Ulf Karlström: Klass och den katastrofala nyliberalismen börjar träda fram

0
87

Författaren Ulf Karlström som har skrivit detta är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för “Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget.

Borgarklassens skribenter, betalda eller ”bara” medlöpare, alltifrån de två rikstidningarna, SvD & DN till det inställsamma SVT-SR, har inte legat på latsidan att förklara hur dumskallar har röstat fram Nationell Samling i Frankrike, för Brexit, eller på Trump i USA. Visst finns det dumskallar bland alla dessa röstande, men det skrämmande är hur majoriteten av skribenterna utmålar de röstande som arbetarklass, förlorare.

Kapitalistiska pyramiden. By Pyramid of Capitalist System, issued by Nedeljkovich, Brashich, and Kuharich in 1911. Published by The International Pub. Co. , Cleveland OH – Pyramid of Capitalist System, issued by Nedeljkovich, Brashich, and Kuharich in 1911. Published by The International Pub. Co. , Cleveland OH, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=358710

Klassförakt, kort sagt.

Nu börjar det mer och mer skrivas fram det enkla faktum att den stora majoriteten av arbetarklassen i Sverige, England och USA inte har några partier som företräder dem, med undantag för olika små partier. I Sverige får man medge att (V) har lyft frågor som Ingen vinst i välfärden, Rättvisa skatter, och Mer pengar till välfärden. Dock, dras våta dröm är att sitta i regering med (S) och tokarna i (Mp), och administrera reformism. Den reformismen inledde och fortsatte under Göran Persson utförlöpan.

En artikel, som redovisar denna utförslöpa, levereras av Carl Hamilton (naturligtvis inte namnen euro-fanatikern och (L)-politikern) i DN:s söndagsbilaga 26/8, med ”Landet måttlöst” i rubriken. Jag återkommer till varför den kan publiceras i DN. DN: Så gick det till när Landet Lagom blev Landet Måttlöst

Hamilton beskriver Sverige som extremt vad gäller nyliberala experiment och de Fems (S+Allians) totala flathet/bejakande av de ”revolutionära” reformerna. Samtliga reformer, med systemomläggande syfte, har misslyckats, blivit fiaskon. Hamilton illustrerar sina teser med;

– Bildt-regeringen fanatiska hävdande av en fast kronkurs, med resultatet att räntan steg till 500 %. Sverige tvingades naturligtvis till slut att devalvera och valutaspekulanter som t ex Soros lyfte enkelt och behändigt 40 miljarder kr (i dåtida penningvärde”).

– Skolreformerna, med svenska skolans sammanbrott (om än partiellt)

– Avregleringen av den svenska kreditmarknaden, med början på 1980-talet

– Avregleringen av den svenska elmarknaden

– Nedläggningen, och utförsäljningen, av det svenska försvaret.

Hamilton hade kunnat ge fler exempel, men allt ryms inte i en artikel, Det häpnadsväckande är att han får så stor plats i DN att kavla ut nyliberalismens fiasko, De Fem var så svulstiga i retoriken, att allt skulle blomstra efter reformerna. Hamilton skriver: ”I stället skulle regeringen binda sig själv till händer och fötter av en uppsättning regler. Enligt de nationalekonomiska teorierna som regeringen åberopade skulle den nya regimen ge både högre tillväxt och stabilare utveckling”.

Nu blev det totalt tvärtom – fiasko, men eftersom De Fem på den tiden totalt dominerade Media, behövde de aldrig ”förklara sig”.

Varför publicerade DN denna artikel? Jag kan bara spekulera. Hamilton betonar, eller söker en slags rationell logik. Det finns ingen sådan, och därmed är artikelns premiss felaktig. Det svenska toppborgerskapet sket fullständigt i om ekonomin för folkflertalet rasade, det viktiga var att genomdriva en systemförändring. Säljer man ut – i vid bemärkelse – är det mycket svårt att köpa tillbaka. Det var borgarklassen fullständigt medveten om. Nå, Hamilton skall ändå ha kredit för artikeln.

Det finns också ett flertal böcker som kanske bär mer syn för sägen. Några tidiga skrifter är Wilkensons & Picketts Jämlikhetsanden, där ojämlikhet och klass betonas, och bästsäljaren Pikettys skrifter om Kapitalet där den skriande skillnaden mellan de som lever på lön respektive kapital beläggs med hissnande statistik.
Nyligen utgivna skrifter är t ex Greiders & Lindeborgs Populistiska manifestet (se recensioner i Flamman 19/4, Arbetet nr 14, Proletären nr 16 & 20, ja t o m SvD 10/4), och Göran Therborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra. Sverker Gustavsson, hörande till (s), skriver en intressant artikel i recensionstidskriften Respons (4/2018).BEHÖVER VÄNSTERN LANSERA SIN VARIANT AV POPULISM? Recension av Populistiska manifestet Han lyfter fram Klasse-kampsjournalisten Mimir Kristjanssons Hva ville Gerhardsen gjort?, och Chantal Mouffes bok For a Left populism.

Therborn ledde tillsammans med Daniel Suhonen, från tankesmedjan Katalys.org projektet ”Klass i Sverige”. Det har hittills avkastat ett 20-tal rapporter, vilka kan laddas ned från Katalys hemsida. Katalys om Klass. Det är onekligen ett imponerande projekt, vilket avrapporterades 25/8 vid ett fullsatt seminarium i Z-salen i ABF-huset i Sthlm. Därutöver har Katalys producerat ett stort antal, viktiga rapporter. Tillsammans med andra insatser och omständigheter, vilka nämnts ovan, har begreppet klass åter ställts på dagordningen. Det är en glädjande utveckling, och måhända början på en process att bryta den härskande klassens hegemoni?


Katalys finansieras av de mest radikala LO-förbunden – 6F – men trots det är kritiken mot (s) måttlig och vissa politiska slutsatser försiktiga. Därvid är Therborns bok friskare och radikalare; oavsett utgången av valet 2018 ”står vi på tröskeln till en ny, enorm social utmaning, en ny typ av klassamhälle”. Boken är dessutom skriven på en icke-akademisk svenska, antalet figurer och tabeller är måttligt, vilket underlättar läsandet.

Bokens centrala teman handlar om den historiska vändningen i svensk politik – en form av ”kontrarevolution” – under de senaste 35-40 åren och ”arbetarrörelsens” stora svek. Sätt gärna Therborns bok i händerna på yngre, vilka levt mitt i nyliberalismens era, och inte sett den dramatiska försämringen över tid. Han levererar både viktiga fakta och perspektiv.

Det är onekligen en ödets ironi att klassföraktet som borgarklassens skribenter spytt ut mot de som ”röstade fel” i Frankrike, England, Sverige och USA har slagit tillbaka: själva debatten kom att lyfta frågan om klass.

Statsvetarprofessorn Sverker Gustavsson både välkomnar och oroar sig för en kommande radikalisering underifrån i samhällspyramiden. Visst, det finns ingen garanterad väg fram mot att hegemonin baseras i klassen & klasskamp, och inte i korporativism & toknationalism, som t ex (SD). Gustavsson har en stark poäng genom att tala om ”nyliberalism och postmodernism”, vilka måste trängas bort från sin hegemoni. Partiboken hindrar dock honom från att komma med annat än reformism, som alternativ. Han blir rent av naiv när han förtröstar sig på att det nog skall gå vinna allmänna val om (s) börjar erkänna [1]”det fundamentala behovet av en helhetssyn, [2] att motsättningar tydliggörs och [3] att en principiell styrningsoptimism vägleder tänkandet och handlandet”. Hur denna abstrakta trestegsraket skall ta sig konkret uttryck förblir oklart. Låt oss dock tolka Gustavsson positivt.

Vi kan då ana oss till följande strategi:

1. Varje s k reform – och de som genomförts – måste bedömas ifall de bidrar till ett jämlikt och klassmässigt mer representativt samhälle.

2. Klassamhället måste åskådliggöras och i synnerhet arbetarklassen måste lyftas fram.

3. Tron på att politiken/staten kan styra samhället i mer jämlik riktning måste återtas.

Och den fråga som omedelbart inställer sig är; Skall denna nya (s)-linje bäras fram av t ex Wallström, som blivit mångmiljonär på smutsiga EU-pengar, eller av godsägare Göran Persson?
Eller (s)-politikerna, som idag är direktörer i krigsindustrin SAAB?
Gustavsson tycks i vissa fall vara lika naiv som en präststudent.

Det relativt nyligen lyfta klassbegreppet – i debatter och skrifter – är löftesrikt, men måste framöver bäras av klasen i klasskamp – på många fronter – för att resultera i något bestående. Kan vi t ex vinna över fanflyktingar som (SD)-röstare på arbetsplatser, i fackföreningar och i bostadsområden så har vi fått bollen i rullning. Och varifrån skall inspirationen hämtas? Kanske från Die Linke, och framför allt från den bredare mobilisering Sarah Wangenknecht talat för?

En sak är klar, utan mobilisering – på många olika fronter – av arbetarklass och lägre s k medelklass så kommer inget att hända, oavsett hur många böcker som skrivs om klass.

Så, kära/e läsare, vad kan du bidra med i klasskampen?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here