Scholz Kina-resa väcker farhågor

3
792

 

M. K. Bhadrakumar har synpunkter. https://www.indianpunchline.com/scholzs-china-trip-raises-hackles/

Scholz Kina-resa väcker farhågor

Kinas president Xi Jinping (v) tog emot Tysklands förbundskansler Olaf Scholz i Folkets stora sal i Peking den 4 november 2022.

Annalena Baerbock. Bild Wikimedia.

Den tyska diplomatin presenterade en fängslande bild av ”kontrapunkt” när utrikesminister Annalena Baerbock tog emot sina G7-partners i Münster den 3-4 november, samtidigt som förbundskansler Olaf Sholz var på väg från Berlin för ett endagsbesök i Peking.

 

Fotot visade den amerikanska utrikesministern Antony Blinken, som flankerade Baerbock vid huvudbordet, med understatssekreterare Victoria Nuland – mest känd som ceremonimästare vid kuppen ”Maidan” i Kiev 2014 – som tittade fram bakifrån.

Tyskland håller på att komma ikapp när det gäller bildjournalistik. Allvarligt talat kunde fotot inte på ett mer betydelsefullt sätt för världspubliken ha gripit den tyska diplomatins personlighetsklyvning, när den nuvarande koalitionsregeringen drar åt olika håll.

Summan av kardemumman är att Baerbock har markerat sitt missnöje med Scholz Kina-besök genom att samla de likasinnade G7-kollegorna runt sig. Till och med enligt koalitionspolitikens normer är detta en överdriven gest. När ett lands högsta ledare är på besök utomlands undergräver en uppvisning i dissonans diplomatin.

Baerbocks G7-kollegor valde också att inte vänta på att Scholz skulle återvända hem. Uppenbarligen har de ett låst sinne och nyheten om Scholz diskussioner i Peking kommer inte att ändra på det.

Scholz bör som första åtgärd på måndag begära Baerbecks avgång. Ännu bättre vore att hon lämnar in sin avskedsansökan. Men inget av detta kommer att ske.

Inför Scholz’ Kina-besök fick han hård kritik för att han företog ett sådant uppdrag i Peking med en affärsdelegation bestående av mäktiga tyska företagsledare. Det är uppenbart att Bidenadministrationen såg till Baerbock och de inflytelserika ”atlantiska” kretsar som är inbäddade i Tysklands politiska ekonomi för att leda attacken.

Har Scholz gapat över mer än han kunde tugga? Svaret beror på en motfråga: Är Scholz ute efter ett arv i den stolta traditionen från sina föregångare i det socialdemokratiska partiet, Willy Brandt (1969-1974) och Helmut Schmidt (1974-1982)?

Dessa två titaner tog banbrytande initiativ gentemot f.d. Sovjetunionen, respektive Kina, under avgörande ögonblick i den moderna historien och trotsade atlanticismens bojor, vilka inskränkte Tysklands strategiska självständighet och förpassade landet till en underordnad roll i det USA-ledda allianssystemet.

Den avgörande skillnaden i dag är att Brandt (som navigerade Ostpolitik utan att ta hänsyn till de ursinniga amerikanska protesterna mot den första gasledningen någonsin, som förbinder sovjetiska gasfält med Tyskland) och Schmidt (som tog tillfället i akt att dra nytta av normaliseringen mellan USA och Kina) – och även förbundskansler Gerhard Schröder (1998-2005), som utökade och fördjupade utvidgningen av affärsrelationerna med Ryssland och upprättade ett aldrig tidigare skådat arbetsförhållande med ledningen i Kreml, till Washingtons stora irritation – var självsäkra ledare.

Annorlunda uttryckt beror allt på Tysklands kollektiva vilja att bryta Nato:s glastak, som Lord Ismay, alliansens första generalsekreterare, kortfattat hade sammanfattat som avsett att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. För närvarande påverkar samspelet mellan tre faktorer den tyska politiken.

För det första, Indo-Stillahavsstrategin. Missta er inte, proxykriget i Ukraina är en generalrepetition för den oundvikliga konfrontationen mellan USA och Kina i Taiwanfrågan. I båda fallen handlar det om den strategiska globala balansen, och insatserna är oerhört höga för USA:s globala hegemoni och multipolariteten i världsordningen.

Tyskland har en avgörande roll i denna epokgörande kamp, inte bara för att det upptar den mycket instabila positionen mitt i Europa, som också bär på historiens spår, utan också för att det är den ekonomiska kraftkällan på kontinenten, som står på tröskeln till att bli en supermakt.

Det är uppenbart att oron i Washington är att Scholz besök i Kina kan försvaga USA:s geopolitiska planer på att upprepa den imponerande bedriften med västlig enighet om Ukraina, om spänningarna i Asien och Stillahavsområdet kokar över och Kina tvingas agera.

Naturligtvis är ingen analogi fullständig, eftersom Kina sannolikt inte kommer att välja en nio månader lång, stegvis, särskild militär operation likt Ryssland,  för att ”mala ner” den taiwanesiska militären. Det blir världskrig från första dagen.

Analogin är dock fullständig när det gäller de sanktioner från helvetet som Biden-administrationen kommer att införa mot Kina och det stråtröveri genom konfiskering av Kinas ”frysta tillgångar” (som överstiger minst en biljon dollar) som lär följa, förutom att Kinas försörjningskedjor lamslås.

Det räcker med att säga, att ”göra ett Ukraina” mot Kina är nyckeln till att upprätthålla USA:s globala hegemoni, eftersom Kinas finansiella tillgångar tas i anspråk för att tanka upp USA:s krisande ekonomi och dollarns status som världsvaluta, ny-merkantilismen och kontrollen över kapitalrörelser etc. förblir intakt.

För det andra har Bidenadministrationen hittills vunnit en stor diplomatisk seger i transatlantisk politik, där den lyckades befästa sin dominans över Europa genom att sätta Rysslandsfrågan i centrum. De europeiska ländernas manikeiska rädsla för en historisk återkomst av rysk makt väcktes till liv. (manikeism, det goda mot det onda, dualism, se här, ö.a.)

Få förväntade sig en rysk återuppståndelse så snart efter president Vladimir Putins berömda tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.

 

Video

Den västerländska berättelsen vid den tiden var att Ryssland helt enkelt saknade kapacitet att återuppstå som en global makt, eftersom Rysslands militära modernisering var omöjlig att genomföra. Man kan hävda att hela förbundskansler Angela Merkels diplomati gentemot Ryssland (2005-2021) byggde på detta lättvindiga narrativ.

När Putin därför högst oväntat, vid ett möte med försvarsministeriets styrelse i Moskva den 24 december 2019, meddelade att Ryssland har blivit världsledande inom hypersoniska vapen och att ”inte ett enda land har hypersoniska vapen, än mindre hypersoniska vapen med kontinental räckvidd”, hörde västvärlden det med oförställd förskräckelse.

Biden-teamet utnyttjade den djupa oron i de europeiska huvudstäderna för att samla dem och trumma samman ”västlig enighet” om Ukraina. Men en hårfin spricka börjar nu uppstå över Scholz besök i Berlin. Blinken skyndade sig in för att dra tillbaka Scholz till fållan.

För det tredje, efter ovanstående, har en grundläggande motsägelse dykt upp i dag, när västvärldens ”sanktioner från helvetet” mot Ryssland slog tillbaka på Europa och drev det in i en recession. Tyskland har drabbats mycket hårt och ser framför sig ett spöke av att hela industribranscher kommer att kollapsa, med arbetslöshet och social och politisk oro som följd.

Det tyska industrimiraklet byggde på tillgången till billig, obegränsad och säker energiförsörjning från Ryssland, och avbrottet skapar förödelse. Dessutom utesluter sabotaget av Nord Stream-rörledningarna en återupplivning av energinätet mellan Tyskland och Ryssland (vilket den tyska allmänna opinionen förespråkar).

Med alla uppgifter som finns tillgängliga från Östersjöns havsbotten måste Schulz vara väl medveten om de geopolitiska konsekvenserna av vad USA har gjort mot Tyskland. Men han är inte i stånd att skapa ett tumult och har i stället valt att internalisera känslan av bitterhet, särskilt som Tyskland i dag befinner sig i en förödmjukande situation, där landet måste köpa fruktansvärt dyr LNG från amerikanska företag för att ersätta rysk gas (LNG som USA saluför i Europa till priser som är tre till fyra gånger högre än det inhemska priset).

Det enda alternativ som återstår för Tyskland är att sträcka ut handen till Kina i ett desperat försök att återuppliva sin ekonomi. Scholz uppdrag syftade för övrigt främst till att flytta produktionsenheter från BASF, det tyska multinationella kemiföretaget och världens största kemiproducent, till Kina, så att dess produkter förblir konkurrenskraftiga.

Det är dock högst osannolikt att Washington kommer att ge Scholz fria händer. Som tur är för Washington är Scholz’ koalitionspartner – det miljörelaterade Gröna partiet och de nyliberala Fria demokraterna (FDP) – obefläckade atlanticister och villiga att också spela det amerikanska spelet.

Brandt eller Schröder skulle ha slagit tillbaka, men Scholz är ingen gatukämpe, även om han känner av USA:s stora plan att omvandla Tyskland till ett bihang till den amerikanska ekonomin och integrera det i en enda försörjningskedja. Enkelt uttryckt förväntar sig Washington att Tyskland ska bli en oumbärlig kugge i det kollektiva västvärldens hjul.

Under tiden sitter Washington med en stark hand, eftersom Tysklands företagssektor också är ett splittrat hus med många företag som är välplacerade för att dra nytta av det ekonomiska modellskifte som Washington främjar, och som visar motvilja mot att stödja Scholz – även om han själv är en korporativistisk kansler.

USA är skickligt på att utnyttja sådana situationer av ”söndra och härska”. Enligt uppgift har några av Tysklands högteknologiska företag inte accepterat Scholz’ inbjudan att följa med honom till Peking, däribland vd:arna för Mercedes-Benz, Bosch, Continental, Infineon, SAP och Thyssen Krupp.

Föregående artikelDet stora miljöbedrägeriet. Program för en bra klimatpolitik?
Nästa artikelUkraina, Batman och komplexa identiteter: Viktiga delar av Vladimir Putins senaste tal
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. Hoppas Donald Trump vinner presidentmellanårsvalet i USA nu snart.
    Trumps väljare vill att USA ska sluta skicka biljoners biljoner dollar till Ukraina.
    Trumps väljarskara är vanligt gräsrotsfolk precis som jag.
    Sådana som ser till hemlandet och sin egen situation först.

    Det är den urbana västerlänningen, måla den i vilken partifärg du vill, som är orsaken till USA- och Västimperialismen över världen.
    Länge leve nationalismen vare sig du gillar den eller inte.

    På 1960-talet hyllade västkommunister så gott som alla nationella befrielserörelser.
    Idag är det precis tvärs om.
    Vänstern går istället med det internationaliserade kapitalet på vägen där de enskilda nationerna berövas makten.
    Ju mer särpräglade, desto större fiender till socialismens, den liberala demokratins samt det internationella kapitalets likriktning.

    Som sagt, hoppas Trump vinner i USA.
    Och länge leve Ryssland, Kina, Iran, Venezuela m.fl. länder med mod att trotsa USA:s ”demokrati-elit”.

    Sedan känns det också skönt om där existerar ett inre motstånd i Tyskland också.
    Inom central- och Sydeuropa finns faktiskt vänskapliga band med Ryssland.
    Kanske inte genom deras regeringar som tvingas i USA:s koppel men väl bland folket.
    Och de senare är faktiskt viktigare då regeringarna är beroende av dem.
    Regeringar kan göra mycket med propaganda, dock inte allt.

  2. Enklare än såhär kan det inte vara till varför Scholz besökte Kina, ”Stor Tyskland” har alltid avskytt den röda fanan, det gör också alla EU- länder med NATO i spetsen.

                               —-

    Tysklands Scholz:
    Sättet vi hanterar Kina måste förändras
    den tyske ledaren noterade att Peking var på väg tillbaka till en ”marxist-leninistisk” politisk väg.

    BY HANS VON DER BURCHARD

    NOVEMBER 3, 2022 4:02 AM

    BERLIN – Berlin måste ändra sitt sätt att hantera Kina när landet slingrar sig tillbaka mot en mer öppet ”marxist-leninistisk” politisk bana, skrev Tysklands förbundskansler Olaf Scholz i en artikel på torsdagen.

    I sin artikel för POLITICO och den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, försvarade Scholz sin resa till Kina på torsdagen men betonade att tyska företag skulle behöva vidta åtgärder för att minska ”riskfyllda beroenden” i industriella leveranskedjor, särskilt i termer av ”spetsande” teknologier.” Scholz noterade att president Xi Jinping medvetet drev en politisk strategi för att göra internationella företag beroende av Kina.

    ”Resultatet av kommunistpartiets kongress som just har avslutats är otvetydigt: Erkännanden av marxism-leninism tar upp ett mycket bredare utrymme än i slutsatserna från tidigare kongresser … När Kina förändras måste också sättet att hantera Kina förändras, ” skrev Scholz.

    Tyskland har mött vissnande kritik för att ha pressat Europa till ett strategiskt katastrofalt beroende av rysk gas under de senaste åren, och Berlin måste nu slå tillbaka mot antydan om att man gör exakt samma misstag genom att vara beroende av Kina som tillverkningsbas och kommersiell partner.

    Medan Scholz signalerade en försiktighet mot Kina, var han långt ifrån att antyda att Tyskland var nära en stor helomvändning i sina i stort sett mysiga förbindelser med Kina. I själva verket upprepade han tydligt sin föregångare Angela Merkel när han insisterade på att (onamngivna men uppenbarligen identifierade) USA inte skulle dra in Tyskland i ett nytt kallt krig mot Peking.

    ”Tyskland av alla länder, som hade en så smärtsam erfarenhet av splittring under det kalla kriget, har inget intresse av att se nya block växa fram i världen”, skrev han. ”Vad detta betyder med hänsyn till Kina är att naturligtvis detta land med sina 1,4 miljarder invånare och dess ekonomiska makt kommer att spela en nyckelroll på världsscenen i framtiden – som det har gjort under långa perioder genom historien.”

    I en tunt beslöjad kritik av Washingtons politik sa Scholz att Pekings uppgång inte motiverade ”uppmaningen från vissa att isolera Kina.”

    Avgörande, han insisterade på att målet inte var att ”frikoppla” – eller bryta tillverkningsbanden – från Kina. Han tillade dock att han tog ”på allvar” ett påstående från president Xi att Pekings mål var att ”strama de internationella produktionskedjornas beroende av Kina.”

    Scholz planerar att flyga till Peking sent på torsdagen för en endagsresa till den kinesiska huvudstaden på fredag, där han kommer att vara den första västerländska ledaren att träffa Xi sedan hans återutnämning, och den första ledaren från G7-gruppen av ledande ekonomier att besöka Kina sedan utbrottet av coronavirus-pandemin.

    Kanslern försökte också bemöta kritiken om att hans resa undergräver en gemensam europeisk inställning till Kina. Enligt franska tjänstemän hade president Emmanuel Macron föreslagit att han och Scholz skulle besöka Xi tillsammans för att visa enighet och visa att Peking inte kan splittra europeiska länder genom att spela sina ekonomiska intressen ut mot varandra – ett initiativ som den tyske ledaren avvisade.

    ”Tysk politik för Kina kan bara bli framgångsrik när den är inbäddad i den europeiska politiken för Kina”, skrev Scholz. ”Inför mitt besök har vi därför haft nära kontakt med våra europeiska partner, inklusive president Macron, och även med våra transatlantiska vänner.”

    Scholz sa att han ville att Tyskland och EU skulle samarbeta med ett växande Kina – inklusive i den viktiga frågan om klimatförändringar – snarare än att försöka ta bort det.

    Samtidigt varnade han Peking för att man inte borde föra politik som strävar efter ”hegemonisk kinesisk dominans eller ens en sinocentrisk världsordning.”

    Scholz pressade också Kina att stoppa sitt stöd för Rysslands krig mot Ukraina och att inta en mer kritisk position gentemot Moskva: ”Som permanent medlem av [FN:s] säkerhetsråd bär Kina ett särskilt ansvar”, skrev han. ”Klara ord från Peking till Moskva är viktiga – för att säkerställa att Förenta nationernas stadga och dess principer upprätthålls.”

    Germany’s Scholz: The way we deal with China must change – POLITICO
    https://www.google.com/amp/s/www.politico.eu/article/olaf-scholz-defend-china-germany-europe-change/amp/

  3. @Carina Lundström 7 november, 2022 At 16:00
    Jag har verkligen inte märkt något av att Kina skulle gå någon ”marxist-leninistisk” politisk bana. Tvärt om. Kina går sin egen väg och bryter ny mark politisk, samhälleligt, ekonomiskt och teknologiskt.

    Bara som exempel. DN har idag när man yrar om robotar med människoliknande form i bibliotek.
    https://www.dn.se/ekonomi/har-ar-ai-roboten-bibbi-pa-biblioteket-som-kanske-kan-bli-hennes-framtida-arbetsplats/
    Där var Kina i utvecklingen för 15 år sedan. Jag var med och kommer mycket tydligt ihåg det. Idag ligger ”robotarna” på mobilen, det finns massor av dom, i Kina och det är det normala. Sverige har inte hunnit till första steget i utvecklingen ännu.

    Berlin kommer aldrig att hantera Kina, Kina kommer att hanterbara Berlin, och Stockholm. Den som är klyftig nog att anpassa sig till Kinas utveckling och framsteg kommer det att gå bra för. Resten hamnar på sophögen. Det är inget nytt, så har det även varit historiskt.

    ”Scholz noterade att president Xi Jinping medvetet drev en politisk strategi för att göra internationella företag beroende av Kina.” Inte alls så. Det är inte det det gäller, men så resonerar den föråldrade kolonialmakts Europa för det var den principen som kolonial makten byggde på. Kina ser en fördel för alla att det går bra för andra länder. Win-Win. Går det bra för Kina går det bra för andra – går det bra för andra går det bättre för Kina.

    I Kina ser man Scholz besök som en naturlig fortsättning och inte något märkvärdigt.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here