de stridande parterna skulle tillfoga varandra skulle försvåra alla diplomatiska lösningar av konflikten. Medan israeliska och saudiska lobbyister i USA kan slå på sina krigstrummor, kan vad som faktiskt har hänt i kriget mot Jemen ge en indikation. Egypten och Förenade Arabemiraten har redan tvingats ‎‎dra sig tillbaka‎‎ från koalitionen mot houthierna efter att UAE lidit betydande ‎‎skador‎‎ vid legitim missilvedergällning av Jemen.‎

När så mycket står på spel är ett öppet krig mot Iran därför knappast något de härskande eliterna i USA, israeler och saudier vågar utlösa. [Man har haft alltsedan 2003 på sig, då Israel direkt efter Irakkriget började lobba för att direkt fortsätta med att även militärt störta regeringen i Teheran.]

‎Med ett väntande återval kan Trump inte heller riskera att utlösa en ny konflikt och svika ett av sina viktigaste vallöften. USA-eliten har inte visat minsta avsikt att förstöra sin världsekonomi baserad på petrodollar, då den än så länge genererar sin egen vinst och styr global ekonomi. Och amerikanska militära planerare tänker slutligen inte riskera att lida ett förödmjukande nederlag i Iran.

Det skulle bara avslöja hur USA:s militära makt är baserad på propaganda byggd genom åren på Hollywood-filmer om de krig som de så framgångsrikt utkämpat mot i stort sett försvarslösa länder. Även om vi överväger möjligheten att Netanyahu och Bin Salman är psykiskt instabila, har många starka röster inom de kungliga palatsen i Riyadh eller regeringen i Tel Aviv säkert avrått dem från de politiska och personliga konsekvenserna av att attackera Iran.‎

‎Det är talande att Washington, London, Tel Aviv och Riyadh redan tillgripit talrika men ytterst verkningslösa ‎‎provokationer‎‎ mot Iran. Detta bekräftar endast att man nu bara kan lita till hybridattacker för att ekonomiskt isolera Iran från resten av världen.‎

‎Paradoxalt nog har just denna strategi förödande konsekvenser på den roll den amerikanska dollarn som reservvaluta spelar, tillsammans med betalningssystemet SWIFT. I dagens multipolära miljö leder militarisering av båda dessa funktioner endast till att accelerera den avdollarisering som nu pågår som ett sätt att kringgå de sanktioner och förbud som införts av USA.‎

‎Reservvaluta används för att underlätta transaktioner. Om nackdelarna överstiger fördelarna, används den valutan successivt allt mindre, tills den ersätts av en korg av valutor som mer återspeglar en multipolär geopolitisk verklighet.‎

Krigshetsarna i Washington är förbittrade över sin oförmåga att stävja motståndet och återhämtningsförmågan hos folken i Venezuela, Iran, Syrien, Nordkorea och Donbass, länder och regioner i dagens värld som ändå bara representerar toppen av den presumtiva axel av resistens mot imperialismen.‎

14 COMMENTS

  1. Riktig analys om imperiets våndor. Hädanefter är det stånka, flåsa och flämta politiken som gäller för USA + lilla valpen Britannien. Likt en buse som fått stryk kommer USA att hämnas på små ö länder i Karibien eller annorstädes, men på det stora hela är vägen utstakat för USAs undergång. Den kommer att fortsätta skälla för hussen, marktjuven men allt färre kommer att bry sig om det. Folket i USA kommer att resa sig mot sionisterna grepp som eldar på inbördeskriget vilket blir det avgörande slaget som släcker imperiet.

    http://thesaker.is/the-goods-the-bad-and-the-ugly/

  2. Man måste vara optimist Anders! Taktisk kärnvapen har funnits sedan Hiroshima/Nagasaki men hittills aldrig kommit till användning. Inte ens i Korea eller Vietnam, två klara nederlag för USA.

    • I båda fallen fanns det allvarliga förslag att sätta i kärnvapen, i fallet Vietnam av presidentkandidaten Barry Goldwater, i fallet Korea av militärbefälhavaren Douglas MacArthur om jag minns rätt, men presidenten Harry Truman sa nej. Det var alltså bra nära. Nu skall USA utveckla små taktiska kärnvapen som skall levereras av medeldistansrobotar, varför USA sa upp det avtalet.

  3. Korrigering:
    Man måste vara optimist Anders! Taktiska kärnvapen har funnits sedan Hiroshima/Nagasaki men hittills aldrig kommit till användning. Inte ens i Korea eller Vietnam, två klara nederlag för USA.

  4. USA lade ribban för ingripande i Syrien vid gasattacker, som sedan antagligen fejkades av terroristerna för att få USA:s hjälp. Ribban för kärnvapen, av vilken sort det än är ligger sannolikt oerhört högt. Inte ens USA vågar nog vara först med det i en konflikt.
    Artikeln har antagligen helt rätt i att Trump mest spelar teater i nuläget. Frågan är väl vad som händer om USA nu inte längre kan försvara dollarn med krig och t.ex. Iran börjar sälja så mycket olja i annan valuta så att många länder börjar sälja av sina valutareserver i dollar. Hur mycket trigger behövs för att starta en lavin och hur långt ner i ekonomiskt kaos kan USA sjunka innan krigshotet ökar radikalt. Ett desperat USA öppnar dörren för fullständiga psykfall att ta makten och då ligger nog världen illa till.

    • “Ett desperat USA öppnar dörren för fullständiga psykfall att ta makten och då ligger nog världen illa till.”

      Så illa ställt kan jag inte föreställa mig det är med USA. Däremot tror jag administrationen i USA måste ta krafttag mot polarisering och splittringen i samhället. Bristande solidaritet försvagar landet och det är allvarligt. Jag upplever det som splittringen gått längre i USA än den gjort i Sverige och övriga Europa där ändå politikerna ser det som ett allvarligt hot.

        • På sätt och vis.
          Tidigare administrationer har öppnat för icke kontrollerad migration (jämför “öppna gränser” i Sverige) vars konsekvenser minst sagt delat USA i två inbördes fientliga läger. Jag tror om man varit återhållsam med migrationen från början hade den här situationen aldrig uppstått. Det gäller både USA och Europa samt inte minst Sverige. Då hade vi fortsatt haft en strid mellan “arbete och kapital” och inte som nu ersatt av en strid mellan en progressiv internationell vänster mot en nationell konservativ höger där kritiken mot kapitalism överhuvudtaget inte finns med.

  5. ‎”Eftersom ett krig mot Iran skulle vara svårt att trappa ner, bekräftar detta det osannolika, för att inte säga omöjliga, i att ett krig skulle kunna bryta ut.”
    ”När så mycket står på spel är ett öppet krig mot Iran därför knappast något de härskande eliterna i USA, israeler och saudier vågar utlösa.”
    Bägge dessa citat ur Federico Pieraccinis artikel andas en stark tro på att ett döende imperium (USA) skulle ledas av någon krigshindrande logisk analys. Hur många imperier, utöver det Brittiska har gått under utan kamp för sin överlevnad? Varför skulle denna kamp idag inte kunna innebära att till och med kärnvapen kom till användning från USA:s sida?
    Om “man” är tillräckligt desperat är risken stor för att “man” gör något “man” vid eftertanke skulle ångra. Men eftertanke och desperation trivs oftast inte tillsammans.

  6. Störst är krigsrisken i sydkinesiska sjön, Beijings hot mot Taiwan nödvändiggör att USA sätter ner foten och placerar taktiska kärnvapen på det fria Kina.

    • Taiwan har varit en del av Kina åtminstone sedan 1680-talet, dvs lika länge som Skåne och Blekinge varit en del av Sverige. Under japansk överhöghet 1895-1945, sedan kom USA-allierade Chiang-Kai Sheik.

      De största etniska grupperna är taiwaneser (70 procent), hakka (14 procent) och fastlandskineser anlända efter 1945 (14 procent). Även den grupp som kallas “taiwaneser” är dock hankineser i grunden, invandrade från det kinesiska fastlandet under historisk tid, främst från provinserna Fujian och Guangdong. Endast två procent räknas som egentlig ursprungsbefolkning. (Wikipedia).

      USA försöker på olika sätt hindra att Taiwan återförenas med fastlandskina.

      USA har egentligen inte mer att göra i Sydkinesiska sjön än vad Kina har att göra i Mexikanska golfen, såvida man inte godtar den USA-stödda splittringspolitiken.

      En analys av problematiken publicerades 2017. Sydkinesiska sjön: Risk för krig mellan Kina och USA?

    • Nja, backa bandet lite. 2% av Taiwans befolkning är aborigins eller Austronesians, människor som tros ha kommit sjövägen från vad som idag är Indien och Pakistan för sådär 70,000 år sedan. Det finns tretton grupper, alla med egna språk och kulturer. Ättlingar till Nationalisterna som kom 1949 är omkring 12% av befolkningen och kallas Waishengren. 15% kallas Hakka och är ättlingar till immigrants från fastlandet som kom till Taiwan för 2,000 till 3,000 år sedan. 70% kallas Hoklo, och är ättlingar till immigrants från Fujian på 1600-talet. Etniskt är 98% Han kineser. ”Han kineser” är människor som är ättlingar från den framgångsrika Han dynastin (206 f.Kr. – 220 e.Kr.) För mellan 3,000 till 4,000 år sedan migrerade människan från östra Asien till öarna i stilla havet. Detta är fastlagt med DNA, och bekräftas av otaliga sägner. Taiwan har varit en del av Kina sedan kanske 5,000 år, trots tidvattenvågen av dagens propaganda. Jag bodde där ett år på 80-talet, befolkningen är kineser, enligt egen orubblig åsikt. Som överallt annars i världen suddas gränserna alltmer ut mellan folkgrupper när de yngre blankt strunta i historien och väljer en partner dom själva vill ha. USA vill ha Taiwan till en militärbas, precis som Korea eller Vietnam.

      • Bäste Karl W.
        Mycket intressanta fakta om Taiwan! Det är skönt att veta att man inte är för gammal för att lära nya fakta! Tackar!

  7. Amiral Fallon, chef för Mellanösternkommandot, sade “not on my watch” till G.W. Bush omkr. 2007 och samtidigt lade samtliga 17 säkerhetstjänster en gemensam skrivelse på Bushs skrivbord som sade att Iran saknar kärnvapenprogram. Och Bush fräste i sina memoarer åt dessa 17, att “hur skulle jag då ha kunnat”, osv.

    M.a.o. var ett krig rätt nära då, för drygt tio år sedan. På vissa punkter är läget kanske bättre än då, på andra värre. En president med vettet i behåll skulle undvika ett krig, men om Bush var redo kan vi knappast vara säkra på Trump. Inte före valet, men sedan då ? Israel har ett stadigt grepp om Trump och ville gärna se Iran angripas, kosta vad det kosta vill. I USA har generalskåren blivit en allt osäkrare faktor, det är inte säkert att är villiga att sätta stopp. Hemmaopinonen är viktig men det har visat sig att de låter sig påverkas av PR-kampanjer som smarta PR-byråer lägger ut för att injaga rädsla och ilska. Osannolikt kanske just nu men faran kvarstår tillsvidare.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here