En utmärkt läsecirkelbok om NATO som organisatör av krig

11
826

Ulf Karlström recenserar Stefan Lindgrens bok. Dö för NATO? Oktoberförlaget 2022

En utmärkt läsecirkelbok om NATO som organisatör av krig

Ingen av Global Politics läsare svävar i okunnighet om den eländiga situation vi befinner oss i genom att (S) och de borgerliga partierna, inkl (SD), under total enighet beslöt att lämna in ansökan om medlemskap i Nato, förebärande ett hot från Ryssland. Som alliansfria vore vi naturligtvis inte hotade, men väl nu eller snart som medlemmar i förbrytarorganisationen Nato. Nu förhåller det sig väl precis tvärtom.

Det är USA-Nato som hotat och inringat Ryssland, inte tvärtom.
Ansökan kommer naturligtvis att gå igenom, men man kan också lämna eländet. Snart skall vi resa parollen ”Sverige måste lämna NATO”. Och kanske med tillägget: ”NATO ut ur Sverige”? Det är ingen lätt uppgift och därför måste Nej till Nato- och Fredsrörelsen förbereda sig bl a genom studier.

Och just i denna situation har Stefan Lindgren mycket lägligt försett oss med en studiebok.
Stefan Lindgren, skribent, författare och översättare torde vara känd för de flesta på
”vänsterkanten”, där hans mediaprodukter som Nyhetsbanken, 8 dagar och Ryska Posten, har stor spridning. Hans bok ”Dö för NATO?” på Oktoberförlaget (2022) har ett lagom format på 188 sidor, vilket knappast torde avskräcka en läsare.

Boken är uppdelad på 9 kapitel, av lite olika längd, och försedd med Atlantfördraget från 1949, med tillägg, samt 12 sidor noter. Boken täcker de viktigaste områdena som t ex bakgrundsteckningar, USA:s alla krig och Natos, Natos utvidgning från Nordatlanten till hela världen, den kraftiga rustningen, kärnvapen som helt integrerat i Natos arsenal och organisation, samt det nya Kalla kriget (2.0) som huvudsaklig bakomliggande orsak till Ukrainakriget.

Skriften ger en mycket lärorik bakgrund till USA:s världssordning idag: Ingen rival får växa sig så stark att den kan hota USAdominansen i världen! Boken avslutas med ett utmärkt, längre kapitel om ”Sveriges väg in i Nato”. Bakgrunden till Nato är viktig att förstå. Trots att USA, England och Sovjetunionen var allierade i
kriget mot Nazi-Tyskland ställde Churchill innan kriget var slut en fråga till det brittiska
överkommandet om man inte kunde slå Sovjet samtidigt som Nazi-Tyskland besegrades.

Svaret blev: ”Helt omöjligt”, men redan 1945 propagerade han i USA om ”det stora hotet” från Sovjet. Och successivt tuggade en organiserad och orkestrerad Mediapropagand fram det Kalla Kriget.


Koreakriget var den stora tumman. I stället för fred, som folken över hela världen längtade efter, planerade USA med sina ”klienter” för krig. Därför skapades Nato 1949.


Inför Sovjetunionens sammanbrott sjönk Kalla kriget undan, och t ex så ingick Ryssland
partnerskap med Nato, liksom Sverige. USA-löften till Ryssland att inte utvidga Nato österut bröts, och successivt började krigstrummorna mullra igen. Och Kalla kriget 2,0 var ett faktum.

Skriften ger en bra och väldokumenterad beskrivning hur Ukraina kom att bli en viktig bricka i USA-Natospelet. Jag brukar peka på att USA svarar för 70 procent av Natos kostnader, och 90 procent av besluten.
Behöver då USA sina vasaller? Stefan Lindgren ger ett bra svar. Ja, för ”utan Nato har Washington inget ”multilateralt” fikonlöv när de vill starta krig” (s. 90).

Boken tar ställning för Rysslands anfallskrig på Ukraina, även om det på inget sätt dominerar framställningen. Jag delar inte den synen , utan menar att Ryssland bär det fulla ansvaret för anfallskriget 24 februari i år. Däremot är jag enig med Stefan Lindgren att USA-Nato är ansvarig för orsakerna och uppmarschen till kriget. Dock, det fanns andra alternativ för Ryssland än att starta kriget. Den och andra frågor lämpar sig utmärkt att penetrera i t ex en läsecirkel. Och får jag tillägga, i synnerhet som Stefan Lindgren försett oss med ett utmärkt studiematerial. Har en läsecirkel lite högre ambitioner kan man komplettera med den s k Natoutredningen, ”Sverige,
NATO och säkerheten” (Celanders förlag, 2016). Som titeln anger diskuteras säkerhetspolitiken mer ingående än i Lindgrens bok.

Föregående artikelVad tycker kineserna om Scholz besök i Beijing?
Nästa artikelDet stora miljöbedrägeriet. Program för en bra klimatpolitik?
Ulf Karlström var för omkring 50 år sedan ordförande i DFFG, De Förenade FNL-Grupperna, en av Europas då starkaste antiimperialistiska rörelser. Han har varit med i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU. Han är filosofie doktor i limnologi och driver Macoma miljöutredningar. Ulf spelar teater och tävlar som historieberättare.

11 KOMMENTARER

  1. Karlström anser att Ryssland är 100 % skyldig till kriget 24-02-2022. Jag anser att USA – Nato – Ukraina är 100 % ansvarig för orsakerna och starten av kriget. Det fanns dock många andra alternativ för USA – Nato – Ukraina än att starta kriget. Mitt påstående lämpar sig bättre att diskutera i en studiecirkel.

    • Jag är rädd att du läst min artikel dåligt. Det du skriver är totalt fel. Prova och läs artikeln en gång till
      UK

      • UK skriver:’
        ”Jag delar inte den synen , utan menar att Ryssland bär det fulla ansvaret för anfallskriget 24 februari i år. Däremot är jag enig med Stefan Lindgren att USA-Nato är ansvarig för orsakerna och uppmarschen till kriget. Dock, det fanns andra alternativ för Ryssland än att starta kriget.”
        Och jag delar alltså Tingströms tolkning. Jag har ställt frågan i andra sammanhang och kan göra det igen; Vad skulle Ryssland ha gjort? Ingen har ännu behagat svarat. Många vrider sig som maskar på kroken genom att framhålla att Ryssland bär ansvar för ett folkrättsvidrigt angreppskrig, trots att de mycket väl vet att USA har provocerat fram kriget. Frågan är
        Pro primo om USA:s agerande är att betrakta som krigsprovokation, alltifrån de uttalade målen att försvaga Ryssland från 1917 och framåt till färgrevolutionen 2004, till statskuppen Maidan 2014 och det underförstådda stödet för nazisterna och upprustningen av Ukraina, med beskjutningen av de östra ryskspråkiga provinserna i 8 år, där kulmen skulle ha varit den planerade invasionen av Donbass i mars-22.
        Pro sekundo om Ryssland kan anses ha försökt lösa problemet med diplomatiska medel under de här 8 åren.
        Om svaren på båda frågorna är jakande anser i alla fall inte jag att Ryssland hade något annat val än att gå in med sin SMO. Nödvärn förelåg.

        • Flera militära analytiker som f.d. vapeninspektör Scott Ritter, f.d. natorådgivare och underrättelseofficer Jacques Baud som var på plats år 2014 i Ukraina säger båda att kriget startade inte i februari 2022 utan i februari 2014, även överste Mac Gregor säger att Ryssland gick in för att avsluta ett krig som pågått sedan år 2014.

          Vem har lobbat mest för att Ryssland skulle gå in i kriget, jo det kommunistiska partiet i Ryssland inte enade Ryssland. Utdrag från deras brev till kommunistpartiet i Grekland.

          De som uppmärksamt följer våra handlingar (och vi antog att de grekiska kamraterna är väl förtrogna med våra dokument) kommer att veta att det var CPRF som sedan 2014 konsekvent har krävt ett erkännande av folkrepublikerna Donetsk och Lugansk. Inget annat politiskt parti i Ryssland har gjort så mycket för att stödja befolkningen i Donbass. Från början stöttade vi Donbass återkomst till Ryssland. Det är inte CPRF som följer ”det regerande partiet Enade Rysslands och president Putins linje”, utan de måste, under trycket av historiska imperativ, följa den väg som CPRF har förespråkat i tre decennier.

          I det här läget, är det rättvist att säga att vi nästan blint stöder Putins politik i Ukraina?

          De ryska kommunisterna tar den mest aktiva del i att skydda LPR/DPR. Hundratals kommunistpartimedlemmar kämpar mot nazisterna som medlemmar av de väpnade styrkorna i dessa republiker. Dussintals kommunister har dött i denna kamp. CPRF har under de senaste åtta åren skickat 93 konvojer till dessa republiker med 13 000 ton humanitärt bistånd och tagit emot tusentals barn som kommit till Ryssland för vila och medicinsk behandling.

          Alla de senaste åren har CPRF uppmanat den ryska ledningen att erkänna Donbass oberoende.

          Uppriktigt sagt är vi inte nöjda med att höra våra grekiska kamrater tala med en touch av förakt om ”så kallade folkrepubliker” i Donbass eftersom det är just folkrepubliker som kom till som ett resultat av uttryckt folkvilja.

          Medborgarna i LPR/DPR har försvarat dem på bekostnad av tusentals civila och militära liv under de åtta bistra åren av motstånd mot banderaitiska nazisters smygande aggression.

          Det är en fråga av signalvikt att bekämpa banderaiterna inte bara är den ryska armén, utan även milisförbanden i Donbass själv, bland vilka kommunister och gruvarbetare utgör ett stort skikt.

          Var ser du ”skydd av oligarkins intressen?” Försvarar våra kamrater som dagligen utsätter sina liv för livsfara också de ryska oligarkernas intressen? Eller försvarar de vanligt folks intressen som blivit offer för de nynazister som tagit makten i Ukraina?

          • Rättelse av felaktighet. Det var inte överste Mac Gregor som sa att Ryssland gick in för att avsluta ett krig som pågått sedan år 2014, det var f.d. vapeninspektör Scott Ritter.
            Däremot sa Mac Gregor i en intervju med Scott Horton att det var groteskt att säga som USA och EU att Ukraina skall slåss till den sista ukrainaren, i ett krig som de själva startat.

            Lyssna på vad Scott Ritter anser att kriget startade i februari 2014 och Ryssland beslutade att gå in i februari 2022 för att avsluta kriget och förhindra dödandet av de rysktalande i Donbass.

            https://youtu.be/EyXhwbj6_yA

    • Bäste M,
      Global Politics har publicerat många artiklar om perioden 2014-2021 som du lätt finner via en sökning. Du torde vara ganska ensam – bortsett från litteraturen vars syfte varit att demonisera Ryssland – att föreställa sig att ”Ryssland” dominerat artillerikriget Ukraina-Luhansk/Donets. Den helt dominerande riktningen har varit från Ukraina.
      UK

      • Precis som kommentator ”M” säger så har jag aldrig sett dig (Ulf Karlström) kritisk till Ukrainas, USA och Natos ansvar för kriget i Donbass som pågått under 8 års tid. Har du någon gång pekat på att kriget i Donbass innebär Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten enligt artiklarna 7 och 8 i Romstadgan.

        En examen från Harvard Law School, Dr. Alfred de Zayas fungerade som den första FN:s oberoende expert på främjande av en demokratisk och rättvis internationell ordning , utsedd av FN:s råd för mänskliga rättigheter (2012-18). Han arbetade med FN från 1981 till 2003 som senior advokat vid kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, sekreterare i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och chefen för framställningar.
        Vad säger Dr Alfred de Zayas om människorna i Donbass:

        // Alfred de Zayas : Den ryska befolkningen i Donbass hade verkligen anledning att känna sig hotad i ljuset av den våldsamma antiryska retoriken från ledarna för Maidan-kuppen och den antiryska lagstiftning som antogs av putsch-parlamentet.
        Nivån av hat som uttryckts av politiker och media utgjorde förvisso ”hatpropaganda” och bröt mot artikel 20 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), som förbjuder både propaganda för krig och uppvigling till hat och diskriminering.

        Beskjutningen av befolkningscentra i Donbas 2014-2022 innebar krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men motsvarade inte folkmord enligt 1948 års folkmordskonvention.

        Medan Art. 2 från 1948 i folkmordskonventionen har 5 kategorier, den inkluderar inte kulturellt folkmord. Det är klokare att undvika överdrift. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten enligt artiklarna 7 och 8 i Romstadgan är illa nog.

        Rätten att tala sitt språk skyddas i artiklarna 2 och 27 i ICCPR. Det är också skyddat i artiklarna 2 och 15 i den internationella konventionen om ekonomiska sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och ett flertal FN-resolutioner. Dessutom utgör det ett legitimt utövande av rätten till yttrandefrihet enligt artikel 19 ICCPR.

        Ukraina bryter verkligen mot artiklarna 19 och 27 ICCPR.

        Dessutom bryter Ukraina mot den gemensamma artikel 1 i ICCPR och ICESCR, som stipulerar rätten till självbestämmande för ALLA folk, nödvändigtvis inklusive den ryska befolkningen på Krim och Donbas. Konst. 1 lyder som följer:

        ”1. Alla folk har rätt till självbestämmande. I kraft av den rätten bestämmer de fritt sin politiska status och fullföljer fritt sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

        Alla folk får för sina egna ändamål fritt förfoga över sin naturrikedom och sina resurser utan att det påverkar eventuella förpliktelser som härrör från internationellt ekonomiskt samarbete, baserat på principen om ömsesidig nytta, och internationell rätt. I inget fall får ett folk berövas sina egna försörjningsmöjligheter.

        De stater som är parter i denna konvention, inklusive de som har ansvaret för administrationen av icke-självstyrande territorier och förtroendeterritorier, ska främja förverkligandet av rätten till självbestämmande och ska respektera den rätten, i enlighet med bestämmelserna i Förenta Nationernas stadga.”

        Efter Maidan-kuppen och det ukrainska bombardemanget av Donbas tillbringade Ryska federationen 8 år med att försöka lösa tvisten med fredliga medel som krävs enligt art. 2(3) i FN-stadgan. Minskavtalen var giltiga och måttliga och skulle ha lett till varaktig fred, om de genomförts av Ukraina. Ukrainas fortsatta beskjutning av Donbass, som dokumenterats av OSSE[1], utgjorde upprepade kränkningar från Ukrainas sida av art. 2(4) i stadgan. Det är den ultimata irrationella, att föra krig mot en olycklig civilbefolkning för att förhindra utövandet av sin självbestämmanderätt. Alla ryska försök till fredliga förhandlingar inom ramen för OSSE och Normandieformatet ignorerades. Så sent som i december 2021 lade Ryssland på bordet utkasten till två fördrag som skulle ha varit grunden för en fruktbar dialog enligt artikel 2.3 i FN-stadgan.
        Återigen avvisade USA och Nato dessa fredliga utspel.

        Arnaud Develay är en internationell jurist. Han deltog i försvaret av den tidigare presidenten Saddam Hussein tillsammans med USA:s förre justitieminister Ramsey CLARK; han har dokumenterat den illegala sanktionsregim som infördes mot Syrien när han bodde i Damaskus i kölvattnet av Caesar Act och är nu baserad i Moskva.

        Arnaud Develay : Vilka kriterier bör behållas för att utvärdera om rätten till självbestämmande bör övervinna den territoriella och administrativa integriteten/sammanhållningen i en redan etablerad stat?

        Alfred de Zayas : Ingen av rätterna är absolut. Båda är viktiga folkrättsliga principer som kan och existerar samtidigt inom ramen för den enda ”regelbaserade internationella ordning” vi känner till – FN-stadgan. Vissa internationella jurister har uppfunnit begreppet ”avhjälpande secession”, vilket jag förkastar som en konstgjord ”doktrin”, eftersom det är omöjligt att sätta en objektiv tröskel.

        Ett bättre tillvägagångssätt är att tillämpa den övergripande principen om hållbar fred, som är kärnan i FN-stadgan. Det är INTE utövandet av självbestämmande som orsakar krig, utan det orättfärdiga förnekandet av det. Faktum är att förnekandet av självbestämmande har lett till väpnad konflikt i otaliga fall sedan 1945.

        Det är FN:s och säkerhetsrådets uppgift att förhindra hot mot och kränkningar av freden i enlighet med artikel 39 i FN-stadgan. Därför är det FN:s uppgift att säkerställa förverkligandet av rätten till självbestämmande som en konfliktförebyggande strategi.[3]

  2. Vad som pågår är något av ett städjobb. Lämningar av en svunnen tid behöver rensas ut och läggas tillbaka på sin rätta plats där dom hör hemma. Det var Nikita Khrushchev som flyttade Krim till Ukraina, där det inte alls hör hemma. USA ockuperade Europa och Tyskland, och har 77 år senare ännu inte åkt hem. Osv.

  3. Karlström ropar ”Ryssland ut ur Ukraina” vilket betyder mera Nato in i Ukraina. Vi revolutionära antiimperialister ropar ”USA med den aggressiva krigsalliansen Nato ut ur Ukraina och skoningslös kamp mot Ukraina nazisterna”. Man måste göra klart för sig, ur vilka historiska betingelser det ifrågavarande kriget framgått, orsaken till dess utbrott och varför det här kriget förs och målsättningen med kriget. Inbördeskriget i Donbass är också ett krig. Kampen mot imperialismens krig är oupplösligt förbunden med kampen mot opportunismen. Nu har Karlström många frågor att besvara från Rolf Nilsson och Vivianne Månsson. Frågan gäller nu för Karlström om han skall ta ställning för den revolutionära antiimperialismen eller dra sin sista suck i den imperialistiska borgarklassens armar. ”För att avskaffa krigens oundviklighet måste man förinta imperialismen” Stalin.

  4. Kriget handlar även om ekonomi, Don-bass-regionen är mest industrialiserade i Ukraina, som Azovstal, Marioupol, Odessa, kärnkraftverken i Zaporisza, bördiga jordar, de ville inte ha Maidan,
    därför beskjuter Kiev dem. 95% av GDP
    kommer därifrån. De kan klara sig själva,
    och vill inte vara ukrainare. Västukraina är fattigt, ett ”befäst fattighus”.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here